Toni Hartl Blaufränkisch "Edelgraben“ 2009. Jag är inne i ett stim..

Klara kontraster på etiketten, det gillar vi

Då var jag igång igen, usch jag säger det tyst så att det finns chans att ångra sig. Med vadå? Skrotlyftande och allmänt hålligång. Försöker ta mig i kragen och aktivera alla de fantastiska muskler som även jag blivit begåvad med. Med min partner in crime, banar vi oss väg när våra bättre hälfter nattar barn. Faktiskt riktigt trevligt och ett välkommet intensivt avbrott. För att inte tala om att det finns en legitim anledning till att kroppen värker, och inte bara allmänt förfall.

Jahaja, gångerna som jag smakat blaufränkisch kan nog räknas på ena handen. Det är mer än nyttigt att bli påmind om vilken novis man är på det här med vin. Finns något nytt att hitta och särskilt noga behöver man inte leta heller. Finns tyvärr, fler stilar, producenter och vinländer än tiden räcker till. Tyvärr kanske är fel ord men lite gnager det allt.

Toni Hartl är också en ny bekantskap, Österrikare, biodynamisk med både internationella druvor och mer lokala som Zweigelt och Blaufränkisch. Toni Hartl Blaufränkisch "Edelgraben“ 2009 köptes från Toni pushern der Wein Weber för 15,90 euro. Och så klart är man inte först att prova, vem annars än nestorn inom vinorientering, Niklas, har en sweetspot för Tonis konster.

Jag säger bara, Toni

Doften är ganska stor, lite småblommig med gott om mörkblå bär, lite krydda och någon ljusare träsort. Lite beaujolaisaktig men mer satt och bastant. En riktigt trevlig komplex doft. Med bra mycket tid och luft sitter uttrycket desto bättre.

Smaken är ganska stor åt det slankare hållet med en pigg lingonsyrlighet, mer mörkare blåaktiga bär samtidigt som det är något småblommigt som vilar över hela uttrycket. Avslutet bjuder både på en lite grönsjälkighet, balanserad bitterhet blandat med någon småmurrig krydda.

Eftersmaken är bra lång, bärig med mer trätoner och lite grönare själktoner. (88-89p)

Vilken tur att jag lät flaskan stå kylskåpskallt fler dar än vad som är sedvanligt, det som först verkade krävande och alkoholbittert känns nu inbjudande i en hyfsat krävande stil. Personligt, lite småfloralt, nästan lite dansant och småflummigt men med bra bett i syra och bitterhet. Det finns lite drag av något pinotaktigt men ändå inte. Sitter som en smäck till husmansklassikerna, köttbullar, mos och brunsås. Och jo, finner det mer än njutbart på egenhand en vecka efter öppnandet.

Tills nästa gång. Vad håller egentligen snön på med...