Abdyika First Selection Reserve 2013 och 2015

Wowfaktorn har lagt sig lite, vid det här laget vet jag att det finns riktigt gott vin från Bulgarien. Det har Abdyika First Selection Reserve 2014 redan bevisat. Efter att ha provat en radda till från svenskägda Abdyika, med Reserve 2013 och 2015 i toppen är det bara att kapitulera. Det var ingen tillfällighet, ovanligt bra år eller lyckoträff. Flaska på flaska bevisar att det finns sol, glädje, struktur och härkomst under flera korkar än en. Självklart med årgångens nycker som variation och flaskans pris som indikation på innehållets kvalitet.

Bäst och fortfarande mest pang för pengen är toppvinet Reserve. Det är snudd på sanslöst bra i den generösare skolan. Hur man lyckas få in både druvor, omsorg, fat, väder och ursprung i balans och harmoni är inget annat än imponerande. Vet inte om det var nyhetens behag men personligen håller jag 2014 (93p) högst, tätt följt av den lite stramare Bordeauxliknande 2015 (92p) med Napacabblinkande 2013 (91p) nafsande i hasorna.

Alla har samma generösare drag, den där torra svalgkännande bonniga bitterheten, balansen och glädjen. Ska vi gå in på petitesser har 2013, inte helt otippat, kommit in i en skön mognad. En balansakt mellan primärfrukt och jordigare mogna toner. Den generösaste i trion med en svår klunkbarhet som last. 2015 är trots sitt yngre år tillgängligare än 2014. Stramare frukt, silkighet och även om primärfrukten finns där sticker den på intet sätt ut. Alla vinerna är i världsklass, unika varelser som borde smakas av var och en. Har man en fabläs för sura och blaskiga naturliga grejor, vilket jag i och för sig också har, kanske man ska passa. Eller åtminstone göra som jag och servera dem runt 16-18 grader till en grillad köttig bit för att sedan gå över till obscena mängder lagrad ost.

Tills nästa gång. Fast det är klart, det sitter inte fel en barnfri sommarkväll till lite blandat industrisnacks framför GoT heller…

Magnusson Red Room

När man får en inbjudan av den alltid lika lurige och framförallt generösa Barolista Joakim är det både dumdristigt och svårt att säga något annat än JA. Även om det inbegriper en ilfärd ner till storstan och vända. Instruktionen var enkel, ett vitt och två par röda. Och där, försvann allt vad enkelt innebär.

Först ett glas vitt, småsött, inbjudande med en precis balans mellan frukt, syra, sötma och lättja. Ungt men ändå med en pikant dieselkant. I munnen uppför det sig precis som det ska. Söt, len, munutfyllande men med en härligt läskande syra. Det är syndigt gott och allt man kan önska av en rieslinglemonad. Var det någon som sa vuxenläsk! Men vad är det? Och hur gammalt? Att det är tysk riesling av klass är bortom allt tvivel men sen då?? Till en ost- och charkbricka sitter det som en smäck, det är nästan skrämmande vad gott sötsyrabalanserad riesling med lite ålder är till allt!

Glas 2 och 3. Bordeaux, jepp. Där satt den! Samma år! Wtf?!? Glas ett är moget, tobak, rosor, nypon. Lite småblyg men oj så gott. Frukten drar åt det röda lätta hållet och har en betryggande tyngd. Det är intressant med bra mogna viner, svårt att beskriva men de har en lättare elegantare sida samtidigt som de har en betryggande tyngre sida. Det här vinet har både och och på frågan vilket jag gillar bäst här och nu av glas 2 och 3 finns det inget tvivel. Jag dricker den här askkoppen alla dagar i veckan. Glas 3 är en helt annan varelse. Här går vi verkligen på knock, med cassis, lite gröna stjälkar  en otroligt lyxig cigarrlåda. Smaken är sval, elegant, bra syra och framförallt nyanserad. Den bibehållna frukten, koncentrationen och det småkärva avslutet skvallrar om ett yngre vin. Högre klass och riktigt gott. Under kvällen pendlar det mellan att vara lite småfunkigt och ruskigt bra. Kanske inte svindlande bra men ojoj. Att glas nummer två kostar 15 gånger så mycket som glas nummer ett är galet. Det är också galet att båda hade samma inköpspris en gång i tiden. Hursom, det bara att lyfta på hatten och tacka ännu en gång för att man har förmånen att sippa så rara droppar. Jag sa ju tidigare att det var samma årgång. 1982!

