lördag 31 mars 2012

Toni Hartl Blaufränkisch "Edelgraben“ 2009. Jag är inne i ett stim..

Klara kontraster på etiketten, det gillar vi
Då var jag igång igen, usch jag säger det tyst så att det finns chans att ångra sig. Med vadå? Skrotlyftande och allmänt hålligång. Försöker ta mig i kragen och aktivera alla de fantastiska muskler som även jag blivit begåvad med. Med min partner in crime, banar vi oss väg när våra bättre hälfter nattar barn. Faktiskt riktigt trevligt och ett välkommet intensivt avbrott. För att inte tala om att det finns en legitim anledning till att kroppen värker, och inte bara allmänt förfall.

Jahaja, gångerna som jag smakat blaufränkisch kan nog räknas på ena handen. Det är mer än nyttigt att bli påmind om vilken novis man är på det här med vin. Finns något nytt att hitta och särskilt noga behöver man inte leta heller. Finns tyvärr, fler stilar, producenter och vinländer än tiden räcker till. Tyvärr kanske är fel ord men lite gnager det allt.

Toni Hartl är också en ny bekantskap, Österrikare, biodynamisk med både internationella druvor och mer lokala som Zweigelt och Blaufränkisch. Toni Hartl Blaufränkisch "Edelgraben“ 2009 köptes från Toni pushern der Wein Weber för 15,90 euro. Och så klart är man inte först att prova, vem annars än nestorn inom vinorientering, Niklas, har en sweetspot för Tonis konster.

Jag säger bara, Toni
Doften är ganska stor, lite småblommig med gott om mörkblå bär, lite krydda och någon ljusare träsort. Lite beaujolaisaktig men mer satt och bastant. En riktigt trevlig komplex doft. Med bra mycket tid och luft sitter uttrycket desto bättre.

Smaken är ganska stor åt det slankare hållet med en pigg lingonsyrlighet, mer mörkare blåaktiga bär samtidigt som det är något småblommigt som vilar över hela uttrycket. Avslutet bjuder både på en lite grönsjälkighet, balanserad bitterhet blandat med någon småmurrig krydda.

Eftersmaken är bra lång, bärig med mer trätoner och lite grönare själktoner. (88-89p)

Vilken tur att jag lät flaskan stå kylskåpskallt fler dar än vad som är sedvanligt, det som först verkade krävande och alkoholbittert känns nu inbjudande i en hyfsat krävande stil. Personligt, lite småfloralt, nästan lite dansant och småflummigt men med bra bett i syra och bitterhet. Det finns lite drag av något pinotaktigt men ändå inte. Sitter som en smäck till husmansklassikerna, köttbullar, mos och brunsås. Och jo, finner det mer än njutbart på egenhand en vecka efter öppnandet.

Tills nästa gång. Vad håller egentligen snön på med...

onsdag 28 mars 2012

Artisan Welschriesling 2011. Tur att kameran tål lite vattenstänk..

Grönast i trädgården
Regn, det var ett tag sedan, i allafall dessa mängder. Äsch, bara ta ett djupt andetag och invänta sommaren, lite svinn på vägen får man räkna med. Imorse var det ett enda stort paraply som gick till dagis, skulle promt ta vårt och skulle promt bära det själv hela vägen. De femhundra meterna verkade tiodubbelt men det var en tapper kämpe som fick visa upp det stora paraplyet och de nya stövlarna på dagis.

Jag fick kontakt med Peder Molin (@handlavin) via twitter, där kan man följa en liten handlares triumfer och vedermödor i allt från IOGT-extremister, den alldagliga journalistkårens motvillighet gentemot systemalternativ till trevligt småprat vinälskare emellan. Det värmer i hjärtat när småskaliga och engagerade alternativ dyker upp till skillnad från den jättemonopolmaskin som "vi" vurmar så för. Med det sagt finns det, är inte mer än människa, en positiv grundklang när jag provar igenom det urval av viner som blir mitt första, men troligtvis inte sista, smakprov av den del av Österrike som handlavin.se erbjuder. Fast det är klart, vin ska vara bra oavsett producent, tillverkningssätt och handlare.

Pur(e) drickglädje
En dag tog det, fick vinerna igår och idag ryker korken på Artisan Welschriesling 2011 (105 kr ex frakt, varuprov), är ju dessutom så förbenat enkelt när det är skruvkork, sa jag de levererar till dörren och sköter alla avgifter och skatter.

