En ärtnötfrö historia. Pået igen bara..

Kika på pumpa och pinje

Ibland blir det bra, lite tur, en skopa skicklighet och ännu mera goa råvaror, det är receptet. För en aning mer ingående beskrivning kan ni kika nedan. Jag har testat pasta och rotisar i ugn till, torde funka till i stort sett vad som helst.

Detta hade jag i:
Pumpafrön
Pinjenötter
Kikärtor
Persilja
Vitlök
Arabiatasås
Bergsparmesan
Rapsolja
Citronsaft
Salt och peppar

Såhär kan man göra:
Rosta pumpafrön, pinjenötter och vitlök. Hacka grovt och blanda ihop med allt och lite till, smaka av, klart!

Tills nästa gång. Nu fattas det bara lite vin så är jag tebak...

En, inte helt vanlig, kväll i Hufvudstaden.

Hur sammanfattar jag egentligen min senaste resa till El Stockholmo? Och vad va egentligen bäst? Två, så här i efterhand, både omöjliga och onödiga frågor att besvara. Låt mig istället säga att lördagen den nionde februari 2013 för alltid har etsat sig fast i smakminnet, en dag och kväll som möjliggjorts av de underbara, generösa, vänliga, professionella människor som jag delat bröd och vin med. Här kommer en haltande återgivelse, egentligen inte alls rättvis, av krämig risotto, textur i en riktigt Champagne, bröd bakat med kärlek, porlande glädje, kärlek till riktiga råvaror, total vilsenhet, glädje, skratt, värme och total samvaro.

The Artisan 2009 och mkt annat hos
handlavin Peder

En av de riktiga guldkornen i Peders, handlavin.se, sortiment måste vara The Artisan 2009. Total njutning i en mjuk, rund, publik, opulent men ändå stringent, strukturerad och smått krävande Merlotblend som verkligen visar varför man ska köpa vin från Österrike. Helt enkelt strålande och när nästa årgång släpps ska jag hänga på låset. Sedan att det inte har gjorts mer än totalt 283 flaskor är en helt annan sak.

Bollinger La Grande Année 1996
och Special Cuvée Brut NV

Om man ska dricka Champagne ska man få det upphällt av rödtjutsUlf. Helt enkelt underbart intagande med strålande blandning mellan moget och knivskarpt. Det här måste vara bra, att det var den bästa Champagne jag druckit behöver inte betyda mycket men det var det. Hur man kan kombinera stålhård syra i en så mogen, mjuk kropp är för mig en gåta. Fast det är klart, Bollinger La Grande Année 1996 är ju inte vilken Champagne som helst. Stort tack för den upplevelsen, och DÄR var jag övertygad om Champagnes storhet.

Sedan kvällens första lektion i ödmjukhet, samma version av samma vin bara två olika ålder. Bollingers ”standard” Cuvee köpt 2006 och 2013 visar varför man ska lagra Champagne. Inte på långa vägar samma klass som glas ett men vilken skillnad några år på rygg gör, till det bättre tycker jag.

Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010, Gryuère och Mousserande Gutturnio

Kvällens andra lektion i ödmjukhet och dessutom kvällens matchning. Men innan dess slår Uffe bokstavligen sönder publiken med sin fullträff på Chenin Blanc, Vad hände? Hur gjorde han? Va sa han att det var? Va några av frågorna som poppade upp. Snygg uppvisning i bästa, "det är inte den druvan" metoden. Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010 och lagrad Gryuère, mums. Låt bara vin och ost få lite luft först. Och på tal om rätt sällskapsvin, Roberto hade tagit med, förutom ost i särklass, tre läskande bubblare från hemtrakten  Jag tyckte att det röda mousserande Gutturnio, var klart bäst i en lambrusco liknande stil med lekfull, lätthet och en osöt sötma, matvänligt som bara den. Bara att öppna kranen till Svedala.

Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981 och  Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999

Lagrat är ändå bäst, Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981, ojojoj. Korken föll sönder men det gjorde verkligen inte doft och smak. Att vi hade ytterliggare en ytterst vital 32 åring vid bordet var det ingen som anade, dessutom snurrar vi runt i Italien, Frankrike och slutligen Portugal. Det slog ingen, förutom mig som hade med vinet, att vi befann oss i det bespottade spanska Rioja. Halleleuheja varje gång en gammal flaska lever, framförallt när det lever livet som denna. När vi ändå snackar ålder så visade Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999 varför jag ska dricka mer lagrat vin. En underbar italiensk målarlåda, mörka mustiga bär och en skolboksuppvisning av fyllig slank munkänsla, stort tack för det Fredo!

