Gemtree Uncut Shiraz 2011..

 

Charmad efter att ha druckit Cinnabar GSM 2013, Bloodstone Shiraz 2013 och senast The Phantom 2011, frågan är snarast hur bra Gemtree Uncut Shiraz 2011 (nr 72403 225 kr, varuprov) är, för dåligt kan det knappast vara, eller?

Nejdå, det var finfina grejor det här. Ingen tvekan om att vi befinner oss i ett varmare klimat. En kryddig fruktpräglad doft med otroligt diskreta fatinslag. I munnen är det en fyllig mjuk följsam fröjd, mustig frukt, en nypa orientaliska kryddor och ett härligt uppstramade avslut, nästan lite tanninkänning. Eftersmaken sitter i ett bra tag och helheten känns muskligt balanserad med en touch av mintig fräschör. Om jag rannsakar mig själv efter något mindre bra, kanske det känns aningen anonymt, men ändå långt från tråkigt.

Biodynamiska Gemtree lyckas verkligen leverera en stil som passar mig perfekt när jag är sugen på något varmare och muffsigare, det är småfläskigt, flörtigt men med spänst och nerv.

Tills nästa gång. Nu väntar gymnastik, långkok och städning, söndag alltså...

Gemtree The Phantom 2011..

Du vet den där känslan av nyfikenhet och förväntan, flera flaskor på instegsnivå som levererat grym njutning, i pluralis. Du börjar fundera hur det smakar när vinmakaren har lagt lite mer krut, lite mer kärlek på innehållet. Blir det för mycket eller är det helt enkelt underbart? Jag fick dessa tankar tidigt, både Gemtree Shiraz 2013 och Cinnabar GSM 2013 har konsumerats flitigt denna sommar. Biodynamiskt, lättsamt, fylligt men med nerv och en fräschör som förvånar med tanke på pris och hemland. Bara att skicka iväg ett mail till importören och fråga när de tyngre doningarna kan tänkas anlända. Så nu är den här, Gemtree The Phantom 2011 (varuprov, nr 72824, 225 kr) är en salig blandning mellan cab, mourvèdre, petit verdot och merlot. EN månad utan vare sig alkoholhaltiga drycker, sockerspända bakelser och allmänt hurtande har inte gjort suget efter ett redigt rödtjut mindre, skulle tro att allt smakar gott nu, eller? Och ja, av ofrånkomliga skäl blev månaden lite kort, men jag lovar, de 29 dagar som passerat har varit en pärs.

Knockout! Som en rak höger inlindad i silke. Mörk mustig frukt, en ekkyss, fräsch mint och salt salmiak. Doft och smak följder i samma spår, det är helt omöjligt att värja sig, slagserien formligen matar in den ena fullträffen efter den andra, ung, balanserat, småbusigt, bastant och över det hela dansar en svalare ton. Och om inte det var nog, det mineralsalta avslutet och den långa lättsamt mustiga eftersmaken hade nästan räckte för att få mig på fall idag.

Glaset räcker hela kvällen och ska nog bäst inmundigas i små sippar eller till en redig köttbit. Möjligen är jag aningen för positiv just nu, i vanliga fall kanske jag hade klagat på att det är lite för mulligt. Nu är är jag dock svårt påverkad av suget efter ett mustigt rött, tur att det finns vin för olika tillfällen. Och tur att Augusti är slut, ja nästan i alla fall.

Tills nästa gång. Ett lyckat misslyckande...

Pst. Dag 2, källarsval (ca 15 grader), är det löjligt gott, komplexare, följsammare, utan lika mycket turbo men med lite mer örter och svalka.

Gemtree Cinnabar GSM 2013..

Gemtree Cinnabar GSM 2013

Biodynamiskt, nyhet på de flesta SB hyllor, 45% Grenache, 40% Shriaz, 15% Mourèdre, odlat i McLaren Vale, Austrailen.

Gemtree Cinnabar GSM 2013 (nr 4624, 119 kr) har gott om busig ung frukt, tankarna drar åt Frankrike men det finns något varmare som tillslut landar i nya världen. Intagande på alla sätt och vis. Munkänslan är precis, gott om syra, ung frukt, även här något busigt och vitalt. Finns inget tungt eller överextraherat så långt tungan kan nå, snarast lite utmanande i all härlig drickbarhet. Avslutet är piggt, kanske lite aggressivt med mer syra än tanniner. Va skönt det känns när vinet infriar precis varje förhoppning, lättsamt, generöst men med den där vitala biodynamiska nerven som närmast kan beskrivas som dansant. För att låta som en gammal skiva som upprepat sig, ett klockrent val till en blandad grilltallrik, sådeså!

Med tid blir det mer homogent, saftigare och allmänt lenare. Jag misstänker att de tre flaskor som fick följa med hem kommer ta slut i ett nafs, alltså köp mer och bjud fler.

Tills nästa gång. Ännu ett vin som frun gav tummen upp, I'm on a roll...

Fox Creek Short Row Shiraz 2010..

