Castelnau de Suduiraut 2007 & Herrö Blå geten. Konflikthantering..

Dödligt god kombo

Vet inte om sonen tog varningarna om dagens väderhärjningar på allvar, eller om det var ett av ödets nycker men han valde att ta sovmorgon i morse. Det efter en nätt liten vakenperiod mellan 02:30 och 04:00, men 07:00 hade han fortfarande inte slagit upp sina stora bruna ögon. Frun väcker mig men jag kan verkligen inte förmå mig att stiga upp före pöjken, såå skönt och jobbet får vara utan mig en kvart in på starten. Något som mina medtrafikanter slår fast genom att hålla snigelfart på bara vägar bara för att vinterns manna singlar ner från himlen. Snöyra, älska eller hata?

Vist är det något speciellt med differentierad smak? Eller rättare sagt, hur någon kan tycka att något är vedervärdigt och andra gladeligen stoppar detsamma i munnen. När det kommer till ost där penicillium glaucum har fått härja, tillsatt eller spontant, delas hemmet i två fundamentala läger. Mitt som får ta flykt till spisfläckten och fruns som ledigt sitter kvar vid den bekväma köksstolen. Hade jag inte gjort ett grundligt saneringsarbete vet jag faktiskt inte hur kvällen hade slutat. Hursom tar jag fajten, i alla fall ibland, för möglig ost är så innibängen gott och med rätt tillbehör lyfter det och skapar smaksatta vingar som klarar vilken konflikt som helst.

Säger det ingen, Cheesus vilken ost

Först ut är helgens julmarknadsfynd, Herrö Blå Geten, fler förslag på ostar från Herrö finns här här..
Doftar mycket, svamp, nötter, animaliskt men inte fränt på något sätt.


Smaken är pikant salt med bra stuns i tuggmotståndet, nästan som en vällagrad hårdost. Mycket smak, som sig bör, men balanserat. Mitt i gör sig getostens ursprung tillkänna så smått med små typiska drag av ull, men ska jag vara helt ärligt kan det bero på att jag vet ursprung. Avslutet sticker till med lite extra toner av amoniack men annars är uttrycket vältämjt för att vara en så smakrik ost.


Eftersmaken är låång, med lite ull, mögel och andra skogliknande dofter.

Säger det ingen, dricks för lite sött

Sedan Castelnau de Suduiraut 2007 (nr 3690, 159 kr, 375 ml)..

Söt doft med torkad aprikos, gula russin, bivax, ett drag mot arrak men annars är det svårt att utskönja nyanseringar. Mättad men ändå något dov. Hm känns som att det finns flera växlar att lägga i här.


Smaken är söt, så klart, med gott om mättad frukt. Frukten spelar första fiol men det finns även gott om uppstramande syra som gör ett hyfsat jobb med att balansera all sötma. Lägg till mer komplexa toner av saffran, honung, lite arrak så är du nästan där. Det är en skönt sjungande fyllig kör som gör en sista markering i form av ett småtorrt avstamp in i eftersmaken.


Eftersmaken är tyvärr något kort, men läskande och söt i en frukthonungskyss toppat med lite mer saffran. (87-88p)

Nedless to say, ost och vin i kombination. Så j*vla bra, så innibängen bra. Ingen marmelad behövs egentligen, även om en släng fikon aldrig är fel, ikväll blir det bara ost o vin. Behövs verkligen inte mycket av vare sig ost eller vin för att både mätta själ och mage.

Tills nästa gång. Undrar vilken konflikt som drar igång nu...

Julens ost, en av dem..

Hushållets ost i juletid

Traditioner, tyngd av dess innebörd, lättad av kontinuitet. Ibland är det trevligt att ha vissa återkommande fixar att ta till. Stod i affären och läste, ost, på den livsnödvändiga komihågannarsglömmerdualltlistan. Då slog det mig, osten ligger ju redan hemma och lurar. Osten, och då menar jag inte resterna av den allt mer skitliknande bit som en gång stolt delade hemmet i två världar, utan minilagret av Arlas hushållsvariant som efter ett års källarsvettande har intagit formen av en vardagsdelikatess.

Vadå, så du?? Jo, köp en, gärna fler, hushållsostar á två kilo lägg på ett svalt ställe och glöm dem till nästkommande juletid. Se för bövelen till att spara plasten på annars blir det lika säkert som att julen kommer igen ett misslyckat lagringsförsök. Om man ska vara petig kan du leta efter ostar som är platta i botten och toppen för att minnimera risken att de jäser innifrån  När tiden känns rätt, sprätta plasten torka av och svep in i en passande handduk och servera.

