Serrata Belguardo 2006. Bad, födelsedag och inställda julklappar. Det var den helgen..

Lovande utsikter, då 06 nu 08

Det är det något visst med takdropp, rasande snö och livsfarliga vägar. Ok att 20 minus inte är att leka med men det här. Slask och is vart och varannat. Nej tacka vet jag minus 5 och solsken, ingen som tar emot önskemål? Nehe då blir det till att skapa värme inomhus istället. Far fyllde och sedvanlig middag, men av helgens begivenheter så var det premiärturen till badhuset som slog högst. Från livrädd till vattendjur, och då pratar jag inte om mig själv. En helt underbart undervärderad källa till glädje, dit ska vi igen.

Mat och dryck då? En producent som har blivit lite av en egen favorit är Stephane Vadeu och hans La Ferme du Mont, i helgen var det dags för ytterliggare en påhällsning. "Le Ponnant" 07 var precis så härligt lättsam men ändå personlig som jag mindes, vete katten om bitarna inte hade integrerats lite mer och skapade på så sätt en fantastiskt lättgillad dryck. Samtliga vid bordet applåderade och ville ha påfyllning.

Vad som däremot utmärkte sig mer var vad som hade hänt med ett av de första mångköpen, Marchesi Mazzeis Serrata Belguardo 2006. Marchesi Mazzei är nog mer känd för den svenska publiken med produkter som Fonterutoli och Castello di Fonterutoli även om blandningen av Sangiovese och Alicante nero som utgör Serrata Belguardo finns i det ordinare sortimentet. Då nedsatt från 129 till 99 och ett utlovat lagringsfynd av den då läste DI skribenten, Anders Röttorp.

Jag vet att jag då gillade den något mörkrostade stilen men resterande flaskor har legat orörda i källaren dels på grund av lagringsfaktorn men även en farhåga att mina preferenser har förändrats.

Doften är varm, aningen alkoholvarm som i nuläget känns härlligt sammanflätad med syrliga drag av körsbär, tranbär med något mörkare som lurar i bakgrunden. Är överlag hyfsat moget och nyanserat utan att för den delen vara trött. Måste nog säga att den rostade ekkaraktären har sjunkit in avsevärt jämfört med förra påhällsningen.


Smaken är åt det syrliga hållet, med en söt bakgrund, gott om körsbär, lite tranbär och även här något mörkare och murrigare som lurar i bakgrunden. Tanninerna känns välpolerade och tittar fram titt som tätt i avslutet och ger ett torrt aningen träbetonat avstamp i den relativt långa eftersmaken som dessutom bjuder på lite torkad syrlig frukt och vanlijkola. (87p)

Överlag en trevlig uppenbarelse trots att den, i mitt tycke, hårda rostningen fortfarande var ganska påtaglig. Äsch, jag gillar. Vad jag framförallt gillar är hur detta har utvecklats, mer nyanser och mer nedtonade fatdrag gör detta till ett vinnande koncept denna kväll. Med risk att bli tjatig måste jag påpeka att det är detta som är så härligt med att lagra/spara vin. För ynka 99 kr får man ett helgjutet och trevligt vin och det enda man behöver göra är att spara det i ett år eller två.

Tills nästa gång. Dagis = två sjuka barn = allmäntillstånd...

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2007. Nu åker vi igen..

Amaryllis mot Poliziano.

Arbetet har börjat och nu åker pappa iväg från hem och barn för att tukta semivuxna. Låter det som ett drömscenario, kanske inte men det är den hårda verkligheten. Välkommen till ditt liv med och av mig, ingen vacker syn efter att ha gått upp 04:20 med en helvaken son. Men nu sitter jag här och summerar, egentligen ingen dålig dag förutom en svårgenomtränglig dimma som satt sig precis i främre delen av hjärngloben.

