La Velona Rosso di Montalcino 2008. Nedräkningen har börjat, på fredag kör vi igång..

Semestern börjar gå mot sitt slut och nu återstår att krama ut det sista av besök och besökanden. Tilltänkta grillkvällar och uteblivna sådana. Tillslut landar vi i matlistor, dagishämtningar och arbetsplatsmöten. Men inte ännu, kvar återstår allt och inget.

Av någon konstig anledning har kameran blivit allt mer flitigt använd vilket gör att kvällarna blir kortare och kortare med fler och fler kort som hopar sig på hög. Att fotta i RAW har nu blivit en självklarhet men all denna efterbehandling, puh hälften vore nog. Kanske dags att överge den gamla PC:n och övergå till Mac, ska ju vara en killer när det kommer till bildhantering. Eller? Hur gör ni?

Jo det är sant, salamin som svärmor kom med var så här röd.

Aja, nu till vinet som har slunkit ner några kvällar i rad. La Velona Rosso di Montalcino 2008 (nr 2328, 139 kr finns ett fåtal flaskor kvar i vårt avlånga land) bjuder på en mustig doft med mörka spritiga moreller, lite murken ek och läder. En rättfram och snudd på burdus Italiensk doft med moderna drag. Förvillande lik en lyxigare, fläskigare småspritig chianti variant. Inte helt fel med andra ord.


Smaken är fyllig med gott om mörka syrliga körsbär, fast ändå med en rund söt touch. Det finns något mörkt och murrig mitt i all überitaliensk chianti känsla, en känsla av tillhörighet fast ändå inte. Avslutet stramar upp med en hyfsad dos torra tanniner och en ganska stark krydda. Även om det känns ungt och lite oborstat finns det en småcharmig drickbarhet, om man gillar lite kralligare doningar det vill säga.


Eftersmaken är bärigt röd och småstram, riktigt trevlig men inte allt för lång.


Dag tre var detta klart bäst, det vilar något småeteriskt och aningen alkoholstickigt över den nu sammanflätade mörka frukten. Smaken är mer harmonisk med mindre krydda och mer murket trä och köttigare drag. Eftersmaken har bättrat på sig i längd och ger en träigare känsla med mer körsbärskärnor än frukt. Ett mognare uttryck helt enkelt. (88-89p)

Tänk att jag aldrig tröttnar på "rotisar" i ugn, funkar lika bra på färskpärer.

Jaha ja, då var vi där igen. Ett riktigt trevligt vin som bjöd till och som inte skulle skämma för sig på ett matbord nära dig. Det tråkiga i kråksången är att jag inte tänder till, det blir ingen riktig gnista och jag faller inte pladask. När jag tänker efter var det ett tag sedan det hände, tror inte att jag har blivit blasé när det kommer till att smaka vin snarare tvärt om. Jag kastar mig över varje ny flaska med samma entusiasm som den förra, det är bara svårare att nå samma höjder som tidigare. Eller är det rent av så att vinerna har samma höjd, bara att de är jämnare och att jag letar efter attribut som är svåra att uppnå. Antar att bästa sättet att övervinna, vad det nu är att övervinna, och få en vinvin-situation är att prova mer och bättre vin.

Tills nästa gång. Nu ska jag harva vidare med lättjefullt arbete, snart kör det riktiga igång...