Vad får jag då? Du får en unik, förutsatt att inte någon annan i släkt eller bekantskap gör lika, välsmakande och mängdmässigt passande högtidsost. Och allt detta från den så billiga ointetsägande hushållsvarianten.

Hur smakar då denna lättsamma, unika och hemmalagrade ost? Gött! För att gå in på detaljer, så har osten svettats ut en del vätska så den är kompaktare och sprödare än ursprunget. En lätt nötighet, mer koncentrerad med aningen mer sälta. Det finns, och här kommer det unika in, en viss variation från ost till ost men årets variant har en lätt touch av brödighet, beror säkerligen på koursprung mer än något annat.

Vad passar det till? Allt! från tjocka skivor på allehanda julorienterat bröd till den mer intetsägande franska mackan. Men framförallt gör det sig utmärkt till en lätt, medelfyllig skumpa.

Något till nyår kanske?

Tills nästa gång. Tydligen var inte alla klapparna klara...

Pst. Måste fixa logistiken men i år har jag gett mig katten på att ostfredde ska få sig en bit. Om inte, vet du vads som bjuds om du masar dig upp mot dalaregionen kan tillochmed slänga in lite bubbel.

Grottlagrad Cheddar och J.Koegler Auslese 2004. Det var en ledighet att vara skön..

Meen, vart tog snön vägen

Jag har en matkällare men tydligen är det grotta man ska ha. Grottlagrad Gruyère är en stående favorit här hemma, nu har turen kommit till cheddardito. Just, påtal om julaktig ost, den hemmalagrade hushållsosten blev precis lika bra i år som tidigare år. Ett litet tips för oss som är utan grotta men har en källare, höll på att glömma, det går ju alldeles utmärkt att lagra cheddar själv också.

En vecka sommar skulle inte sitta fel

Lagringen i grottan har bidragit med en härligt koncentrerad smak, ganska skarp sälta faktiskt, aningen rustik känsla, bra lång eftersmak och allmänt krämigt. Som all lagrad ost smakar det av ursprungsvarianten men så mycket mer av den samma. Ska nog slänga ner en egen cheddarstubbe i källaren till nästa år.

Solsken i flaska, och i glas

För att möta upp mot den relativt starka smaken borde något småsött funka. J. Koegler Eltviller Sonnenberg Riesling Auslese 2004 (slut nu, kostade ca 140 kr i somras hos derWeinWeber) är en Auslese från Rheingau, obekant producent, men med några gratisår på nacken. En pust petro, ananas,  honung och lite fetare skiffertoner samsas i den småmogna homogena doften. Munkänslan är polerad men fortfarande vital med pigg frukt, kännbar syra och sötma som dansar tätt tillsammans genom hela munnen. Eftersmaken är lite kort men med aningen tramp på gaspedalen blandat med citrus och lite musselskal. En integrerad, slimmad och lättillgänlig halvsöting med aningen mindre sötma och mer syra än vad jag är van vid från Moselkusinerna i samma prisklass.

Tillsammans går det i vågor, först ost, sedan vin, sedan ost igen. Smakerna går in i varandra snyggt men lyfter inte varandra. Vinet är aningen för torrt för att passa till den starka smaken, trots det försvinner ost och vin i högt tempo, ett gott betyg om något.

Tills nästa gång. Fast det är klart, några till vänner hinner vi allt med...

Pst. I år SKA Stockhs-grabbarna få smaka hushålls, om jag så ska behöva komma ner med den själv.

Chanoine Frères Tsarine Brut Rosé och andra franska delikatesser. Sol, bad och en överladdad ostbricka.

Roséskumpa i kvällssolen

Vilken tajming, när vädret bestämde sig för att ge oss tillbaka sommaren begav vi oss till svåger och svägerska med tillhörande utomhuspool, tack för den. Ja och allt trevligt sällskap och go mat förståss. Fast det behövdes ett dopp eller två bara för att svalka av nerverna när 2 och 4:a åringen ständigt skulle vara precis vid poolkanten.

Fransk njutning

Gå över ån föra att hämta vatten, nja inte riktigt men nog känns det aningen konstigt att först hämta ut två paket med gosaker för att sedan packa ner desamma och frakta dem tillbaka nästan hela vägen. Men vad gör man? Vissa saker är helt enkelt så goa att man vill dela med sig.  Nej, det gäller inte vin denna gång utan franska delikatesser. Var någon vecka sedan som jag letade efter nätbaserade delihandlare, speciellt ost som jag kan tycka att det är svårt att få tag på hemmavid. Fick genast napp, behövdes bara ett litet fiskande fågelvägen, Franska Matkompaniet och Ostogram.se är två som levererar ost till hela vårt avlånga land. Franska Matkompaniet hade inte bara ost utan massor av andra gosaker, bland annat ankfett som jag har varit nyfiken på. Sagt och gjort, en vecka efter beställning damp paketen in.