Baguette från Femme Bonne

Foccacia på durumvete

Sex sorters ost

Spaghettoni och Sugo alla Pancetta

Risotto, confiterad anka, Passopisciaro 2009

Enrico Caffée Passione 

Vaniljparfait

Vinerna var bra, ok riktigt j*vla bra, men bordet bokstavligen dignade av andra gosaker. Eller vad sägs om Baguette och spontanbakad foccacia på durumvete, båda signerat maestro Jacques på Bonne Femme. Spaghettoni och "färdig" pastasås innehållande pancetta med ofantliga mängder parmesan, tack för det Roberto. Sex olika ostar, allt från vår svenska hushållsost, lagrad förstås, via en fluffigt fyllig mozzarella liknande, måste ta reda på namn, till två parmesanostar där den mer krävande Vacche Rosse knappast behöver någon till presentation. Lite andra Italienska gosaker, krämig risotto toppat med confiterade anklår och ännu mer parmesan. Mjukt, fylligt och personligt kaffe signerat Erik Berglund, Enrico Caffé. Och slutligen en snabb, enkel men otroligt god fyraingrediensparfait som Uffe slängde ihop med stöd av Tores salige ande. Enkelt uttryckt, en helt makalös kväll. Tack!

Tills nästa gång....

Ojai Syrah 2009 med baconparmesanröra på Vilmas knäcke. 16 grader inomhus är inte ok..

Kvällsmys

Kvällsfika, vardag som helg, har kommit att bli en helig stund här hemma. På dagarna är det fullt upp med att serva, fixa och anpassa efter tre små men på kvällen är det bara vi/jag som gäller. Ofta ett glas vin, nästan alltid en ost och om jag inte missat, en korv bit till. De där sista två är ett kapitel för sig, tänka att det ska vara så svårt att hitta en bra bit ost och korv här på landet! Jaja, nu gällde det min första och tyvärr enda rekommenderade flaska syrah från Santa Barbara, tack Frederic för tips. Nästa gång ska jag inte vara lika snål vid köp av Ojai Santa Barbera Syrah 2009 (nr: n/a, kostade 259 kr), för det här var en riktig smakträff.

Santas Syrah

Från den mustiga smått bombastiska syrahdoften, som trots sina tydliga varmblodiga shirazblinkningar  stannar kvar på den svalare sidan. Gott om krydda, mustig mörk fruktkompott och balanserade eneträtoner. Munkänslan är fyllig med bra extraherad frukt, aningen alkohol som skiner igenom men ändå balanserat med en riktigt pigg syra som väger upp. Helheten suger tag i lustcentrat och levererar rikligt ikväll när suget efter fylligt rött formligen rusar i blodet. För även om det är mustigt blir det aldrig vare sig tråkigt eller tungt. Avslutet stramas upp med torra smakfullt småbittra tanniner och mynnar ut i en lång lite småstram eftersmak med både frukt och fat i en smaksam utmanande blandning. Efter någon dag öppnad kommer en mer mogen och homogen gestalt fram. Har dessutom tagit några kliv närmare sina franska kusiner, vete katten om jag inte gillade den bäst nyöppnad, konstigt det där.(90-91p)

Allt annat än korkat med Ojai

Mums, det är alltså i Amerika jag ska leta vidare efter Syrah, ja förutom Rhône, synd bara att prislappen gör det lite svårt för plånboken att gå vare sig på djupet eller bredden over there. Fast Ojai känns lockande, för om det här är insteg, hur smakar då topparna?

Eftersom det blir en hitt i glaset kräver kvällsfikat lite extra omtanke och såklart har jag främst vinet i åtanke vid tillmakning.

Vilken röra

Bacon- o parmesanröra på Vilmas sjufrö

Detta behövs:
Bacon
Parmesan, minst sisådär 20 månader för rondör och milda toner.
Cremé fraîche
Peppar
Björnbärsmarmelad
Kvalitetsknäcke, typ Vilmas.

Klipp bacon tunt och stek knaprigt,  riv parmesan grovt. Rör ihop med lite CF och peppar till en ganska satt massa. Ös på i riklig mängd och toppa med marmelad. En veritabel jubelhitt till vinet, ja till många vin för den delen.

Tills nästa gång. Tur att vi har kamin, annars hade vi gått på pumpen på riktigt...

Masi Amarone Costasera 2006 och "gammal" Bergsparmesan. Så var det dags igen..

Samma vin, olika skepnader

Sjukdom och elände, lika bra att pigga upp sig när tillfälle ges. Varför inte ta reda på vad som händer med en Amarone om man väntar sisådär 6 år från skörd? Om man väntar fyra år på Masi Amarone della Valpolicella Classico Costasera 2006 (Köpte min för 199 kr på Ålandsbåten 2010, 2008 finns på SB nr 2345, 275 kr) kan det te sig såhär men nu, två är senare, är det faktiskt en helt annan skapelse. Olika flaskor? Absolut, men ändå.