Fox Creek Short Row Shiraz 2010

Olivträd, eukalyptusträd, fåglar som äter upp skadeinsekter, luftig plantering av rankor med vind och sol som bästa skydd mot skadedjur, ständig kontroll av fuktighet i marken för rätt dosering av det värdefulla vattnet. Vet inte om jag vill romantisera bilden men jag vill gilla Fox Creek. Short Row Shiraz är nämligen ett vin jag vill kunna köpa igen, igen och igen med gott samvete. Det finns något svalt och lättsamt i all mustig frukt, större syskonet Reserve har såklart mer av allt men som ung, har ännu inte provat någon med ålder, drar Short Row helt klart längsta stået. Short Row 2010 (nr 6145, 154 kr, nu är det årgång 2011 som gäller) är som vanligt en fröjd, full med mustig frukt, ekfatstoner men med den där svalare lättare följsamheten som gör att det landar med båda fötterna helt rätt i min mylla.

Tyvärr kan jag inte återge det ytterst trevliga samtalet med Scott Zrna, chefsvinmakare på Fox Creek, som jag fick tillfälle att åtnjuta på Mitt Kök mässan 2013. Tekniskt krångel har satt käppar i hjulet för det, men det jag minns mest, förutom en portfölj som satt riktigt fint, var hur sympatisk och lättsamt mötet var, stora likheter med hans vin med andra ord.

Tills nästa gång. Frun ger äntligen tummen upp...

Shaw and Smith Shiraz 2006. Meeeen..

Shaw and Smith Shiraz 2006

Dags att göra plats i källaren, stämma av smaklökar och form hos några av offren som passerat under årens lopp. Först ut är Shaw and Smith Shiraz 2006 (köptes 2010 för 142 kr). Som jag har letat efter nyare årgångar av detta vin, förgäves, utan att öppna plånboken allt för brett ska medges. Kan vara den sentimentala sidan som snackar, men vete katten om det inte är ett av de bästa vin-kvalitet-smak-pris köp genom tiderna. Som det har tjusat, vid ung ålder var det en uppvisning i spänstig sval fruktbomb för att sakteliga bli än mer balanserat, inställsamt och tjusigt.

Det är väl för väl när önskningar uppfylls. Om vi ska börja med doften bjuder den verkligen på en riktig uppvisning. Mörk varm polerad frukt möter ekfatsmarsipan och sval eukalyptus i bästa omfamnande manér. Småmoget, inte överkomplext men maxad njutning. Pigg, sval, len sensuell frukt, begynnande mognad, mint, trä och ett allmänt "kom och ta mig" mitt i pannan. Fy attan så gott! Ok att det inte är det mest komplexa men tamigensipptill så njutbart. Eftersmaken sitter i och hinner helt ärligt inte försvinna innan nästa sipp äntrat munnen.

Det här var, är och förblir ett vinköp som har en given plats i vinköpens hall of fame. Hur kan man inte vilja ta in det här vinet till Sverige, eller snarare hur var det möjligt att vi fick ta del av det så billigt när det begav sig. Vet att jag slängde iväg ett mail till importören och att anledning försvann i takt med att flaskorna tog slut. Spelar egentligen ingen roll, glad åt att jag njutit detta flera gånger och faktiskt fortfarande har en flaska kvar lutar jag mig tillbaka och hoppas att nästa flaska har gått samma fina väg till mötes.

Tills nästa gång. Det är ju som snöstormen i Bullerbyn, dottern har så rätt...

Glaymond Shiraz " The Distance" 2006. Dessutom har kaffebryggaren pajjat..

Syltvarning, eller?

Sjukdom råder tomt det är i glasen, toomt i glasen. Sömnlösa nätter, indoktrinering med hjälp av barnvisor och tecknade kossor på film. Världen snurrar kring feber, snuva och se till att alla får vätska i sig axeln.

Till råga på allt blir jag rättmätigt beskylld för att ha stuckit iväg med mitt vinintresse på marker där inga andra familjemedlemmar kan eller må följa med. Möjligen dagens underdrift men det gör det inte desto roligare. Hur det än är så blir det minst dubbelt så roligt om man kan dela upplevelserna med sin själsfrände, ok om man har en men jag har två. När dessutom signarturen P. sätter definitivt punkt för en pågående kärleksaffär med Tom kan jag inget annat är resignerat ta mig ner i källaren och utbringa en gemensam kärleks och begravningsskål. Nu behövs något bombastiskt för att få igång sinnet igen.

Sötaktig stor typisk shiraz doft. Förutom den slösaktiga röda frukten med beståndsdelar av övermogna jordgubbar, plommon och lite björnbär finns gott om enbär, vanilj, salmiak och lite mynta. Trots lite alkoholstick och aningen överjästa bär, late harvets är bara förnamnet, så känns doften hyfsat sammansatt. Dock i en storslagen stil förstås. Detta lovar gott om man, som jag idag, är sugen på frukt i storstilat manér.

Smaken är minst sagt krävande, en syra attack i inledningen som övergår i fullmogna röda bär, enbär, lite tallbarr, mynta, salmiak och lite mild peppar och ett för stilen uppstramande slut med pulversmå men kännbara tanniner. Överlag väldigt fylligt där den smått frätande syran inte ger frukten en enda chans att bli syltig bara slösktig med en söt touch. 


Eftersmaken är riktigt långt med aningen beska, mycket frukt, mint, lite sälta och en del enbärsträ.  


Gott damn, det här var jag inte beredd på måste ta en stund och hämta mig. Om man kan stå ut med syraatacken, frukt i överflöd och ett alltigenom Aussie intryck så fasiken vilket vin. Ett av de mer personliga och krävande shirazviner som jag smakat, ok säger inte mycket men en del. Trots, eller kanske tack vare, att jag inte inmundigt vin på ett tag så är jag överväldigad. När syra attacken lagt sig infinner sig en fyllig harmoni, en klunkvänligt sådan om du vill. Hoppas nu att kära frun instämmer, detta borde vara hennes kopp the. (89-90p)

Tills nästa gång. Undrar vem som är på tur nu?...