Brilliant Brillat-Savarin

Min personliga favorit, bland det hittills provade, var en helt fantastisk gräddig och lättjefullt syndig Brillat-Savarin (mini varianten på 200g kostar 70kr hos Franska Matkompaniet). En brieliknande skapelse som för tankarna både till bakelse, tårta och ost. Skadade inte att den var helt perfekt till kvällens bubbel heller.

Ännu bättre i gott sällskap

Tsarine Brut Rosé (nr 7877, 295 kr) har en lätt inbjudande doft med rödbäriga inslag samt en citrustvist, smaken följer upp med samma lätta bär, en trevlig mousse och en hyfsat lång eftersmak. Inga omedelbara fanfarer men ett gott, lätt och väldigt trevligt sällskap en ljummen sommarkväll. Om man försöker få in prisvärde, Champagne, rosé och lättsam sällskapsdricka i samma mening lyckats man riktigt bra här. (85-86p)

Tills nästa gång. Undrar om vi är inne på 3:e eller 4:e tvätten nu?...

En, inte helt vanlig, kväll i Hufvudstaden.

Hur sammanfattar jag egentligen min senaste resa till El Stockholmo? Och vad va egentligen bäst? Två, så här i efterhand, både omöjliga och onödiga frågor att besvara. Låt mig istället säga att lördagen den nionde februari 2013 för alltid har etsat sig fast i smakminnet, en dag och kväll som möjliggjorts av de underbara, generösa, vänliga, professionella människor som jag delat bröd och vin med. Här kommer en haltande återgivelse, egentligen inte alls rättvis, av krämig risotto, textur i en riktigt Champagne, bröd bakat med kärlek, porlande glädje, kärlek till riktiga råvaror, total vilsenhet, glädje, skratt, värme och total samvaro.

The Artisan 2009 och mkt annat hos
handlavin Peder

En av de riktiga guldkornen i Peders, handlavin.se, sortiment måste vara The Artisan 2009. Total njutning i en mjuk, rund, publik, opulent men ändå stringent, strukturerad och smått krävande Merlotblend som verkligen visar varför man ska köpa vin från Österrike. Helt enkelt strålande och när nästa årgång släpps ska jag hänga på låset. Sedan att det inte har gjorts mer än totalt 283 flaskor är en helt annan sak.

Bollinger La Grande Année 1996
och Special Cuvée Brut NV

Om man ska dricka Champagne ska man få det upphällt av rödtjutsUlf. Helt enkelt underbart intagande med strålande blandning mellan moget och knivskarpt. Det här måste vara bra, att det var den bästa Champagne jag druckit behöver inte betyda mycket men det var det. Hur man kan kombinera stålhård syra i en så mogen, mjuk kropp är för mig en gåta. Fast det är klart, Bollinger La Grande Année 1996 är ju inte vilken Champagne som helst. Stort tack för den upplevelsen, och DÄR var jag övertygad om Champagnes storhet.

Sedan kvällens första lektion i ödmjukhet, samma version av samma vin bara två olika ålder. Bollingers ”standard” Cuvee köpt 2006 och 2013 visar varför man ska lagra Champagne. Inte på långa vägar samma klass som glas ett men vilken skillnad några år på rygg gör, till det bättre tycker jag.

Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010, Gryuère och Mousserande Gutturnio

Kvällens andra lektion i ödmjukhet och dessutom kvällens matchning. Men innan dess slår Uffe bokstavligen sönder publiken med sin fullträff på Chenin Blanc, Vad hände? Hur gjorde han? Va sa han att det var? Va några av frågorna som poppade upp. Snygg uppvisning i bästa, "det är inte den druvan" metoden. Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010 och lagrad Gryuère, mums. Låt bara vin och ost få lite luft först. Och på tal om rätt sällskapsvin, Roberto hade tagit med, förutom ost i särklass, tre läskande bubblare från hemtrakten  Jag tyckte att det röda mousserande Gutturnio, var klart bäst i en lambrusco liknande stil med lekfull, lätthet och en osöt sötma, matvänligt som bara den. Bara att öppna kranen till Svedala.

Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981 och  Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999

Lagrat är ändå bäst, Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981, ojojoj. Korken föll sönder men det gjorde verkligen inte doft och smak. Att vi hade ytterliggare en ytterst vital 32 åring vid bordet var det ingen som anade, dessutom snurrar vi runt i Italien, Frankrike och slutligen Portugal. Det slog ingen, förutom mig som hade med vinet, att vi befann oss i det bespottade spanska Rioja. Halleleuheja varje gång en gammal flaska lever, framförallt när det lever livet som denna. När vi ändå snackar ålder så visade Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999 varför jag ska dricka mer lagrat vin. En underbar italiensk målarlåda, mörka mustiga bär och en skolboksuppvisning av fyllig slank munkänsla, stort tack för det Fredo!

Baguette från Femme Bonne

Foccacia på durumvete

Sex sorters ost

Spaghettoni och Sugo alla Pancetta

Risotto, confiterad anka, Passopisciaro 2009

Enrico Caffée Passione 

Vaniljparfait

Vinerna var bra, ok riktigt j*vla bra, men bordet bokstavligen dignade av andra gosaker. Eller vad sägs om Baguette och spontanbakad foccacia på durumvete, båda signerat maestro Jacques på Bonne Femme. Spaghettoni och "färdig" pastasås innehållande pancetta med ofantliga mängder parmesan, tack för det Roberto. Sex olika ostar, allt från vår svenska hushållsost, lagrad förstås, via en fluffigt fyllig mozzarella liknande, måste ta reda på namn, till två parmesanostar där den mer krävande Vacche Rosse knappast behöver någon till presentation. Lite andra Italienska gosaker, krämig risotto toppat med confiterade anklår och ännu mer parmesan. Mjukt, fylligt och personligt kaffe signerat Erik Berglund, Enrico Caffé. Och slutligen en snabb, enkel men otroligt god fyraingrediensparfait som Uffe slängde ihop med stöd av Tores salige ande. Enkelt uttryckt, en helt makalös kväll. Tack!

Tills nästa gång....

Doris Blå och Domaine Boudeau Rivesaltes 2010. Nu kan julen komma, i alla fall den lediga delen av den..

Undrar vilken som heter Doris

Kära frun och dotter var på julmarknad, med hem kom ett litet paket med kärlek, ja och så en ost förstås. Stora Lunan Gårdsmejeri är ett litet gårdsmejeri strax utanför Falun. Produktionen är liten, såklart, med fyra fjällkor som bidrar med sitt. Doris Blå har ett tunt lager blåmögel runt sig, eftersom biten är färdigskuren och inplastad antar jag att smaken spridit sig en aning.

Helt makalöst krämig ytterkant, riklig sälta, en touch messmör, lite mild mögel och en krämig smått animalisk eftersmak. Låter smarrigt eller hur? Saken är den att det var riktigt smarrig, mäktig, mustig och sådär småskitig som man kan förvänta sig av en hantverksgjord ost. I kärnan är osten snarast hård, en ytterst märklig skapelse och perfekt när du är sugen på lite lagom mycket mögel, om du kan få tag på den vill säga.

Aldrig hört talas om? Inte jag heller

Till detta passar såklart ett vitt sött men hur är det med ett rött? Domaine Boudeau Rivesaltes Grenat Sur Grains 2010 (köpt hos der Wein Weber för en hundring exkl frakt) är också en lite småudda varelse. Vin doux naturel, vilket kort, om jag fattat rätt, innebär att man tillsätter en liten del ren sprit i jäsningen vilket medför att det blir en del socker kvar när jästen jäst klart. Därav ett sött vitt, eller som i det här fallet, rött alternativ.

Maken till användbart dessertaktigt vin får man leta efter, ännu ett glöggalternativ för oss få som tycker att det är en styggelse. Doften är fruktig fräsh med bara aningen torkade drag. I munnen är det fyllig, ganska extraherat med ett skönt tryck, tydliga portvinsvibbar fast utan allt för tung alkohol och fruktsötma. Balanserat absolut, lätt kanske är att ta i, men inte är det långt ifrån. Varken särskilt komplext eller komplicerat i dagsläget, bara riktigt bra sällskapsdricka och smaksällskap till allt från smakrik ost till chokladinnehållande saker.

Gick lika bra att skära med pepparkaka

Gick alldeles utmärkt ihop med den krämiga, smakrika och salt osten. För att riktigt gotta mig i julstämning stoppar jag ner några peppisar också, vilket såklart inte gjorde saken sämre.

Tills nästa gång. Bara fem dar kvar, sen kan man slappna av...

Cuvee du Vatican Côtes-du-Rhône Village 2009. Julen som inte liknade någon annan jul..

