Ornellaia..

Det händer inte ofta nu för tiden men någon gång då och då letar sig smaklökarna ner till El Stockholmo för en liten svängom. Nu var det således dax, Ornellaia, Djuret och lite champagne som mellanspel. Vad kan gå fel? Inte mycket visade det sig.

Axel Heinz är förutom en trevlig prick chefsvinmakare på den lilla blygsamma firman Ornellaia. Han och några liter druvjuice var på besök. Alla som är lite intresserad av vin har nog hört talas om juvelen från Toskana, så självklart även jag. Vad jag inte hade förstått, trodde i min enfald att vi "endast" skulle få prova flaggskeppet Ornellaia 2014, andravinet Le Serre Nuove 2015 och slagdängan Le Volte 2015 tillsammans med lite passande mat, var att vi skulle få prova 9 olika vingårdslägen som sammantaget utgör olika delar av firmans buteljerade arsenal. Snacka om lärorikt!

Utan att gå in på allt för uttråkande detaljer kan jag med säkerhet säga, amatörtyckare och allt, att vissa av vingårdarna absolut skulle kunna buteljeras separat. Där Merlot från Bellaria planterad 1991 skulle kunna bli nästa svulstiga opulenta kvalitetstjut som bidrar att sätta Merlot på den italienska kvalitetskartan. Samtidigt visade delarna med tydlighet att de bidrar med viktiga ingredienser till helheten. Något som kanske är ännu viktigare när man har möjlighet att kränga ett av toskanas bättre (o)heliga blandningar. 2014 var ett besynnerligt besvärligt år vilket innebar att blandningen blev ännu viktigare, en blandning man har lyckat riktigt bra med. Ornellaia 2014 är varm och mysig men framförallt balanserad. Släng in en touch av ek, lite grönt och gott om essentiell muskulös frukt och du har ett fullblodsrött i startfållan till att bli någon stort. 

Sist men inte minst hittade jag vinet som ska upp på önskelistan. Min och din. Le Serre Nuove 2015. Mandelskorpsdoppad elegans, fruktig stringens och oförskämt tillgänglig gör denna version till en av de bättre jag smakat ung. Nästan oförskämt bra har jag klottrat ner tillsammans med seriös, inte mycket att klaga på och skitgott. Vinet som fungerar lika bra i vinprovargänget som till fasters söndagsmiddag, pappas grill eller med kärleken framför brasan

Ja just ja, höll nästan på att glömma. Vi hade ett bubbligt mellanspel som var mer inställsamt och lättsamt än gravallvarligt komplex. Ändå finns det en tyngt och gräddighetet som gör Palmer BdN gångbart till mycket och många. Vet inte om jag har sippat för mycket sura brut nature men 7 g socker kändes en aning. Kändes gjorde också den lilla söta Ornus Dell'Ornellaia 2014 som serverades sist. En familjär angelägenhet som typ inte går att köpa. Ett sött vin som som är mer fräscht än sött trots några hundra gram restsocker. Ett otroligt gott slut på en kanongod kväll.

Tills nästa gång. Julstress redan i November, joråsåatt...

Pst. Kolla saldo på gröna skylten, smakar det så kostar det men vadå? Är det julklappstider så är det. Jag vet i alla fall vad jag ska köpa åt mig själv i julklapp, en Le Serre eller tre.