Fonseca Guimaraens Vintage Port 1995. Tack o lov för kompetenta hantverkare..

Dadlarna kan med fördel ligga på kakan

Varför krångla till det? Borde upprepas oftare för ibland är det för enkelt. Släng fram några peppisar, skär grova, och nu snackar vi barkbitstjocka, bitar Västerbotten, om du vill krångla till det kan du dessutom strössla fram några färska dadlar, ja inte den där semitorkade sorten utan färskt ska det vara. Dra korken ur systemets få/enda!?! tillgänglig Vintage Port med lite ålder och voilà. Dagens kombo är serverad.

Mera Port

Fonseca Guimaraens Vintage Port 1995 (nr 8001, 329 kr) är en härligt sammansatt sak, inte på något sätt gammal utan här har tidens tand slipat ner beståndsdelarna till en enda skön, mjuk omfamning av mörka lena bär, orientaliska kryddor, lite nötter, fikon och ett avslutande sting av alkohol som sedan mynnar ut en i halvlång, småstram eftersmak. Det den saknar i komplexitet tar den igen i pur drickglädje och tillgänglighet. Inget svårt, inget konstlat utan bara harmoniskt, smuttvänligt starkvin. Varför inte byta ut glöggen mot detta? Om fler skulle göra det så kanske, kanske vi skulle få fler halvmogna starkvinsalternativ på våra hyllor.  

Funkar även med stilton har jag hört

Tills nästa gång. Om det inte framgått, så nej, är ingen fan av glögg...

Taylor (Fladgate) Porto Vintage Quinta de Vargellas 1988. Att arbeta är att uppskatta ledigheten..

Halvflaskan från 88 levde och lever än.

Jag trivs med mitt arbete men det finns inget som slår känslan som små springande välkomnande fötter framkallar vid hemkomsten. Å andra sidan skulle jag aldrig få uppleva det om jag ständigt var hemma.

Att ha och inte ha, det man har är inte så speciellt medan det man inte har kan få en att tråna likt en löpande katts utlopp mot en dito kastrerad. Nej kanske inte riktigt men nästan. En av nackdelarna och fördelarna med en vidgad marknad är att allt går att få tag på, när det inskränkte sig till den lokala arenan var det enklare. Det gäller inte bara vin utan allt. Undrar hur mina barn kommer att uppleva merkantilismens fram och baksida.

Taylors Vintage Quinta de Vargellas från det odeklarerade året 1988 var en sådan företeelse. När den reades ut förra året var det ett måste köp sedan har den legat i källaren och bidat sin tid. Inget tillfälle har varit speciellt nog eller så har det varit ett speciellt tillfälle men då har inte tiden funnits för dekantering och trixande. Men nu skedde det, goda vänner på besök, tillfälle samt möjlighet sammanföll.

Nackdelen med höga förväntningar är att de är så svåra att uppfylla, så var fallet till en början med detta vin. Ganska blygt och anonymt renderade det inga direkta hejjarop. Men döm av min förvåning när slatten som jag var påväg att hällas ut en vecka efter öppnandet bjöd på desto mer.

Doften är söt och mogen med fikon, lite nötter och röd torkad frukt som bara är bekvämt tillrättalagt och på intet sätt trött, bara härligt insjunket i helheten. Möjligen att man skulle kunna önska lite mer komplexitet men nu är jag bara petig.


Smaken är söt men ändå med en balanserande syra. Hela intrycket känns nästan krämigt och nyanserna har fått ge vika för en skönt homogen helhet. Nog för att det finns röd mogen nästan torkad frukt, lite nougat och nötter men inget direkt utmärkande.


Eftersmaken är söt, med en aning bitterhet och mer torkad frukt. (88-89p)


Ok att det fortfarande inte drar ner några stående ovationer men det spär på min övertygelse om att Port ska vara mogetsammanflätat och inte ungbångstyrigt, i alla fall om jag får välja.

Mer gammalt tack

Tills nästa gång. Nu är det helg igen...