Psst. Höll på att glömma, först: Angående poängen så kanske den kan anses hög för ett vin som egentligen inte faller mig helt i smaken. Men det går inte att bortse från att det är seriösa bra grejjort. För det andra så kan man läsa mer om vinet på producentens hemsida.

Longhop Old Vine Grenache 2008. Och vintern fortsätter hålla oss i ett järngrepp, tur att vi har låst elavtalet..

Longhop Old Vine Grenache 2008

Bhaa, vem försöker jag lura? Vet inte för vilken gång i ordningen som jag funderar över bloggandets vara eller icke vara. Nog för att vi dricker och njuter av något eller några glas vin i veckan men var finns tiden att delge upplevelserna? I ett hushåll där den nödvändiga veckodammsugningen känns som ett oövervinnerligt berg är förströelse av denna litterära art närmast omöjlig, trots att det är bra mycket roligare att plita ner minnen än att suga upp dem. Med det sagt så blir det det ändå en stund över då och då, och det är med övertygelsen om att mitt vinösa liv skulle vara mycket fattigare utan alla delgivelser som finns att tillgå i cyberrymden pga andras idoga utforskande och vedermödor som gör att jag mer än gärna forsätter. För att inte tala om alla vänliga och likasinnade människor som man kommer i kontakt med vars generositet och kunskaper inte verkar ha några gränser. Ok, när jag tänker efter är det förbaskat roligt också.

Tillbaka till verkligheten, tänk att det ska vara enklare att få vår lilla pöjk att sluta njuta av naturens skatter än att få rätt temperatur på vin. Ok att avvänjning inte är det enklaste och att det möjligen sätter djupare spår än något syrligt och ogint vin men vad är viktigast egentligen?!?

För närvarande håller källaren 10 grader och om man inte är ovanligt törstig eller har en väldigt låg rumstemperatur behövs lite tid innan det har nått vad man allmänt kan kalla rumstemperatur (i mitt fall faktiskt runt 18 grader). Vad gör man då? Jag valde att inte göra en Hamilton, dvs att tina vinet i micron, utan vänta ut rätt temp i glaset och dessutom få en chans att se hur vinet utvecklas.

Av någon konstig anledning dras jag till dessa överfulla, överextraherade, övernjutbara viner. Det är inte mitt i prick för mina preferenser men samtidigt kan jag inte förneka dess njutbarhetsfaktor. Dessutom är det ju så förbaskat roligt att prova nya saker så varför inte. Longhops Shiraz har jag druckit förut och nu var det dags för deras Grenache. Longhops Old Vine Grenache 2008 härstammar från Adelaide Plains i Australien, där har vinmakarna Domenic Torzi och Tim Freeland tagit reda på vingårdslotter som är planterade strax efter andra världskruiget. Rankorna som överlevde den stora omplanteringen på 1980-talet har alltså en övertygande ålder på 50 år och verkar kunna ge en del kvalitativa viner i ett område som annars präglas av kvantitet. Mer att läsa, om än inte mycket mer, finns att läsa på producenternas hemsida.

Så till vinet.
Hallon eller jordgubbslikör med lakritstopping formligen strålar ut ur primörkuporna. Doften är ändå förhållandevis sval och med en örtliknande ton mitt i all fruktprakt. Nog för att frukten lirar första fiol men det finns en personlighet och en inbjudande kraft som lockar in mig i en fyllig famn. Det som möjligen skvallrar om dess höga alkohol (16%) och varma klimat är en småjäst övermogen fruktton som skulle kunna vara för mycket men under de tre dagarna som jag druckit detta finner jag det bara klädsamt vulgärt.


Munskänslan är fyllig med en antydan till sötma i inledningen, dessutom gott om extraherad mörk röd frukt tillsammans med mynta, salmiak och en örtig touch som balanseras med en pigg syra och en liten avslutande syrlig bitterhet som mynnar ut i en relativt lång eftersmak där russin, katrinplommon samsas med en skönt ringlande mintig örtighet. (89-90p)

Det här gillar jag, överlag är det fantastiskt lättdrucket och lättgillat i all sin prakt men med tillräckligt mycket personlighet för att inte upplevas som tråkigt. Igen ett vin som möjligen inte tilltalar alla med sin överdådiga frukt och smakprofil men samtidigt så känns det bra mycket mer spännande än Shirazen från samma producent. Det finns ett djup och en skönt sjungande ton som beskrivs bäst med en blandning mellan örter/mint/mynta/bitterhet, skulle jag veta bättre skulle jag beteckna det som en känsla av mineral. Det enda som saknas i dagsläget är lite komplexitet för att det ska bli en fullträff. Huruvida detta kommer att utvecklas till en större upplevelse kan jag inte uttala mig om men om jag skulle spekulera så tror jag, trots avsaknad av tanniner, att detta kan ligga till sig och bli ett snäpp vassare.

För tillfället är det svårt med transporten från våra sydligare vänner men släng iväg ett mail till Tom så kanske han kan ordna nåt. Om inte så är det bara att vänta ut våren.

Tills nästa gång. Undrar hur kallt det tänker bli i källaren i år...

Longhop Shiraz 2008. Småbarnslivet känns som en ångvält som kör över om och om igen..

