Tedeschi Amarone 2006 vs I Castei Amarone 2006. Inte varje kväll man är uppe till midnatt..

Två vin blev ett glas

Ännu en gång har helgen sprungit ifrån och lämnat en önskan efter mer. Konstaterade i en stilla kontemplation över livet att det faktiskt har gått 11 år sedan millennieskiftet. Elva fucking år, då ung och på toppen av världen. Nu, fortfarande ung enligt vissa och, överskörd av världen. Nja kanske inte riktigt men nog har det hänt ett och annat under dessa år som har ökat på gubbstatusen och minskat ungspolediton. Enligt en hastigt passerad löpsedelstrender kan man tydligen behålla den ungdomliga fräshören med vin, om inte så kan man kanske förtränga ett och annat bekymmer. Äsch egentligen är jag riktigt tillfreds med att vara både gubbe, vinsörplare och alla andra epitet som kan läggas till. Livet må ha sin gång men överlag är jag riktigt tacksam. Så tacksam och levande i nuet att jag korkade upp, vad jag trodde var, två goa flaskor vin för att avnjutas i trevligt sällskap.

Tidigare har jag provat ripassomodellerna mot varandra så det var med spänning som korken drogs ur Tedeschis och I Casteis tyngre Amaroneinnehållande flaskor. När väl sällskapet infann sig bjöds det faktiskt bara ur en flaska.

Anledningen var att Tedeschi Amarone della Valpolicella Classico 2006 (23,35 Euro hos der Wein Weber, nu 2007) kändes aningen för spritig i doften, körsbärslikör för att vara mer precis. Frukten var inte var det minsta torkad utan primär med en småjäst känsla. Köttfond säger kära frun och jag är beredd att hålla med. 


Smaken är också lite för krävande, inget lent och inställsamt här inte. Frukten är pigg och röd med mörkare inslag, syran tar plats och avslutet är riktigt tanninrikt. Det finns en beska och även här finns det ett påtagligt alkoholpåslag som drar ner intrycket. Eftersmaken är lite småbesk, hyfsat lång och lite kärnbetonat. Intrycken består i dagarna tre och förvånansvärt mycket går till matlagning.


Även om det inte känns som ett dåligt vin trumpetar det på lite för mycket för min smak, hoppas att några år i källaren gör susen för nästa flaska. (85-86p)

Konstiga smultron i slänten när det nalkas höst

Däremot var I Castei Amarone della Valpolicella 2006 (nr 80403, 252 kr) desto trevligare.
Solvarma söta röda bär, balanserat med en skön fyllig mörkare bakgrund. Det är inte den mest komplexa doft i dagsläget utan mer primärcharmigt. Samtidigt vilar det en tyngd i uttrycket som varken känns klumpig eller tillgjord, möjligen att det är lite svårt att sätta ursprung, skulle nog kunna vara något kvalititivt från vilken del av Italien som helst. Bra eller dåligt?


Smaken är fyllig och sötrund med gott om extraherad frukt. Det känns inte klumpigt eller uttorkat utan bara generöst och inställsamt. Det finns en antydan till mognad, lite läder, tobak men den låter nog vänta på sig ett tag till. Avslutet markeras med en knapp kännbar kärnkänsla och aningen bitterhet. Eftersmaken är lång med rund mogen frukt och lite ätdruvskärnor.  Skulle nog kunna vänta ut lite mer mognad för att verkligen bjuda upp men går, i dagsläget, hem hos hela sällskapet. (90-91p)

Tills nästa gång. Nu blir det treårs fika...