Château Bernadotte 2002. Grattis eller n(å)t..

Oj, oj undrar hur många som har gjort denna matchning dagen till ära. Trots det är jag så långt från ultramonarkist som man kan komma, även om jag har tjänat hans majestät konungen med bravur i ett tidigare liv. Nej det är övriga familjen, och då främst den kvinnliga sidan hos oss som kan se och känna tjusningen med lite glitter och glamour. Å andra sidan vilka behöver inte lite glitter och glamour. Bordeaux är glitter och glamour nog för mig, eller rättare sagt så får namnet att kittla till lite extra i vinnerverna.

Vi  fokuserar på det svenska konungariket med dess franska härkomst. Intressant att Aftonbladet inte kände samma starka dragning åt det monarkiska den 21:a Juni 1976, nu känns det som att de flesta blaskor är ute och cyklar.

Men, men ett vin är ett vin och om det har några år på nacken, kommer från Bordeaux och prismatchas väl kan jag säkert ta det till mitt hjärta. Även om det nu besudlas med ett anrikt namn, å andra sidan känns det som att anrika namn står som spön i backen från den här delen av Frankrike. Här kan du läsa mer om producenten.

Château Bernadotte 2002 (nr 94079, 139 kr) lanserades som nyhet någon gång under våren, 2001:an finns i BS för det facila priset av 269 kr. Nog snackat här kommer intrycken, begynnande mognad i form av integrerad ek, svarta mogna vinbär och plommon. En inbjudande utfyllande men ändå åt det slankare hållet. Lite topptoner av likör som förvillande nog gör att tankarna går mot något Italienskt i inledningsskedet. Efter ett tag landar det dock pladask i Cabernet Land.

Smaken är av det slankare slaget, gott om läskande syror och ännu mer småkorniga uttorkande tanniner. Ett drag av sura körsbär tillsammans med en blåröd frukt gör att tankarna ännu en gång går mot den avlånga stöveln. Men även här landar vi sannerligen i svartvinbärsbusken efter lite luft under vingarna.

Eftersmaken är torr med ett stänk av något grönt, sedan kommer plommon och vinbär tillsammans med de sedvanliga ektouchen

Gott, ja faktiskt riktigt gott efter ett tag. Fullt vital frukt och en utvecklande drickfärdighet gör att nästa flaska får vänta lite. Första gången på länge som jag villrådigt letade efter mer när glaset var tömt. En ganska redig bottensats tillsammans med fyra törstiga strupar hade en förvinnande åtgång på den stackars flaskan.

Tills nästa gång. 10, 9, 9, vad nu det är värt...

Massé Brut. Ny husskumpa?..

Den tar jag, en ny husstil för en rimlig peng. Det är sällan jag spontanköper vin, men denna fick slinka med i korgen vid ett tidigare besök. Någon månad senare var en vardagsskumpa behövlig och där låg den med guldkantat hals och väntade.

Nu går jag händelserna lite i förväg, först ut kan jag tala om att jag och O har haft vår första farochsonhemma ensamma stund. Riktigt, riktigt trevlig med ett något lugnare tempo än när tjejerna är hemma. Rättelse, det kunde vara lugnare och jag inte for omkring som ett yrväder för att hinna städa och plocka samtidigt som jag skulle tajma in mat, sovning och blöjbyte. Tur att vi hann med lite mys också..

Tillbaka till Massé Brut (nr 7865, 129 kr, 375 ml). Ibland behövs det helt enkelt lite flärdfullt bubbel en vardagstrött kväll. Jag och min kära har botaniserat lite i standardsortimentet för att hitta något lätt, tillgängligt, reltivt billigt bubbel som ändå har karaktär så att man inte tröttnar på efter första sippen. Massé Brut besitter i vårat tycke alla dessa attribut.

Doften är riktigt frisk, citrus och grön äpplighet. Efter ett tag tillkommer ett uns brödighet men inte alls så påtaglig. Syltad pumpa brister T ut och efter ett tag en djup nyans av salmiak. Gott om än inte alls speciellt stor doft.

Smaken är som att sätta tänderna i ett riktigt besprutat, "färskt" Granny smith. Det riktigt snörper till i munnen av läskande syra. Frisk frukt såklart med en avslutande grapeskalbitterhet. Inte störande utan uppfriskande och aptitretande.

