Jästigtsötbrödaktigjärndoft med en uns honung och en uttalad fruktighet, smaka på den om ni törs. Skulle vilja säga att det är den doft som jag oftast associerar till när jag har en Oppigårds Ale i glaset. Beskrivande? Möjligen inte men icke desto mindre korrekt, ibland är det bara så svårt att sätta ord på dofter även om de känns igen. Samma sak med smaken som också känns igen, ganska fylligt fruktig med en avslutande beska som stannar kvar på tungroten efter att drycken har passerat svalget.
Oppigårds Easter Ale (nr 1345, 25,60 kr) är varken speciellt uppseendeväckande eller speciellt dålig bara väldigt mycket Oppigårds. Till rätt mat och i rätt sällskap är jag en ivrig anhängare men så här på kvällskvisten en vecka innan Långfredagen är det ganska trist. Å andra sidan är det jag som hällt upp glaset och jag är egentligen inte förvånad, egentligen är det bara ett konstaterande i stil med att detta inlägg inte går till världshistorien som det mest inspirerande. Men likväl finns det där, och i likhet med innehållet i glaset kommer det att finnas där hela kvällen om inte längre ändå.
Tills nästa gång. Ibland vet man vad som väntar men man blir lika förvånad ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar