Stugstouten - Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout Winter 2017

Äntligen vår vibbar. Snön lyser fortfarande vitt i trädgården men vädret tillåter hopp om varmare tider. Minsta dottern har lärt sig cykla, sonen cyklar obehindrat till skolan, äldsta är på ständiga kompisäventy och jag har sträckt vaden i en hopprepsattack kombinerat med en vårförkylning. Som det ska vara med andra ord..

Nu känns det av förklarliga skäl inte som den bästa av idéer att fördjupa sig i stoutens murriga värld. Men nu när jag ändå har börjat är det lika bra att beta av en till mustig rackare. Förresten, vid en snabb sökning på gröna skylten visar det sig att det finns närmare 300 olika sorter! Mamma mia, det hinner ju bli vinter flera gånger om innan jag har betat av alla...

Namn: Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout Winter 2017
Alkohol: 10%
Doft: Kafferost, mörk choklad, honung, muscovadosocker, ängsblommor?
Smak: Fyllig är bara förnamnet, rostad, salmiak, mer rostad, hostmedicin, krämig, ganska svag kolsyra, ganska attackerande men ändå följsam. Smyger på lite beska i avslutet. Lång medicinal örtig salt eftersmak som dröjer kvar.
Sammanfattning: Ja här var det mycket, känner ingen alkoholhetta utan mestadels medicinala örtiga toner som ger ett piggt nästan syrligt utförande. Kanske aningen spretig, skulle nog inte må dåligt av att lugna ner sig ett eller två snäpp. På det hela taget en krämigt god helhet som känns som en hel måltid. Söt men inte sliskig. Mycket stout för pengen och en klar lagringspotential - påfyllning så länge det finns kvar.
Passar till: Brasa och choklad
Betyg: 🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺/10

Tills nästa gång. Har hittat säsongens första "grillvin"...

Campogiovanni Brunello di Montalcino 2012

Nja, ja, ok, nej, vänta, Ja, JA! Tänk att det ska vara så svårt att säga ja ibland.. Vissa viner måste man lirka med, eller så kanske det är mig man måste lirka med? Hursom, Campogiovanni Brunello di Montalcino 2012 var lite segstartad. Dag ett övertygade det inte alls, eller snarare först men med tid i glaset blev det lite vresigt och klumpigt. Parallellerna till 2011:an, då jag lovade mig själv att aldrig köpa mer, växte sig starkare. Fast det är klart, om jag ändå har köpt ett vin i plural som jag lovade mig själv att aldrig köpa igen så är det minsta jag kan göra att vänta lite. Och tid är nog allt som behövs. För även om det var mycket bättre dag 2, klassiska Brunellodrag toppat med lite likördricka, mörk mustighet och en småkrävande kärvhet, så misstänker jag starkt att det krävs mer tid för att verkligen komma till sin rätt.

Här kommer utförligare noter för den intresserade.
Doften direkt vid plopp är lovande om än lite lågmålt. Men det krävs inte mycket tid för att släppa loss. Det är en potent doft med både djup och bredd. Mörkt djup och eterisk topp allt samlat i en ung men kraftfull gestaltning som landar mycket bättre än den något klumpiga och tråkiga 2011:an. Smaken följer i samma spår, lite av allt. Bra tyck i syra och tanniner, mörk komplexare botten och lite frukt på det. Om något så är den kanske lite baktung i dagsläget. Balsamicon och träet spelar aningen för högt men egentligen inte så att det stör. Gott och långt avslut. Bästa just nu är nog ändå sältan och de röda äppelskalen. Jaha ja nu blev det lite för obalanserat och aningen för mycket av allt. Lika bra att låta resten vila. Såja, mycket bättre, bättre integrerad, fortfarande lite utmanande men väldigt gott. Och bättre blir det nog.

Tills nästa gång. Sol, sol underbara sol!...

