Benjamin du Vieux Château Gaubert 2007. Ovanligt, otroligt men likväl kattpiss..

Ibland vet jag inte vad jag tycker om ett vin, händer inte ofta men de gånger det händer är det som om jag och/eller vinet förändras under kvällen. Fenomenet inträffar oftare med vita än med röda ska tilläggas.

Dagen har flugit förbi med visit hos hemmatrevlig kollega för lunch och umgänge och sedan en tur ut i vintervädret för att avslutas med en god men hastigt tillagad middag. Det sistnämnda är en sanning med modifikation, då vi gjorde potatismos på bakpotatis, men den sammanlagda insatsen från mänsklig sida var ganska minimal.

Det underbara moset serverades till den hastigt men nyanserade fläskfilén med bacon och äpplen varvid ett tyngre vitt säkerligen skulle fungera. Något fatlagrat som är gjort på druvor jag i vanliga fall inte kommer i kontakt med. Finns det vinet hemma? Ja av en tillfällighet fanns en halvflaska Benjamin du Vieux Château Gaubert 2007 (nr 95638, 79 kr, 375 ml). Vinet spontanköptes med en lättare kötträtt i åtanke, 60% Semillion och 40% Sauvignon Blanc hör som sagt inte till vanligheterna. På Billigt Vin kan jag läsa mig till att vinet får sin första jäsning på ek för att sedan spendera nio månader på jästfällningen. Mycket mer än då får jag inte fram trots idogt sökande på den vida webben. Verkar som att Patrice Haverlan på Dominique Haverlan inte valt att profilera sig genom en hemsida. Nåväl jag får helt enkelt låta vinet tala för sig.

Det första kära frun utbrister när hon häller några droppar i grytan är: -vilken doft, jag börjar bli väldigt sugen på vin.. Och ja det är en aromatisk inbjudande doft, dock mer påtaglig i grytan än i glaset. Glaset ger frukter främst annanas, gula äpplen, citron och nässlor. Lite kryddighet och ett vist fatanslag ger sig också till känna. Smaken är viskös, med lite smörighet men ändå fräsh med en pigg syra och en avslutande kryddighet som tilltar ju varmare vinet blir. I eftersmaken sitter kryddan kvar för att sedan övergå i citrus och gula äpplen. Gott, nytt och läskande. En riktigt trevlig bekantskap måste sägas. Till maten slår syran och kryddan igenom och vinet känns överlag ungt och lite spretigt.

Men det är efter ett tag i glaset som saker och ting börjar hände. Kattpiss, jo det är kattpiss. Den omisskännliga doften av kattpiss som också kan kännas i nässelsnår, nog för att doften lätt luftas bort men det är nog min absolut konstigaste lukt association. Ju längre kvällen lider desto mindre kattpiss och desto mer krydda.

Tills nästa gång. First impression, should last..

Ps. Om det finns någon som har mer info om vin eller vinmakare tas det emot tacksamt.. Ds