La Spinetta Langhe Nebbiolo 2009. Varför?..

Dags för tur till returen, nuigen

Sjuk, sjukare, ja du, fortfarande sjuk. Va är det här? Var det inte nyss jag beklagade mig över sakernas tillstånd och nu är vi här igen. Kanske inte så konstigt att jag för tillfället är i vad som milt sagt skulle kunna kallas svacka när det det kommer till allt vad vin och mat har att göra. Å bättre blir det inte av att jag har en hel del nyinkommet i källaren som pockar på uppmärksamhet. Gör ett försök till självhjälp, ett litet inlägg som skulle iväg innan sjukdomsomtag. Vi får se om det är vad doktorn skulle ordinerat.

Efter en viss förvirring angående vilket bolag som hade vad i metropolen Västerås, blev valet ganska enkelt. Åkte helt sonika till fel bolag, det som ligger i stan, och upptäckte att utbudet var väl begränsat. Men en flaska kom jag ut med. Tror inte att La Spinettas Langhe Nebbiolo behöver någon vidare presentation, första Mars äntrade 2009 års upplaga hyllorna.

I doften finns det gott om mörk mullig frukt, bra mycket ekattribut och en köttigare ton. En generös, öppen, varmblodig modern tappning, hyfsat balanserad men en småskev bild av ursprung, eller det kanske beror på vem man frågar.

Smaken följer samma spår, men vänta nu, inte lika generöst faktiskt riktigt trevligt stramt. Frukten och eken mullrar på men inte klumpigt utan riktigt grassiöst för att vara ett så stort djur som etiketten skvallrar om. Syran gör ett förträffligt jobb i balansakten tillsammans med de torra minimala tanninerna blir det en riktigt skön generös svängom.

Eftersmaken är torr, lite mörkmurrig och träbetonad. (88-89p)

Trots min ringa erfarenhet av La Spinettas viner va detta precis vad jag förväntade mig, välgjort i en mörk skrud, bra mycket fat men ändå generöst balanserat och en tydlig modernitalensk touch. Egentligen handlar det bara om tycke och smak för ett dåligt vin är det verkligen inte. Men se till att lufta ordentligt, började komma på plats dag 2 och var nog allra bäst dag 3.

Två saker till jag blev påmind om när vi var iväg:

Tack, men nej tack

Ett, vikten av vettiga glas. Nog för att glasen på resande fot absolut inte behöver ha "hemma kvalitet" men så bedrövliga som hotellets får man leta efter. Finns flera bra glas, några riktigt bra och fantastiskt många som gör slarvsylta av alla doft och smakintryck som möjligen kan frigöras ur en dryck.

I ren förtvivlan inköptes glas

Två, Pata Negra på Coop har två ansikten. Det ena är vakuumförpackat med välarbetad kartong och den andra ligger i disken i vårt lokala Forum. Trots högre pris på ettan väljer jag nummer två alla dagar i veckan.

Icke att förväxlas med diton i disken

Tills nästa gång. I ren desperation dödas näsan med Otrivin Menthol, undrar om jag lyckas återuppliva den något mer i år...