Pst.
RP 91
WS 96
JS 93
WE 93
MP 88?+ (Dag 1)
MP 91+ (Dag 2)

Stugstouten - Poppels Russian Imperial Stout

Som vissa kanske vet så har vi köpt en liten del av himmelriket - närmare bestämt en stuga i Grövelsjön. Snö, fjäll, skidåkning och stugmys framför den öppna brasan. Jul, sportlov och nu påsklov har haft sin givna plats. Men inget gott som inte har något ont med sig. Vinet har inte smakat lika gott. I skenet av den öppna brasan torde ett glas bättre rött göra sig som en smäck men icke. Men så, utan brasa och lite varmare utanför öppnar komplexiteten upp sig igen. Undrar just om brasan snor en del av syret? Eller kan det vara de dragiga fönstren kyler ner vinet? Vem vet - utan brasa i kylan vill jag inte vara. Då kommer några vänner på besök och med sig i bagaget har de lite bättre öl, smaklökarna landade på en stout. Fylligheten och smakrikedomen kom verkligen till sin rätt och det mustiga uttrycket fick det lilla innehållet att räcka hela kvällen. Det är alltså Stugstout som gäller.

Lika bra att slå två flugor i en smäll. Få upp aktiviteten här och skriva ner lite stoutaktiga intryck så att jag vet vad som ska köpas i plural inför kommande kalla stugmysiga kvällar. För att göra det enkelt för mig så kommer ribban att sänkas både vad gäller det visuella och smakintryck. För helt ärligt, jag vet inte ett jota om stout mer än vad jag gillar här och nu. Dessutom är tanken att det ska komma minst ett Stugstout inlägg i veckan och då får något ge på foten. Och nej, det vinösa innehållet kommer inte att upphöra men efter ett trettiotal Brunello anno 2012 så behöver fokus skifta, frågan är bara mot vilket håll.

För oss som inte vet vad en stout är så är det typ en porter. Verkar inte helt lätt att skilja dem åt även för redigt insatta men i min gom så är stouten smakrikare, mörkare, starkare och krämigare än portern.

Först ut är Poppels Russian Imperial Stout, en smakrik historia som verkligen bjuder på en skjuts i gommen.

Namn: Poppels Russian Imperial Stout
Alkohol: 9,5 %
Doft: Frisk, fruktig, tyngd och lätthet på samma hång. Lite malt, järn och choklad i svansen. Mkt trevlig doft.
Smak: Fyllig, söt, mkt av allt, Krämig, rund pikant beska, salt och krämigt avslut.
Sammanfattning: Sådärja, mkt av allt, mustigt utan att bli övertungt, gillar verkligen sältan i slutet och krämigheten som får det lilla glaset att räcka extra länge. Dessutom finns det en syrlig fräschör som bidrar till en pigg helhet. En riktig fullträff!                 
Passar till: Brasa och hårdost
Betyg: 🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺/10

Tills nästa gång. Tillbaka till verkligheten...

Granducato Brunello di Montalcino 2012

Det händer inte ofta att World Wide Web misslyckas, men nu vete katten. Söker febrilt på Granducato Brunello di Montalcino och hitter typ ingenting. Så frågan är vad man får för 279 pix, oj verkar vara höjt till 299 i dagsläget, det står ju ändå Brunello di Montalcino 2012 på etiketten. Det lilla som kommer fram är att Granducato verkar köpa druvor, alltså ingen egen produktion. Om det är någon som vet mer får ni gärna fylla på...

Ja det här gjorde ju inte ont. Elegant, klassisk, röd skir frukt, lite mörkare botten. Saknar lite stoppning, ok balans, kanske lite lägre syra än många andra 12:or men på det stora hela ett drickklart paket som levererar ett sympatisk ursprung. Fast vänta nu, när luft brukar göra gott eller åtminstone bidra till att vinet biffar upp sig eller rent av tjurar till sig så bidrar luft men ingenting. Efter några timmar har det istället krympt rejält. Surkörsbär och fiskörning. Frun frågar om det verkligen är en Brunello och jag tvivlar. Tänker tillbaka på Sicilien i höstas och de flaskor man kunde hitta på diverse stormarknader. 10-20 euro, Brunello på etiketten och motsvarande prisinnehåll i flaskan. Frågan är varför man gör sig omaket att ta hem och lägga något dylikt i beställningssortimentet. Har gärna fel men som det här visar sig i dagsläget blir det inget återköp. Sparar en skvätt och håller tummarna.

Skvätten levererar, nu sjunger det på riktigt bra. Dessutom har både syra och tanniner växt på sig vilket visar på att det finns framtidspotential. Fortfarande inte i merköpsklass men nu kan jag ändå förstå varför det står Brunello på etiketten.

Tills nästa gång. Sjuka barn ger perspektiv på hur bra det är med friska dito...

