Castello dei Rampolla Chianti Classico 2011

Castello dei Rampolla Chianti Classico 2011

Biodynamiska Castello dei Rampolla Chianti Classico 2011 (nr 95233, 179 kr) kommer med en skön tillgänglig och balanserad doft med varm frukt, gott om typiska stramare chiantimarkörer blandat med lite mustigare toskanska cab toner. Över det hela dansar även något ungt och floralt.

Det formligen tjuter matvin, syra och slank men utfyllande frukt, utmanande och lite småtuff. Men vadå, det finns balans, något animaliskt och dansant som ändå gör det njutbart på egen hand, för att inte tala om det långa strama avslutet. De småköttiga tanninerna och det superstrama längst bak i svalget gör dock att resterande flaskor åker ner i källaren och glöms bort, ska vi säga 2-3 år till nästa besök. Efter lite tid kommer en klädsam pust från landet.

Men vänta nu, dag två faller doften ihop, hela uttrycket blir slankare, mer homogent och polerat, nu är det ingen tvekan om att det krävs mat. Vete katten vad man ska tro om doften men inte känns det helt koscher. Jaja vi får väl se vad som händer efter en källarvända.

Tills nästa gång. Nu väntar jag på Sammarcon...

Castello di Ama Chianti Classico 2006. Härligt med höst..

Ljust och skirt

Varför slår vin det mesta på fingrarna i dryckesväg? Finns flera skäl men Castello di Ama Chianti Classico 2006 (varuprov, årgång 2007 finns hos ewine.dk för 255 kr, halvan finns dessutom som TS på SB för 129 kr)  demonstrerar på ett nästan överpedagogiskt sett en av dem.

Vid öppnandet bjuds skira surkörsbär, viol och eneträ på en mörkare men ytterst elegant botten. Munkänslan bliter tag i gom och tanninerna är närmast brutalt torra och läppsmackande. En skir, ursprungstiskt slimmad Chianti med mörkare tryck i botten, mild fatbehandling och ytterst matkrävande.

Mörkt och komplext

Efter tre dagar öppnad i rumstemp har vinet bytt skepnad, mörkt, lite småmuriigt, soja, tomatsås, svamp och höstlöv. Munkänslan är nu snarast polerad, tanninerna skickligt tämjda och hela uttrycket är följsamt med en underliggande frukt och en "smutsigare" känsla. Inte trött, bara aningen brådmoget.

Vilket jag föredrar? Ung skir frukt, mörk murrig komplexitet, bitiga svårtämjda tanniner, lent luxiöst och följsamt, hmm. Diggar båda uttrycken skarpt men om någon skulle hålla en korkskruv mot strupen föredrar jag, i skrivande stund, komplexiteten dag tre. Det intressanta är dock hur det gått från att ha varit ett exemplariskt matvin till något du snarast snurrar i kupan utan tilltugg. Fascinerande är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Igår rusk, idag sol, eller va det tvärt om...

Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva 2008. Nja, kanske eller jo absolut..

Monstanto minsann

Wolfgang hojtade att lite "nya" Chiantiproducenter skulle hitta hem med tillhörande intropriser, jag nappade och köpte några Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva 2008 för det i sammanhanget modesta priset av ca 12 euro, kostar nu 17,50 euro. Inte värsta summan kanske någon tänker men att köpa pluralis av något osett är alltid lika vanskligt, fast det är klart helt okänd är inte Riservan från Monsanto. 2007 var årgången som satte igång ryggdunkandet på allvar. Frågan är dock hur detta skulle passa mig? En hardcore Chianti utan värst insmickrande drag lät det då. Och hejaropen lät sig inte dröja, även om de var uppblandade med ett och annat höjt ögonbryn.

Nej uscha, inleder lite väl dämpat och bra lingonsyrligt. Men med tid växer intrycken fram. Doften förblir något blyg men bärigt finstämd med en mörkare köttigare ryggrad. Framförallt surkörsbär, en gnutta lingon, lite rött kött och mörkare orentaliska kryddor.

Det är framförallt i smaken vinet lyfter. Det griper tag i en och släpper inte taget för en sekund, från de mörka sura körsbären, de mogna lingonen, den smågriniga bittiga syran, de mörkare kryddigare inslagen och de avslutande uttorkande knappt kännbara tanninerna. Inte förrens den långa, bärig och mörkköttig eftersmaken klingar ut kan jag pusta ut. (88-89p+)

Oldschool

Urskön, om man är lagd åt det hållet, härlig stram klunkbarhet i en smågrinig kärv gestaltning. Låter det gott? Nja, möjligen ett vin att älska eller hata. Jag gillar, fast resterande flaskor får gott lugna ner sig en aning och invänta en gnutta mognad.

