Arcade's Prosecco Frizzante, Villa Puccini Gold Label 1997 och Crociani Rosso di Montepulciano 2007. Bara en kalkon..

Kalkonmiddag dagen efter dopparedagen, i mitt tycke en mycket godare middag än föregående dags överflöd. Dessutom desto roligare att matcha drycker till än det sammelsurium av intryck som gårdagen bjöd på. Kvällens topp var dock inte dryckerna utan maten, en riktigt saftig kalkon med en gudomlig gräddig sås och baconströsslade brysselkål. Såå gott..

Men ok vi drack något till också, aptitretare i form av Arcade's Prosecco Frizzante (nr 95631, 66 kr). Ville testa denna eftersom vi ska dricka den som nyårsskål. Druvigt med päronsötma i doften, lovar faktiskt ganska mycket. Smaken kan inte matcha utan tappar så fort vinet hamnar i munnen, en liten beska i slutet som blir mer och mer påtaglig ju varmare vinet blir gör att slutsatsen blir välkylt på tolvslaget. Ingen hit men absoult drickbart och faktiskt ganska aptitretande.

Så till kvällens röda, tio år skiljer vinerna åt.

Först ut är Villa Puccini Gold Label 1997 (nr 87299, 120 kr), vinet utgörs av blanddningen 90 procent Sangiovese och 10 procent Cabernet S. Vinet visar upp en klar mognad i glaset, doften ger torkad frukt med lite multnadstoner, inte trött utan snarare sammansmält. Svartvinbär och körbär kan jag utskilja. I munnen är vinet slankt och känns lite tröttare än lukten angav, tanninern är i närmast obefintliga. Mer torkad frukt och ett hyfsat långt slut. Tycker mig också känna igen en rotfruktston mitt i allt och en släng av tomater. Kan tycka att det är lite för klent av allt men ändå en trevlig bekantskap som bara förstärker förvissningen om att lagrat är gott.

Vin två är en av de flaskor som mina föräldrar kånkade hem från sin Italienresa nämligen Crociani Rosso di Montepulciano 2007. Crocianis Rosso har samma druvsammansättning som storebror Vino nobile di Montepulciano, Prugnolo Gentile (Sangiovese) 75%, Canaiolo nero 15%, Mammolo 10%, men spenderar endast 7-8 månader i ekfat till skillnad från nobiles två år. Tanken var först att lagra detta några år men nyfiken tog överhanden. Doften är lite återhållen men med en varm ton av torkade körsbär och russin, ett stänk målarfärg svävar över en hint av ek. Trevligt utan att bli spektakulärt. I munnen känns vinet slankt med hyfsat drag i frukten, en liten kryddighet och bra drag i tanninerna. Kvar stannar ett lite animaliskt drag och torkad frukt. Syran är aptitretande och stilla tänker jag att det skulle nog ha mått bra av lite mer källartid.

Till maten är gammal äldst, den sammentslena frukten gör sig bra till den saftiga fågeln. Frukten och kryddan i Rosso vinet är helt enkelt lite för mycket för maten att handskas med. Efter maten och ytterliggare en stunds luftning kommer Rosson till sin rätt, känns helt enkelt som att det är ett "större" vin. Förhoppningsvis kan Nobilen i källaren väcka desto mer vällust om några år. Känner mer och mer att moget är min melodin.

Tills nästa gång. Villa Puccini är trots allt bara Villa Puccini, trots ålder och glänsande etikett..

Villa Puccini 2004 vs J P Chenet 2007. Vad tilltalar den stora massan?

Jag har fått en uppgift som jag tar på blodigt allvar. Så blodigt att jag personligen ger mig in i bataljen. Uppgiften lyder: Rött vin till oxfilé som passar många gommar, till en rimlig penning och som kan köpas i Tyskland. En svår uppgift men någon måste göra det.

Så här resonerar jag. Om det ska passa många får det gärna vara något fruktigt, utan allt för mycket tanniner och ingen smak som spretar åt något håll. Det ska helt enkelt vara lättillgängligt och passera som ett fullgott sällskap till både mat och folk.

Den första spontana tanken blev J P Chenet (nr 12808), en klassiker som finns överallt och som passar många, ingen personlig favorit men en första kombatant var given. Efter detta givna folkliga val kändes utmanaren svårfunnen. Det var efter en snabb sökning på Calles (ni som vet vad Calles är vet, för er som inte vet kan detta lika gärna gå förbi obemärkt) visade att en mer personlig favorit fanns i stora mängder, nämligen Villa Puccini (nr 32417). Redan i förhandssnacket var Villa Puccinin en klar favorit, det Italienska valet kostar nästa dubbelt så mycket men eftersom det fortfarnade inte är några gastronomiska summor fick det ändå ställa upp. För att inte göra matchen allt för ojämn serverades vinerna halvblint, alltså fick frugan ställa upp och hälla upp.

Redan i doften avslöjades kvällens vin(nare), glas ett var snipigt med lite röd frukt med desto mer bidofter, någon grönsjälklig ton och en klar doft av.. lösningsmedel. Frun sa: - Det här luktar toalett. Om vin ett luktade toalett så luktade vin två.. vin. Ek, söt röd frukt som drar åt jordgubb. Villa Puccini vann följdaktligen på knockout redan innan första klunken. Och ja mina tidagare besök på Villan gjorde att jag faktiskt viste vad som serverades i vilket glas.

