Ett litet glas Diel Riesling "Dorsheim" 2007 och Purjopotatissoppa med rökt ströfläsk. En sjuk dag vid skön..

Två nöjda kottar och en farfar i en liten traktor

Sitter här och tycker synd om mig själv, förkyld och full av självömkan närmas slutet på ytterliggare en familjär sjukstuga. Helgens vinbonanza, väntar med spänning på återgivelser, om än det missades medvetet kändes det inte desto mindre surt. Men vad gör man, sjukdomen tog helt enkelt över.

Traktor = Lalalala i sonens vokabulär

Idag var dock resten av familjen något återhämtade vilket innebar någon sorts sysselsättning. Päronen åker snart på åttadagars rekreation så varför inte en sista dustning innan? Solsken, traktoråkning och fyrhjulsdito summerar en heldag som trots sjukdom var mer än väl godkänd.

Första men inte sista Dielen

Väl där fiskade jag hem en något negligerad flaska Diel Riesling "Dorsheim" 2007 (finns nu i årgång 2008 hos Atomwine). Öppnad i fredags, utan kork och i rumstemp till idag, söndag. Nyfikenheten tog överhanden och ett litet glas fick ackompanjera kvällens måltid.

Kvällens mat, Purjopotatissoppa med hemmarökt sidfläsk, fyller sitt syfte med bravur i all enkelhet.

1 hel purjo
4-5 potatisar
1 liter vatten
2 buljongtärningar, ekologiska
1 skvätt vitt vin
salt o peppar
olja att steka i
en skvätt grädde
knaperstekt fläskkött av någon sort
ev. crème fraîche

Hacka lök och potatis, stek i oljan. Tillsätt vin och koka bort. Häll på vatten och smula i buljong, ok att det blir bra mycket bättre på egenkokt buljong men jag tycker att biofoods kravmärkta grönsakstärningar gör jobbet utmärkt för att inte tala om hur fort det går. Koka ca 10 min en kvart till potatisen är mjuk och mixa hela göttan. Häll i en skvätt grädde och koka upp. Servera med en klick CF och strö över det knaperstekta fläsket.

Ett litet glas

Doften på vinet kan i det närmaste försummas pga av dysfunktionell näsa, trots det letar det ändå några små slingor av tropisk frukt och en hint av mineral.

Munkänslan är fyllig, lite sötrund och precis balanserande på vad som kan kallas torrt. Annars är det framförallt balanserat, fruktigt med en touch av något stenigare och en pigg inbäddad syra. Avslutet stramas upp med en aptitlig småbitterhet och en eftersmak som sitter i ett bra tag.

Överlag, trots nedsatta sinnen och ovarsam hantering, känns det som en riktigt habil riesling i en fylligare och sötfruktigare stil. Till maten fungerade det super även om en lite smörigare bourgogne säkert hade gjort jobbet ännu bättre.  

Tills nästa gång. Nu väntar en frisk vecka, hoppas jag...

Pst. En första, men högst troligt inte sista, glimt av vad jag missade i helgen, önskar inte alls att jag var där..