Har försökt övertala både en och två att fokusera på det som är bra istället för att älta det som är dåligt, går väl sådär. Eftersom det är så härligt att älta ska här ältas. Polizianos Vino Nobile di Montepulciano röner stora framgångar i varje nyhetssläpp som jag kan minnas. Vrålfynd ropas ut och ekar i de svenska hemmen, ganska anmärkningsvärt ändå med tanke på att det varken tappas på kran eller kostar 69 kr. Nu är det årgång 2007 som gäller. (Finns i skrivande stund några flaskor kvar)

Mörk ganska stor doft med mogna moreller, de sedvanliga fatkryddorna, choklad, lite vanlij, kaffe aningen trä och någon annan krydda som jag inte kan sätta fingret på men som känns mer vanlig än ovanlig i unga Italienska röda fullblod. Faktiskt inte alls så mycket nyanseringar i dagsläget mer tuta och kör.

Smaken är fyllig, mörkmullig och körsbärsbetonad. Riktigt stor faktiskt, lättillgänglig med mer syra om än det finns några bångstyriga tanniner som tittar fram. Eftersom smaken trumpetar på så förtas eftersmaken något men den finns där, och under en hyfsat lång tid ska tilläggas, i form av lite torkad eller mogen frukt med tillhörande träkänsla. (87p)

Jaha ja, det här känns igen allt från det proffsiga hantverket, den helitalienska känslan, det mörka murriga som mer trumpetar på än är finkänsligt följdsam. Ne, även om detta är riktigt bra så blir jag lite besviken. Möjligen mer vitalt, krävande och lovande än 05:an som jag provade tidigare men samtidigt är det inte uppseendeväckande på något sätt. Resterade flaskor får vila i väntan på mer nyanser.

Billigt och Rhônarna har också provat.

På tal om det, är lite ny i gemet men är det någon som vet hur det Nobila vinet från Montepulciano utvecklas med tid?

Tills nästa gång. Nu får nätshoppingen vila ett tag...

Seghesio Sonoma Zinfandel 2009 & Baron-Fuenté Grand Millésime Brut 2002. En titt i backspegeln, tydligen kan man bli för mätt..

Kvällens vin och alla dagars pöjk.

Avslutet på förra året gick i stilla tempo, nu när jag ser tillbaka på dagen är det två saker som slår mig. Ett, att det var som vilken annan dag som helst. Två, att jag tänkte tanken på att välja bort kött och vin av en sådan bagatell som lite mättnad. Än är undrens tid inte förbli.

Nu kom det sig så att vi tvingade, ja för det handlar verkligen om att tvinga i sig, perfekt tempererad oxfilé med plommonkompott, persiljesmör och ett rött mustigt vin. Tillbehören fick dock se dig besegrad av mättnaden som infunnit sig tre timmar tidigare då vi startade kvällen med blandat plock.

För en gångs skull fick jag den mindre andelen i flaskan, roligt med tanke på att jag hade valt vinet utifrån de andras preferenser. Vinet? Seghesios Sonoma Zinfandel 2009. Jag hade provat 08:an tidigare och måste medge att det var ett riktigt härligt tjut i den mulligare klassen. Intressant att se vad 09:an har att bjuda på, vet inte vart jag läst det men 2009 ska tydligen vara ett bra år..

Doften är som sig bör fyllig, björnbär och andra mörkblå frukter samsas i en fruktkavalkad som ändå lyckas hålla sig från att bli flabbigt vulgärt. Det finns en ung jästighet, som drar åt jäst drottningssylt, men som tillsammans med en del örter ännu en gång håller sig på rätt sida av syltträsket. Riktigt stor och i dagläget mer lovande än härligt sniffbar.


Det är i smaken det händer, stort, krävande med en aning starkvinston kliver den in och tar för sig. Efter ett tag lugnar den ner sig men är fortfarande störst, bäst och vackrast. Mitt i allt råder en skön balans och framtidslöftet svävar där som en gloria. Även om det i dagsläget finns en omedelbar drickbarhet, vilket visar sig av tempot som flaskan töms i, är det framtiden som jag ser ljusast på.