Vad som syntes bli ett öppet mål, blev en halvmiss.

Vad föredrar ni på julbordet, eller snarare vad tycker ni er inte kunna vara utan. I bästa High Fidelity anda, fast inte lika diktatoriskt och hatiskt som Berry, listade vi julbordets topp 5. Det hela fortskred civiliserat men nog är det konstigt vad vissa föredrar.

Mina topp 5:

1. Odiskuterad  första plats och en given plats oavsett om det vankas julbord eller bara ensamt till bredden fyllt på en tallrik, mina hjärtkärl skriker men jag kan inte vara utan revbenspjäll.
   
2.  Lika enkelt som genialiskt gott, ägghalvor med majonäscreme och räkor.
   
3. Ett måste som jag inte tänkte på innan det hettade till var den obligatoriska smörgåsen, mjukt, förföriskt vörtdoftande med en smakrik (gärna flera) skiva ost.
   
4. Nu börjar vi närma oss de platser som möjligen kan diskuteras och som rent av skulle kunna bytas ut om nöden verkligen krävde. Men den lokalrökta laxen med tillhörande romsås är lika förföriskt fet som smäktande len. Fantastiskt god men frågan är om denna inte gör sig bäst på tu man hand tillsammans med dillkokta färskpotatisar.
   
5. Kanske inte riktigt så gott men har en tendens till att alltid leta sig in på tallriken, nubbesallad. Tillskillnad från de övriga ett måstesällskap, alltså det måste finnas något annat till på tallriken annars faller tjusningen och det kladdiga blir bara för kladdigt.

Så vad är er topp 5?

Har ni tänkt på vad mycket väntan det är på julafton, kanske inte lika outhärdligt som när man var liten och berget av julklapparna under granen eskalerade och tenderade att bli ett Mount Everest av förväntningar, farhågor och fingerkli. Varför inte göra det bästa av det, hitta en lugn vrå, slå upp ett trevligt glas och ät något riktigt njutbart till. Något som du faktiskt själv väljer och som inte är betyngd av vare sig traditioner eller ett täcke socker.

Är 09 det nya 07 i södra Rhône?

Mitt val föll på getost och ett bekant rött, Cuvee du Vaticans Village som ingen vinsniffande bloggläsare möjligen kunnat undgått. En ny årgång, 09, ska tilläggas men nog fanns samma förföriska helhet, franska örter, vitala röda frukt och insmickrande känsla av närvaro i denna. Men till skillnad från förra gången känns det som att det saknades lite wow-känsla för att nå de riktiga höjderna. Eller så har jag blivit bortskämde med vad 109 kr kan leverera, för om man bara får ett glas uppslaget så nog är det ungt allt men ack så förföriskt lättsamt.

Skall ätas färsk.

Getosten är ett kapitel för sig, när vi provsmakade var säljaren minst sagt oengagerad. Lika ovanligt som opassande när det kommer till gårdsproducerade produkter, om jag letar efter okunskap, lathet och ovilja att sälja ett koncept kan jag lika gärna vända mig till närmaste snabbmatskedja och dessutom få en leksak på köpet. Men här mitt bland rykande hemmagjord glögg, egenrullade karameller, målade krussiduller och huttrande korvgubbar. Nog för att vi fick en smakbit, och jag måste medge att produkten kan tala för sig själv men ändå. Skärpning.. Synd och skam att biten av hård men ändå smältande god ost hade förpassats till ammoniak träskets oändliga vara, kan inte riktigt med ost som smakar och framförallt luktar gammalkofta och getpiss.

Tills nästa gång. Se nu till att ha en riktigt god, fortsättning...

Domaine Rolet Arbois Expression du terroir 2006. I stormens öga..

Vin och ost, ibland är det enkelt.

Styrelseuppdrag, skolavslut och allmänt vårligt spirande gör att agendan är fylld till bristningsgränsen. Har acklimatiserat mig något nu men föregående vecka var kaotisk, för att ta till i underkant. Verkar dessutom att jag har fått en släng av åldersnojja, inte att jag blir gammal utan att tiden, förutom att inte räcka till, inte verkar vara konstant utan accelerera. Hur kan det annars förklaras att min yngsta blir ett i dagarna och äldsta tre i höst. Inget annat än ett falskt dubbelspel, synd att jag inte hittar någon syndabock för då skulle den få se på fan.

Sedan var det lusten kring vin och allt vad det innebär, äsch bara att konstatera att det går upp och ner. Oavsett vilket kan jag inte ignorera en klar uppmaning från ostkillen, när han slänger ut ett kombotips gör man bäst i att lyssna. Vin från Jura och ost likaså, undrar hur det ter sig.

Stor något sötaktig doft med oxidativa inslag, ok det luktar som sherry men fräshare. Aningen nötter och gula äpplen, lite citrus och mandlar. What the heck, I like. Det är inte som något annat vitt som jag sniffat på men gott, personligt och med en smygande fräschör.


Men oj vad är det jag har i munnen, först känns det lent, fylligt sedan sätter smakerna in. Nötter, syrlig citrus, gula russin, mogna äpplen och lite gammalt läder. Avslutet är något av en syrakick och nästan lite småbittert med tanninliknande drag fast utan strävhet.


Eftersmaken är lång, len och harmonisk med honungsmelon och lite ätvindruvor förutom nötigheten.


Mums, det här gillar jag. Vad häftigt att uttrycken kan vara så mångfaciterade och ändå inte kännas obekvämt spretigt. Ok, det är inget jag dricker varje dag men någon gång då och då absolut. (89-90p)

Vad som verkligen förgyllde var kombinationen med ost, i mitt fall Gruyére, här finns verkligen potential att choka och förundra din omgivning och om de inte gillar så får du allt det goa själv.

Egentid

Tack ännu en gång för tips och inspiration, du vet vem du är. Får se till att ta en vin och ostkväll snart, in desperate need of...

Tills nästa gång. Får se när nästa lugna stund infinner sig...

Torrevento Castel del Monte Riserva Vigna Pedale 2007. Ost eller kött? Ost och kött..

Vad föredrar du?

Kött..

..eller ost?

..och vinet? Rekommenderat av Niklas J som är spot on som vanligt. Det är verkligen ett Great value wine, du hittar vinet och smaknoteringar längst ner. Jag kan bara hålla med om allt..

Tills nästa gång. Undrar om jag blir fantomfotograf nu när jag köpt nytt objektiv? Eller bara några tusen fattigare...

Jag vill inte vara din boss..

Tyvärr, inget vinsnack idag heller

Nej, någon chef blir jag aldrig. Eller rättare sagt, om jag skulle få för mig något dyligt se då för bövelen till att stoppa mig. Att vara den man tar rygg på ja, att leda arbete absolut, att ta ansvar och fördela ansvar me like, men att vara den som tar beslut som på ett eller annat sätt får människor att må dåligt, bli ifrågasatta eller rent av arga. Nej tack, där sätter min mjuka, diplomatiska sida stopp. Kan nog inte bli mycket mer å ena sidan o andra sidan. Våg? nej inte jag inte. Efter att snart ha varit i toppen av näringskedjan, på vår lokala förening, under ett års tid vet jag vad jag snackar om.

Det har varit en ganska tubulent tid med mycket goa erfarenheter i bagaget men nog är nog. Lägg på att vi dessutom väntar en till knodd och fritidskvoten är nådd och överstigen. Nej, nu ska jag hålla mig till det min fru säger att jag måste och klämma in det jag själv lever för och frodas av. Var det någon som sa att jag ska starta en vin och fotoförening? Den som lever får se.

Har varit lite ont om kulinariska höjdpunkter på sistone, ni som stått ut med min klagosång vet att min dryga vecka av sjukdom har påverkat mig mer än vad som egentligen är rimligt. Varför frågar jag mig? Är nog så enkelt att mycken av mitt fokus i livet handlar om att äta och dricka gott oavsett tillfälle. Jag njuter lika mycket av en vällagad lunch, en festmåltid eller varför inte en god ost och ett gott glas vin på kvällskvisten. Inte sagt att jag ibland äter för överlevandets skull, men att kunna använda sina sinnen och låta dessa sjunga tillsammans är helt enkelt underbart.

I väntan på att jag ska bli herre över mina sinnen igen bjuder jag på en kombo där delarna i sig gör helheten. Tant Grön från Jarseost, limehonung från Ingela Forsberg i Hedesunda toppat med lite saffran tillsammans med såternesvinet Château Grillon 2009 (nr 4115, 128 kr). Kommer inte ihåg exakt hur allt smakade men tillsammans, sweetlordhalleluja!

Honung, ost

och vin

Inget nytt, men lika gott för de

Tills nästa gång. Host, host, krax, krax...

Mumm, Mata Grande vs Champagne. Pumpen, pumpar som den ska..

