Château Lamargue 2004. I sanning en föränderlig natur..

Uha först vinter med barnens första egenrullade snötroll, eller jag rullade och de tröttnade. Men i takt med att trollets hållning mer och mer liknar ett baktungt fylletroll fylls jag med ovisshet. Vad ska vi nu klä de små i. Först galonbyxor och sedan overall och nu? Jaha det finns något som heter fodrad galon. Problemet löst, om man ägde några fodrade galonbyxor alltså..

Som tur är inte allt lika problematiskt, en rekommendation från en välsedd sida, ett lagersaldo som förvånade visade på plus trots den lokala källan. En lite avstickare påväg till jobbet och sedan källarslummer till rätt tillfälle.

Singulära flaskor är vanskliga, ska den vara frisk? Hur smakar den även om den är frisk? Bara en möjlighet att pricka drickfönster, osv. Listan kan göras lång med kansken och möjliga misslyckanden. Men om det levererar, om flaskan bjuder till kan man få allt man önskar och lite till. Ska väl medge att inköpen numera sällan blir singulära, då handlar det främst om dyra flaskor och de "föds" vanskliga.

I inledningsfasen bjuder Château Lamargue 2004 till, en härligt sammansatt doft med tydliga trä inslag. Mörk blåröd massiv frukt med en stram örtig touch med en gnutta lakrits. Landar någonstans mellan mogen och primär frukt. Får en känsla av att detta är den, för mig, bästa doft som detta vin kan leverera. Allt har landat utan att bli trött och tråkigt.


Smaken är fyllig med en skön balans. Tanninerna är närvarande och lämnar ett hyfsat långt och torrt avtryck. Framförallt är det en smaksam blandningen mellan plommon och trä som dröjer sig kvar. I smaken är det  plommon, björnbär, choklad, svartavinbär, örter och ek som utmärker sig. Rättelse det som utmärker sig är helheten. En sammansvetsad skönt drickbar vätska som får mig att både associera till dyrt och lättdrucket. Ett härligt rödtjut med andra ord. (Inledande 89-90 ramlar ner till säkra 87)

Men vad händer? En till synes given häst straffar ut sig till ett av vinvärldens tacksammaste tillbehör. Lammfilé och en härligt gräddig potatisgratäng. Mor säger lite försynt, -nog är det lite småsurt i slutet. När den första flörten har lagt sig återstår en ståtlig men aningen småsur uppenbarelse. Möjligen att det är något varmt i föräldrarnas uterum eller så är det helt enkelt så att denna flaska inte kände för att bli öppnad några timmar tidigare och att den lilla mängd luft som trängt ner har tagit kål på vadsomförst syntes vara en förfasansfullt härlig upplevelse. Tråkigt men samtidigt är intrycket som består helt ok, flaskan är slut innan jag hinner tänka efterrätt så några rätt kvarstår. I vilket fall är sörjer jag inte att det endast var en flaska i källaren.

Tills nästa gång. Idag släpps julölen...