tisdag 15 november 2011

Mastroberardino Taurasi 1998 och Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999. Var tar tiden vägen?

Källarljus
Ibland springer tiden ikapp en. Ibland? Vem försöker jag lura, allt som ofta tycker jag att man blir obarmhärtigt överkörd av sådant man borde gjort eller precis höll på att glömma. Bara inse att småbarnslivet är en lätt dimma av sömnlöshet och glömska där prioriteringen ligger på mat, sov, lek och sjukdomstider. En härlig tid om du frågar mig, men lite smått utmattade är det allt. Lägg in en middagsbjudning och schemat blir på ett förunderligt sätt likt en full hink där du slår på en skvätt till. Tur att det finns listor, kalendrar och minnesanteckningar så lite blir gjort och kan lämnas till eftervärlden.

Inget grums i nån av flarrorna
I helgen som var, alltså helgen innan våra barn lägligt insjunknade så att vår hotellbokning fick vingar, ugnsstekte vi en hel femkilos fågel i ugnen. På med djungeltelegrafen och la familia var på plats, tänk att man behöver duka långbord för de närmast sörjande men lite extra festligt blir det allt.

1999 vs 1998
Maten var söndags oldschool, kalkon, brysselkål m bacon, gelé, potäter och skygjord sås. Varför det kändes naturligt att matcha med något äldre från källaren.

Först måste jag säga att Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999 (nr n/a, ca 150 kr) drog längsta strået, en härligt skogig doft med mörk röd polerad frukt, ett myller av mognare toner och över allt svävar något lättare ogripbart. Smaken är följdsamt lätt men ändå med bibehållen struktur och slank fyllighet. Tonerna från doften återkommer och mynnar ut i en ganska kort eftersmak. Men med luft och tid föll uttrycket ihop, fortfarande med hedern i behåll men charmen och trycket har liksom försvunnit och ersatts av lite småsyrlighet. Inget att spara på med andra ord utan drick den relativt snabbt så kommer den säkerligen att behålla hedern. (87-88p)

Svärmors blommande blomma
Mastroberardino Taurasi 1998 (nr n/a, 198 kr) däremot, öppnade upp med svavel, lite dass och murrighet. Inte helcharmigt men skam den som ger sig. Vispa på riktigt ordentligt och fram kommer en småmogen skönt funkig doft med gott om komplexa flyktigare toner. Mörka övermogna körsbär, lite orientaliska kryddor och en blyg målarfärgstouch för att nämna några beståndsdelar.


Smaken är frisk åt det slankare slaget fast med gott om bett både i frukt och syra trots att det utan tvivel finns mognadens mer mörka källartoner. Måste nog medge att den smått syrliga mörka körsbärsfrukten fortfarande spelar förstafiol. En charmig, drickklar skepnad som bjuder till både med en smaksam beska och ultrasmå torra tanniner i slutet.


Eftersmaken är lång och är torr, stramt fruktigt läskande med en mörkare träkant. (90-91p)

Att Taurasin dessutom, i mitt tycke, presterade klart bäst dag tre, där inga som helst trötthetstecken funnes gör den inte sämre. Båda vinerna har en mognad och direkt drickbarhet som jag endast kan hitta i flaskor med lite ålder. Oavsett om man gillar stilarna kan man inte förneka att det finns något charmigt inställsamt med både.

Tills nästa gång. Tänk om hela källaren kunde vara fylld med gamla godingar...

Pst. Den 26:e November tänker jag sippa Italiensk tjut ute på Högberga gård, kolla om det finns något plats kvar så kanske ni får se mig in action. Har lovat att hjälpa ostfredde med dukning, gör ni som Uffe o betalar 425 kr slipper ni duka men får slurka desto mer. Hoppas vi syns där. Läs mer om anmälan här.  

5 kommentarer:

  1. Det ska bli fett trevligt!!! :-)

    SvaraRadera
  2. Dukning bland annat ;)...

    Välkomstdrinken kan kanske bli Roagnas Langhe Bianco 2006. Du har testat den eller hur?!

    SvaraRadera
  3. Fett trevligt indeed!

    Haha, ja du hittar säkert på ett o annat. Vad gör man inte för att få vara med.. ;)

    Nja, jag har slurkat 09:an av den samma, så pass gött så jag la ner några i källaren också.. Nice

    SvaraRadera
  4. Intressant blogg! Kul att det blir mycket Italienskt. Det landet är lite av en sjukdom för mig med :)

    SvaraRadera
  5. Tack, det samma :).. Jo nog blir det mycket Italienska allt, en sjukdom jag gärna är drabbad av..

    På återseende..

    SvaraRadera