Passar självklart förträffligt bra till lite charkplock och ost, försvinnande bra faktiskt.

Tills nästa gång. Har faktiskt köpt på mig lite rosé, får se om värmen kan lura fram korkskruven...

Melini Chianti Classico Riserva La Selvanella 2006. Tänk att det ska vara så långt till lunch..

Dagen efter

Idag bär det iväg på en minisemester till Mälarstaden, lite besökande, lite busborgande men framförallt allmän trivsel. Kanske, får jag en möjlighet att besöka stadens gröna, vi får se. Men innan måste jag delge en av sentidens små underverk. Spontanbeställning och kartongutfyllnad, vem hade kunnat ana att Melini Chianti Classico Riserva La Selvanella 2006 ( jag köpte från Televino för ca 110 kr ex frakt, kolla fler inköpsställen med Wine-Searcher)

Ibland dyker det upp, ren pur drickglädje. Kanske inte stort men perfekt solmogen frukt, små drag av förmultnandens underbara tand, rund drickfärdig druvjuice i bästa form med efterhängande komplexa drag. Inte till att dissikera, inte till att tänka modern, traditionell utan bara balans, balans och mera balans. Sådana gånger är det bara att hålla i sig och åka med. Ta en sniff till, absolut men sluta tänk vinprovning utan bara luta sig lugnt tillbaka och njut. Uttrycket är lika lent som sinnet blir. (Jag förbannar den dag jag började med poäng, men ok 100, nja kanske inte men 88-89 alla gånger.)

En bonusbild är vinet värt

Vänta lite, måste skicka iväg en till beställning innan någon annan lägger beslag på de flaskor som finns kvar. Oj, 250 000 flaskor producerade, om alla har samma kvalitet som denna finns det hopp för många vintörstande. Jag bunkrar upp, och Fredrik, det här är ett husvin som hette duga.

Tills nästa gång. Många väskor blir det...

Rocca Grimalda Chianti Riserva 2008. Vi överlevde Junibacken, bästerås nästa..

Oops

En helhärlig start på "lovet" men nog var det lite småkörigt allt. Vi, i sällskap med många grannar från öster, äntrade den barnöversvämmade uppbyggda sagovärlden. Båda våra kottar är helt inkörda på Astrid Ls värld, eller rättare sagt de valda delar som inte handlar om självmordsbenägna ungdomar, eldsprutande drakar eller elakt småfolk. Nja vet inte om min och Astrids värld lirar tillsammans jämt och i närkontakt skrämde det rent av skiten ur vår störst, men fantasi hade tanten allt. I vilket fall var det en upplevelse som, vad det verkar, inte satt några förödande spår.
 
Just ja, nog för att barn är tokiga men vuxna är tokigare. Vet inte vilka som var värst, de två blonderade kvinnor som sprang runt och förevigade varandra framför den ena miljön efter den andra, utan barn ska tilläggas, eller om det var kvinnan som skällde på vår son (snart 2 år) för att han, gud förbjude, lekte i Villa Villerkulla.

Ibland, äsch vem försöker jag lura, nästan alltid lyfter delarna i måltiden hela måltiden. Allt från rätt mängd salt till konsistenserna på grönsakerna till smakdjupet i såsen. Alla bitar behöver inte vara optimala men de får verkligen inte försvinna eller konkurrera ut resterande komponenter. Samma gäller vin, som mattillbehör finns det inget bättre sällskap sedan behöver vinet i sig inte alltid vara spektakulärt men det måste passa. Rocca Grimalda Chianti Riserva 2008 (98 kr hos the Wine Company, varuprov) är en praktexempel, inte stort, men passar till mycket.

Men var är maten?

Ung stram men ändå stor samstämd doft med moreller och något mörkare inslag. En matorienterad, italiensk doft som lutar mer åt det fruktgenerösa än sursnipiga.

Munkänslan är också åt det stramare hållet, med drag av surkörsbär fast ändå inte på ett snipigt sätt och lite generösare plommon. Det finns både en färsk träkänsla och något lite mörkare smårostat. Syran är frisk och balanserar upp uttrycket, avslutet stramar upp med torra minimala tanniner. Med luft lyfter intrycken och blir mer harmoniskt och fylligare.

Eftersmaken är ganska lång, stramt bärig med en släng mocca och kärnkänning. (85-86p)

Ett klockrent matvin, gärna till en krämig pasta, några charkplock eller varför inte en tunn simmig mozzarellaspäckad pizza med lufttorkad skinka.

Tills nästa gång. Imorgon blir det nya äventyr...

Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008. Frost nästan hela tiden..