Som om det inte var nog. Nu börjar förnedringen på riktigt. Glas 4 är bara sååå gott. Solbakad frukt, sammansatt, varm, inbjudande, fokuserad med bra grepp i tanninerna och med en lååång eftersmak. Alltså suck vad gott. Det här var kvällens vin för mig. När vin smakar så här finns det faktiskt inget godare. Nypon, rosor, jord, varmt och mysigt. Det är något magiskt när alla bitar sitter på plats, syret har verkligen gjort ett bra jobb med ett vin som i sin ungdom säkert var gott men som på intet sätt kan nå den här höjden och bredden. Självklart finns det något gemensamt med glas 5, det är ju ändå Joakim som har hällt upp. Men vad? Glas 5 är också urtjusigt på alla sätt. Men tajt som ett skruvstäd. Ungt, utmanande, rent och utan ett ekspån i sikte. Syrah, helt säker på att det är en ren sval syrah. Det är bara så snyggt. Frukten sjunger, det finns något köttigt, syran sjunger ja allt bara sjunger ur glas 5. Men vad är det? Och vad är den gemensamma nämnaren?? Oavsett vilket kan vi enas kring att det är otroligt bra. Tillslut landar jag i Italien. Glas 4 skvallrar om lite värme men inte utomeuropeisk värme. Jaha ja det är alltså Brunello. Ja det är klart att det är Brunello, mer Brunello åt folket!

Åter igen, tusen tack till alla inblandade, och framförallt till Joakim, för en toppentrevlig kväll. Sällskap och viner var verkligen av världsklass!

Facit
Glas 1: Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2004.
Glas 2: Château Mauvinon 1982
Glas 3: Château Gruaud Larose 1982
Glas 4: Tenute Silvio Nardi Brunello di Montalcino Vigneto Manachiara 1995
Glas 5: Azienda Agricola Le Ragnaie Brunello di Montalcino 2010

Tills nästa gång. Långhelg, det är något speciellt med våren...

Lasagne och skinkstek, jo det funkar..

-Man kan faktiskt äta snor, nja, trots att jag älskar min systerdotter, och trots att tårtan hon nös över såg god ut kunde jag inte förmå tonårsjaget att ta henne på orden. Nu vet jag bättre. En till sak som jag lärt mig  är att man kan göra en monsterlunch på nästan ingenting. Slut på spagetti, slut på smakrik ost, lägg till en påbörjad karlförkylning och hopplösheten formligen sköljer över mig.

Då tar överjaget över och helt plötsligt sitter vi där och smaskar i oss den godaste lunchen på länge.

Hur det gick till?

Letade fram den pasta som fanns, i det här fallet lasagneplattor som bröts sönder, kokades och sedan överöstes med peppar, salt och slösaktigt mycket av den grymma olivoljan Colli del Tifata Itrana.

Skinksteksresterna spintades upp, stektes i en rejäl klick smör, i med två hackade vitlöksklyftor, bränn av med chilisås. I med en näve spenat och en skvätt grädde. Rör ihop, KLART!

Tills nästa gång. 18 litteraturposter, tre veckor, jepp...

Domaine Cauhapé Sève D'Automne 2011. Börjar närma sig nu..

Domaine Cauhapé Sève D'Automne 2011

Zalto Burgundy

Varför ska det vara så svårt? Att ta ett litet kliv snett utanför uppsatta ramar och smakpreferenser. Ge sig ut på upptäcktsfärd utan att riktigt veta vad som kommer att leta sig upp i näsa och gom. Ta Domaine Cauhapé Sève D'Automne 2011 (nr 70545, 179 kr) till exempel, ser ut som ljust kiss men smakar nektar. Hur ska jag annars återge den fylliga intressemättade doften med persimon, nötter, lite våt ylle och örter. Eller den medelfylliga, fräscha, uppiggande och läskande munkänslan med smaker av mer gul tropisk frukt, lite nötter toppat med just en aning smör. Eller det uppstramande, uppsnörpande slutet som mynnar ut i en lång eftersmak med munskrynklande citrus, örter och lite mer pälsdjur. (88-89p)

Jag gör det enkelt för mig, några natchos, lite ost och stora svala klunkar av det tropiska men ändå strama fruktträd som bjuds. Kommer säkert inte ha något liknande i glaset inom en överskådlig framtid, vilket är synd, tänk att jag aldrig lär mig.