Till skillnad mot den något slankare, mer mognare och nyanserade 08:an så är detta en mörkare och kraftfullare uppenbarelse med potential och löfte om mer. Tona ner alkoholen lite och kläm fram några till nyanseringar så är jag fast. Hoppas att jag lyckas lägga undan några, åtminstone ett kort tag, tror att detta är riktigt bra till den grillade köttbiten i sommar eller varför inte nästa ändå. (89-90p)

I den kavalkaden av smaksamt plock som lade grunden till den gedigna mättnaden stack en nykomling ut. Vana till trogen burkar jag sonika komponera "nya" smakkonstellationer utifrån mottot: Vad tycker jag om och vad passar ihop, se sedan till att blanda allt i samma tugga. Nu var det dags för lufttorkad skinka, parmesan, fikonmarmelad, créme fraiche, peppar och lantchips. En i mitt tycke sensorisk fullträff som jag med all säkerhet kommer att återkomma till flera gånger. Till plocket dracks bubbel, är det nyår så är det, Baron-Fuenté Champagne Grand Millésime Brut 2002 reades ut någon gång i slutet på 2009. Efter en inledande lägesrapport från FV om trevligt bubbel till behändig peng så slog jag till. Slog till och slog till, jag köpte en flaska. Det var vad som tilläts i efterjulklappstidens sargade ekonomi.

Kvällens kameleont

Under kvällen genomgick denna dryck någon form av metamorfos från, i mitt tycke, bättre till sämre. Varför? Första glaset hälldes upp för att lufta några timmar innan, efter fotografering och sedvanliga icke planerade tidskrävande hinder så var doften underbart sublim med apelsin marmelad, aningen mineral, småblyg citrus och en rund ton av mogna äpplen. Smaken var inte sämre, förutom att bubblorna nästan var obefintliga, med frisk frukt och en antydan till mognad, len, fyllig och nästan lite gräddigt följsam. Avslutet var hyfsat långt med en blandning av lite sträv citrusfrukt och gräddig nougat. Mums va gott det var och folkets allmänna konsensus var att detta var en riktigt härlig skumpa. 


Men efter några timmar, till plocket, var vinet ungt och bångstyrigt. Bubblorna var massiva i sin attack och smaken var oförlöst och stickigt ung. Inte alls samma komplexitet och härliga drickbarhet. Så här med facit i hand var jag dum som inte dekanterade hela flaskan när vi satt oss till bords men jag trodde att det skulle räcka med en glasluftning. (87p)


Tills nästa gång. Tidig morgon och snöoväder, nej jag är inte en skiva som hakat upp sig men lite variation skulle inte skada...

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & Campagnola Valpolicella Classico Superiore Caterina Zardini 2007. Gräsänkling och vad gör jag? Flyttar in hos mor & far..

Barologodis från Carlo Merolli

Det är hektiskt när vi två samspelta föräldrar har hand om de små men ensam, ok inte ensam utan med backning från mina föräldrar men det är inte samma sak. Hur som, har dagen ändå gått riktigt bra och lite gott har vi hunnit få i oss.

En överbliven kalkon som "måste" ätas upp och en doft som är så härlig att den borde finnas på flaska. Vi äter för lite stor fågel, så är det bara. Det enda negativa är att det verkligen osar kalkon i hela huset så en riktig återgivning av vinet är i det närmaste omöjligt.

Kvällens tröstpris till den hemmavarande pappan blev Barolo, närmare bestämt Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005.

Doften förtas som väntat något av den fylliga kalkondoften men det som tränger igenom är en mörk morellbaserad doft med rosor, lite parfymerat läder och ett målarfärgsstick. Vete tusan om det inte ligger lite tjära och lurar också. Om det är något negativt så känns den något sluten, trots några timmars luftning är mute knappen något tillknäpt.


I munnen känns vinet slankt med vital syra och framförallt rikligt med krävande tanniner. Helhetsintrycket är överlag väligt krävande och något slutet. Det som kommer fram är surkörsbär, lite chark och även här tittar den mörka mulliga sidan fram


Eftersmaken är torr, stram och rejält sträv med körsbärskärnor som främsta attribut.


Efter några timmars luftning till har tanninerna släppt greppet något men det är fortfarande rejält seriöst krävande grejor, men nu anas potentialen något mer. (Svårt att betygsätta men utifrån dagsformen ger det inte mer än 85-87, kommer dock med all säkerhet att bli bättre när tanninerna tuktas och släpper fram lite fler aromer.)

Jaha det här var lite trist, inte för mig kanske men för sällskapet som ska dela flaskan. Jag hade väntat mig något krävande men detta är inte i närheten av den insmickrande och direkt charmiga by Barolon från Cucco som jag provade tidigare.