Snigelfart, knappast

Med stormkliv börjar vi närma oss första advent, i vanliga fall är jag inget stort fan av julen men med en fru som börjar få christmascravings i November och pakettokig dotter är det bäst att kapitulera för att bevara husfriden. I år, likväl som förra, fördelar vi klapparna till barnen med start första december. Det är bara att välja, ett gigantiskt julklappsberg en dag eller småhög av paketkänsla 23 dagar för att kulminera med en kulle dag 24. Vi valde kullen.

Själv är jag mer än nöjd med de överraskningar som kluckar, mest uppskattat är det när en familjemedlem, vän eller främling för den delen, har bemödat sig köpa och paketera. Största förväntningar blir det dock på egenförvärvade buteljer. Varje gång jag slår upp ett nytt vin bubblar förväntningarna och nyfikenheten rusar i takt med svängningarna i glaset. Vad ska det här lukta? Vilka associationer får jag? Har jag gjort rätt val till maten? Är flaskan ok? Några av frågorna som lockar och gör det här med vin så innibängen spännande.

För att anamma julandan på bästa sätt ska jag ge mig själv ovanligt många överraskningar i prejultid och bjuda andra så fort möjlighet skänkes. Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008 (219 kr här, eller 219 kr här) skänktes och var en riktig surpris av bästa sort.

Tänk va härligt med sol

En stor varmfruktig doft nästan rusar mot mig, frukten är ordentligt solmogen med mörkröda insmickrande drag. Direkt från flaskan är det nästan överväldigt tjusande med snygga fattoner, lite marsipan och färskt läder. Med lite tid rundas intrycket av och bjuder på ett riktigt lyxåk med alla bitar på rätt plats i en fyllig generös omfamning.


Munkänslan är precis, varm och välkomnande, avvägda syror som lättar upp intrycket trots en mogen och rund mörkröd frukt. Mer avlägsna mörkare toner av läder, tobak och en likör touch. Avslutet stramar upp, som om det skulle vara nödvändigt, med inbäddade ultrasmå torra tanniner.


Eftersmaken är lång med läder, mörka körsbär och en lyxig inramning av något flådigare träslag, möjligen lite cigarrlåda. (90-91p med potential till mer)

Det enda som fattas i dagsläget är lite av ålderns välbehag men vad gör det när det är så välgjort, välsmort och luxuöst i dagsläget. Jag får associationer till Brolios och Fonterutolis Castello varianter fast inte lika fläskigt utan slankare och piggare. Till lammstek, pepparotssås och rotgrönsaksmos satt det som en smäck. Även om kvällens macka, generöst överdoserad med torkad skinka, tog hem pokalen som bästa kombo på länge. Så enkelt, så gott.

Tills nästa gång. Eftermatensovning is tha shit, för alla...

Monrosso 2008. Tillbaka till verkligheten..

Ett ljust vardagstjut.

Så var det vardag igen, pendeltrafik, middagsstök och dagislämningar. Det finns en trygghet i vardagen som är underskattad, synd att den infinner sig så sällan. Missuppfatta mig rätt, jag trivs hemma oavsett sjukdom eller beviljad ledighet men ibland behöver man arbeta för att verkligen uppskatta ledigheten.

För att inte tala om att det blir extra festligt att korka upp ett vardagstjut. Ni som har läst en eller annan vinblogg på sistone har knappast undgått att uppmärksamma producenten Castello Monsanto. Ni vet de där härligt traditionella vinerna med minst lika traditionell etikett. Vem som importerar denna småskaliga, personliga och traditionella producent belägen bland Chiantis kullar? Bristly vem annars. Signarturen P. gjorde mig varse om denna trevliga instegschianti, hm kanske dags för dig att dra igång ett eget skrivande?

Monrosso 2008 (nr 71655, 99 kr) bjuder på röd skir frukt, elegant och pinotaktig i all sin elegans. Bakom de renaste jordgubbar, körsbär och röda vinbär lurar något mörkare, en småskön släng av gödsel eller något förmultnande fast på ett bra sätt.


I smaken sjunger syran och bärfukten ikapp, ett rent elegant uttryck som balanserar på gränsen av vad som skulle kunna kallas tunt men förblir på rätt sida.  Om inte bären och syran hade hjälpt till att pigga upp så tar det uppstramande slutet och den pikanta kryddan tag och bär upp detta till ett fantastiskt matsällskap.


Eftersmaken sitter i ett bra tag med en rödbärig fräsh frukt i främsta led. (86-87p, ett praktexempel där poängen inte gör rättvisa för maken till fräsht, rent och glädjande tjut var det längesedan jag kom i kontakt med.)