En fräsh, fruktig doft med tydliga drag av krusbär, förutom äpplen, ett lätt tropiska anslag och en hint av citursfrukt. Balanserad, ung och intagande, precis vad man kan önska av ett lätt vitt.

Smaken är grymt fräsh, en porlande nästan småfräsig syra backas upp av en ren ung frukt, gott om gröngula äpplen, lite honungsmelon och avslutet bjuder till med en pikant uppiggande krydda som drar åt ren grapefrukt, inte det vita beska utan det goa fruktköttet.

Eftersmaken är ganska kort, fruktig med en lätt örtig sval krydda. (85-86p)

Det här var farligt gott och lättförståeligt, det går nästan inte att värja sig mot drickbarheten. Kommer på mig själv när glaset är tomt, jag skulle ju bara ta en provsipp. Samtidigt finns det något extra som pockar på uppmärksamhet, hur smakade det nuigen? Förvillande lik riesling men lite syrligare och aningen mer aromatisk. Äsch, lika bra att hälla upp ett glas till.

En liten varning dock, efter lite tid har uttrycken satt sig, som så ofta händer, och beskan har blivit aningen mer markant. Personligen gillade jag verkligen det första sprudlande uttrycket, tipset blir följaktligen att dricka upp direkt efter uppkorkande, vilket å andra sidan inte borde bli så svårt.
Skruvkork, I like
Tills nästa gång. Sand och vatten, släng in en fyraåring och du har himmelriket...

måndag 26 mars 2012

Kokkalis Trilogia 2008. Tjugo i fem, det nya tjugo i sex..

Grekiskt vin, ja tack
Vilken start på dagen, jobbkaffet är slut. Ok att det är samma kaffe som smakar fimp och mjölkchoklad men det är likväl en väsentlig del av morgonrutinen när man äntrar jobbet. Inte nog med det, långt inne i ett skåp hittar jag snabbkaffe, frågan är vad som är värst? Vara helt utan eller röra ut lite sörja som sedermera skulle kunna kallas kaffesump, uha det är en hård start på arbetsdagen.

Tur att helgen var desto bättre, sol och utelek. Tänk vad enkelt allt känns när man inte måste måttpassa tummen i en alldeles för stor handske, skor som är lika stor som resten av kroppen och en overall på det. Ne, tacka vet jag galonbyxor, stövlar och en fleccetröja. För att inte tala om hur länge barn kan leka med vatten, slaska är den allmänna benämningen hemmavid.

Ibland är man inte snabbast, läste om Kokkalis Trilogia 2008 för ca 1,5 år sedan och nu i helgen rök korken. Jaja ni vet vad de brukar säga, den som väntar på något gott väntar tydligen 1,5 år för länge. Tack ännu en gång, Niklas, för att du utmanar och presenterar nya spännande alternativ. En del av mig önskar att du kunde sluta, blir nästan ångestladdat att veta att det finns så mycket man borde smaka.

Jaha ja och vad är det jag har i glaset då? En ren Cabernet Sauvignon från Peloponnesos, Grekland. 6000 flaskor producerade, ingen filtrering eller klarning, älskvärd hantering och ekologisk tror jag, kostar 29,90 euro från der Wein Weber och är inget annat än en skatt som väntar på att upptäckas. Om du vill ha en mer utförlig beskrivning följder du bara länkarna ovan till Niklas gamla och nya blogg.

Naturligt
Stor motagande varmfruktig doft med gott om mogna katrinplommon, lite jordgubbskompott, aningen söt mandel och en mörkare inramning av något äldre träslag. På toppen finns dessutom en liten angenäm ton av ett mellanting mellan likör och målarlåda. Överlag en omfamnande, balanserad, angenäm doft med drag av varmare klimat men med något småsvalt över sig ändå.

Smaken är fyllig, med härlig struktur med både en balanserad syra, generös frukt och välintegrerad ek. Uttrycket är lyxigt, frukten är åt det mörkröda hållet med både vinbär och plommon, finns en touch av ceder, möjligen lite tobak, något som ringlar skönt på tungan och allt i en oklanderlig balans som avslutas med en rejäl skopa uttorkande småträiga tanniner.