Jag hade tänkt skriva om bottennappet på Ålandshavet men varför skriva och framför allt tänka negativt när det kan behövas lite uppmuntran.

Ett aber med att beställa från någon av de annars så excellenta nätbaserade firmorna är att det ofta behövs beställas flertal flaskor för att inte frakten ska skena iväg. Egentligen är det inget problem då det uppmuntrar till utforskning. Jag har märkt att småskaliga importörer, även om sortimentet kanske inte alltid passar mig, verkar ha kvalitet rakt igenom. Jag antar att man inte har "råd" att ta hem sånt som inte säljer. Eller så är det helt enkelt ett handlande som tilltalar mig.

Longhop Shiraz 2008 gav detta:


Doften är varm och fruktpackad med drottningssylt, lite gummi, möjligen ett drag av stimorols vanillalime, men framför allt känns den stor. Eftersom doften, med en hårsmån, inte ramlar över till den jolmiga syltiga sidan blir intrycket mycket, stil typisk och faktiskt riktigt bra.


När jag väl smakar vinet är det första som slår mig, mouthfilling. Här har man extraherat det mesta möjliga från de solvarma Shiraz druvorna, vinet känns nästan trögflytande. Det är kompakt, maffigt med ett söttanslag som på ett mirakulöst sätt håller det sig på rätt sida av syltsidan. Mer, mycket mer av den generösa frukten men i likhet med doften räddas det upp av en ringlande fräsh mintighet och en alkoholhalt (14,5%) som knapt känns utan mer ligger inbäddad i all generös frukt. Avslutet är nästintill utan tanninkänning och eftersmaken är lite för kort för att verkligen bjuda till den åktur som doften och smaken slår an. (87-88p)

Är man nyfiken, eller rent av vet med sig att man gillar stilen tycker jag absolut att man ska prova för det känns både prisvärt och lockande men för egen del blir det passning på flera inköp. Stilen blir lite för övermäktig även om jag måste medge att det är förvånansvärt tillgängligt i all dess prakt.

Tills nästa gång. Två barn är definitivt fler än ett...

Raw Power Shiraz 2006. Det är jobbigt att arbeta..

Plötsligt händer det, nej jag paratar inte om en lika välkommen som omöjlig lottovinst utan om ett vinköp baserat enbart på etiketten. Och vilken etikett sedan, rå kraft eller bara smaklöst rått, det var i vilket fall tillräckligt för att locka mig till köp. Frågan som inställer sig är: Hur illa kan det vara? Jag menar när de verkligen varnar för en mer av allt kraftig Shiraz.

Men först några ord om arbete. Att hitta en meningsfull sysselsättning som dessutom inbringar tillräckligt med kosing för att försörja sig och sitt hushåll är inte alltid det enklaste. Jag undrar hur många som verkligen njuter av sitt arbete? I mitt fall kan jag inte säga att jag alltid njuter men nog finns det en tillfredsställelse att arbetet påverkar andra individer i min omgivning och att de förhoppningsvis prestera efter bästa förmåga. Men nog tusan är det jobbigt allt. Frågan är om det skulle vara mindre jobbigt att arbeta med en hobby? Säg att man skulle omsätta sitt vinintresse till en lönsam affär. Nej hua det är nog ett slit om något. Desto bättre att bara förunna sig njutning.

Doften är stor, jästig, blåröd övermogen frukt, pepprig, möjligen lite gummi och en antydan till fatig dill. Förvånansvärt sammanhållen trots dess burdusa framtoning. Faktiskt riktigt angenämnt att sniffa på, mycket av allt men ändå inte syltigt överdriven. Men ok det gör lite småont i näsan efter ett tags sniffande bästa att ge sig på innehållet.

Hm, blir inte riktigt klok på smakupplevelse. Fylligt ja vist, gott om mörkröd frukt, relativt pigg syra, en viss mintighet, lakrits, sammanfogad och rejäl smak i en för mig publik och ändå uppiggande gestaltning som faktiskt bara skapar mersmak. Inte alls den syltbomb som jag väntat utan en riktigt trevlig, god och fyllig Shiraz. Avslutet är långt med svartavinbär, björnbär och den där fräsha mintiga salmiaken. Inga direkta tanniner att prata om utan det är sältan och mintighet som styr upp smaken så att den inte blir fruktigt övertung.

Sammantaget en rättfram, stor och okomplicerad upplevelse som gick hem en vardagstrött kväll. Sa jag att det står att finna i landet söder om oss och nu dessutom till realisation.

Tills nästa gång. Det är inte så tokigt att jobbe i alla fall...

Shotfire Shiraz 2007. Grillvinsökandet fortsätter..

Sökandet efter rutiner fortsätter, möjligen för mycket begärt att en treveckors ung man ska veta vad han vill. Rättelse han vet vad han vill, nu gäller det bara att få med föräldrarna på samma tåg. Storasyster har hittat flera sätt varav det mest drastiska innebär att lägga sig ner på backen och skrika ut sitt budskap. Fungerar ungefär lika bra som det går snabbt att göra ett inlägg med en hand samtidigt som övriga kroppen befinner sig i rörelse för att verka sövande på lillkillen..

I ett försök att undvika fjolårets uteblivna grillande har jag lagt om strategin, nu är det snabbgrillning som gäller. På med något som går fort, lätt och ändå smakar fantastiskt. Ta något med ganska mycket fett insprängt i köttet, salta, peppra och släng på. Krydda med någon hemmakomponerad glace och du är hemma hos oss.