Om det är detta som krävs för att gå igång ekallergikern P. så förstår jag att djungeln är lika stor som svårframkomlig. Jag har mig veterligt aldrig provat på en liknande Sangiovese, den är förvillande lik en pinot men elegantare och lättare än de jag har provat i samma prisklass. Ett fantastiskt mattillbehör som kan verka något tunn och snipig på egen hand. Inget för massorna men ett hederligt, leendeframkallande vardagstjut i den lättare klassen. Just ja se upp så att du har något som balanserar upp, den snudd på aggressiva lingonsyrligheten, annars kan det gå illa.

Tills nästa gång. Tack alla för stöd, inspiration och hjälp...

Castello di Brolio 2007 vs Castello di Fonterutoli 2007. Tar igen förlorad tid..

Castello vs Castello

Friska, Check! Kastar oss iväg för att träffa och uträtta så många och mycket det bara går när vi, vad vi vet, inte är en veritabel smittohärd. Kanske på detta sätt som man blir sjuk igen, strunt samma nu finns det ingen morgondag.

Ett av samtalen härom kvällen var huruvida man ska ta med sig presenter när man åker iväg. Ett rungande ja, och mitt samvete fick sig en törn. De smås klander har ännu inte nått mig men fruns desto mer. Skämt och sido, det är roligt att få och ge presenter. Tur att jag hade en som lurade runt hörnet. Eller rättare sagt, runt källardörren.

Både jag och frun i huset har ett gott öga till Castello vinerna fårn Chianti, nog för att vissa är moderna på gränsen till strömlinjeformade men de är välgjorda och levererar nästan alltid mycket njutning. Jag hade förberett en miniprovning frun till ära.

I ena glaset Castello di Brolio 2007 (nr 94711, 174 kr, 375 ml) och i det andra Castello di Fonterutoli 2007 (nr 32130, 147 kr, 375 ml står 2006 på hemsidan med det är bevisligen 2007 på min flaska), båda i halvformat och båda tagna direkt efter poppet. Dessa två återfinns nästan ständigt i det ordinarie sortimentet och priset för helflaskan ligger runt trehundringen. Inga billiga viner men å andra sidan brukar man få vad man betalar för. Upp till bevis.

Brolio

Aningen småjäst till en början, när det luftas bort så kommer ett fång med riktigt mörka mogna körsbär. En aning vinbär som får tankarna mot en bordåblandning. Faktiskt att detta är förvillande likt något mordernt franskt. Över hela uppenbarensen vilar dock något eteriskt Italienskt, målarpyts, även om det är väldigt blygt i dagsläget. Vidare finns det lite läder, mocca och en hint av kokos. En helproffsig, tilltalande doft som trots viss strömlinjeformad profil får oss att dra på smilbanden.


Munkänslan är fyllig, det är bra drag i frukten som är åt det mörkare röda hållet, mocca, läder, lite skitigare inslag. Lite småkantiga opolerade tanniner som i dagsläget känns riktigt uppsnörpande. Avslutet är framförallt torrt med lite frukt och en del murrigt trä. Eftersmaken är lång.


Det här känns överlag ganska krävande, även om det inte behövs mycket för att polera ner intrycket i dagsläget så tror jag på vidare lagring av detta. (90-91p)

Fonterutoli

Här ges ett stramare intryck, mer av vinbärskaraktär än körsbär. Frukten är skinande röd och tilltar med luft.  Faten är snyggt inbäddade och ger en lyxig inramning. Inte lika mörkt och faktiskt inte lika komplext som Brolion. Med mer luft tilltar frukten och även detta känns inte heller direkt ursprungstypiskt. Men ändå en skön doft som är mer fruktigt skönsjungande än komplext och murrigt.


I munnen är det som silke, lent, runt och med en ren röd frukt som riktigt skiner och sticker ut i dagsläget. Syran är inbäddad och ger bara en smått sirlig känsla. Avslutet är lite mörkare med mocca och en liten del läder som mynnar ut i runda lena tanniner.  


Eftersmaken är ganska lång med röd frukt som främsta attribut, ok det finns en ett lyxiga träinslag men färskt och nyhyvlat.


Jäklar i mig vad detta var findrucket, en len kyss från doften till eftersmaken. Inget som sticker ut, inget som stör, inget som är spektakulärt. Ok inte en stor upplevelse men lyxigt, rent och snyggt. (89-90p) 

Två riktigt snygga Italianos, en lite ruffigare och en mer polerad. För mig så står Brolion som en klar vinnare. Gillar allt från den mer komplexa doften, den lite "skitigare" profilen och det smått oborstade intrycket som Brolion har. Hursom är det två proffsigt, moderna Chiantis som inte skämmer bort sig på något matbord inom den närmaste framtiden även om jag tror att Brolion kan vinnar på lite lagring.

Tills nästa gång. Får se vad dag 2 erbjuder, förhoppningsvis mer av allt...