Skumpa o praliner

Inspirerad av Ost-Fredde, för ni har väl läst hans eminenta påbörjade genomgång av Champagne och ost, om inte är det bara att gört. Eftersom det är dumt att ge sig på mästaren i hans egen sport tar jag en lätt vänstersväng, Champagne och choklad. Husfavoriten Mata Grande från Gefle Chocolaterie mot uppstickaren Champagne och mitt i smeten klämmer jag in den oprövade Champagnen Mumm Cordon Rouge (varuprov, nr 7543, 339 kr), och nej det blir ingen följetång i bästa copycatstil, har tyvärr varken uthållighet, plånbok eller nerver för det.

Först skumpa

60% Pinot, 30% Chardonnay och 10% Meunier kommer i en lätt, frisk, aningen brödig doft med orange citrus, gula äpplen och lite skaldjur. I munnen är det åt det medelfylliga hållet, frukten är mer gul än grön, ganska mogen, lite bröd/nötter och en avslutande uppstramande pikant beska. Helheten känns bekväm, välkomnande med en betryggande tyngd. Eftersmaken är bra lång, smakfullt stram, fruktig med stenigare mineralkänsla och brödighet. (87-88p)

Sammantaget väldigt gott i en fylligare, mognare och matigare stil. Inte alls tung utan snarare fylligt följsam. En ytterst trevlig ny bekantskap, ska bli intressant att se hur det funkar till det söta.

sedan tillsammans

Mata Grandens fylliga mörka choklad blandar sig väl med den fylligare champagnen, de små söta friskare kornen möter syra och frukt på ett angenämt sätt. Riktigt gott även om helheten knappt blir bättre än delarna, inget dåligt betyg och helt klart kvällens bäst möte i munnen.

och igen

Champagnenpralinerna är en helt annan skapelse, lätt, fruktiga med en krämig vit kärna blir de som en enda mjuk omfamning, till drickat blir det dock ingen sensation. Känns som att drycken faktiskt är lite för tung för att bära upp den lättare pralinen. Istället blir de som ett gammalt välbekant par på styrdansen, sansat, bra men ingen riktig svängom.

Även Champagne kan behöva kläder på vintern 

Jaha ja, den riktiga kärleken uteblev, men vadå? Sämre kan man ha det en kväll när barnen somnat. Ja just, om ni vill ha den röda termorocken till flaskan kan det vara på sin plats att beställa. Tror faktiskt att det får lov att bli någon flaska till, inte för den prydliga klädseln eller tillhörande nyckelring!?!, utan för det högst angenäma innehållet. Lär nog bli några till praliner också, fast det är en helt annan historia.

Tills nästa gång. Det är alltså så här värme känns...

Pst. Personligen hade jag föredragit ett något lägre pris istället för den flådiga förpackningen, men man kan inte få allt.

Becker Spätburgunder 2009 o Délice de Bourgogne. Full fart mot kalas..

Kvällens ostbricka

Det här med att köpa ost är en hel vetenskap, det också. Osten i likhet med vin utvecklas ständigt, har man otur får man en bit som varit skuren och sakteliga traskat in i ammoniakträsket. Det är något av ett vågspel, enklast torde vara att lukta eller rent av smaka biten som ska köpas, något man bör insistera på när möjlighet ges. Väljer man en välsorterad ostdisk brukar det inte vara något problem men snabbdisken hos storhandlaren eller rent av färdigförpackat, är något av ryskroulette. Speciellt om man har en fru vars ostradar slår ner direkt på en stackars mogen ost.

Délice de Bourgogne

Nu vet jag inte om så var fallet eller om Délice de Bourgogne faktiskt ska vara så syrlig och lätt ammoniakskadad som vi upplevde, hursom var det extremt svårt att hitta lämpligt sällskap. Jag trodde att lite chark och den lagomt bonnig Spätburgunder skulle sitta som en smäck, men icke sa nicke. För mycket syra helt enkelt, kanske skulle tagit lite sprattelvatten för att möta upp, men vete katten om det skulle gjort susen heller.

Becker Spätburgunder 2009

Friedrich Beckers Spätburgunder 2009 har jag testat löpande sedan den tjusade näsan av mig för drygt två år sedan. Först aningen mycket ladugård och allmänt reduktivt. Men med tid vädras ladugården ur och en hink mosade smultron och jordgubbar ställs på stallbacken. Ingen tvekan om att vi fortfarande befinner oss på ute på landet men den rena frukten och de mossiga stalltonerna, som hålls på mattan, bildar en skön symbios. Från för trött till riktigt pigg, tur att jag inte vaskade de resterande flaskorna direkt, det här kan nog sköljas ner med välbehag ett tag till.

Tills nästa gång. På söndag smäller det...

Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso Riserva 2008. Vardag..