Är det Campagnolas eller Caterinas Valpolicella?

Vad göra? Bara att öppna en till flaska. Direkt från förrådet är Valpolicellan som tur är, desto charmigare. När jag inledde mitt utforskande kring denna flaska blev det först tvärnit, flaskan som inhandlades på Ålandshavet var outgrundligt svårfunnen. Problemet var att jag sökte på Caterina Zardini och inte producenten Campagnola, men med lite tålamod så fann jag den. Mer info hittar du här.

Det här var en mörk uppenbarelse, kaffe, mocca, ett drag av körsbär, lite trämurket. Skulle troligtvis inte placera detta i Italien om jag fått det blint, inte sagt att det är dåligt. bara lite atypiskt. Fast det är klart det är något med den varma mustiga tonen med körsbärstopping som skulle kunna härledas till stövelland.


Smaken är rund med ett initialt sött anslag. Frukten är mörkt röd med lite syrliga körsbär, faktiskt rejält med syra i all generös drickbarhet. Lite murket trä och kaffe slår igenom, men luftas bort efter ett tag. Trots dess lättsamma anslag så finns det gott om uppstramande tanninerna och löfte om mer. Helheten kan sammanfattas med vitalt, lättdrucket med löfte om mer men lite för strömlinjeformat för att verkligen väcka mersmak. (87p)

Till maten överraskade Barolon med en fantastisk drickbarhet, jäklar anamma vilket härligt tillbehör till kalkonen med den gräddiga skysåsen. Så om ni har en flaska hemma som pockar på uppmärksamhet. Lufta länge, ha rätt tillbehör men det säkraste tipset är nog att vänta. Det tänker jag göra med resterande flaskor.

Tills nästa gång. Nu ska jag bara se till att överleva natten också...

Cuvee du Vatican Côtes-du-Rhône Village 2009. Julen som inte liknade någon annan jul..

Vad som syntes bli ett öppet mål, blev en halvmiss.

Vad föredrar ni på julbordet, eller snarare vad tycker ni er inte kunna vara utan. I bästa High Fidelity anda, fast inte lika diktatoriskt och hatiskt som Berry, listade vi julbordets topp 5. Det hela fortskred civiliserat men nog är det konstigt vad vissa föredrar.

Mina topp 5:

1. Odiskuterad  första plats och en given plats oavsett om det vankas julbord eller bara ensamt till bredden fyllt på en tallrik, mina hjärtkärl skriker men jag kan inte vara utan revbenspjäll.
   
2.  Lika enkelt som genialiskt gott, ägghalvor med majonäscreme och räkor.
   
3. Ett måste som jag inte tänkte på innan det hettade till var den obligatoriska smörgåsen, mjukt, förföriskt vörtdoftande med en smakrik (gärna flera) skiva ost.
   
4. Nu börjar vi närma oss de platser som möjligen kan diskuteras och som rent av skulle kunna bytas ut om nöden verkligen krävde. Men den lokalrökta laxen med tillhörande romsås är lika förföriskt fet som smäktande len. Fantastiskt god men frågan är om denna inte gör sig bäst på tu man hand tillsammans med dillkokta färskpotatisar.
   
5. Kanske inte riktigt så gott men har en tendens till att alltid leta sig in på tallriken, nubbesallad. Tillskillnad från de övriga ett måstesällskap, alltså det måste finnas något annat till på tallriken annars faller tjusningen och det kladdiga blir bara för kladdigt.

Så vad är er topp 5?

Har ni tänkt på vad mycket väntan det är på julafton, kanske inte lika outhärdligt som när man var liten och berget av julklapparna under granen eskalerade och tenderade att bli ett Mount Everest av förväntningar, farhågor och fingerkli. Varför inte göra det bästa av det, hitta en lugn vrå, slå upp ett trevligt glas och ät något riktigt njutbart till. Något som du faktiskt själv väljer och som inte är betyngd av vare sig traditioner eller ett täcke socker.

Är 09 det nya 07 i södra Rhône?

