Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigna Asinone 2006 och Van Zellers Branco 2010. Stora familjen..

Härligt med presenter

Då var vi själva igen, efter ett härligt intensivt dygn av familjär samvaro. Trots att vi, och fruns systerfamilj, har två bäsar under månaden, fungerade allt galant. Det enda negativa i sammanhanget är att det är för långt mellan gångerna vi träffas. Fast det är klart, nu dröjer det inte allt för länge till nästa. Hursom, sällskapet äntrade scenen igår och vad passar bättre än att tända grillen, slänga fram ett schyst vin och berusas av all lekfull samvaro.

Vitt är helt rätt

Kvällens vita fick inte en syl i vädret, lite synd med tanke på att Van Zellers Branco 2010 ( köpt hos Atomwine för ca 80 kr, tyvärr slut nu)  är mer än väl värd att nämna. Doften är bra stor, generöst tropiskfruktig men snyggt avstämd mot de grönare dragen av gräs, krusbär och stenigare mineral. Känns både slösaktig och stram på samma gång.


Munkänslan är medelfyllig, följdsam med go generös frukt. Även här finns det en balanserad motpol i de stramare, grönare och stenigare dragen. Det som verkligen utmärker sig är det mjuka, följdsamma men ack så fräsha uttrycket som verkligen letar sig fram till varje skrymsle i munnen.

Eftersmaken är bra lång, mjuk och balanserat fruktig med en stramare knorr. (88-89p)


Men oj va mumsigt detta var. Om jag ska försökja mig på en grym generaliserign är det en perfekt mix av "nya välrden" frukt och "gamla världen" stamhet. 

Härligt med sällskap

Nej, kvällens överlägsna segrare och faktiskt enda utmanare tillika sommarens hittills bästa grillvin var Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigna Asinone 2006 (köpt hos Gourmondo för ca 300 kr)

Doften är störtskön, mörka mogna moreller blandat med surkörsbär, mörk lyxig choklad, härligt avstämda fat. Mottagandet är varmt, italienska och välkomnande. Är så sakteliga påväg in i mognad men har inte riktigt nått ända fram.

Harmoni, munkänslan är en enda lång värmande kram just när man behöver den som bäst. Det råder en mjuk smaksam balans mellan de fruktigare körsbärs/morell dragen, mörk choklad och de småmurriga trä tonerna. Kan kvala in som slankt, elegant, smårunt och mustigt på samma gång, men det är framförallt den allt igenom italienska värmen som sprider sig som en löpeld vid varje sipp som biter sig fast i lustcentret.

Avslutet snörper upp precis perfekt med torra smaksamma tanniner som mynnar ut i en lång, balanserad och varmfruktig eftersmak.  (91-92p)

Det här fångar essensen av ett bra vin, otroligt lättförståelsigt men samtidigt grymt intresseväckande. Alla kring bordet utropade jubelord, enough said.

Fast det är klart, rött är inte fel heller

Tills nästa gång. Nu lite familjetid, imorgon bär det ut på Ålandshavet.

Poliziano VNdM 2008 och Weingut Schäfer-Fröhlich trocken 2010. Tänka sig, 65 år senare..

Både rött o vitt, dagen till ära

Hela familjen på plats, trerättersmeny och födelsedagsfirande, känns det igen? Jo nog är det ypperligga tillfällen att släppa allt vad bestyr heter och samlas för en kväll av gemytlig samvaro. Vem bemärkelsebarnet var? Farsgubben, så mycket till barn kanske man inte kan påstå fast å andra sidan kan alla drabbas av ungdomlig entusiasm, oavsett ålder. Fråga bara mor när nya fyrhjulingen stod på uppfarten, snacka om barnslig för tjusning. Nu kanske någon undrar om himlen öppnat sig och låtit det regna en fyrhjuling på födelsedagen, inte riktigt men det skulle varit en syn.

Eftersom det var fars dag så ville jag bidra med något jag vet faller honom på läppen, i kombination med den egna nyfikenheten drog jag korken ur två flaskor. Lyckligt ovetande om vad som skulle serveras denna kväll blev det ett vitt och ett rött. Man kan alltid tajma in dessa på något sätt, fast just denna kväll skulle det visa sig extra svårt.