Som jag utlyste tidigare fortgår sökandet efter det optimala grillvinet, finns det? Jag fick fina zin rekommendationer av Johan P, varav en flaska Seghesio väntar på rätt tillfälle, tack för det. Men ikväll vänder jag mig till ett annat hörn på vår sfäriska yta.

Med det västernklingande nämnet Shotfire Shiraz 2007 (nr 94162, 149 kr) befäster kvällens vin tillståndet varvid mitt fotograferande kan liknas. Och trots mina själsliga associationer med en hårdför Marlborotuggande revolverman kan knappast mina gurkstavar eller ihärdiga sniffanden kvala in som vare sig speciellt precisa eller dödliga. Däremot skjuter detta vin mitt i prick denna afton, trots dess icke amerikanska ursprung. Kompakt, djuprött och kraftfullt äntrar Thorn Clarkes Barossa Shotfire Shiraz årgång 2007 scenen. Möjligen något avskräckande i dess prakt till en början. Doften är tät, mustig med massor av varm söt rödblåfrukt en ekbetonad, kryddig men ändå en integrerad helhet som förstärks efter ett dygn öppnad i kylskåpet.

Trots detta är det i smaken som vinet träffar i mitt bullseye denna kväll, mindre burdus än vad doften slår an men ändå massor av mörk och mullig frukt med en pigg syra och en fräsh mintighet som möjligen kan liknas med eukalyptus. Tanninerna är små och väldigt finkorniga och ger ett drickfärdigt intryck trots dess ungdomliga ålder och kraftfulla yttre. Eftersmaken sitter i riktigt länge med körsbärskärnor, plommon och mörk choklad. I en svalare serveringstemp kan jag även skönja en örtigkryddig ton. Riktigt gott.

Samtidigt blir jag inte riktigt klok på kvällens uppenbarelse. Från den icke australienska korken till den mulliga fasaden med det mogna innanmätet. Frågorna hopar sig i takt med att den svenska allokeringen minskar och mitt sug efter mer ökar. Tilläggas bör att det inte föll frun på läppen samt att det inte passade speciellt bra till det grillade köttet. 

Tills nästa gång. Inlägget är aktuellt idag, igår eller i övermorgon...

Ps. Merläsning om vinet kan ni hitta här. Ds

Det blev en pöjk..

För er som känner mig personligen eller läser personbeskrivningen kommer det inte som någon nyhet att vår trio nu har blivit en kvartet. Därav min uteblivande bloggvaro, det har helt enkelt varken funnits tid, ork eller lust. Men jag vill, kan och ska fortfarande finnas till i cybervärlden, alltså gäller följande: Ur barndimman och in i dimman. Ett hoppingivande faktum är dock att min druckna ensamhet så sakteliga duoaliseras, min kära kan komma med associationer som brieost, fil och rosor för att nämna några klockrena sinnliga liknelser. Här kommer några korta minnesnoter av det druckna, smakade och njutna.

Tahbilk Marsanne 2008 (nr 6406, 94 kr), vinet som i ögonblicket hade allt. Personlighet, krydda, syra, eftersmak och njutning. Ur nyanserna kan nämnas ull, citrus, fetma, fräsh fruktighet, gula äpplen. Ett vin att köpa och lagra, bara för att det är så eget.

En vardagstrevlig Italienare, känns det igen? jo det finns många av den sorten men inte lika många på halvflaska. Morellino di Scansano 2007 (nr 2348, nu 39 kr förr 59 kr, 375ml) är lite sötrotfruktigt inställsam med körsbärstomater och en örtkvist. Funkar förvånansvärt bra trots nett pris.

Så till en avslutande besvikelse, som väcker både en och annan tanke. I distriktet Champagne görs en hel del vin, möjligen inte lika mycket som efterfrågan är stor eftersom en billig flaska från Champagne ofta kostar lika mycket eller mer än ett "bättre" vin från ett annat distrikt. Jeanmaire Brut (nr 7430, 129 kr, 375ml) är ett sådant exempel, doftade faktiskt ganska inbjudande med pigga toner av svamp, citrus och något vått. Smaken var dock totalt intetsägande med gula äpplen i en dovt återhållen eftersmak. Nej, jag är fortfarande inte övertygad. Kom gärna med något förslag på husstil, speciell blandning eller årgångsskumpa som levererar. Usch och fy för att inte tala om skam..

Tills nästa gång. Vi får se hur frekvent jag lyckas plottra...

Munskänkarna Sandviken provar Aprilnyheter.

En snabb tillbakablick skvallrar om att det har varit lite klent av riktigt trevliga vinupplevelser på sistone. Ingenting har stuckit ut och svept iväg mig till en plats där allt är bra, eller rent av riktigt bra. Tråkigt för det är ändå en av de viktigaste anledningarna till att utforska vinvärlden, hitta pärlorna som gömmer sig bland alla mediokra flaskor där ute. Så det var med en viss förhoppning om bättring som kvällens arrangemang stod för dörren.

Överlag var det en väldigt trevlig tillställning även om jag på intet sätt kan säga att jag varken är van eller speciellt bra på att prova flera viner under så begränsade former. Utan att gå in på allt för detaljerade beskrivningar om vilka som var där så kan jag säga att vi var ett tjugotal personer där jag tillhörde de yngsta och var den enda som spottade.