MP 89 (Plopp)
MP 85 (Dag 1)
MP 88+ (Dag 2)

Canalicchio di Sopra Brunello di Montalcino 2012

Ibland behövs det bara en rejäl spark i arselet. Förlåt min franska men faktiskt. Jag hade ju huvudet långt ner i Brunellomyllan, vad hände? Tja, livet för att vara kortfattad.

Nu är den tillbaka, flörten, romansen, ja rent av kärleken. Vet inte hur länge den sitter i men just nu spirar den. Förförisk, dansant, röd skir frukt som smälter samman med alla Toskanska markörer man kan önska. Här har jag min Brunello 12:a, som jag har längtat. Värmen, jorden och en lätt vift med läderpiskan tillsammans med det aristokratiska, välkomnande och stringenta. Precis som det ska vara. I munnen är det utmanande, lockande och pockande på samma gång. Syra och tanniner finns det gott om. Men som fallet med all bra Brunello så finns det även frukt och komplexare toner som möter upp redan i ungdomen. Det här är för att sammanfatta FÖR gott. Till svensk hängmörad oxe, parmesandränkta potatisbakelser, rödvinsbräserade champisar och smöriga sparrisar. Tja öppet mål är bara förnamnet. Löftet om framtiden är stort, magnumstort!

Ska jag säga något konstruktivt efter en natts sömn så är det anmärkningsvärt hur vissa viner verkar vara sömlösa, tidlösa och så fruktansvärt rätt i ögonblicket. Canalicchio di Sopra Brunello di Montalcino 2012 faller inom den kategorin. Då, till rätt mat och sällskap fanns det inget bättre. Nu kan jag bara konstatera - tid, ge det tid. Samma markörer som igår, aningen mer polerat men det finns fortfarande något utmanande och kärvt som ropar efter mera tid. Inte lika bra men med tanke på gårdagen går det inte att värja sig. Vin när det är rätt så är det helt rätt!

Tills nästa gång. Allt pekar på att vi och vin håller minst 10 år till...

Pst.
RP 94
WS 95
JS 95
AG 92
WE 93
MP 94 (Dag 1)
MP 92+ (Dag 2)

Grövelsjöns fjällbageri

Grövelsjön, vårt nya paradis. Det har väll knappast undgått de som känner mig att vi har hittat en oas i verkligheten. Just när man inte trodde att det kunde bli bättre dyker det upp en ångande, kardemummadoftande liten stuga som härbärgerar en surdegsknådande fransos. 

Det hela började med att frun och äldsta dottern tog en tur på sparken, hem kom de med det godaste, jo faktiskt, godaste ljusa surdegsbröd jag ätit. Hux flux satt jag och knaprade bröd utan något till och bedyrade dess ära. Självklart måste jag få se det med egna ögon. Sagt och gjort, morgonen därpå var det dags, på med pannlampa, ryggsäck, reflexväst och kamera. 

Maxime Bouju Kindlund har inte knådat bröd i hela sitt liv. Nej, det var kärleken som tog honom till Grövelsjön och där ville han stanna. Valet föll på att bli bagare. Sagt och gjort, i september var det dags att slå upp portarna för Grövelsjöns Fjällbageri och framgången kom direkt. Vinst i SM i mathantverk med motiveringen:

 ”Att med enkelheten i ett fåtal ingredienser få fram ett smakrikt och mångfacetterat ljust surdegsbröd med saftighet och frasighet”. 

Efter att ha smakat känns motiveringen klockren, enkelt men ack så gott. Min självklara uppmaning om du befinner dig i närheten av Grövelsjön, besöka bageriet, jag kan lova att du inte kommer att bli besviken. Kolla ansiktsboken för öppettider.

Tills nästa gång. Snacka om smakstart på nya året...

Caprili Brunello di Montalcino 2012

På papperet låter det bra, ja rent av riktigt bra. Caprili är en liten familjeägd producent som ligger granne med kvalitetsgiganten Case Basse - Gianfranco Soldera i området Tavernelle strax söder om staden Montalcino. Det hela började med att Alfo Bartolommei slog ner sitt pick och pack i Caprili 1965. Istället för att ge upp jordbruket som många andra gjorde då planterade han sin första vingård som han ganska passande döpte till - Vigna Madre (Mamma). Idag arbetar man tillsammans med universitet i Sienna för att välja DNA från de bästa klonerna från Vigna Madre för att kunna behålla den höga kvalitén. Vingårdarna sköter man om noggrant och använder så lite bekämpningsmedel som möjligt. Jäsningen sker enbart på den naturliga jästen, fermentationen temperatur kontrolleras i rostfria tankar för att sedan hamna i stora ekfat (bottis av varierande storlek) där de lagras i tre år. Detta resulterar i 27 000 flaskor Brunelli i en stil som är tillgänglig från start men som åldras med behag. Som sagt, låter minst sagt lovande.