En fräsig start

Först ut var Weingut Schäfer-Fröhlich Riesling trocken 2010, instegsriesling brukar kunna vara scharmigt inställsam på ett direkt och okomplicerat sätt, så var även denna. Doften är fräsh med gott om söt sirlig frukt, mango, persika följt av lite stenigare krydda. Balanserat och inbjudande i ett svalt och ungt manér.

Smaken är minst lika fräsh, sirligt syrlig med en tydlig vichy nouveau fräsighet. Frukten spelar på bra i bakgrunden och efter lite tid i glaset minskar färsigheten och kryddigheten tilltar och ramar in helehten. Eftersmaken klingar ut ganska fort och lämnar ett lätt lite honungssyrligt avtryck. (84-85p)

Möjligen i både yngsta och enklaste laget, till brushetta med rödlök och romröra försvann vinet, en svårmatchad vinrätt överhuvudtaget. Fungerar säkerligen bra mycket bättre med ett fruktigare alevariant. Hur löser vi det, jo sippar på vinet före och efter tuggorna.

Stabilt

Då var Polizianos Vino Nobile di Montepulciano 2008 (nr 99262, 179 kr) ett bättre sällskap till huvudrätten, även om den kvällen till ära bestod av fisk, närmare bestämt lax. Tycker faktiskt att den fetare fisken mår bra av att sparras med ett rött mustigare vin. Fast det är klart, hade jag vetat vad som skulle serveras hade jag nog valt något annat.

Hursom, stor mörk doft, lite murket trä som viftas bort med lite luft. Frukten landar någonstans mellan riktigt mogna körsbär och dito plommon, lite svavel och mer småmurket trä. Ett släng orientaliska kryddor och lite eteriska toner gör att uttrycket balanseras upp, även om helheten är både mörk och muskelig.

Smaken är lättare än doften angav och framförallt är det mer balans mellan komponenterna. Vist är det en påtaglig ung frukt och nog är det rikligt med fat men gillar man det känns det snarare som en mustig kram. Syrorna är intakta och balanserar uttrycket, tillsammans med att avslutet snörper upp med minimala men kännbara tanniner känns vinet fylligt men bra balanserat. Inte så mycket nyanser i nuläget utan mer full fart.
Eftersmaken är riktigt lång, hyfsat torr, med både mörka körsbär, en kärnkänning och något mörkare träslag. (89-90p)

Ja, köper man Polizianos Vino Nobile de Montepulciano så vet man vad man får. Ok att det finns skillnader mellan årgångarna men detta är nog ett av de jämnare viner jag provat, inte för att jag är någon expert men 05, 06, 07 och nu 08 har haft små variationer, som alltid gett smaklig utdelning och gått hem hos de flesta kring bordet. Fast det är klart, undrar om inte denna årgång är den bästa i mitt tycke.

Tills nästa gång. Grattis ännu en gång...

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2007. Nu åker vi igen..

Amaryllis mot Poliziano.

Arbetet har börjat och nu åker pappa iväg från hem och barn för att tukta semivuxna. Låter det som ett drömscenario, kanske inte men det är den hårda verkligheten. Välkommen till ditt liv med och av mig, ingen vacker syn efter att ha gått upp 04:20 med en helvaken son. Men nu sitter jag här och summerar, egentligen ingen dålig dag förutom en svårgenomtränglig dimma som satt sig precis i främre delen av hjärngloben.

Har försökt övertala både en och två att fokusera på det som är bra istället för att älta det som är dåligt, går väl sådär. Eftersom det är så härligt att älta ska här ältas. Polizianos Vino Nobile di Montepulciano röner stora framgångar i varje nyhetssläpp som jag kan minnas. Vrålfynd ropas ut och ekar i de svenska hemmen, ganska anmärkningsvärt ändå med tanke på att det varken tappas på kran eller kostar 69 kr. Nu är det årgång 2007 som gäller. (Finns i skrivande stund några flaskor kvar)

Mörk ganska stor doft med mogna moreller, de sedvanliga fatkryddorna, choklad, lite vanlij, kaffe aningen trä och någon annan krydda som jag inte kan sätta fingret på men som känns mer vanlig än ovanlig i unga Italienska röda fullblod. Faktiskt inte alls så mycket nyanseringar i dagsläget mer tuta och kör.