Tills nästa gång. Snart går jag in i den italienska dimman...

En dag i stan..

Fotografiska, Stockholma

En efterlängtad heldag för oss själva, jag och frun tog oss till civilisationen, som en mindre begåvad medresenär sa, speciellt civiliserad vet jag inte om hufvudstaden är men nöje bjöd den på i massor. Först en tur för att fylla kassar och tillfredsställa köpbehov sedan en titt på fotografiska och framförallt den mycket underhållande pornografen Helmut Newton. Fascinerande att vi alla kan använda samma verktyg men att det bara är ett fåtal som kan skapa med densamma. Fotograf skulle vara coolt att vara.

Corvina Enoteca, Gamla Stan

Sedan fylla mage och sinne med andra intryck, fick nys om nyöppnade Corvina Enoteca i Gamla Stan av den kvittrande sommelieren Petri som turligt nog befann sig på plats denna söndag. Vet inte var jag ska börja men slutade gjorde det med en modest nota på dryga sexhundra och en upplevelse som motsvarade desto mer.

Jeio Prosecco Brut

Först ut ett glas läskande Desiderio Jeio Prosecco di Valdobbiadene Brut, okomplicerat, fruktigt och smårunt med massor av törstsläckande lättsam charm. En klockren inledning och fullgod anledning att låta Petri fortsätta styra eftermiddagens val.

Charkbricka, Corvina Enoteca

En av flera saker som jag uppskattar är blandningen av delibutik och vinbar, allt som kan beställas in i form av ost och chark kan tas med hem. Fick in en charkbricka som inte gick av för hackor, den 24 månaders parmaskinkan tog priset, smältande god. För att inte tala om att stämning och upplägg gjorde att även frun testade det mesta, bara det är en prestation i sig.

Surdegsbröd, Vallhallabageriet

Olivolja Itrana från Colli del Tifata

Förutom kött och ost i högklass fick vi in bröd och olja i densamma. Surdegsbröd och Itranaolivolja, jotack en ny kombination som inte går av för hackor. Är jag nöjd att det finns en flaska hemma? bakar Valhallabageriet grymt surdegsbröd? JA.

Petri, sommelier och vinambassadör

Chante Cigale Ch9dp 2009

Eftersom vi ville prova så mycket som möjligt utan att tömma reskassan tog jag och frun ett varsitt glas. In kom Domaine Chante Cigale Châteauneuf-du-Pape 2009 och Tenuta Sant'Antonio Amarone della Valpolicella Selezione Antonio Castagnedi 2010. Båda riktigt fruktiga, muffiga men med syror och balans på rätt ställe. Blev riktigt tjusad av Chattenöffen, blandningen av pigg örtighet, slösaktig frukt, följdsamt men samtidigt uppstramat och intressant, den här måste jag leta upp för hemmabruk.

Dags att runda av, ambitionen är att ha ca 100 viner på listan, fullt flöde och puls i bästa italienska kvarterskrogmanér. Inredningen är noga genomtänkt och påkostad, gillar verkligen bardisken som ska leva sitt egna kopparprydda liv. Glas och bestick ska hålla samma standard, i dagsläget är det Spiegelauglas som gäller men nog skulle det vara på sin plats med lite handblåst Zalto. Öl på tapp kommer inte på fråga men däremot kan man få ett intressant glas direkt ur flaska om man mot förmodan inte vill ha vin. Påslagen är överlag moderata, framförallt om man väger in läget. Ett roligt och intressant tillägg är vinkällaren, som förutom enotecets egna viner ska inhysa privatköpta flaskor som kan förtäras under mer intima former. Nog för att vinerna måste inhandlas genom enotecets försorg men konceptet låter minst sagt intressant. På bättringssidan kan nämnas vinlistan, finewines ska tydligen in, och personligen skulle jag gärna se att man får in mer intressanta köpbara viner med lite ålder. Men som sagt, allt är under uppbyggnad och i denna fas har teamet bakom Corvina gjort mesta möjliga.