Joråsåatt! Doften går till attack direkt från start. Lite likörsdricka är det allt, varm och mysig frukt, eteriska kryddigare toner. Intagande och välkomnande med ett litet tryck på turbon. Inte svulstigt utan bara matat med kraft och begynnande komplexitet. Samma sak i munnen, bra tryck både från frukt, syra och alkohol. Sammantaget känns det som att vi behöver landa lite här. Avslutet är torrt och lämnar en fruktsmackande rödäppelskalig eftersmak. På med korken igen och vänta..

Mennuså.. Doften har tonats ner, bättre balans men den har inte sträckt ut sig i sin fulla längd. Inget att oroa sig för, kommer säkerligen landa rätt med lite mer tid. Det är i munnen det händer. Balansen har infunnit sig, fortfarande med ungdomens bus och charm men nu börjar det likna seriös Brunello. Frukten är generös, inte solbakad men varm och gosig, kryddorna sitter där, stram syra, lätt men ändå utfyllande och avslutet är så där torrt och utmanande. Syran sitter som en smäck och helheten andas klass, samma klass som man så lätt kan bli bortskämd med när man dricker bra Brunello. Som om inte det var nog, blir bara bättre och bättre...

Den som väntar på något ännu godare.. Den magiska dag 2 drar vi åt skruvarna ännu lite. I doften finns det klart mer att ge, som tidigare, men smaken är ännu lite tajtare. Som en smekning med alla markörer på rätt ställe och lite snällare avslut. Tänk vad lite, ok ganska mycket, luft kan göra underverk. Tur att det finns flera flaskor i källaren..

Tills nästa gång. Betyg satta och så nu detta, vad mer kan man begära...

Pst.
RP 89
WS 94
JS 94
WE 93
MP 87+ (Plopp)
MP 92+ (Dag 1)
MP 94 (Dag 2) 

Val di Suga Brunello di Montalcino 2012

Plopp..Lacknafta, läder, elegant sirlig solmogen röd frukt, lite åt kokta tomater. En intagande eterisk upplevelse som känns förvånansvärt mogen för att vara en 2012:a. Munkänslan är varmfruktig och fullmatad med lättare topptoner av läder, kryddor och balsamico. Syran finns där för att balansera upp och helheten är helgjuten med en kombination av slank lätthet och sömlös komplex tyngd. Avslutet är torrt utan att bli träigt och lämnar kvar en lång varmfruktig eftersmak. Minst sagt en lovande start och som sagt, en av de mer tillgängliga Brunellos 2012 från start.

Joråsåatt, nog har det hänt en del på några timmar. Helheten är mer homogen, lite av det spritiga är bortvädrat, frukten värmer fortfarande med en skön solig känsla och det har smugit sig på ett litet mörker. Fortfarande lite ungbusigt, slankt och gott som tusan. Nu börjar jag skönja ljusare framtidsutsikter. Behåll gärna den här slanka men varma tonen då stämmer vi träff igen om något år.

Dra på trissor. Det det ska vara en första för allt. Det här är första gången som en påhälsning dag 2 inte har lyft en 12:a Brunello. Här har vi krypit in i skalet igen. Lite tunnare, syrligare och allmänt tjurigare. Trots det finns det något lovande, varmt, komplext som känns lite oförlöst. Summa summarum, idag - drick direkt med lite luft eller glöm bort något år...

Tills nästa gång. Får det lov att vara lov, jatack!...

RP 91
WS 93
JS 90
MP 89 (Plopp)
MP 91+ (Dag 1)
MP 88? (Dag 2)

Altesino Brunello di Montalcino 2012

Plopp.. Nej men hallå! Smack så gott. Otroligt fin i munnen, exemplarisk syra, slank utan ett hål i rustningen. Läder, lite balsamico eller snarare örter och sirlig mörkröd frukt. Torr med typisk italiensk kostym, lite torr i slutet men vis av erfarenhet så kommer det troligtvis att försvinna med lite tid.

liite senare samma dag... Jepp, det behövdes tid för att doften skulle växa till sig. Som förväntat försvann det torra avslutet, precis lika fin i övrigt. Det finns inget som stör eller pockar på, bara fullkomlig ungdomlig njutning. Bravo!