Mitt val föll på getost och ett bekant rött, Cuvee du Vaticans Village som ingen vinsniffande bloggläsare möjligen kunnat undgått. En ny årgång, 09, ska tilläggas men nog fanns samma förföriska helhet, franska örter, vitala röda frukt och insmickrande känsla av närvaro i denna. Men till skillnad från förra gången känns det som att det saknades lite wow-känsla för att nå de riktiga höjderna. Eller så har jag blivit bortskämde med vad 109 kr kan leverera, för om man bara får ett glas uppslaget så nog är det ungt allt men ack så förföriskt lättsamt.

Skall ätas färsk.

Getosten är ett kapitel för sig, när vi provsmakade var säljaren minst sagt oengagerad. Lika ovanligt som opassande när det kommer till gårdsproducerade produkter, om jag letar efter okunskap, lathet och ovilja att sälja ett koncept kan jag lika gärna vända mig till närmaste snabbmatskedja och dessutom få en leksak på köpet. Men här mitt bland rykande hemmagjord glögg, egenrullade karameller, målade krussiduller och huttrande korvgubbar. Nog för att vi fick en smakbit, och jag måste medge att produkten kan tala för sig själv men ändå. Skärpning.. Synd och skam att biten av hård men ändå smältande god ost hade förpassats till ammoniak träskets oändliga vara, kan inte riktigt med ost som smakar och framförallt luktar gammalkofta och getpiss.

Tills nästa gång. Se nu till att ha en riktigt god, fortsättning...

Château Lamargue 2004. I sanning en föränderlig natur..

Uha först vinter med barnens första egenrullade snötroll, eller jag rullade och de tröttnade. Men i takt med att trollets hållning mer och mer liknar ett baktungt fylletroll fylls jag med ovisshet. Vad ska vi nu klä de små i. Först galonbyxor och sedan overall och nu? Jaha det finns något som heter fodrad galon. Problemet löst, om man ägde några fodrade galonbyxor alltså..

Som tur är inte allt lika problematiskt, en rekommendation från en välsedd sida, ett lagersaldo som förvånade visade på plus trots den lokala källan. En lite avstickare påväg till jobbet och sedan källarslummer till rätt tillfälle.

Singulära flaskor är vanskliga, ska den vara frisk? Hur smakar den även om den är frisk? Bara en möjlighet att pricka drickfönster, osv. Listan kan göras lång med kansken och möjliga misslyckanden. Men om det levererar, om flaskan bjuder till kan man få allt man önskar och lite till. Ska väl medge att inköpen numera sällan blir singulära, då handlar det främst om dyra flaskor och de "föds" vanskliga.

I inledningsfasen bjuder Château Lamargue 2004 till, en härligt sammansatt doft med tydliga trä inslag. Mörk blåröd massiv frukt med en stram örtig touch med en gnutta lakrits. Landar någonstans mellan mogen och primär frukt. Får en känsla av att detta är den, för mig, bästa doft som detta vin kan leverera. Allt har landat utan att bli trött och tråkigt.


Smaken är fyllig med en skön balans. Tanninerna är närvarande och lämnar ett hyfsat långt och torrt avtryck. Framförallt är det en smaksam blandningen mellan plommon och trä som dröjer sig kvar. I smaken är det  plommon, björnbär, choklad, svartavinbär, örter och ek som utmärker sig. Rättelse det som utmärker sig är helheten. En sammansvetsad skönt drickbar vätska som får mig att både associera till dyrt och lättdrucket. Ett härligt rödtjut med andra ord. (Inledande 89-90 ramlar ner till säkra 87)

Men vad händer? En till synes given häst straffar ut sig till ett av vinvärldens tacksammaste tillbehör. Lammfilé och en härligt gräddig potatisgratäng. Mor säger lite försynt, -nog är det lite småsurt i slutet. När den första flörten har lagt sig återstår en ståtlig men aningen småsur uppenbarelse. Möjligen att det är något varmt i föräldrarnas uterum eller så är det helt enkelt så att denna flaska inte kände för att bli öppnad några timmar tidigare och att den lilla mängd luft som trängt ner har tagit kål på vadsomförst syntes vara en förfasansfullt härlig upplevelse. Tråkigt men samtidigt är intrycket som består helt ok, flaskan är slut innan jag hinner tänka efterrätt så några rätt kvarstår. I vilket fall är sörjer jag inte att det endast var en flaska i källaren.