Eftersmaken är ganska lång med en relativt mogen knorr, uppenbara gula äpplen och en mer svårtfångad association som slutligen lutar åt palsternackor. Känns i dagsläget möjligen något spretig men ändå gott, lätt utan att vara för lättsam. Tilläggas bör att vi drack halvflaskan, möjligen något mer mogen än hel. Så nu ska vi köpa och lägga undan både hel och halv. Läs mer om vinet här.

Tills nästa gång. Sökandet fortlöper, dock något mindre febrilt nu...

Seghesio Sonoma Zinfandel 2008. Kvällens vin(n)are och min personliga favorit..

Nästan slut på måsten och en examination för såväl lärare som elever. Med bravur godkänt och en kvällslig urladdning. I ett socialt kollegialt sammanhang kändes en vinprovning lika behövlig som uppskattad. Grillkväll och vad passar då inte bättre än ett grilltema. Tack alla medverkande för en väldigt trevlig och behövlig afton.

Först ut vill jag påpeka att detta inlägg sånär som på det berömda håret höll på att förläggas till minnenas bank långt ner i en skrivbordslåda. Varför? Kanske någon frågar sig.  Brist på tid, ork och passande tillfälle mellan blöjbyten, trilskande trotsiga barn, husliga göranden och måsten var alla bidragande faktorer. Men här är dock en högst komprimerad sammanställning av mina intryck. Intryck samlade direkt efter korkdragning och i ett socialt sammanhang där vinet trots dess mångfald inte riktigt var i fokus. För merläsning följ länkarna till producenternas hemsidor.

Först ut denna afton var en av kvällens minst hyllade vin, Mayu Reserva Syrah 2006 (nr 6699, 89 kr). Efter att Vintresserad gjorde mig uppmärksam på de uppseendeväckande 19/20 i Decanter var förväntningarna måttligt för höga. Doften är kraftfull men sammansatt, gummi, svartavinbär och en dill ton. Smaken är ganska tunn med en trevlig syra, finns gott om mörka frukter och en smått överjäst ton. Faktiskt inte alls speciellt trevlig. En klar besvikelse och inget merköp för min del. Läs mer här.

Finare Vinare gjorde mig uppmärksam på nästkommande vin, Hermitage Marquise de la Tourette 2006 (nr 95731, 298 kr). Doften känns på gränsen till övermogen, parfymerad, jästig vanlij, stor, burdus, gummi och tjära. Efter ett dygn öppnad i flaska lugnade det ner sig markant och var riktigt härligt integrerad. I inledningsskedet känns smaken nästan burdus, övermogen frukt, pigga syror, svarta vinbär, björnbär, komplext och smått kännbara tanniner. Ganska kort eftersmak med björnbär och lite fatighet. Vid första anblicken var detta inget alls att hänga i julgranen, även om ett dygn i öppnad flaska förbättrade intrycken levde detta inte upp till prislappen. Läs mer här.

Penfolds är en stabil producent, några snäpp upp på prislistan hittar vi Penfolds Kalimna Bin 28 Shiraz (nr 16320, 159 kr) Sluten, sammansatt med lite likörövertoner, aningen gummi men känns ändå komplex. Smaken har väldigt livlig syra, vinbär, inte så markerade tanniner känns lite återhållet men ändå sammansatt. Svårt att urskilja nyanser. Lång eftersmak med björnbär och vinbär. Senare öppnade det upp sig fint och blev damernas favorit i Shiraz/Syrah trion. Kan definitivt tänka mig en till påhällsning. Läs mer här.

En liten paus sedan var det dags för kvällens favorit, Seghesio Sonoma Zinfandel 2008 (nr 22562, 175 kr). Mörk aningen jästig, varm och en påtaglig alkoholhetta, överkokt drottningsylt men härligt integrerad och mullig. Väldigt inbjudande doft i all dess prakt. Smaken är slankare än doften anger, näst inpå syrlig men kraftfull, blåröd frukt, bra bett i tanninerna utan att bli allt för krävande. Lång eftersmak med björnbär, plommon och en aning sötma. Utfyllande smak, kraftfullt sammasatt och gott. Detta ska jag köpa igen, absolut. Läs mer här.