Vi provade två vita och sex röda från det strategiska nyhetsläppet i April och sammanfattningsvis så är intrycken att de röda vinerna upplevdes strömlinjeformade och ganska tråkiga, med mer fruktsyra än tanniner. De två vita skiljde sig ganska mycket åt men ingen utmärkte sig som särskilt intressant. Inget av vinerna lockade till merköp trots att ett och annat är hyllat av den svenska vinpressen. Men som så många gånger tidigare visar detta bara på att smaken är som baken, skitigare hos vissa. Här kommer intrycken i vilket fall. Jo just ja allt provades blint vilket ökade på känslan av vilsenhet, men ack så lärorikt.

Gaul Riesling Asselheimer St. Stephan 2009 (nr 5348, 149 kr)

Doften ger ett svalt och något återhållet intryck med skiffer, skaldjur, lite krydda och exotiskt frukt. I munnen känns vinet lite tunt men med en viss oljighet, lite jordig smak och en antydan till tropisk frukt. Ingen beska och ingen direkt krydda i slutet. Ganska kort eftersmak och sammantaget ger vinet ett anonymt och lite trist intryck. Vinet tar sig dock markant med lite luftning och stigande temperatur, både gällande doft och smak. Finns dock en liten risk att vetskapen om vad som fanns i glaset påverkade en del. Detta skulle jag kunna tänka mig att köpa och se vad som händer med lite lagring.

Little Yering Chardonnay 2008 (nr 6443, 86 kr)

Stor doft med söta blommiga toner, persika och allehanda tropiska frukter samsas. En riktigt fruktbomb att sniffa på. Smaken är svag med lite blommiga toner som ger söta associationer trots att det är torrt, ger överlag ett billigt och karaktärslöst intryck. Eftersmaken sitter i ett tag med en blommig ton. Ett svårplacerat vin och gissningen gick åt helt fel håll, trist, tråkigt och inget merköp.

   

Casa Santos Lima Syrah 2008 (nr 6298, 87 kr)

Doften är främst fruktig med björnbär och plommon sedan kommer en småjästig ton med en ganska tydlig ekkant. Lite kryddighet med en släng orientaliska kryddor. Smaken är främst syrlig med körsbär och stora russin. Eftersmaken sitter i ett tag med körsbär. Blir trevligare med lite luft under vingarna, lite krydda tillkommer, trevlig syra men inte så värst nyanserad. Känns ganska enkel.  

Tokolosh Merlot 2009 (nr 2057, 74 kr)

Doften ger en grön själkig ton med lite gummi känsla och en underliggande blåröd frukt. I smaken känns frukten övermogen med väldigt lite karaktär. Skapligt uttorkande tanniner en eftersmak som hänger med ett tag. Det här var inte gott på något sätt. Ska absolut undvikas framöver. 

Pascual Toso Alta Reserve Malbec 2007 (nr 6523, 219 kr) 

Doften är aningen själkig, intressant och svårdefinierad på gränsen till tunn. En smaksak om man gillar men jag gör det inte. Smaken är ganska fyllig med mörkmullig frukt, en aning syrlighet men inte så värst kännbara tanniner. Eftersmaken sitter dock i ett bra tag och känns katrinplommonbetonad. Med mer luft och tid i glaset blir det en klar förbättring både gällande doft och smak. Känns som att bitarna sakteliga faller på plats. En intressant bekantskap trots att det inte lockar till merköp.

Reserve du Vieux Noir Malbec 2008 (nr 2212, 80 kr)

Doften ger en fyllig röd frukt med lite krydda i avslutet. Smaken är fyllig, lite sötaktig med mycket frukt, matorienterade syror och en uttorkande svans. Eftersmaken är kort. Känns som ett dussinvin utan speciellt utmärkande egenskaper.

 

d'Annona Barbera d'Asti Superiore 2007 (nr 2330, 149 kr)

Doftar torkad frukt, plommon, russin med ett stänk målarfärg på slutet. I munne känns vinet ganska slankt med gott om syrliga körsbär. Inga direkt tanniner och eftersmaken bjuder på mer körsbär. Vinet känns väldigt Italienskt och inte speciellt spännande. Synd med lite mer personlighet skulle detta kunna vara bra. Ett av vinerna som jag har sneglat lite på, tur att jag provade innan jag köpte.

Zardoz Cabernet Sauvignon Carmènere 2007 (nr 6552, 159 kr)

Doftar grön paprika och en svårtydlig oren doft, lite godistoner, rödfrukt som också är svårdefinierad. Vad är detta? Jag råkar höra från en av bordskamraterna att detta måste vara en Chilenare, enligt honom doftar alla på detta vis. Smaken tar vid med en själkig ton men det finns något intressant mörkt där också, mocca och tobak skymmer frukten som inte riktigt tittar fram. En difus och inte speciellt god smak även om den är intressant. Eftersmaken sitter i ett tag med främst katrinplommon.

Det som väckte mest eftertanke efter denna ganska mediokra uppställning viner är hur vinjournalisterna kan urskilja nyanser och kvaliteter under tex en nyhetsprovning där hundratalet viner provas på ett bräde. Kan man verkligen träna upp sin förmåga till den grad att man inför varje nytt glas är nollställd trots att man har provat flera tiotal viner innan. Även om de är proffs så måste deras sinnen trubbas av och påverkas av flertalet mänskliga faktorer.

Tills nästa gång. Strategiskt behöver inte betyda bra, bara att de ska finnas ett år...

Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2004. Att lagra eller inte, det är frågan?..