Tills nästa gång. Sommartid är tydligen att väckas fem varje morgon...

Måndagsvänlig lasagne. Regn, vem behöver det egentligen?..

Vegetarisk lasagne

Köttfritt var det ja, måndag har inte infunnit sig hela veckan men däremot kan det det vara bra att förbereda söndagen innan. Jag formligen älskar maträtter som lagar sig själv, men den här lilla rackaren kräver en liten inledande insats, för att inte tala om att det går att alternera i oändlighet. Lergryta, eller annan gryta för den delen, är att föredra då jag alltid tycker att lasagne har en tendens att rinna över i vanliga formar. Varsego, bara att slev i sig.

Detta hade jag i:
Krossade tomater
Tomatpure
Socker
Soja, ljus
Lök, röd, gul och vit
Zuccini
Morötter
Hackad spenat
Arrabiatasås
Olivolja och smör
Bechamelsås (1 dl mjöl, 1 liter mjölk, stark ost)
Lasagneplattor

Så här gjorde jag:
Enkla ingredienser så det förslår, skulle säga att "hemligheten" ligger i att använda bra ingredienser, steka tomatpure och socker innan tomatkross åker i, steka grönsakerna innan i mkt smör och koka ner såsen så att den blir riktigt mustig och simmig. För att göra den extra barnvänlig mixade jag tomatsåsen innan den hackade spenaten fick gå med en kort stund.

Aningen för god

Tills nästa gång. Är det någon mer som smygsnickrar?...

Becker Spätburgunder 2009 o Délice de Bourgogne. Full fart mot kalas..

Kvällens ostbricka

Det här med att köpa ost är en hel vetenskap, det också. Osten i likhet med vin utvecklas ständigt, har man otur får man en bit som varit skuren och sakteliga traskat in i ammoniakträsket. Det är något av ett vågspel, enklast torde vara att lukta eller rent av smaka biten som ska köpas, något man bör insistera på när möjlighet ges. Väljer man en välsorterad ostdisk brukar det inte vara något problem men snabbdisken hos storhandlaren eller rent av färdigförpackat, är något av ryskroulette. Speciellt om man har en fru vars ostradar slår ner direkt på en stackars mogen ost.

Délice de Bourgogne

Nu vet jag inte om så var fallet eller om Délice de Bourgogne faktiskt ska vara så syrlig och lätt ammoniakskadad som vi upplevde, hursom var det extremt svårt att hitta lämpligt sällskap. Jag trodde att lite chark och den lagomt bonnig Spätburgunder skulle sitta som en smäck, men icke sa nicke. För mycket syra helt enkelt, kanske skulle tagit lite sprattelvatten för att möta upp, men vete katten om det skulle gjort susen heller.

Becker Spätburgunder 2009

Friedrich Beckers Spätburgunder 2009 har jag testat löpande sedan den tjusade näsan av mig för drygt två år sedan. Först aningen mycket ladugård och allmänt reduktivt. Men med tid vädras ladugården ur och en hink mosade smultron och jordgubbar ställs på stallbacken. Ingen tvekan om att vi fortfarande befinner oss på ute på landet men den rena frukten och de mossiga stalltonerna, som hålls på mattan, bildar en skön symbios. Från för trött till riktigt pigg, tur att jag inte vaskade de resterande flaskorna direkt, det här kan nog sköljas ner med välbehag ett tag till.

Tills nästa gång. På söndag smäller det...

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010. Är det redan mitten av April?..

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010

Jag diggar Châteauneuf-du-Pape, tyvärr har den sorten kommit någon i skymundan här hemma på sistone. Har en del i källaren men vågar inte riktigt korka ur. Det sagt är det definitivt skillnad på Schattenöff och Schattenöff, anabolamuffiga, överextraherade, spritiga eller allmänt syltiga och slösaktiga göra sig icke besvär om det däremot finns mycket frukt, härlig kraft, en och annan ekkyss, uppbackande syra och tanniner då spinner jag igång. För att inte tala om att några år på rygg brukar göra susen.