Eftersmaken är riktigt lång, torr med gott om stram frukt, något småblommigt, en mörkare ton av rostad ek och en släng röda äppelskal som slutknorr. (91-92+)

Oj, vart var vi sa du? Grekland?? Ja, har inte smakat mycket från den ekonomiskt utsatta staten men det här var seriöst riktigt bra. Känns riktigt lyxigt och ursprunget landar någonstans mellan den fläskigare amerikanska stilen och den mer strukturerade europeiska, möjligen det bästa av båda världar. Det jag gillar mest är att det känns tillgängligt, trevligt, välkomnande och komplext samtidigt som det har en struktur som lovar ett långt liv och som utan mat kanske rent av skulle kunna upplevas lite tanninkrävande. Ett komplett köttvin, ett stort saftigt glas till en mediumrare entrecote, uuha kan känna välbehagsrysningar redan nu.

Tills nästa gång. Snabbkaffe, kommer få sota resten av dan för det...

lördag 24 mars 2012

Desertaux-Ferrand Côte de Nuits Villages Vieilles Vignes 2009. Tänk att lite ljus kan göra så mycket..

Mer ljus på Pinot
Min sons sovning är nyckfull, ibland sover han hela natten i sin säng, ibland måste han prompt ligga och böka bredvid mig. Jorå vi har en dotter också men henne har frun lagt beslag på, hennes nyckfullhet är dagtid. Sonen som sagt, det var en tid då han lyckades tryna så länge som till halv sju vissa dagar men tydligen var det en kort övergående fas. Ne, nu ligger snittet någonstans vid halv sex, vid kommandot GO UUP, ja då är det bara att lyda. Fast det är klart, inte alls lika illa nu när man möts av en antydan till dagsljus istället för en bäckmörk matta. Och nog är det lite mysigt att vakna till med en klibbig liten hand som håller min arm medan Pippi, Emil, Pingu eller någon annan "favorit" håller oss sällskap i väntan på att flickorna ska vakna.

De blir inte mycket pinotaktigt här hemma, själen är lika många som det finns producenter för att inte tala om vilka hål det gör i plånboken. Fast, gott om goa grejjor lär det finnas och ska jag vara hjärtärlig så har några av de enkla saker jag provat bjudit upp till en komplex, len och mersmakande dans. Behöver nog ta mig en noggrannare titt på de Rara dropparna för kvällens Desertaux-Ferrand Côte de Nuits Villages Vieilles Vignes 2009 (nr 98032, 175 kr), hjärtlig present från min bättre hälft, var en riktigt trevlig överraskning på flera sätt.

Go mat klarar sig själv
Men först några ord om maten, var med och delade på en närslaktad ko för en tid sedan, fick en massa delar som jag i vanliga fall inte brukar tillaga. Inga konstigheter, men lite förpliktelser medför det allt när man får tag på så gott kött.

Überenkel gryta som lagar sig själv
Ca 2 kilo prima nötkött i grytbitar, i detta fall fransyska.
3 Hela lökar
några vitlöksklyftor
ungefär 1 flaska vin
Salt och peppar

Fram med favvoredskapet, lergrytan, ner med lök, vitlök och kött.
Krydda och över med vin så att det täcker hela härligheten och in i ugnen på 175.
Älskar lergryta, lagar sig själv och om det inte känns bra låt den stå ett tag till. Efter ca 1,5 timmar var köttet lite småsegt och inte alls särskilt roligt så det fick stå någon timme till och nu var köttet sönderfallande gott. Såsen görs genom att ta de goa resterna från grytan, krydda på lite extra, glöm inte något sött, red av och släng på en skvätt grädde.
Första kvällen hade vi mos och gröna ärtor och andra, ris samt harrico. Jag föredrog mos och ärtor och frun ris med harrico. Barnen skyfflade in oavsett, nästan så att jag blev lite smårädd när pöjken lassar in tuggor som behöver hjälp av den andra anden för att inte trilla av gaffeln.

Till denna lätta smekning av smaker fungerade vinet alldeles utmärkt.
Ganska stor rödbärig doft med gott om kryddigare mörkare toner, finns även något lite småblommigt. Det är snarare en robust än elegant doft men ändå trevligt lockande i en direkt men ändå hyfsat samstämd doft.