Syrlig, lätt själkig, oren karamell ton, jordgubb, bränd gummi och tobak. Smaken är lika illa, några sköt ifrån sig glaset i ren vämjelse. Nej och fy detta var absolut ingen hitt. Eftersmaken sitter i ett tag men vad gör det när vinet inte alls lockar till mersmak. Mitt och de flestas andra råd blir att hålla sig borta från Gnarly Head Old Vine Zinfandel 2008 (nr 6597, 89 kr), det fanns dock en som hade denna som favorit. Smaken är som sagt som baken.. Läs mer här.

Robertson Shiraz Mourvèdre Viognier 2009 (nr 2062, 59 kr) doftar drottningsylt, lite övermogen frukt, vanlij, aningen "kladdigt" intryck med en viss alkoholmättnad. Burdus, endimensionellt trumpetar den ut sin närvaro. Smaken är Varm alkoholsöt, endimensionell, lite tråkig men ändå ganska korrekt. Ett relativt långt avslut och inga störande moment gör vinet mer än gångbart i den svenska grillsäsongen. Sydafrika verkar ju dessutom vara ganska populärt hos gemeneman. Läs mer här.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är med viss besvikelse jag lämnar min första Hermitage bekantskap och med omvärderad syn som jag närmar mig Amerikas stolthet.

Tills nästa gång. Skickar en tanke till mina partajande kollegor...

Shotfire Shiraz 2007. Grillvinsökandet fortsätter..

Sökandet efter rutiner fortsätter, möjligen för mycket begärt att en treveckors ung man ska veta vad han vill. Rättelse han vet vad han vill, nu gäller det bara att få med föräldrarna på samma tåg. Storasyster har hittat flera sätt varav det mest drastiska innebär att lägga sig ner på backen och skrika ut sitt budskap. Fungerar ungefär lika bra som det går snabbt att göra ett inlägg med en hand samtidigt som övriga kroppen befinner sig i rörelse för att verka sövande på lillkillen..

I ett försök att undvika fjolårets uteblivna grillande har jag lagt om strategin, nu är det snabbgrillning som gäller. På med något som går fort, lätt och ändå smakar fantastiskt. Ta något med ganska mycket fett insprängt i köttet, salta, peppra och släng på. Krydda med någon hemmakomponerad glace och du är hemma hos oss.

Som jag utlyste tidigare fortgår sökandet efter det optimala grillvinet, finns det? Jag fick fina zin rekommendationer av Johan P, varav en flaska Seghesio väntar på rätt tillfälle, tack för det. Men ikväll vänder jag mig till ett annat hörn på vår sfäriska yta.

Med det västernklingande nämnet Shotfire Shiraz 2007 (nr 94162, 149 kr) befäster kvällens vin tillståndet varvid mitt fotograferande kan liknas. Och trots mina själsliga associationer med en hårdför Marlborotuggande revolverman kan knappast mina gurkstavar eller ihärdiga sniffanden kvala in som vare sig speciellt precisa eller dödliga. Däremot skjuter detta vin mitt i prick denna afton, trots dess icke amerikanska ursprung. Kompakt, djuprött och kraftfullt äntrar Thorn Clarkes Barossa Shotfire Shiraz årgång 2007 scenen. Möjligen något avskräckande i dess prakt till en början. Doften är tät, mustig med massor av varm söt rödblåfrukt en ekbetonad, kryddig men ändå en integrerad helhet som förstärks efter ett dygn öppnad i kylskåpet.

Trots detta är det i smaken som vinet träffar i mitt bullseye denna kväll, mindre burdus än vad doften slår an men ändå massor av mörk och mullig frukt med en pigg syra och en fräsh mintighet som möjligen kan liknas med eukalyptus. Tanninerna är små och väldigt finkorniga och ger ett drickfärdigt intryck trots dess ungdomliga ålder och kraftfulla yttre. Eftersmaken sitter i riktigt länge med körsbärskärnor, plommon och mörk choklad. I en svalare serveringstemp kan jag även skönja en örtigkryddig ton. Riktigt gott.

Samtidigt blir jag inte riktigt klok på kvällens uppenbarelse. Från den icke australienska korken till den mulliga fasaden med det mogna innanmätet. Frågorna hopar sig i takt med att den svenska allokeringen minskar och mitt sug efter mer ökar. Tilläggas bör att det inte föll frun på läppen samt att det inte passade speciellt bra till det grillade köttet. 