Querciabella Chianti Classico 2008.

Både dynamiskt och biodynamiskt

Vad är detta? Termometern letar sig ner till -30, tur att solen tittade fram och lurade ut oss på en stillsam eftermiddagspromenad. Lilltufflan har varit låg hela dagen och när det började närma sig middagstid visade det sig varför, magen. Uha inte roligt men trots det så var hon vid gott mod. Vilken tur att gossen precis har frisknat till, var det någon som sa immunförsvar?

Igår var jag och hämtade ut varuprover på posten, vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till den typen av semipåtvingad varor. Eller jo det vet jag visste, smaka och skriv vad jag tycker. Det värsta som kan hända är att jag inte får några fler prover och det bästa är att jag hittar något som är gott och inte behövt betala för att ta reda på det.

Tyvärr är de flesta flaskor här hemma betalda, desto viktigare att göra mesta möjliga av de surt förvärvade slantarna. Querciabella Chianti Classico 2008 kan fås på systemet för 199 kr, tur att jag betalade 120 kr i en förhandsbeställning på Atomwine. Välförtjänta slantar skulle det visa sig, hur man nu kan spara genom att handla men det är en annan femma.

Ungjästigt, näsan lite skumbanan till en början. När detta har luftas bort kommer en mörk mustig men ändå stram doft fram. Ganska framträdande fatbehandlig i form av mörk choklad fint samspelt med mörka moreller. Båda i finaste kvalitet. Efter en stund i glaset skiner den röda frukten ikapp med lite målarlåda, tobak, örter och färskt läder, uttrycket blir bara mer och mer eteriskt finstämd. 


Smaken skäms inte för sig heller, munfyllande men åt det slanka elegant hållet, pigg röd frukt med gott om aptitretande syra men även lite mörkare drag i form av choklad, mogna moreller och lite starkvinskänsla avslutas med små nästan pulverfina tanniner samt ett drag åt det kärnbittra.


Eftersmaken är bra lång med torr lite små syrlig frukt, körsbärskärnor och ytterliggare lite träkänning.


Ja här körde vi in precis på min bakgata, uttrycket känns Italienskt, lyxigt men ändå med ett vist mått skitighet. Det finns inget som sticker ut i detta sömlösa vin vilket gör det alldeles utmärkt att dricka i dagsläget men jag misstänker att det vinner en del på lagring. Slatten i matureglaset bli i alla fall mer och mer komplext och samstämt, för att inte tala om de underbara övertonerna som träder fram allt mer. (90p)

Tills nästa gång. Undrar vad jag ska lura med mig till Sthlm nästa helg, nu kan jag åtminstone förpacka dem rätt...

Ruffino Riserva Ducale Oro 2005. Äntligen höstlov, tur att jag aldrig slutat skolan..

Usch och fy, sjukdomstillståndet har haft samma förmåga att byta skepnad som en kameleont strosande på chackrutat golv. Nu har vi äntrat en av post förkylningens kanske värsta faser, den långa retsamma hostans stadium. Det tillstånd som i det närmaste kan vara det värsta, ganska pigg men kan inte göra något för då bryter bronkithostan ut i full blom. Sa jag att jag inte är ensam om att ha denna trevlig åkomma. Det har blivit ganska mycket snack om sjukdom, och förhoppningsvis är detta sista inlägget i frågan, det är bara så nesligt att inte vara på topp. Eller vem försöker jag lura, toppen var det länge sedan jag såg. Nu nöjer jag mig med en skymt av botten, bara den endast är smått sömnlös och inte fullt så sjuk.

När kära hälften vill ha vin är inte jag den som säger nej, även om smak och luktsinne inte är kapabel att återge hela upplevelsen är det trevligt med lite god måltidsdryck. Eftersom jag vet att hon föredrar allt från halvfylligt till opakt så var valet hyfsat enkelt. Till kvällens ungsstekta griskaré så känns halvfylligt rätt. Italienskt rödtjut, en Chianti riserva för att vara mer specifik. Har fått en del passningar om min internationaliserade handel och brist på stapelvara i närmaste pritaffär. Nog för att Ruffino Riserva Ducale Oro 2005 (nr 2321, 199 kr) inte går att spontanhämta i alla butiker men den tillhör ändå standard utbudet.

Hallå! Vem sänkte volymen? Jag vispar runt den stackars vätskan i ren frenesi men inget händer. Tillslut har jag lyckats stänka ner mig, glaset och bänken men inget händer mer än att kökshanduken går i en röd nyans. Där långt nere finns mörka moreller, plommon, choklad allt hopvispat med en pigg ringlande syrlighet och ett uns örtiga toner. Är det jag och min fördömda näsa eller har någon verkligen ställt vinet på mute? Frågar min kära hälft och hon bekräftar. Trots låg volym är det en härlig mörk och pigg doft som lurar nere i djupet av våra Orrefors mature. 