Smaken är utfyllande men ändå åt det slankare hållet, mörkbärig med gott om syrliga inslag. Det vilar en mörk tyngd och även här går uttrycket mer på kraft än elegans. Första dagens blommigare toner, faktiskt lite pelargon, har smält in och blivit mörkare och mer homogent. Även första dagens tydliga kötttoner har integrerats och blivit en del i den mörkare helheten.

Eftersmaken är bra lång, bärig med lite småmurrigt trä. (87-88p)

Personligen gillade jag första dagens mer personliga attribut, kanske inte går igång på blomvatten men det var härligt utmejslade toner som bidrog till personligheten. Dag 2+ är det fylligare, mörkare och mer homogent, frun gav tummen upp då även om hon redan gillade det dag 1. Trots att det känns relativt enkelt har upptäckarlusten ännu en gång väckts, denna gång åt Bourgogne hållet. Fast det är klart, känns som riktigt djuupt vatten, vi får se var det bär hän.

För att inte tala om vilken härlig lyster det är i glaset
Tills nästa gång. Nu har även solen vaknat...

torsdag 22 mars 2012

Massolino Dolcetto d'Alba 2009. Elementen avslagna och plus sex klockan sex..

Innehållet skäms inte för sig
Ja då var vi tillbaka i vardaglig lunk, fantastiskt skönt att orka dra syskonvagnen uppför kullen där vi bor igen. Bara komma igång med träningen igen så är jag redo för nästa sjukdom. fast denna gång kan den gärna få dröja lite. Slog mig igår, som om det skulle vara någon nyhet, att jag kommer bli pappa till en 08:a, en 10:a och en 12:a. Skrämmande men samtidigt helt underbart, nu återstår bara frågan hur 12 blir som vinår? 08 var ju kanske ingen höjdare, 10 verkar kunna bli riktigt bra och då framförallt i Europa. Fast det är klart, spelar egentligen ingen roll. De uppenbara lagringsvinerna har jag ändå inte råd att köpa och helt ärligt hur stor är risken att min vinnördighet sprider sig i rakt nedåtgående led? Stora tankar efter ännu en uppgång i ottan, men om ni har något förslag på mindre kända lagringsviner som håller sisådär 20-30 år lämna gärna en kommentar.  

Medan jag väntar på att förslagen ska hagla in blir det ännu en dolcetto, ni vet det där vinet som alla dugliga, ja och odugliga, piemonte vinmakare dricker till maten istället för de prestigefulla Barolo/Barbaresco som de istället känar sina pengar på. Dolcetto aspirerar sällan på storhet, fast det lär finnas undantag, men dugligare matvin är nog svårt att finna. Tåls att säga en gång till, men SB verkar inte dela min mening. Tyvärr verkar Massolinos Dolcetto  d'Alba 2009 vara lite småsvår att få tag på, jag köpte min för en knapp hundring från Televino men där är det också slut.

Helt enkelt intagande underbar doft, renaste skiraste solmogna hallon och jordgubbar tillsammans med de mörkare druvtypiska dragen. Salmiak kanske någon säger, ganska mycket örter, te, jaja något mörkare är det i alla fall och ganska mycket av de. Har nog inte upplevt så rena kontraster så tydliga i någon annan dolcetto som jag provat.

Munkänslan är nästan lite krävande med all apelsinliknande syra som atackerar. När man väl vant sig, och som jag, fått ett riktigt sug efter mer är drickbarheten given. Frukten är minst lika skinande ren som i doften, de mörkare tonerna något mer dominanta. Med lite tid kommer en köttigare ton, lite torkad skinkaaktish och avslutet markeras med en aning bitterhet och mynnar ut i en bra lång, läskande, fruktrik eftersmak med lite avslutande själkkänning. (87-88p)

Ännu en fullträff, inte stort men ta mig tusan vilket livsbejakande elexir, för att inte tala om att det är farligt bra till mat, eller i mitt fall sedvanlig kvällsplock. Kvällens macka var överlastad med Coppa, har mig veterligen aldrig smakat denna torkade och pressade fläskkarré tidigare men sanna mina ord det ska det bli ändring på.
Inte etiketten heller för den delen
Tills nästa gång. Lite småtjatigt kanske men nu är tamigtusan våren svårstoppad...

måndag 19 mars 2012

Domaine de l'Olivette Bandol 2003. Efter snö kom sol..