I smaken var vinerna jämnare, J P:n smakade mer vinöst är lukten angav även om det domineras av lite besk återhållen frukt. Smakar och luktar egentligen inte mycket alls. Men det är ju å andra sidan inte alltid av ondo :)
Villan var slankt också lite återhållet men höll garden med ett läskande mellanspel. Inget av vinerna lyfte maten, men störde å andra sidan inte heller. Maten? Inte oxfilé denna gång, utan fläsk stoppat med vitlök, dadlar, honung och rosmarin. En saftig historia som toppades med råstekt potatis.

Slutsatsen blir att det i mina mått mätt är givet att satsa på den "dyrare" Villa Puccinin. Å andra sidan så är det inte jag som betalar..

Tills nästa gång. Kom gärna med fler förslag på Tysklandsköpbara massanpassade viner...

Meia Pipa 2005, Villa Puccini 2004 Magnum och flera nygammla bek.antskaper en regning och gemytlig midsommar..

Midsommar, familjer samlas, alkoholhaltiga drycker konsumeras med mått eller omått. Här varade ett kontrollerat lugn. En väldigt trevlig dag med mycket mat och surr inpå småtimmarna. Småtimmarna tillhör inte vanligheterna, ett väldigt trevligt välkomnande på den förhoppningsvis analkande sommartiden.


Jag kommer inte att försöka återge alla smaknyanser utan bara fundera lite över de smakintryck som stack ut eller fastnade i medvetandet. Välkomst skål i form av 2005 Rotari Riserva (nr 7567, 99 kr), har druckit 2004 tidigare med belåtenhet. 2005:an var lite stickigare, mer champinjon och mindre rondör och smak. Fortfarande ok, men jag låter nog resterande flaskor vila lite.

Till den svenska oxfilén dracks magnumvarianten av Villa Puccini 2004 ( nr 32417, 159 kr 1500 ml), ett lätt frisk med mycket frukt och lite strävhet. Måste medge att jag valde detta för att infria publikens jubel, men dess runda smak charmade även mig. Kändes mindre nyanserat än den lilla 2003:a som drack tidigare. Min favorit blev instället den mer mörkfruktiga Meia Pipa 2005 (nu 2007, nr 2564, 79 kr), även denna var otroligt lättgillad med en fyllig mörk frukt, den strävhet som en gång kanske fanns var borta efter några månader i ryggläge och en angenäm helhet var på plats. Ett överraskande bra vin helt enkelt.

Överraskande var definitivt inte Moscato d´Asti Prunotto 2008 (nr 95187, 99 kr), vinet var precis lika läskande, druvblommigt som förra gången. En säker hitt som lämnade stående ovationer. Fler inköp stundar i väntan på sommarens värme och analkande jordgubbsstunder. Vad vi åt till? Jordgubbar, vispgrädde med en touch vanlij och rivna citronskal. Lika självklar som mumsigt.

Kaffe och avec, eller rättare sagt avec med en gnutta kaffe. I form av allehande likörer och smaksatta konjakssubstitut. Mitt val Glengoyne 10 Years (nr 416, 369 kr), en nyanserat mild enmaltare som egentligen inte lämnar några större intryck, men ändå försvinnande i den svenska sommarkvällen.

Tills nästa gång. Glad väntan tills nästa midsommar...

Villa Puccini 2003. Halv flaska bidrar till hel middag..

Under gårdagens spontankoll på SB leddes tankarna till en annans spontaninköp av samma vin. Det finns väldigt få vin på den passande myskvällsstorleken på SB men nu tog jag tillfället i akt att prova ett, Villa Puccini 2003 (nr 32417, 47 kr). V P hyllas av DI:s Anders Röttorp som en av veckans bästa viner, då på helflaska i årsmodell 2004 ska tilläggas. Trots dessa lovord var det med viss skeptis jag tog den första sniffen, det skulle visa sig att min skeptis var lite obefogad. Min skeptis är grundad på två argument, dels har jag blivit uppmärksammad på att "billiga" viner drar det kortaste strået i den svenska vin och spritpolitiken vilket innebär att kostnaden inte är direkt kopplad mot kvaliten utan att vi helt enkelt betalar mer för billiga viner än dyrare och det andra är att jag har hittat mina smaktoppar i det lite dyrare segmentet. Sedan kan man prata om prisvärdhet men det är en annan femma. Det som möter min ganska okänsliga näsa är ek, härliga röda frukter (hallon kanske björnbär) med en aning överkokt sylt. Smaken tog vid med mer läskande frukt och lite, lite strävhet som försvann efter en tid i glaset. Om jag ska säga något negativt så var det lite tunt i mitten och hade en aning kort eftersmak. Men överlag var det överraskande bra. Ett gott, lättsamt och lättgillat vin. Inramningen med grillad kyckling och en hemmagjord mild sås på chili och curry spelade med likt ett hissmusiksvänligt stycke denna småtröttad, småorteligga, småbarnskväll.

Tills nästa gång, fler halvflaskor till folket...