Kan inte upprepas tillräckligt: vårsolen är underbar! Takdropp, rännilar på vägarna, skitiga skor, skräniga fåglar, för att nämna några signifikanta tecken som indirekt och direkt letar sig in och tänder den lilla grillaren som har legat och slumrat i nästan ett halvår. Bara oset från grannens grill som saknas för att tändvätskan ska rinna till och marinaden mixas. Fundringar på sommarens "grillviner" störs endast av det faktum att snön fortfarande ligger som ett massivt täcke på tomten. Istället faller blicken på termometern i källaren som, pågrund av det något svalare vädret, har stannat sin makliga tiodelstakt uppåt. Min omstrukturering i källaren har medfört att en och annan flaska med tillhörande historia har gjort sig påmind.

För lite mer än ett år sedan fick jag ett vin av vår kära vän L, Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2006 (nr 6253), en härligt omtänksam gest där givaren föga anade att mitt intresse skulle eskalera och inkräkta på i stort sett samtliga framtida sammankomster. Odelat positivt? Det lämnar jag åt L och J att bedöma.

Något positivt kan man dock säga om Koonunga Hills förmåga att utvecklas, i alla fall om man ska tro Robert Parker. I ett inlägg på den något insomnade men utmärkta bloggen Des Bons Vins kan man läsa om dennes och specifikt mr Parkers upplevda utvecklingspotensial av detta vin. Som jag med viss rodnad och löfte om bättring konstaterade i ett tidigare inlägg har jag inga egna erfarenheter.

Följande faktorer leder således till att korken borde, bör, ska skruvas av en Koonunga Hill butelj. En snabb koll på SB och nutida recensioner leder till slutsatsen att årgång borde vara 2007 eller rent av 2008. Döm av min förvåning när paketet levereras och 375 ml av 2004 års skörd tryggt ligger i min hand. Som jag har sagt tidigare så är det alltid ett vågspel att beställa halvflaskor och det är mer än en gång som returen har gått för att "fel" skörd har bärgats. Men denna gång känns felet rätt, nu kan jag möjligen få besked på hur en lite äldre upplaga av detta vin smakar. Även om det är på halvflaska och att lagringen på intet sätt har varit kontrollerbar.

Så var det äntligen dags, doften är fylligt fruktig med ett stråk av svartavinbär annars mest mogna jordgubbar och plommon. Bakom fruktigheten ligger mörka toner av trä och kryddor toppat med lite vanilj. En riktigt trevlig doft som varken känns trött eller övermäktig. Smaken ger ett annonymare intryck dock med en försvarlig mängd frukt som är trevligt integrerad med ek, vanlij, salmiak och kryddor. Smaken är syrlig med knapt kännbara tanniner. Eftersmaken är ganska lång där körsbärskänslan övervinner salmiaken och katrinplommonen i längd.

Avsaknaden av tanniner gör att vinet känns lättsmält på gränsen till allt för publikfriande, det som väger upp är syran som dock tenderar till att bli för syrlig. Frukten i smaken känns lite påväg bort och tillsammans med ovannämnde egenskaper är jag fundersam om just denna flaska vinner på att lagras längre. Förhoppningsvis är min helflaska i källaren av 2006 års skörd bättre lämpad.

Tills nästa gång. Ära i solen, även om dagen har känts lite moloken...

Penfolds Rawson's Retreat Shiraz Cabernet 2008. L för hela slanten..

Det här har varit L:s vecka för hela slanten. I måndags var den första dagen på min nu tre månader långa föräldraledighet som jag kände att: Så här kan det vara för resten av livet. Jag ska alltid vara hemmapappa, helt underbart! Våran lilla tös blir mer en egen liten personlighet för varje dag och på köpet gosigare. Kan det bli bättre? En reality check idag med arbete, när andra går till arbetet på måndagar gästspelar jag lite på fredagar. Helt ok men längtan efter hemmalivet var stort.

Väl hemma var huset tomt, jag irrade omkring likt en ägglös höna för att sedan finna sysselsättning i kvällens vin. Korkskruven kunde tryggt ligga kvar i lådan här var det endast muskelkraft som krävdes. Penfolds Rawson's Retreat Shiraz Cabernet 2008 (nr 6942, 45 kr, 375 ml) levereras antingen med skruvkork eller tappkran. Doften är rikligt generös med lite söt fruktmättad svartvinbärsfrukt, en släng björnbär för att sedan ramas in med lite ek. Det riktigt osar ut. Smaken är lite söt, ganska fylligt fruktig med lite svartavinbär som övergår mer i plommon ju längre vinet luftas, Generöst. När den värsta fruktigheten lagt sig tar ett uns krydda vid för att mynna ut i en kort fruktig eftersmak med ett ytterliggare uns strävhet. Där här är inte riktigt min kopp te, är lite för sötfruktigt inställsamt och utan bett i slutet. Ett vin jag skulle bjuda mina inte lika inbitna vinvänner på kanske, eller till buffémat där många smaker ska trängas på samma bord. Till hemmagjorda hamburgare med majonnäs passade det utmärkt, kände som att sötman i majonnäsen gifte sig med fruktsötman i vinet.