Tills nästa gång. Inlägget är aktuellt idag, igår eller i övermorgon...

Ps. Merläsning om vinet kan ni hitta här. Ds

Moscato d'Asti Prunotto 2009. 09 är inte det nya 08..

Förra året svetptes jag bort på päronlätta Moscatto moln. Ville jag förföra mitt sällskap med bubblig blommig sötma med en syrlig fräsh undertoner av allehanda druvafrukter viste jag vad som skulle hämtas från källaren. Ett säkert kort men ändå nytt och spännande vare sig det handlade om jordgubbar doppad i vitchoklad eller mol alena. Det blev både en och två påfyllningar från sedvanlig leverantör.

Så det var med raska fingrar årets beställning knappades in, eller rättare sagt talades in till den lokala kassörskan. Två dagar senare fanns årets version av Prunottos söta bubbel att hämta.

Möjligen är det de höga förväntningarna, ett vidgad vinsinne, årgångsvariationer eller som så ofta en kombination av alla tre som gjorde att fjolårets skörd upplevdes som en besvikelse. Moscato d'Asti Prunotto 2009 (nr 98040, 99 kr) avger de karakteristiska tecknen för ett Moscato vin men med volymen nerskruvad och en tvist av tvål. Inte helt oangenäm men inte alls förföriskt sommarlätt som jag hade förväntat mig. Smaken landar någonstans mittemellan tråkigt intetsägande och sötsyrligtläskande, känns svårmatchat och ganska trist. Eftersmaken är kort och ja kort. Efter ett tag i öppnad flaska luftas tvålen bort, som anmärkningsvärt både fanns i doft och smak, kvar blir ett helt ok vin men inget som väcker mersmak.

- Det här är som en lyxig läsk, sammanfattar och summerar en annars ganska småbarnsbluesig kväll..

Tills nästa gång. En tillbaka och en ny...

Ramón Bilbao Finca Valpierre 2006, Bricco Quaglia Moscato d'Asti 2009 och Sommerwind 2009. Alla mödrars dag med tillhörande handgnuggande handlare..

Besök på förmiddagen och en första övernattning borta med de båda små, detta var tillräckligt för att framkalla en och annan sakta rinnande droppe från pannfästet. Tur att sällskapet både på för och eftermiddagen var så trevliga för att inte prata om den förfärligt goda och mättande kvällsmaten. Tack kära mor för ett alldeles utmärkt sällskap till kvällen viner.

Ramón Bilbao Finca Valpierre 2006 (nr 3071, nu 127 kr förr 159 kr) har jag provat tidigare med ungefär samma intryck. Något syrliga nu men med samma mörka mulliga chokladströsslade röda frukt. Möjligen att träanslaget var något mindre framträdande men fullt fungerande till den grillade oxén. Min sista flaska och ett välsjungande farväl. Togs dessutom emot med öppna armar av sällskapet.

I provpaketet från Tyskland anlände Sommerwind 2009 från firman J Koegler. Vinet kostar 5.5 Euro vilket måste anses vara ett kap för denna friska, fruktdrivna sommarbris. Päron utmärker sig i ett annars ganska tropiskt anslag. Ingen beska och krydda som stör och frågan är om det är torrt eller halvsött. Lutar nog åt det första. Eftersmaken är överraskande lång för att vara ett så okomplicerat och lättgillat.

Kvällens absoluta höjdare i min gom var det godissmaskiga söta bubblet Bricco Quaglia Moscato d'Asti 2009 ( nr 94169, 119 kr) från La Spinetta. Ni vet de där som brukar ha noshörningsprydda flaskor.  Måste säga att Moscatoviner är slående lika, dock utmärker sig denna med lite mindre sötma och desto mer syra. Mer gråpäron än piggelin. En sakta avklingande eftersmak och en ypperlig smakkombo i form av jordgubb och rabarberskum gjorde kvällen och vinet mer än lovligt minnesvärd. Ska tilläggas att mina erfarenheter är att Moscato d'Asti sällan smakar bra i billigare format och då menar jag från runt 90 kr och neråt.

Tills nästa gång. I morgon är det Juni, nyhetens behag..