Tills nästa gång. Idag släpps julölen...

Ruffino Riserva Ducale Oro 2005. Äntligen höstlov, tur att jag aldrig slutat skolan..

Usch och fy, sjukdomstillståndet har haft samma förmåga att byta skepnad som en kameleont strosande på chackrutat golv. Nu har vi äntrat en av post förkylningens kanske värsta faser, den långa retsamma hostans stadium. Det tillstånd som i det närmaste kan vara det värsta, ganska pigg men kan inte göra något för då bryter bronkithostan ut i full blom. Sa jag att jag inte är ensam om att ha denna trevlig åkomma. Det har blivit ganska mycket snack om sjukdom, och förhoppningsvis är detta sista inlägget i frågan, det är bara så nesligt att inte vara på topp. Eller vem försöker jag lura, toppen var det länge sedan jag såg. Nu nöjer jag mig med en skymt av botten, bara den endast är smått sömnlös och inte fullt så sjuk.

När kära hälften vill ha vin är inte jag den som säger nej, även om smak och luktsinne inte är kapabel att återge hela upplevelsen är det trevligt med lite god måltidsdryck. Eftersom jag vet att hon föredrar allt från halvfylligt till opakt så var valet hyfsat enkelt. Till kvällens ungsstekta griskaré så känns halvfylligt rätt. Italienskt rödtjut, en Chianti riserva för att vara mer specifik. Har fått en del passningar om min internationaliserade handel och brist på stapelvara i närmaste pritaffär. Nog för att Ruffino Riserva Ducale Oro 2005 (nr 2321, 199 kr) inte går att spontanhämta i alla butiker men den tillhör ändå standard utbudet.

Hallå! Vem sänkte volymen? Jag vispar runt den stackars vätskan i ren frenesi men inget händer. Tillslut har jag lyckats stänka ner mig, glaset och bänken men inget händer mer än att kökshanduken går i en röd nyans. Där långt nere finns mörka moreller, plommon, choklad allt hopvispat med en pigg ringlande syrlighet och ett uns örtiga toner. Är det jag och min fördömda näsa eller har någon verkligen ställt vinet på mute? Frågar min kära hälft och hon bekräftar. Trots låg volym är det en härlig mörk och pigg doft som lurar nere i djupet av våra Orrefors mature. 


Smaken är fyllig med ett sött anslag och gott om mörkröd generös frukt. En hint av choklad och ganska mycket matvänliga och ganska inställsamma tanniner. Eftersmaken är ganska lång och den direkta associationen, som så många gånger med italienska viner, är ett smaksamt sugande på körsbärskärnor. Frukten har precis påbörjat förmultningsstadiet och jag måste säga att denna 05:a känns förvånansvärt fräsh. Mer nyanseringar än så vågar jag mig inte på, och egentligen är ett poängsättande lika orättvist som vinets textur är passande till kvällens feta mat. Men likväl för att kunna gå tillbaka, om inte bara för att konstatera att det är så j*vla mycket bättre nästa gång. (87p, med potential till mer) Resterande flaskor håller vi på.

Tills nästa gång. Är det bara jag eller är det fler som har börjat fantisera om kluckande klappar?...

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2005. Riktigt så farligt är det väl inte, eller..

Har varit mycket snack om hur jobbigt det är att vara tvåbarnsförälder, låt mig klargöra en sak. Det är minst dubbelt så härligt att ha barn än att inte ha barn, det finns helt enkelt inget som går upp mot att få följa utvecklingen hos två små egenpersonliga avbilder av mig och min livskamrat. Eller inget som går upp mot, jag har mig veterligt aldrig smakar en 100 poängare..

Vad ligger närmast sanningen, tanken eller verkligheten? Låt mig förklara, om du tänker på blåbär vad tänker du då? Kanske formen, färgen, hur blåbärsris ser ut, färgen på fingrarna när du plockat, rent av smaken och konsistensen när du smakar. Det är både en och två gånger som jag associerar till någon frukt när jag luktar eller smakar på ett vin. Men vad är en association egentligen mer än en tanke på hur det möjligen kan smaka om man mins rätt.. Ja ja nu ska jag inte slingra mig in i ett resonemang som jag inte är filosofisk nog att ta mig ur, låt mig bara konstatera att ibland får jag en klockren association till något som jag i efterhand ifrågasätter och ibland handlar det snarare om en tanke om hur något kan smaka än en snar liknelse av hur det verkligen smakar. Hoppas att ni har förståelse för min mänsklighet..