The Italian way

In i vardagslunket, fort gick det också. Tror att allas humör vinner på uteblivna sockerspikar, fettdippar och allmän paltkoma. Matlistan upp på kylskåpet och vardagens lugna lunk kan fortgå. Ett efterlängtat inslag är kvällsvickningen, inte att den försvunnit snarare ändrat form. Under långhelg är det lätt att den blir något släntrian och enformig då det finns gott om snask i alla dess former, nu när träningen dessutom sett dagens ljus igen känns det helt enkelt inte rätt att toppa den med några chokladpraliner, if you know what I mean?

Nej, fram med ost och kött. Ibland bara ost, ibland bara kött även om de bästa kvällar kantas av både och. Till en krämig hårdost och torkad korv finns det få ting, i min bok, som passar lika bra som ett redigt Italiensk tjut, syror, slankhet, balanserad körsbärsfrukt är attribut som lirar härligt tillsammans med fett, salt och köttstruktur. Efter ett hojtande från månglaren i söder fanns vissa förhoppningar om att Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso Riserva 2008 var precis vad som behövdes efter ett gött gympass.

Över bukten in i glaset

En ärlig Italiensk doft med surkörsbär på en mörkare botten av något obestämbart. En ganska stor doft som både har krydda, intensitet och ett uns lätthet. Lite topptoner av orientaliska kryddor och likördricka ramar in helheten på ett trevligt och småenkelt sätt. Med luft och tid tillkommer lite undervegetation och mer eteriska toner.

I munnen är det friskt och lättsamt men ändå med en betryggande tyngd. Härliga syror slingrar ikapp med mogen syrlig körsbärsfrukt blandat med mörkare kryddigare toner. Avuslutet stramas upp, som om det behövs, och lämnar ett torrt men läskande avstamp in i eftersmaken som hyfsat kort men bärigt läskande med lite mörkare toner. (86-87p)

Går inte att ta miste på vare sig drickbarhet, hemkomst eller charm. Priset skäms verkligen inte för sig heller och det blir enkelt, hur hårda granskande glasögon jag än försöker se igenom, en klar rekommendation  för 90 pix som du får lägga ut om du låter någon annan frakta hem till Svedala. Behöver jag säga att det är användbart till stort sett allt ätbart som har härkomst i stövelland.

Vinet har lirats av billigt, via intresserad till rhône. Och troligtvis kommer fler toner, för Carlo skickade detta gratis till svenska vinplonkare.

Tills nästa gång. Med vardag kom en ofrivillig uppstigning 05:00...

LCHF-pizza kan det vara nåt? Jaha ja, då var en sjuk..

Pizza på kokosmjöl

Jag har funderat på lite alternativa köttfärsrecept, köttfärs finns alltid hemma. Köttfärs är för mig en svårslagen bas som, om det görs på riktigt kött, smakar bra och kan alterneras i oändlighet. Nu har jag dock fastnat i gamla hjulspår, dags för något nytt. Blev påvisad matklubben.se, en minst sagt gedigen receptsamling med en riktigt behändig sökfunktion, som förutom specifik rätt delas in i egenskaper, typ av rätt, huvudingrediens, typ av recept, typ av högtid, typ av kök.

Av 1229 köttfärsrätter valdes denna

En registrering senare är jag 4439 köttfärsrätter rikare, där 1229 har en medföljde illustrativ bild. Trots mångfald visade det sig vara ett snårigt uppdrag, tydligen var mina hjulspår ganska breda för det mesta såg bekant ut men skam den som ger sig. För att gå så långt bort från comfortzonen som möjligt väljer jag tillslut Proteinrik low carb pizza av LissFit,

Resultatet blev över förväntan, där förväntan ärligt talat var ganska låg. En riktigt "köttig" botten som, så här i efterhand, ska göras tunn för att inte upplevas allt för mastig. För er som är lite skeptiska till kokos kan jag säga att kokossmaken inte alls blev särskilt framträdande och på plussidan ligger enkelheten i att göras en smet som fördelas på plåt, som med fördel kan göras och gräddas i förväg, ja rent av frysas in till valt tillfälle. Fyllningen gjordes på enklast möjliga sätt, en köttfärssås som piffades upp med Arrabiatasås för extra sting. Smorde även på lite parmesankräm för det där lilla extra. Som sagt, ett riktigt trevligt alternativ till "vanlig" pizza och något jag absolut kan tänka mig att göra igen nästa gång jag har en "rätttroende" vid mitt bord.

Ingen pizza utan ost, massor av ost

Tills näst gång. Bara att hålla tummarna igen då...