Frågan jag ställde mig när jag köpte vinet var: Går det att lagra? Jag fick nämligen en flaska av vår goa Göteborgare vid ett tidigare besök, där hon hade googlat vin som går att lagra och fått detta som ett av alternativen. Nu är jag ingen expert på lagrat vin och vilka som går att lagra, men vissa kriterier ska tydligen uppfyllas. Alkohol, syra, tanniner och frukt är tydligen ingredienser för en lyckad lagring. Så vad har detta? Inga direkta tanniner, inte så hög alkohol men däremot känner jag en relativt hög fruktsyra. Hoppas att detta räcker och att vinet i källaren ska bjuda upp till dans om några år. Nu har jag åtminstone en smakreferens att gå tillbaka till

Tills nästa gång. Den som lever får se...

Ps. Det har smugit sig in ett får bland vargarna. Jag har i min iver att utforska inte varit utforskande nog. Vinet som jag har i källaren och som enligt vissa källor ska kunna lagras är Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet ( nr 6253) och inte föregående vin. Med en viss suck av lättnad måste tilläggas. Ju mer jag tänkte på föregående post desto osäkrare kände jag mig över lagringspotentialen, frukt ja vist men den kändes lite väl syltig. Detta medför också att det "riktiga" vinet måste provas. Btw är det någon som har provat att lagra. Ds

Loxton Cabernet Sauvignon. Främmande!.

Vi har besök, eller som T:s föräldrar så fint uttryckte det. Främmande! Ja det är inget främmande med helgens besök snarare tvärt om. Främmande däremot är presenten som var med besöket, nämligen mitt första alkoholfria vin. Om man kan kalla det vin återstår att se. Med det är gjort av vindruvor iallafall.

Loxton Cabernet Sauvignon (nr 1981, 39 kr) kommer vinöst inpackad. Riktigt trevlig att ställa fram på middagsbordet till skillnad från Bobs saft. Däremot finns det vissa andra likheter dem emellan. Doften är lite söt fruktig med plommon och svartavinbär. Här skiljer det sig inte märkvärt från dess starkare kusin. Det är i smaken den har mer likheter med bob, svartavinbär och plommonsaft lite stramare dock än vanlig saft. Helhetsintrycket blir: Saft för vuxna. Inget dåligt betyg det finns ju de som säger att vin inte är något annat än möglig saft. Riktigt trevligt och en stark rekomendation om ni ska bjuda någon på ett svagare alternativ.

Tills nästa gång. Variation är inte bara av ondo...

Cacadu Ridge Bin 4 Cabernet Sauvignon Petit Verdot 2006 och Castillo de Molina Cabernet Sauvignon Reserva 2005. Halvt, halvblint utan överraskningar.

Jag och min fru har varit sjuka sammanlagt i en vecka nu. Efter Febern kom magsjukan. En magsjuka som höll oss i ett hårt grepp och som fortfarande inte vill släppa min älskade. För egen del släpte det i helgen och efter en veckas sjukdom kändes det som en lättnad att kunna äta "riktig" mat och framför allt njuta av det. Helgen bjöd på riktigt härligt väder vilket brukar innebära grillning. En helgrillad innerfläsfilé med ugnsstekta tillbehör. Till detta en eller rättare sagt två halvflaskor av varierande kvalitet. När jag hällde upp vinerna i ett varsit glas visade det sig att båda vinerna såg väldigt lika ut, tanken slog mig då att nu måste jag komma ihåg vilket som är vilket för att inte förvillas. Just då frågade T mig något vilket innebar att jag så klart glömde vilket som var vilket. Detta innebar dock bara att jag fick en trevlig liten stund där jag fick testa dem blint (även för mig) och följdaktligen gissa vilket vin det var i glaset. Eftersom jag var utsvulten på vin erfarenheter var detta en trevlig liten stund i vinnörderiets tecken.

Detta var givet:
Två utreade halvflaskor av tämligen medioker kvalitet. Vinerna införskaffades tidigare under min sjuka vecka, Cacadu Ridge Bin 4 Cabernet Sauvignon Petit Verdot 2006 (nr 2010, 30 kr 375 ml) och Castillo de Molina Cabernet Sauvignon Reserva 2005 (nr 6546, 38 kr 375 ml).

Glas 1
Lite mogen (syltig) doft av framföra allt svarta vinbär med en touch av fat. Smaken var bättre, med kryddiga svarta vinbär, någon örtig grön ton. Ganska lång behaglig eftersmak av mer svarta vinbär och lite russin. Med den ringa kunskap jag besitter konstaterades Cabarnet S men det var allt och kanske ingen banbrytande insikt eftersom både vinerna innehöll detta.

Glas 2
Ingen angenäm doft, lite kräftspat och någon mer avmätt smak. Senare kom associationen till hur svaga trötta gamla fat måste lukta. Smaken var rödfruktig med mer trötta gamla fat, inte alls särskilt upplyftande eller trevligt. Läs gärna SB lukt och smaknoteringar, nog för att de är klart mer vana än jag men det säger ganska mycket om hur ett vin kan utvecklas.

Med detta gick jag lös på gissandet. Det måste vara det äldsta vinet som var var i glas två och följdaktligen dricker vi det andra. Och mycket riktigt, aussien drog det längsta strået. Väl till maten smakade vinet inte alls särskilt gott, det var något stickigt bränt över det hela. Om det var maten, mina nu topptrimmade smaklökar eller en något högre temperatur kan jag inte uttala mig om. Vinet skall dock få en till chans vid ett senare tillfälle, då lite svalare. Det andra vinet åker direkt tillbaka till fängelset (SB) utan att passera gå.

Tills nästa gång. Hoppas min kära tillfrisknar snart så att vi kan njuta tillfullo av livet...