Dagens gästspel..

Om jag tillhör kategorin som skriver hellre än bra så är min vän och dagens gästtyckare av en annan kaliber. I sanning har både ett och annat sipprat ut ur dennes penna som är värt att nämnas både en och två gånger. Eftersom det är alldeles för långt mellan både besök boende så föreslog jag att vi skulle dela en upplevelse, jag ville att han skulle associera fritt kring dagens vin.

Copertino Rosso 2004

Jag och min hustru blev med kort varsel inbjudna på en stor sats frikadeller hos ett par bekanta. Föga visste vi att detta var samma sak som kokta köttbullar. Vi hade hursomhelst med oss en flaska vin till bjudningen. Eftersom den här bloggens redaktör hade valt ut en flaska åt mig som jag skulle gästskriva om hade jag inte smakat vinet förr. I såna fall kan det vara lika bra att dela med sig tänkte jag, man vet ju inte hur det smakar. Beslut av den här typen baseras bäst på hur mycket man tycker om sina vänner. Detta är alltså bakgrunden mot vilken jag ska måla upp vad det är jag har druckit.


Värden luftade vinet en stund innan vi hällde upp det i de enorma Orreforskuporna. Eftersom jag känner min fru och mina vänner alltför väl hittar ni inga Orreforsglas hemma i vårt kök. Inga olyckor skedde tack och lov denna kvällen. Belysningen kring bordet var sparsmakad men utan att smaka på vinet kunde jag se att det inte tillhörde den tunga, mörkröda sorten som jag och frugan brukar föredra. Det här vinet var snarare lite klart till färgen. Doften var stark men svårplacerad. Jag tog några eftertänksamma klunkar men fick inga direkta sinnesbilder. Första intrycket var att det rörde sig om ett lätt men smakrikt vin. Den påföljande eftersmaken var identisk med inledningens starka toner. Efter några klunkar kunde jag sätta fingret på vad det påminde om: vattenfärg. Minns ni när man målade på dagis och i de tidiga skolåren? Jag kommer ihåg vita paljetter i plast med ett tiotal puckar i olika färg. Om man slickade på penseln så hade den en särskild smak – det var länge sedan receptorerna behandlade de bekanta smakerna och det tog en stund innan minnena samlade sig. Men det var ingen tvekan. Vinet bar en doft och en efterton av vattenfärger från det sena 80-talet.


Beskrivningar av viner brukar oftast gå i frukternas tecken, ibland dyker det upp besynnerligheter som bomull, kaffe eller läder i deskriptionen. Vattenfärger kanske är en nyhet i de här sammanhangen, antagligen inte, men om man läser på etikettens baksida skulle det finnas katrinplommon och körsbär i paletten. Även just nötter och läder om jag inte missminner mig. Med lite god vilja – kanske en vilja att efterkonstruera – kan man likna det jag upplevde med att slicka på en skinnväska med enstaka katrinplommon i innerfacket. Låter inte det som något du vill dricka till dina frikadeller så vet jag inte.

Om ni bli nyfiken att läsa mer så håller han till här.

Tills nästa gång. Tack Fredrik för att du tog dig tid att förgylla min Tisdag...