Mer mogna halvflaskor tack
Jag tror att det finns ett uttryck? Ni vet när man har en flaska, behöver inte vara ketchup, i glas och man slår och slår och tillslut kommer allt. Jo, likheterna nu när smaklökarna är tillbaka finns där, lusten att få uppleva smaker ökade lavinartat.

Tid, en problemlösare?
Vet inte vad det berodde på men jag hade svåra problem med påtaglig alkoholkänning efter någon vecka utan smak och med en kost mestadels bestående av ris och kyckling. En smutt madeira funka, desto svårare med Toni Hartl Blaufränkisch Edelgraben 2009 även om personligheten i sig kräver ett eget inlägg. Ett vin som däremot inte kräver något förutom en viss tolerans mot ek och mullig frukt var Ruffino Chianti Classico Riserva Ducale Oro 2005 där smaklökarna fick en smärre chock med ek an massé och en allmän klumpighet, tur att resten av la familia gillade. Inte ens Weingut Josef Leitz Riesling Eins Zwei Dry "3" 2010 var i balans och nu var jag allvarligt oroad att min flytande kost hädanefter endast skulle kunna tolerera anemiska lätta saker. Men som tur fanns det bot, en halva mogen Bandol visade vägen.

De två små flaskor Domaine de l'Olivette Bandol 2003 som inhandlades på rea hos Atomwine för ca två år sedan har nu satt livet till och jo 60 pix flaskan var det lätt värt.

Ah, vad jag gillar småmoget vin. Doften är framförallt en pust av ladugård, lite spilllning, lite jord och allmänna trevligheter som man kan stöta på. Frukten är fortfarande vital, mörkröd och skitig men sjunger på i hög volym. Helheten är rustik, integrerad, personlig med begynnande mognad.

Smaken är polerad med en röd skinande frukt som drar mot vinbär, skogsbär och hallonskallar. Även här har vi varit och vänt på jordbruket med en sväng förbi svinstian. Munkänslan är pigg, slank med gott om motstånd i både syra och de minimala men uttorkande tanninerna.

Eftersmaken är ganska lång, torr med jord och frukt i en härligt förmultnande symbios. (87-88p)

Gillar detta skarpt, det är framförallt det egna uttrycket, varvat med de förmultnande skitiga tonerna som gör att det sjunger skönt vid varje klunk. Vissa kanske skulle rynka på näsan och tycka att det smakar gammalt, lite unket, ja kanske rent av för mycket djurhålling men jag njuter. Balansen och mognaden gör att alkoholen inte på något sätt känns klumpig, woho.

Tills nästa gång. Tebaka!..

lördag 17 mars 2012

Pereira d´Oliveira Madeira 15 years old demi sec. Inte riktigt bra, men bra mycket bättre..

Vin i box
Det är något efterhängset som sitter kvar i näsan och irriterar, samtidigt som smaklökarna har fått sig en rensning av all osmaksatt mat som senaste tidens sjukdom inneburit. Har faktiskt försökt mig på några små glas vin men allt har haft en osmaklig klang av för hög alkohol. Påväg in till jobbet kom jag att tänka på vad som kanske skulle funka, ett litet glas sött balanserat starkt som ska intas i små sippar, varför inte ta med lite Madeira vid helgens besök i föräldrahemmet?

Efter lite förhandstissel från allas vår Maderiafantom Niklas, stod det klart att en av mina favvohandlare, der Wein Weber, skulle börja prångla kvalitetsdroppar från den portugisiska vulkanön. Frågan, hur man får tag på det sötsyrliga guldet? Var därmed löst, lite väntan bara så damp den första flaskan in.

Ska inte ge mig på någon utförlig beskrivning av vare sig vinstil eller producent, de finns det andra som gör desto bättre. Men en sak är säker, det finns inte mycket som slår Madeira på fingrarna när det kommer till balansakterna syra - sötma, personlighet - tillgänglighet och upplevelse - prisvärde. Ok att Pereira d´Oliveira Madeira 15 years demi sec kostar en dryg trehundring men med tanke på hållbarhet (flera månader) och mängd (några centiliter) som smuttas åt gången är det en riktigt schyst smaklig investering.