Smaken är fyllig med ett sött anslag och gott om mörkröd generös frukt. En hint av choklad och ganska mycket matvänliga och ganska inställsamma tanniner. Eftersmaken är ganska lång och den direkta associationen, som så många gånger med italienska viner, är ett smaksamt sugande på körsbärskärnor. Frukten har precis påbörjat förmultningsstadiet och jag måste säga att denna 05:a känns förvånansvärt fräsh. Mer nyanseringar än så vågar jag mig inte på, och egentligen är ett poängsättande lika orättvist som vinets textur är passande till kvällens feta mat. Men likväl för att kunna gå tillbaka, om inte bara för att konstatera att det är så j*vla mycket bättre nästa gång. (87p, med potential till mer) Resterande flaskor håller vi på.

Tills nästa gång. Är det bara jag eller är det fler som har börjat fantisera om kluckande klappar?...

Rocca Guicciarda Riserva 2006 (Barone Ricasoli). Ibland måste man bara få klappa sig själv på axeln..

Städa, tvätta, laga mat, fixande i en allmänn uppryckning för här kommer besöket. I helgen firar vi sonens namngivning, eller rättare sagt så samlas släkt och vänner för att påminnas om varandras existens. Eller ännu rättare sagt, vi påminns om vår existens eftersom vi ligger i allt för vad tyglarna håller i ett försök att uppbåda mat och dryck för fyrtiotalet personer dagen före arbetsdag. Men roligt är det att så många vill komma och fira vår lille son. Tack.

Dagen före doparedagen, eller snarare bara dagen före för något dop blir det inte tal om. Efter flertalet timmar av storkok behöver kocken något i magen. Plock är beställt och fram med något ur källaren. Imorgon bjuds magnum men idag får vi hålla till godo med standardformat. Efter en tidigare provad halva är nog inte standard helt fel.

Efter förra besöket hos Barone Ricasolis Rocca Guicciarda bannade jag mig själv då jag hade uteslutit dekantering. Idag dekanteras vinet men redan ur flaskan bjuds det upp till dans.

En mörk uppenbarelse svävar in med plommon och lite körsbärslikör i en trevligt inbjudande svängom. Efter ett tag bjuds dessutom en förhandsvisning om vad som komma skall i form av målarlåda och basarkryddor. Överlag en stor doft med påtaglig ekbehandling i en publik och tillgänglig stil. Inget som skvallrar om ursprung samtidigt som det inte finns något att bli missnöjd över,  frågan är om inte detta är snäppet vassare än halvflaskan som jag inmundigade för mer än ett år sedan.

Smaken tar vid där doften lämnar, mörk röd frukt, plommon, choklad doppade körsbär. Ett fylligt vin men ändå förvillande slankt tack vare pigga syror. Avslutet är fräsht, uppiggande och utan märkbara tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag med lite choklad, mer frukt men framför allt ek iform av en dillkänning som ingalunda tar över eller blir träigt gammal. Äpplen, jo det finns ett spår av röda äpplen också. (87p) 

Gott, välgjort men aningen, aningen strömlinjeformat och opersonligt. I detta fall kan jag dock inte påstå att det är något negativt även om jag mer än gärna lägger band på mig själv och inväntar ett mognare avtryck. För jag hoppas och tror att detta kan utvecklas både ett och tvåsteg i en inte allt för överskådlig framtid.

Tills nästa gång. Imorgon smäller det, sedan fortgår förhoppningsvis tystnaden...

Ps. Blandade matlagningsbilder.. Ds

Castello di Brolio 2005. Höjden av April..

Som jag nämnde i förra inlägget var det länge sedan det korkades upp något riktigt minnesvärt, den största anledningen är att det är tråkigt att korka upp och analysera sig igenom något själv. Men samtidigt så är det med vin som med så mycket annat, ibland finns inte inspirationen där. För att råda bot mot detta blir kvällens vin en Italienare av klass, nämnligen Castello di Brolio 2005 (nr 94038, 165 kr, 375 ml), på det behändiga halvformatat så klart.

Oj, utan att ha rört glaset öppnar doften upp med en mustig röd frukt som drar mot körsbär, mörkare toner av läder, kaffe, chark och en högklassig trälåda samsas också i glaset. Efter ett par snurrningar släpper lite körbärslikör, en sötare mörk fruktton och mörk choklad. Undrar om det inte finns ett stänk av målarfärg där någonstans också, i vilket fall är det riktigt behagligt att sniffa på.