Stor hyfsat nyanserad doft med gott om körsbärspigg frukt. Stoppningen är det verkligen inget fel på och nog för att det finns en del starkvinsvibbar men det är riktigt intagande i en stor, publik stil men ändå skönt balanserad. Med lite tid kommer några schysta mognadstoner fram, härligt.

Munkänslan är relativ slank, lite körsbärssyrlig faktiskt, varken tung eller tråkig. Riktigt matorienterat, pigg, aningen kärnbeska i slutet tillsammans med gott om andra italienska markörer. Tanninerna är kännbara, torra men ändå väldigt lena. Med lite tid och värme blir uttrycket rundare, mer tillgängligt men fortfarande snyggt strukturerat och väldigt tillgängligt. Eftersmaken är pigg, lång, aningen körsbärskärnor och mer vital mörkröd frukt. (90-91p)

Överst vin, nedan blomma

Ja vad hände egentligen? Det tidigare tunga, något mättade uttrycket är som bortblåst. Nu finns det ett härligt, fylligt och matorienterat vin som säkerligen skulle passa lika bra till en redig köttbit som kvällens chark- och parmesanplock. Och jo, den skäms verkligen inte för sig utan tillbehör heller.

Större bitar tack

Sedan skadar det inte att osten är min nya favvoparmesan, ja förutom den något maskulinare och mer krävande Vacche Rossen då förstås, Bergsparmessan med minst 30 månaders lagring, jo jag tackar ja. Mild, krämig med precis nötighet, komplex,personlig och ruskigt balanserad gör denna makalöst användbar, eller väldigt svår att stoppa väl du fått smakvittring. Möjligen framstår jag partisk, men det var det samma, den Gattimondo importerade osten är precis lika god för det. Om du är nyfiken har Roberto, den trevliga italienska gentlemannen som driver nämnda företag, skrivit en utmärkt artikel i ämnet. Och jo, osten finns att tillgå hos Ekonära Gävle, nöjd är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Fem sjuka, är det vad som kallas full hand?...

Vacche Rosse och Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 för att inte tala om Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008. Oj vilken lång titel..

Så lovande

Ibland kör jag rätt i diket, smakmässigt alltså. Händer mer och mer sällan men när det väl händer är det ingen vacker syn. Vad var de då som blev så fel? Tanken kändes rätt, go italiensk hårdost och gott italiensk tjut. Äsch varför hålla på det, denna gång var det vinets fel.

Graziano Prà Ripasso della Valpolicella Classico Superiore Ca' Morandina 2008 (varuprov, kostar 210 kr hos ewine.dk) öppnar med en stor doft, gott om mustig frukt som drar mot jästa björnbär, skrämmande när en småsvulstig zin när jag tänker efter. Även om det finns gott om mörka moreller och en liten stramare kant med aningen alkoholkänning förblir doften aningen för burdus.

Munkänslan är smått kompromisslös, gott om mörk frukt även där men en stenhård inbäddad syra, ganska dirket tar en strävare, beskare ton vid med både läder, trä och allehanda kärnor.

Eftersmaken är bra lång, körsbärskärnsbitter med lite mer krävande inslag. (svårt att bedöma, nog för att det finns vissa kvalitéer men för mig blir det inte mer än godkänt denna kväll 80-81p)

Intressant och ganska långt från insmickrande men nej, ikväll är det tvärstop för min del. Uttrycket känns för stort, beskt och aningen för obalanserat. Till osten blir det rena katastrofen, smakerna funkar hyfsat först men sen skär det sig som värsta sura mjölken. Funkar faktiskt inte heller speciellt bra till kotletter med gräddig sås.

Röda kossor kan

Osten däremot var himmelskt god,
nog för att jag säkerligen är partiskt till min bit Vacche Rosse, från bekanta Gattimondo, men sanna mina ord om den inte uppfyllde varje liten förhandsönskan som möjligen poppat upp. Krämig, hård, muskulös, följsam, komplex, inställsam och underbar är bara några av associationerna som dök upp. Ja jag vet, det är en bit ost men när ost är så här bra så vete katten om det inte är den bästa bit parmesan som passerar min gom. Nu håller vi varje tumme som finns för att Ekonära får hem dessa godbitar, håll!.

Tills nästa gång. Man kan inte ha rätt jämt...

Tur att det finns mer vin

Pst. Ja just, räddaren i nöden heter Fratello Revello Langhe Nebbiolo 2008 (betalade någonstans runt hundringen när det begav sig) Såklart inte den bästa matchningen och såklart inte den mest komplexa varelse men såklart hade den vuxit sedan sist och såklart var det en lättnad för gommen efter denna attack. Efter lite tid i källaren kvalar denna in i segmentet, bra köp och absolut tänkbara kandidater för merköp. Om man inte har en ostälskande langare till hands så går det utmärkt att fylla på med en nyare årgång härifrån. (86-87p)