Brolio 2007. Imorgon är en annan dag..

Jag har nog alltid varit lite lillgammal, men även jag får medge att det ligger en guldkantad medelåldersslöja över att lyssna på P1:s sommarpratare. Synd eftersom det faktiskt är riktigt underhållande att få ta del av och lyssna på andra människors livsåskådning och erfarenheter. Samtidigt som tanken slår mig att fler ungdomar borde uppmärksamma denna kulturella tradition förstärks bilden av en mossig P1:s lyssnare med hår på alla ställen som man inte tidigare trodde att hår kunde växa. Ne inte är jag såå gammal, eller är jag? 

Ett syndrom som samtliga, unga som gamla, verkar ha gemensamt är sökandet efter den bättre morgondagen. Imorgon blir det bättre väder, imorgon mår jag bättre, imorgon, imorgon. Att leva i nuet verkar vara lika svårt som att hitta det perfekta vinet, rätt drickfönster, rätt smakkombinationer men framför allt rätt matpartner. Jag har hittat rätt partner men är lika hopplöst förlorad i den bättre morgondagen som min nästa. En sommarpratare som tillika verkar vara en intressant filur är Micael Dahlén, han sätter fingret på syndromet..

Eftersom dagens göranden blev morgondagens tillbringas ytterliggare en kväll hemma. För att anamma nuets positiva inverkan på vårt liv öppnas en halvflaska Italienskt rödtjut. I ett tidigare vinliv lockade Brolio 2005 eller var det 2006 med FYND! rop och andra köprekommendationer av den etablerade vinjournalist kåren. Kommer inte ihåg mycket från då mer än att vinet var överraskande gott, tilläggas bör att jag då sällan spräckte hundrakronorsgränsen när det kom till vinköp.

Hur står sig upplevelsen från förr med nuet? Brolio 2007 (nr 2705, 69 kr, 375 ml) är rejält fruktdriven, mogna lite småjästiga plommon, körsbärssaft och ek. Nästan lite whiskey varning med all ekinblandning. Doften är rättfram, stor och inte speciellt "typisk", skulle mig vetligen lika gärna kunna komma från något annat håll i världen dessutom med en hel del Merlot vibbar. Inte dålig bara storpublikt.

Smaken följer upp med samma frukt i överflöd, syrorna får kämpa på bra för att vinet inte ska kännas allt för övertungt. Tanninerna märks knappt utan markerar endast med en torr munkänsla i slutet. Eftersmaken är ganska kort med lite körsbärskärnor och fat. (84p) 

Vad som skulle kunna bli en sågning jäms med fotknölarna bli istället en hyllning. Möjligen inte till vinet allena utan till nuet och spontaniteten. Hur skulle jag annars blivit en upplevelse rikare, tagit fram ett vin som hittade min partners swetspot och sitta i efterdyningarna med lite anteckningsklotter som blir ännu ett i raden av minnesbetor som kan läggas i glömskans logg för att dammas av vid ett senare tillfälle.

Tills nästa gång. Imorgon gäller det...