Ett litet glas räcker länge
Just den 15 åriga, finns i fyra utföranden från torr till söt. Denna är halvtorr eller rättare sagt söt men inte absolut inte sliskigt söt.
Doften är härligt balanserad lite småmättad med fikon, inlagda russin, lite halm, bränt socker och något uppiggande svårgripbart. Intagande och balanserad,

Smaken är en skön balansakt mellan påtaglig sötma, mättade smaker och en sirlig småsyrlig syra. Intrycken från doften kommer igen men är på sätt och vis ännu mer i harmoni. Avslutet markeras med en topp av syrlighet och mynnar ut i en lång, smackande god eftersmak. (89-90p)
Men nog är etiketten tjusigt prålig?
Att sitta och smutta på ett litet glas före eller efter mat fungerar utmärkt, säkert lika bra till någon inte allt så smakrik hårdost, charkplock eller varför inte till lite nötter ja eller någon liten pikant soppa. Du hör själv, användningsområdena är nästan oändliga. Det enda jag har att klaga på är att det bildas ett sug efter "rejälare" doningar, lite som instegstjack kan jag tänka mig. Om jag får en sådan fix av detta hur ska då inte någon av årgångsbuteljeringarna smaka. Har fortfarande svåra flashbacks av den lilla generösa skvätt som skickades mig vintern för några år sedan.

Tills nästa gång. Kvalitet framför kvantitet, funkar nästan jämt...

onsdag 14 mars 2012

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2009. Varför?..

Dags för tur till returen, nuigen
Sjuk, sjukare, ja du, fortfarande sjuk. Va är det här? Var det inte nyss jag beklagade mig över sakernas tillstånd och nu är vi här igen. Kanske inte så konstigt att jag för tillfället är i vad som milt sagt skulle kunna kallas svacka när det det kommer till allt vad vin och mat har att göra. Å bättre blir det inte av att jag har en hel del nyinkommet i källaren som pockar på uppmärksamhet. Gör ett försök till självhjälp, ett litet inlägg som skulle iväg innan sjukdomsomtag. Vi får se om det är vad doktorn skulle ordinerat.

Efter en viss förvirring angående vilket bolag som hade vad i metropolen Västerås, blev valet ganska enkelt. Åkte helt sonika till fel bolag, det som ligger i stan, och upptäckte att utbudet var väl begränsat. Men en flaska kom jag ut med. Tror inte att La Spinettas Langhe Nebbiolo behöver någon vidare presentation, första Mars äntrade 2009 års upplaga hyllorna.

I doften finns det gott om mörk mullig frukt, bra mycket ekattribut och en köttigare ton. En generös, öppen, varmblodig modern tappning, hyfsat balanserad men en småskev bild av ursprung, eller det kanske beror på vem man frågar.

Smaken följer samma spår, men vänta nu, inte lika generöst faktiskt riktigt trevligt stramt. Frukten och eken mullrar på men inte klumpigt utan riktigt grassiöst för att vara ett så stort djur som etiketten skvallrar om. Syran gör ett förträffligt jobb i balansakten tillsammans med de torra minimala tanninerna blir det en riktigt skön generös svängom.

Eftersmaken är torr, lite mörkmurrig och träbetonad. (88-89p)

Trots min ringa erfarenhet av La Spinettas viner va detta precis vad jag förväntade mig, välgjort i en mörk skrud, bra mycket fat men ändå generöst balanserat och en tydlig modernitalensk touch. Egentligen handlar det bara om tycke och smak för ett dåligt vin är det verkligen inte. Men se till att lufta ordentligt, började komma på plats dag 2 och var nog allra bäst dag 3.

Två saker till jag blev påmind om när vi var iväg:
Tack, men nej tack
Ett, vikten av vettiga glas. Nog för att glasen på resande fot absolut inte behöver ha "hemma kvalitet" men så bedrövliga som hotellets får man leta efter. Finns flera bra glas, några riktigt bra och fantastiskt många som gör slarvsylta av alla doft och smakintryck som möjligen kan frigöras ur en dryck.

I ren förtvivlan inköptes glas
Två, Pata Negra på Coop har två ansikten. Det ena är vakuumförpackat med välarbetad kartong och den andra ligger i disken i vårt lokala Forum. Trots högre pris på ettan väljer jag nummer två alla dagar i veckan.
Icke att förväxlas med diton i disken
Tills nästa gång. I ren desperation dödas näsan med Otrivin Menthol, undrar om jag lyckas återuppliva den något mer i år...

fredag 2 mars 2012

Melini Chianti Classico Riserva La Selvanella 2006. Tänk att det ska vara så långt till lunch..

