fredag 20 augusti 2010

MASI Amarone Costasera 2006. Inskolningen forsätter och arbetslivet närmar sig med rasande fart..

Sista veckan som hemmapappa och sedan goddag förvärvsarbete, tur att jag mjukstartar med lediga fredagar. Finfint att fokusera på ledighet nu när jag "äntligen" får börja arbeta, men med handen på hjärtat så är pappaledighet något alldeles underbart härligt. Tur att jag får uppleva det igen inom en ganska snar framtid.

När vi var på den korta men intensiva "semestern" så införskaffade jag en av bloggvärldens minoriteter. Bespottad, föraktad, fuskande producenter och alldeles, alldeles underbart. Så kan man sammanfatta begreppet Amarone. För det handlar faktiskt inte om något annat än ett begrepp, att dricka amarone är folklig lyx. Att smutta på det torkade vinet från Veneto och samtidigt förundras över hur ett vin kan vara så fylligt och smakrikt. Men vad är det egentligen som väcker både förrakt och hänförelse? Finns säkerligen många aspekter men en som jag slås av själv är hur detta vin landar i gränstrakten mellan vin och likör. Med en egenhet utan att vara personlig. Nu har jag bara testat ett fåtal så det är en generalisering å det grövsta. Som så många andra gånger är det bäst att bilda sin egen uppfattning. Ett sätt är att handla i plural och följa utvecklingen på eget bevåg, först ut.

Mörk choklad, russin och andre torkade frukter, en hint av dill och rent av en klar doft av blod. Stor, eldig och inbjudande i all dess alkoholprakt, likör och port associationen är inte långt borta. Möjligen något för alkoholeldig i dagsläget för att helt och hållet tillfredställa min näsa men nog känns det välgjort och genomarbetat. Måste till något extra för att få så mycket extrakt från druvorna. En hata eller älska uppenbarelse, själv landar jag motsägelsefullt någonstans mittemellan.

Fylligt som sig bör med en skönt utfyllande munkänsla, en något småunken träsmak, gott om torkad men ändå fräsh frukt. Inledningsvis känner man av en viss sötma som sedan stramas upp av syran och avslutet som bjuder på gott om tanniner även om de känns publika i dess runda och inte fullt så sträva och krävande form. Nej det här är ett fylligt vin på ett publikt och välgjort sätt. Inte så mycket utmärkande nyanser i dagsläget utan lite mer av allt bara.

Eftersmaken är lång med katrinplommen, dadlar och russin. Man vet inte riktigt om man svalt eller om man har vinet kvar. Imponerande i all dess prakt.

Sammanfattningsvis känns MASI Amarone Costasera 2006 gediget, det är svårt att hitta några egentliga brister men en sak dyker upp när jag funderar på vad upplevelsen givit. Bristen på upplevelse, jag kan förstå att denna typ av vin blivit publikt eftersom det inte finns något att ogilla men samtidigt finns det inget att riktigt gilla heller. Nyanseringar, associationer till mer än torkad frukt och fat är det jag efterlyser, förhoppningsvis kommer det med lite tid. En sak är säker, jag tror att frugan går igång på detta och med handen på hjärtat så gör nog jag det också. För ibland kan det vara härligt med lite fullt ös där man låter sig bli bortsvept och lite smått bedövad i all prakt. Så här står jag med min vimpel mitt i mainstreamen och ropar, mera amarone, mera amarone. För ska det till en fyllig crowedpleaser så är detta absolut en väg att gå.. (90p)

Tills nästa gång. Dag 3 utan Pappa på dagis, ännu inte en middagslur...

6 kommentarer:

  1. Men är det inte så? Ibland vill man bli förförd, ibland bara förd. Som att åka på all inclusive till Grekland, det gör ju inte ont... så ge mig en vimpel också! :-)

    PS Drack Napa Cab igår, Marcien 2005 från Robert Sinskey. Helt ok men kändes övermogen! DS

    SvaraRadera
  2. Nej det gör inte ont, handlar i slutändan om priset är i paritet med upplevelsen.. Både gällande vin och resa ;)

    Har inte druckit så mycket Napa Cab, ytterliggare en sak att åtgärda, kändes det som att vinet var för "gammalt" eller var frukten övermogen?? Kan nog i vilket fall låta bli denna låter det som. Kan du rekommendera någon annan?

    SvaraRadera
  3. Intressant iaktagelse, om du ställer frågan så lutar det nog mer åt att frukten var övermogen.

    Men vem var det som bloggade om schysst napa cab? Jag har något svagt minne om att någon ganska nyligen pekade ut någon bra, men fiskminnet slog till igen... återkommer!

    SvaraRadera
  4. Har några av denna liggande på lagring men mina lökar har svängt. Tycker detta är för nära portvinets söthet för att gå igång på det. Har för mig att jag gillade Amarone Classico och Capitel de Roari betydligt mer och att de inte var alls lika sötsliskiga som Costasera men kanske minnet som sviker. Iallafall, de övriga flaskorna får ligga 3-5 år till för detta var inget man gick igång till. Kanske underverk kan ske.

    P.

    SvaraRadera
  5. Håller med om att det var sött och mäktigt, snudd på ett dessertvin mer än en måltidsdryck. Både Capitel och Classicon kommer jag också ihåg som stramare och mer "vin" känsla. Men med det sagt så kvarstår att jag gillar detta i all överdrivna prakt, men i likhet med dig tror jag att det säkert bli intressantare med några år till i ryggläge..

    Mvh David

    SvaraRadera
  6. Tog fram rejält mörk choklad nu till samma vin och det blev en helt annan femma. Min slutsats är att detta inte är ett ensamvin ej heller ett matvin utan just ett dessertvin (hårdost, chocklad). Ingen nyhet att amarone lirar bäst med just detta men hade trott det skulle presterat bättre till mat och på enmanshand. Nåväl, en lärdom rikare och resterande flaskor kommer bli just dessertvin. Nästa helg, då, då ska det bli en trogen Campredon. Mmm! :)

    P.

    SvaraRadera