Smaken är fyllig, mörkmullig och körsbärsbetonad. Riktigt stor faktiskt, lättillgänglig med mer syra om än det finns några bångstyriga tanniner som tittar fram. Eftersom smaken trumpetar på så förtas eftersmaken något men den finns där, och under en hyfsat lång tid ska tilläggas, i form av lite torkad eller mogen frukt med tillhörande träkänsla. (87p)

Jaha ja, det här känns igen allt från det proffsiga hantverket, den helitalienska känslan, det mörka murriga som mer trumpetar på än är finkänsligt följdsam. Ne, även om detta är riktigt bra så blir jag lite besviken. Möjligen mer vitalt, krävande och lovande än 05:an som jag provade tidigare men samtidigt är det inte uppseendeväckande på något sätt. Resterade flaskor får vila i väntan på mer nyanser.

Billigt och Rhônarna har också provat.

På tal om det, är lite ny i gemet men är det någon som vet hur det Nobila vinet från Montepulciano utvecklas med tid?

Tills nästa gång. Nu får nätshoppingen vila ett tag...

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2005. Riktigt så farligt är det väl inte, eller..

Har varit mycket snack om hur jobbigt det är att vara tvåbarnsförälder, låt mig klargöra en sak. Det är minst dubbelt så härligt att ha barn än att inte ha barn, det finns helt enkelt inget som går upp mot att få följa utvecklingen hos två små egenpersonliga avbilder av mig och min livskamrat. Eller inget som går upp mot, jag har mig veterligt aldrig smakar en 100 poängare..

Vad ligger närmast sanningen, tanken eller verkligheten? Låt mig förklara, om du tänker på blåbär vad tänker du då? Kanske formen, färgen, hur blåbärsris ser ut, färgen på fingrarna när du plockat, rent av smaken och konsistensen när du smakar. Det är både en och två gånger som jag associerar till någon frukt när jag luktar eller smakar på ett vin. Men vad är en association egentligen mer än en tanke på hur det möjligen kan smaka om man mins rätt.. Ja ja nu ska jag inte slingra mig in i ett resonemang som jag inte är filosofisk nog att ta mig ur, låt mig bara konstatera att ibland får jag en klockren association till något som jag i efterhand ifrågasätter och ibland handlar det snarare om en tanke om hur något kan smaka än en snar liknelse av hur det verkligen smakar. Hoppas att ni har förståelse för min mänsklighet..

Kvällens vin doftar moreller, vad är moreller? Min tanke om moreller är stora saftiga 
körsbärsliknande frukter som är något mörkare än de körsbär som vi har i trädgården. Vidare återfinns mörkchoklad, en antydan till ek men framförallt frukt i dagens läge. Doften är sammansatt, ganska blyg men ändå inte liten. Långt från nyavärlden burdus, men ändå tillräcklig för att väcka mersmak.

Smaken är aningen blyg även om det på intet sätt går att ta miste på vare sig de röda bären (körsbär, vinbär) eller den mörka chokladen. Munkänslan är stram och mellanfyllig med ett finkornigt uttorkande slut och kännbara tanniner som mynnar ut i en medelkort eftersmak. Frukten befinner sig på gränsen mellan färskt fruktig och uttorkad. I dagsläget fungerar det absolut bäst till mat, då avslutet rundas till och bristen på nyanseringar inte märks. (87p)

Jag hade förväntat mig mer av det nobla vinet från Toskana men samtidigt så är det inget som jag verkligen kan vara besviken på. Är det så att vintypen inte riktigt tjusar eller har jag rent av blivit för analytisk i mitt vindrickande. Jaja blir nog bra med den saken..

Tills nästa gång. Ny månad, nya utmaningar...