Kvällens vin doftar moreller, vad är moreller? Min tanke om moreller är stora saftiga 
körsbärsliknande frukter som är något mörkare än de körsbär som vi har i trädgården. Vidare återfinns mörkchoklad, en antydan till ek men framförallt frukt i dagens läge. Doften är sammansatt, ganska blyg men ändå inte liten. Långt från nyavärlden burdus, men ändå tillräcklig för att väcka mersmak.

Smaken är aningen blyg även om det på intet sätt går att ta miste på vare sig de röda bären (körsbär, vinbär) eller den mörka chokladen. Munkänslan är stram och mellanfyllig med ett finkornigt uttorkande slut och kännbara tanniner som mynnar ut i en medelkort eftersmak. Frukten befinner sig på gränsen mellan färskt fruktig och uttorkad. I dagsläget fungerar det absolut bäst till mat, då avslutet rundas till och bristen på nyanseringar inte märks. (87p)

Jag hade förväntat mig mer av det nobla vinet från Toskana men samtidigt så är det inget som jag verkligen kan vara besviken på. Är det så att vintypen inte riktigt tjusar eller har jag rent av blivit för analytisk i mitt vindrickande. Jaja blir nog bra med den saken..

Tills nästa gång. Ny månad, nya utmaningar...

Rocca Guicciarda Riserva 2006 (Barone Ricasoli). Ibland måste man bara få klappa sig själv på axeln..

Städa, tvätta, laga mat, fixande i en allmänn uppryckning för här kommer besöket. I helgen firar vi sonens namngivning, eller rättare sagt så samlas släkt och vänner för att påminnas om varandras existens. Eller ännu rättare sagt, vi påminns om vår existens eftersom vi ligger i allt för vad tyglarna håller i ett försök att uppbåda mat och dryck för fyrtiotalet personer dagen före arbetsdag. Men roligt är det att så många vill komma och fira vår lille son. Tack.

Dagen före doparedagen, eller snarare bara dagen före för något dop blir det inte tal om. Efter flertalet timmar av storkok behöver kocken något i magen. Plock är beställt och fram med något ur källaren. Imorgon bjuds magnum men idag får vi hålla till godo med standardformat. Efter en tidigare provad halva är nog inte standard helt fel.

Efter förra besöket hos Barone Ricasolis Rocca Guicciarda bannade jag mig själv då jag hade uteslutit dekantering. Idag dekanteras vinet men redan ur flaskan bjuds det upp till dans.

En mörk uppenbarelse svävar in med plommon och lite körsbärslikör i en trevligt inbjudande svängom. Efter ett tag bjuds dessutom en förhandsvisning om vad som komma skall i form av målarlåda och basarkryddor. Överlag en stor doft med påtaglig ekbehandling i en publik och tillgänglig stil. Inget som skvallrar om ursprung samtidigt som det inte finns något att bli missnöjd över,  frågan är om inte detta är snäppet vassare än halvflaskan som jag inmundigade för mer än ett år sedan.

Smaken tar vid där doften lämnar, mörk röd frukt, plommon, choklad doppade körsbär. Ett fylligt vin men ändå förvillande slankt tack vare pigga syror. Avslutet är fräsht, uppiggande och utan märkbara tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag med lite choklad, mer frukt men framför allt ek iform av en dillkänning som ingalunda tar över eller blir träigt gammal. Äpplen, jo det finns ett spår av röda äpplen också. (87p) 

Gott, välgjort men aningen, aningen strömlinjeformat och opersonligt. I detta fall kan jag dock inte påstå att det är något negativt även om jag mer än gärna lägger band på mig själv och inväntar ett mognare avtryck. För jag hoppas och tror att detta kan utvecklas både ett och tvåsteg i en inte allt för överskådlig framtid.

Tills nästa gång. Imorgon smäller det, sedan fortgår förhoppningsvis tystnaden...

Ps. Blandade matlagningsbilder.. Ds