Chateau Musar 2002. Arbetsfördelning..

Fortfarande inga rutiner att prata om, däremot finns det en ganska tydlig arbetsfördelning. Amma gör T sedan delar vi på resten, hm kanske inte helt solklart men det funkar. En sak som dock har överlämnats helt år mig är planering och upphämtning av viner från källaren, en inte helt oangenäm syssla ska tilläggas. Möjligen något mer njutningsfullt är såriga matdon.   

Ett vin som pockat på min uppmärksamhet allt sedan mitt eskalerande vinintresse är det Libanesiska vinet Chateau Musar: Föga viste jag då om engelska vinskribenters uppskriveri eller om flask ochh årgångsvariationer som tydligen kan ge allt från himmelskt till aceton. Vad jag viste var att vinet är en vågdelare mellan de som gillar och inte, samt att det finns att tillgå i stort sett alla län. Att det dessutom är ett av få viner från "mellan östern" som har en given plats i det ordinarie sortimentet ökar på mystiken. För mer ingående info ta en titt här.

Så vad är då Chateau Musar 2002 (nr 7463, 139 kr, 375 ml). De CS typiska svarta vinbären, nagellack, lite målarlåda, orientaliska kryddor, något småskitigt, lite starkvinston, personlighet, exotiskt men ändå välbekant, så sammanfattas doftintrycken. Smaken ger mer svartavinbär, riktigt mogna plommon, lite murket trä, den svårdefinerade skitiga tonen från doften återkommer. Vinet känns utfyllande men ändå slankt och med rikligt av små finkorniga tanniner. Eftersmaken är lång med paprika, plommon och en inramande trälåda av åldrande trä. Intrycket är personligt, skitigt och riktigt gott. Man märker att det har några år på nacken men kan absolut ligga några till och då är det ändå halvflaskan vi dricker.

Tills nästa gång. Exotish må möjligen inte vara tyska för bra, men det här är exotiskt bra...

Det blev en pöjk..

För er som känner mig personligen eller läser personbeskrivningen kommer det inte som någon nyhet att vår trio nu har blivit en kvartet. Därav min uteblivande bloggvaro, det har helt enkelt varken funnits tid, ork eller lust. Men jag vill, kan och ska fortfarande finnas till i cybervärlden, alltså gäller följande: Ur barndimman och in i dimman. Ett hoppingivande faktum är dock att min druckna ensamhet så sakteliga duoaliseras, min kära kan komma med associationer som brieost, fil och rosor för att nämna några klockrena sinnliga liknelser. Här kommer några korta minnesnoter av det druckna, smakade och njutna.

Tahbilk Marsanne 2008 (nr 6406, 94 kr), vinet som i ögonblicket hade allt. Personlighet, krydda, syra, eftersmak och njutning. Ur nyanserna kan nämnas ull, citrus, fetma, fräsh fruktighet, gula äpplen. Ett vin att köpa och lagra, bara för att det är så eget.

En vardagstrevlig Italienare, känns det igen? jo det finns många av den sorten men inte lika många på halvflaska. Morellino di Scansano 2007 (nr 2348, nu 39 kr förr 59 kr, 375ml) är lite sötrotfruktigt inställsam med körsbärstomater och en örtkvist. Funkar förvånansvärt bra trots nett pris.

Så till en avslutande besvikelse, som väcker både en och annan tanke. I distriktet Champagne görs en hel del vin, möjligen inte lika mycket som efterfrågan är stor eftersom en billig flaska från Champagne ofta kostar lika mycket eller mer än ett "bättre" vin från ett annat distrikt. Jeanmaire Brut (nr 7430, 129 kr, 375ml) är ett sådant exempel, doftade faktiskt ganska inbjudande med pigga toner av svamp, citrus och något vått. Smaken var dock totalt intetsägande med gula äpplen i en dovt återhållen eftersmak. Nej, jag är fortfarande inte övertygad. Kom gärna med något förslag på husstil, speciell blandning eller årgångsskumpa som levererar. Usch och fy för att inte tala om skam..

Tills nästa gång. Vi får se hur frekvent jag lyckas plottra...

Van Loveren Chardonnay 2009. Enkelt men ändå rätt..