Dag 2... Men shiit va gott! Doften har vuxit på sig ännu ett snäpp. Eterisk, lockande, ett mineralstick, lite varmare frukt, balanserat, en total charmig uppvisning för näsan. I munnen är det samma historia som tidigare, Altesino Brunello di Montalcino 2012 är verkligen ren njutning i dess ädlaste form. Dessutom misstänker jag att det bara är början på en mycket lovande framtid. 

Tills nästa gång. Snart jul, lika galet varje år...

RP 93
WS 96
JS 93
AG 91
WE 94
MP 91+ (Plopp)
MP 94 (Dag 1)
MP 95 (Dag 2)

Ornellaia..

Det händer inte ofta nu för tiden men någon gång då och då letar sig smaklökarna ner till El Stockholmo för en liten svängom. Nu var det således dax, Ornellaia, Djuret och lite champagne som mellanspel. Vad kan gå fel? Inte mycket visade det sig.

Axel Heinz är förutom en trevlig prick chefsvinmakare på den lilla blygsamma firman Ornellaia. Han och några liter druvjuice var på besök. Alla som är lite intresserad av vin har nog hört talas om juvelen från Toskana, så självklart även jag. Vad jag inte hade förstått, trodde i min enfald att vi "endast" skulle få prova flaggskeppet Ornellaia 2014, andravinet Le Serre Nuove 2015 och slagdängan Le Volte 2015 tillsammans med lite passande mat, var att vi skulle få prova 9 olika vingårdslägen som sammantaget utgör olika delar av firmans buteljerade arsenal. Snacka om lärorikt!

Utan att gå in på allt för uttråkande detaljer kan jag med säkerhet säga, amatörtyckare och allt, att vissa av vingårdarna absolut skulle kunna buteljeras separat. Där Merlot från Bellaria planterad 1991 skulle kunna bli nästa svulstiga opulenta kvalitetstjut som bidrar att sätta Merlot på den italienska kvalitetskartan. Samtidigt visade delarna med tydlighet att de bidrar med viktiga ingredienser till helheten. Något som kanske är ännu viktigare när man har möjlighet att kränga ett av toskanas bättre (o)heliga blandningar. 2014 var ett besynnerligt besvärligt år vilket innebar att blandningen blev ännu viktigare, en blandning man har lyckat riktigt bra med. Ornellaia 2014 är varm och mysig men framförallt balanserad. Släng in en touch av ek, lite grönt och gott om essentiell muskulös frukt och du har ett fullblodsrött i startfållan till att bli någon stort. 

Sist men inte minst hittade jag vinet som ska upp på önskelistan. Min och din. Le Serre Nuove 2015. Mandelskorpsdoppad elegans, fruktig stringens och oförskämt tillgänglig gör denna version till en av de bättre jag smakat ung. Nästan oförskämt bra har jag klottrat ner tillsammans med seriös, inte mycket att klaga på och skitgott. Vinet som fungerar lika bra i vinprovargänget som till fasters söndagsmiddag, pappas grill eller med kärleken framför brasan

Ja just ja, höll nästan på att glömma. Vi hade ett bubbligt mellanspel som var mer inställsamt och lättsamt än gravallvarligt komplex. Ändå finns det en tyngt och gräddighetet som gör Palmer BdN gångbart till mycket och många. Vet inte om jag har sippat för mycket sura brut nature men 7 g socker kändes en aning. Kändes gjorde också den lilla söta Ornus Dell'Ornellaia 2014 som serverades sist. En familjär angelägenhet som typ inte går att köpa. Ett sött vin som som är mer fräscht än sött trots några hundra gram restsocker. Ett otroligt gott slut på en kanongod kväll.

Tills nästa gång. Julstress redan i November, joråsåatt...

Pst. Kolla saldo på gröna skylten, smakar det så kostar det men vadå? Är det julklappstider så är det. Jag vet i alla fall vad jag ska köpa åt mig själv i julklapp, en Le Serre eller tre.