Smaken är inte sämre, en relativ slank men utfyllande munkänsla där den inledande mörka körsärsfrukten tas över av läder, mörk lite bitter choklad och kaffe. Avslutet biter ifrån med rejäla tanniner och en uttorkande lång eftersmak med plommon och körsbär som samsas med bittermandel, choklad. Döm av min förvåning när en överraskande grön paprika också tittar fram.

Åh äntligen något att sätta tänderna i, känns inte lika smekande som Castello di Fonterotulin, utan hårdare med mer karaktär och helt klart mer lagringspotential. Oj vad jag gillar detta. Här ska ingen mat få störa utan nu är det jag och mitt glas mol alena. Kan inte tänka mig ett bättre avslut på en typisk Aprildag, sol, regn, hagel, lite sol och ett underbart rött på det.

För er som vill fördjupa er läs mer här.

Tills nästa gång. Undar hur det upplevs imorgon, eller i övermorgon för den delen? Rapport kommer...

Castello di Fonterutoli 2006. Varje dag räknas..

Dagarna lunkar på i ett jämnt tempo, jämnt är att ta i ibland känns det som att tiden rusar och ibland står den still. Vi har alla med och motgångar det är väl helt enkelt det vi kallar livet. Men med handen på hjärtat har det varit mer mot än medgångar på sistone även om det möjligen börjar plana ut lite. Så vad förgyller inte kvällen mer än ett bord fulldukat med allehande godsaker och en dotter som sover en till synes ostörd sömn, åtminstone blir det inget utslag på barnvakten.

Till inlagd parmesan, brie, dadlar i bacon, grillad kyckling, salami, kronärtskockor och stenugnsbakat surdegsbröd passar Castello di Fonterutoli 2006 (nr 32130, 149 kr, 375 ml) alldeles utmärkt. Doften är inbjudande med generös varmfruktig kirsh, läder, mörk choklad och sötstickiga toner som inringas av en härligt rostad integrerad ek. Smaken är stram, rödfruktig, med lite söta rotfruktstoner, torkad skinka och rejält med uppstramande tanniner. Eftersmaken sitter kvar riktigt länge och bjuder på lite jord, rotfrukter och rödblåa frukter (jordgubb, plommon). Vinet känns riktigt välgjort och är en fröjda att sitta och smutta på, förutsatt att man gillar lite tanniner. Jag hittar inget som "sticker ut" och möjligen är dess strömlinjeformade om än lyxiga förpackning dess svaghet. Men jag gillar det skarpt, till gårdagens entrecote och bea fungerade det också mer än bra. Ett riktigt ess att ha i rockärmen, men som sagt se upp om det är någon som är känslig mot att det stramar till i svalget en ide då kan vara att ha ett gräddigt tillbehör redo.

Mer om vinet och människorna bakom..

Fonterutoli ligger fem km söder om Castellina in Chianti (Siena) och ägs sedan 1435 av familjen Mazzei. Idag ståtar gården med 117 hektar vinodlingar fördelat på fem områden, Fonterutoli, Siepi, Badiola, Belvedere och Caggio. Castello di Fonterutoli är "Château" vinet från de bästa vingårdarna. Vinet utgörs av 90% Sangiovese och 10% Cabernet Sauvignon från stockar mellan 12-25 års ålder. Macerationen pågår mellan 15-18 dagar och sedan får Sangiovese druvorna mogna i 16 månader på små franska fat (70% nya) medan Cabernet druvorna mognar i 18 måndader också de på små franska fat (70% nya). Efter blandningen får vinet vila 8 månader på flaska innan det saluförs.   

Tills nästa gång. En dag till...

Ps. Efter en extra titt på SB:s halvflaskor fann jag att förutom de tre Amaronevinerna var det tre Recioto alltså söta röd. När dessa plus den druckna Mont-Redon 2005 samt de saldosvaga Castello di Brolio 2004 och Château Roc de Cambes 2004 var ute ur leken återstår två flaskor. Château Pibran 2006 (nr 98259, 135 kr) och Castello di Brolio 2005 (nr 94038, 165 kr). Utbudet är otroligt bra.. Ds

Beni Duilio Castellani Riserva 2004. Dead or alive?..

Detta är flaskan som har utstått lagring i solljus, temperaturskillnader på ca 15 grader, en flytt samt ryggläge i källaren. Det är dags att korka upp en av mina äldst bevarade flaskor. Ca 1.5 år i min ägo, ingen hissnande siffra men med tanke på vad den har fått utstå en evighet. Flaskan har hunnit få en solkig etikett och lite mögel på korken. Så nu kommer frågan, är vinet dött eller lever det?

