Shotfire Shiraz 2007. Grillvinsökandet fortsätter..

Sökandet efter rutiner fortsätter, möjligen för mycket begärt att en treveckors ung man ska veta vad han vill. Rättelse han vet vad han vill, nu gäller det bara att få med föräldrarna på samma tåg. Storasyster har hittat flera sätt varav det mest drastiska innebär att lägga sig ner på backen och skrika ut sitt budskap. Fungerar ungefär lika bra som det går snabbt att göra ett inlägg med en hand samtidigt som övriga kroppen befinner sig i rörelse för att verka sövande på lillkillen..

I ett försök att undvika fjolårets uteblivna grillande har jag lagt om strategin, nu är det snabbgrillning som gäller. På med något som går fort, lätt och ändå smakar fantastiskt. Ta något med ganska mycket fett insprängt i köttet, salta, peppra och släng på. Krydda med någon hemmakomponerad glace och du är hemma hos oss.

Som jag utlyste tidigare fortgår sökandet efter det optimala grillvinet, finns det? Jag fick fina zin rekommendationer av Johan P, varav en flaska Seghesio väntar på rätt tillfälle, tack för det. Men ikväll vänder jag mig till ett annat hörn på vår sfäriska yta.

Med det västernklingande nämnet Shotfire Shiraz 2007 (nr 94162, 149 kr) befäster kvällens vin tillståndet varvid mitt fotograferande kan liknas. Och trots mina själsliga associationer med en hårdför Marlborotuggande revolverman kan knappast mina gurkstavar eller ihärdiga sniffanden kvala in som vare sig speciellt precisa eller dödliga. Däremot skjuter detta vin mitt i prick denna afton, trots dess icke amerikanska ursprung. Kompakt, djuprött och kraftfullt äntrar Thorn Clarkes Barossa Shotfire Shiraz årgång 2007 scenen. Möjligen något avskräckande i dess prakt till en början. Doften är tät, mustig med massor av varm söt rödblåfrukt en ekbetonad, kryddig men ändå en integrerad helhet som förstärks efter ett dygn öppnad i kylskåpet.

Trots detta är det i smaken som vinet träffar i mitt bullseye denna kväll, mindre burdus än vad doften slår an men ändå massor av mörk och mullig frukt med en pigg syra och en fräsh mintighet som möjligen kan liknas med eukalyptus. Tanninerna är små och väldigt finkorniga och ger ett drickfärdigt intryck trots dess ungdomliga ålder och kraftfulla yttre. Eftersmaken sitter i riktigt länge med körsbärskärnor, plommon och mörk choklad. I en svalare serveringstemp kan jag även skönja en örtigkryddig ton. Riktigt gott.

Samtidigt blir jag inte riktigt klok på kvällens uppenbarelse. Från den icke australienska korken till den mulliga fasaden med det mogna innanmätet. Frågorna hopar sig i takt med att den svenska allokeringen minskar och mitt sug efter mer ökar. Tilläggas bör att det inte föll frun på läppen samt att det inte passade speciellt bra till det grillade köttet. 

Tills nästa gång. Inlägget är aktuellt idag, igår eller i övermorgon...

Ps. Merläsning om vinet kan ni hitta här. Ds