Dagen efter
Idag bär det iväg på en minisemester till Mälarstaden, lite besökande, lite busborgande men framförallt allmän trivsel. Kanske, får jag en möjlighet att besöka stadens gröna, vi får se. Men innan måste jag delge en av sentidens små underverk. Spontanbeställning och kartongutfyllnad, vem hade kunnat ana att Melini Chianti Classico Riserva La Selvanella 2006 ( jag köpte från Televino för ca 110 kr ex frakt, kolla fler inköpsställen med Wine-Searcher)

Ibland dyker det upp, ren pur drickglädje. Kanske inte stort men perfekt solmogen frukt, små drag av förmultnandens underbara tand, rund drickfärdig druvjuice i bästa form med efterhängande komplexa drag. Inte till att dissikera, inte till att tänka modern, traditionell utan bara balans, balans och mera balans. Sådana gånger är det bara att hålla i sig och åka med. Ta en sniff till, absolut men sluta tänk vinprovning utan bara luta sig lugnt tillbaka och njut. Uttrycket är lika lent som sinnet blir. (Jag förbannar den dag jag började med poäng, men ok 100, nja kanske inte men 88-89 alla gånger.)

En bonusbild är vinet värt
Vänta lite, måste skicka iväg en till beställning innan någon annan lägger beslag på de flaskor som finns kvar. Oj, 250 000 flaskor producerade, om alla har samma kvalitet som denna finns det hopp för många vintörstande. Jag bunkrar upp, och Fredrik, det här är ett husvin som hette duga.

Tills nästa gång. Många väskor blir det...

torsdag 1 mars 2012

Rocca Grimalda Chianti Riserva 2008. Vi överlevde Junibacken, bästerås nästa..

Oops
En helhärlig start på "lovet" men nog var det lite småkörigt allt. Vi, i sällskap med många grannar från öster, äntrade den barnöversvämmade uppbyggda sagovärlden. Båda våra kottar är helt inkörda på Astrid Ls värld, eller rättare sagt de valda delar som inte handlar om självmordsbenägna ungdomar, eldsprutande drakar eller elakt småfolk. Nja vet inte om min och Astrids värld lirar tillsammans jämt och i närkontakt skrämde det rent av skiten ur vår störst, men fantasi hade tanten allt. I vilket fall var det en upplevelse som, vad det verkar, inte satt några förödande spår.
 
Just ja, nog för att barn är tokiga men vuxna är tokigare. Vet inte vilka som var värst, de två blonderade kvinnor som sprang runt och förevigade varandra framför den ena miljön efter den andra, utan barn ska tilläggas, eller om det var kvinnan som skällde på vår son (snart 2 år) för att han, gud förbjude, lekte i Villa Villerkulla.

Ibland, äsch vem försöker jag lura, nästan alltid lyfter delarna i måltiden hela måltiden. Allt från rätt mängd salt till konsistenserna på grönsakerna till smakdjupet i såsen. Alla bitar behöver inte vara optimala men de får verkligen inte försvinna eller konkurrera ut resterande komponenter. Samma gäller vin, som mattillbehör finns det inget bättre sällskap sedan behöver vinet i sig inte alltid vara spektakulärt men det måste passa. Rocca Grimalda Chianti Riserva 2008 (98 kr hos the Wine Company, varuprov) är en praktexempel, inte stort, men passar till mycket.

Men var är maten?
Ung stram men ändå stor samstämd doft med moreller och något mörkare inslag. En matorienterad, italiensk doft som lutar mer åt det fruktgenerösa än sursnipiga.

Munkänslan är också åt det stramare hållet, med drag av surkörsbär fast ändå inte på ett snipigt sätt och lite generösare plommon. Det finns både en färsk träkänsla och något lite mörkare smårostat. Syran är frisk och balanserar upp uttrycket, avslutet stramar upp med torra minimala tanniner. Med luft lyfter intrycken och blir mer harmoniskt och fylligare.

Eftersmaken är ganska lång, stramt bärig med en släng mocca och kärnkänning. (85-86p)

Ett klockrent matvin, gärna till en krämig pasta, några charkplock eller varför inte en tunn simmig mozzarellaspäckad pizza med lufttorkad skinka.

Tills nästa gång. Imorgon blir det nya äventyr...