Tidigare i våras fick jag en inbjudan till en lunchprovning av importören Conceald Wines, eftersom det var min första inbjudan till en lanseringsprovning blev jag såklart både överraskad och smickrad. Vad som däremot är mindre glatt är de 50 mil som skulle krävas för att ta del av gratiskakan i storstaden. När detta dessutom föll samman med en sjukskriven fru och en livlig batting här hemma förblev jag hemma.

I dagarna fick jag en inbjudan till en tappas tävling av tidigare nämnda importör. Min spontana tanke var att inte medverka eftersom det fortfarande är ganska stormigt på hemmaplan med eftersom jag hade en tanke som jag ville prova kändes det ganska naturligt att mitt forum skulle bli här, nu är frågan om jag hinner innan nedkomst och om mitt påhitt räcker till en pallplats. Sak samma, det viktiga är huruvida detta är gott eller riktigt gott och om det passar till vinets profil. En utmaning är till för att anammas.

Först några ord om vinet..
Vinet avger de karakteristiska chardonnay dragen, tropisk frukt, persika, ett stänk citron och en nästinpå sötmättad aningen jästig bubblig ton men en underliggande doft av våta stenar. Helt ok och mycket druvtypiskt. I munnen är vinet först lent med en aning smörighet och lite nötiga toner, frukten finns där om än något annonym med tillhörande syra samt en krydda som tilltar med ökad temperatur avslutar ett korrekt men möjligen något strömlinjeformat intryck. Eftersmaken sitter i ett tag med mer citrus och gula äpplen samt en blommig tropisk frukt. Sammantaget känns det som att vinet passar till mycket utan att varken vara inställsamt eller för spännande. Se dock till att servera väl kylt för att inte kryddan ska ta överhanden.

Detta innehåller min rätt: Chips, Créme frâiche, Majonnäs, kräftstjärtar, Citron, Peppar

Hur fungerade min matchning?
Jo tack riktigt bra, om du frågar mig. Jag valde att sätta ihop en enkel rätt där jag resonerade på följande sätt:
Naturella natur chips lättsaltade = Nötigheten återfinns i vinets smak, sältan matchas med syran i vinet.
Créme frâiche = tar om möjligt ner lite av kryddan och fyller ut smakerna
Majonnäsen = Smörigheten i vinet går igen i majonnäsen samt bidrar till en mer fyllig smak hos rätten.
Kräftskärtar = Både sälta och smak.
Citronen = Går igen både i doft och smak hos vinet.
Peppar = Återfinns i kryddan i vinet.

Det var allt för denna gång, hoppas att ni tar tillfället i akt och provar denna enkla men smakmässigt riktigt goda rätt.

Tills nästa gång. Här kan ni rösta på er favorit.

Windsor Private Reserve Zinfandel 2008. Grill eller inte grill det är..

Jahaja fortfarande ingen nedkomst trots idoga känningar. Livet går tydligen vidare även om det känns som att den enda skillnaden mellan mig och en beredskapsklar brandman är pålen som jag skulle behöva klamra mig fast vid. En lika behövlig som trevligt återkommande treveckorstradition är grill och samkväll hos mina föräldrar. Så varför inte ta tillfället i akt och försöka utse sommarens grillvin. Ett inställsamt snällt men ändå personligt mulligt alternativ för karé och spjällsällskap.

Kvällens vin Windsor Private Reserve Zinfandel 2008 (nr 6289, 99 kr) ska åtminstone finnas på SB:s hyllor fram till oktober så sommarens åtgång är säkrad. Doften är fruktig med björnbär, plommon, blåbär och vanilj. Syltflaggan höjs varnande men sänks för att sedan höjjas igen när den jästiga övermogna svartvinbärssaften tar vid. Trots den söta tonen så finns det en del personlighet, få se vad som händer i smaken. Söt mogen frukt med mer syltanlag. Ganska kännbara tanniner och en alkoholvärme som känns mer och mer tilltagande ju varmare vinet blir. Det är i eftersmaken som vinet verkligen tappar, en grönsjälkig ton som följer upp med lite mogen plommon. Hm jo nog var det ganska mulligt och gjorde sig tämligen bra till det grillade köttet med de sedvanliga tillbehören men merköp lockar det inte till. Jakten efter sommarens grillvin går således vidare, har ni någon/några favoriter? 

Tills nästa gång. Tappastävling nästa...