Jo det lever i allra högsta grad, riktigt härlig frukt med lite krydda, jordgubb och framför allt körsbär möter näsan med en näst inpå helt integrerad ek. Vinet doftar vitalt och får det att vattnas i munnen. Smaken tar vid i frukten, vinet är ganska slankt utan att bli tunt, lite kryddigt. Tanninerna finns där i bakgrunden och de pigga syrorna skvallrar om att det säkert skulle hållt ett tag till i källaren. Eftersmaken sitter kvar ett bra tag och lite läder med torkad frukt träder fram. Helheten är angenämt lättdrucket utan att bli intetsägande, läskande och ett perfekt "vardagsvin".

Dag 2 visar vinet fortfarande upp samma vitalitet, en något svalare serveringstemt gör det upplevs lite stickigare samtidigt som det inte blommar ut helt, men ok. Frågan är om Beni Duilio Castellani Riserva 2004 (nu 2005 nr 22328, 127 kr) kommer att dyka upp igen i en snar framtid? Kanske när den byts till den starkare årgången 2006, kanske aldrig. Definitivt inte snart då det finns mycket annat spännande att prova. Bör tilläggas att när vinet dracks 2007 visade det inte upp samma trevliga anlete. Vill mig minnas att det kändes tunt och intetsägande.

Tills nästa gång. Den som lever får se...

Castello di Querceto 2007 och La Castellina 2006. 2 X Chianti Classico + Italienska tema = Fullträff..

Vininlägg i efterhand är en sak, men någon vecka senare måste jag säga är en helt annan. Minnet är varken bra eller långt.

Här kommer en kort summering av vad som är minnes fragment av en väldigt trevlig kväll med minnesvärda viner och trevligt umgänge. Båda vinerna inköptes under mina föräldrars Italien resa, personligen tyckte jag att det var snudd på barnarov men de trilskades vilket kan förstås. Vinerna dracks parallellt och kunde på så vis jämföras ganska ingående. Tyvärr är nyanseringarna som bortblåsta dels av tiden men också av det faktum att kvällen var inriktad på sällskap och inte vinnörderi :)

06:an var bättre än 07:an på alla sätt, en fräshare körsbärsfrukt med mindre fattoner och ett bättre integrerat helhetintryck. Något som delvis kan bero på den äldre årgången men också på att det är två olika producenter. Castellon ligger i beställningssortimentet fast i årgång 05. Utifrån kvällens erfaranheter önskar jag att La Castellinan skulle ha varit där istället.

Tills nästa gång. Måste skriva tidigare...

Rocca Guicciarda Riserva 2006. Är helflaska lika trevlig som halv?..

Äntligen Fredag! Ett uttjatat begrepp men nu är helgen verkligen välkommen. I mitt yrke ska allt hända de sista veckorna innan sommaren. Detta sätter sina spår både hos de anställda och de som turligt nog inte är anställda.

Min kära fru kom och hämtade mig med vår underbara dotter i famnen, kan man få ett härligare mottagande? På väg hem i bilen somnade L och T kunde köpa varorna till kvällens plockmat. Det som stack ut var en härligt mogen Brie de Meaux, ett Youghurt bröd och en lufttorkad skinka av något slag. Detta inramades på ett ytterst trevligt sätt av Barone Ricasolis Rocca Guicciarda Riserva 2006 (nr 2723, 79 kr 375 ml). För ovanligheternas skull dracks vinet direkt ur flaskan, utan sedvanlig luftning. Detta för att för en gångs skull följa vinet under kvällen. Vid första sniffen bjöds på en medelfyllig rödfruktig doft där körsbärskärnor stack ut med en hint av fat. I munnen var vinet slankt med tydliga körsbärskärnor och mindre kännbara tanniner. En medellång eftersmak avslutade det hela korrekt men utan att lämna något större eftertryck. Till maten var vinet fullt tillräckligt och det var en trevlig bekantskap som dock inte var i paritet med de förväntningar som jag hade efter att ha läst diverse smakintryck. Min första tanke var om det är skillnad på halvflaskan och helflaskan eller om det helt enkelt var så att vinet inte tillfredställde mina smaklökar.

Efter att ha nattat lillen åkte det andra glaset fram, nu var vinet varmare, det hade dykt upp läder, svamp och lite järn i doften. I munnen var det mer levande med mer fart i både frukt och tanniner. Eftersmaken var dessutom några snäpp vassare. Samma vin men med mer kraft, härligt. Men, ja det kom ett men. Till det priset förväntade jag mig lite mer. Den tidigare druckna Serrata Belgvardo 2006 levererade en minst lika trevlig smakupplevelse men till en ringare penning. Jag kan dock rekommendera vinet, då gärna med lite luft under vingarna.

Tills nästa gång. Tänk vad lite tid kan göra...

PS. Lite senare.. ännu godare...