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010 bjuder på en varm pust av vinbär/jordgubb/hallonsylt, salmiak och örter. Ungt men med ett härligt sug och ett djup som lovar gott. Smaken är på intet sätt sämre, gott om frukt, svalare än doften angav, riktigt sval faktiskt, uppiggande syra, litet stänk örter, gummi och salmiak bäddas in i en balanserad, men framförallt följsam pigg helhet. Fantastiskt drickbart detta. Slutet stramas upp en aning och lämnar en medellång eftersmak med pigg frukt, örter och lite kärnor. (89-90p)

Känns lekande lätt, men med en betryggande tyngd. Snarare som en bättre balanserad Côtes-du-Rhône Village än en mustig Ch9, eller kanske är det tvärt om. Vill man ha en drickfärdig, tillgänglig men på intet sätt tunn fransos till fina grytan, ost eller bara som sippvänlig sällskap har man absolut hittat rätt. Om jag ska försöka mig på en vild gissning har årgången gjort sitt och skänkt både syra, balans och följsam elegans.

Påvens vin?

Tills nästa gång. Hänger inte riktigt med...

Pst. Trots att den är ytterst tillgänglig redan nu tror jag någon flaska bör sparas, kan nog bli både ett och två snäpp komplexare med lite tid.

Psst. Prissättningen är det inte heller något fel på, bara att leta på.

Pssst. Blir inte riktigt klok på hemsidan, säkert modern och påkostat men aningen för skruvat för min smak.

En, inte helt vanlig, kväll i Hufvudstaden.

Hur sammanfattar jag egentligen min senaste resa till El Stockholmo? Och vad va egentligen bäst? Två, så här i efterhand, både omöjliga och onödiga frågor att besvara. Låt mig istället säga att lördagen den nionde februari 2013 för alltid har etsat sig fast i smakminnet, en dag och kväll som möjliggjorts av de underbara, generösa, vänliga, professionella människor som jag delat bröd och vin med. Här kommer en haltande återgivelse, egentligen inte alls rättvis, av krämig risotto, textur i en riktigt Champagne, bröd bakat med kärlek, porlande glädje, kärlek till riktiga råvaror, total vilsenhet, glädje, skratt, värme och total samvaro.

The Artisan 2009 och mkt annat hos
handlavin Peder

En av de riktiga guldkornen i Peders, handlavin.se, sortiment måste vara The Artisan 2009. Total njutning i en mjuk, rund, publik, opulent men ändå stringent, strukturerad och smått krävande Merlotblend som verkligen visar varför man ska köpa vin från Österrike. Helt enkelt strålande och när nästa årgång släpps ska jag hänga på låset. Sedan att det inte har gjorts mer än totalt 283 flaskor är en helt annan sak.

Bollinger La Grande Année 1996
och Special Cuvée Brut NV

Om man ska dricka Champagne ska man få det upphällt av rödtjutsUlf. Helt enkelt underbart intagande med strålande blandning mellan moget och knivskarpt. Det här måste vara bra, att det var den bästa Champagne jag druckit behöver inte betyda mycket men det var det. Hur man kan kombinera stålhård syra i en så mogen, mjuk kropp är för mig en gåta. Fast det är klart, Bollinger La Grande Année 1996 är ju inte vilken Champagne som helst. Stort tack för den upplevelsen, och DÄR var jag övertygad om Champagnes storhet.

Sedan kvällens första lektion i ödmjukhet, samma version av samma vin bara två olika ålder. Bollingers ”standard” Cuvee köpt 2006 och 2013 visar varför man ska lagra Champagne. Inte på långa vägar samma klass som glas ett men vilken skillnad några år på rygg gör, till det bättre tycker jag.

Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010, Gryuère och Mousserande Gutturnio

Kvällens andra lektion i ödmjukhet och dessutom kvällens matchning. Men innan dess slår Uffe bokstavligen sönder publiken med sin fullträff på Chenin Blanc, Vad hände? Hur gjorde han? Va sa han att det var? Va några av frågorna som poppade upp. Snygg uppvisning i bästa, "det är inte den druvan" metoden. Eric Morgat Savennières L'Enclos 2010 och lagrad Gryuère, mums. Låt bara vin och ost få lite luft först. Och på tal om rätt sällskapsvin, Roberto hade tagit med, förutom ost i särklass, tre läskande bubblare från hemtrakten  Jag tyckte att det röda mousserande Gutturnio, var klart bäst i en lambrusco liknande stil med lekfull, lätthet och en osöt sötma, matvänligt som bara den. Bara att öppna kranen till Svedala.

Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981 och  Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999

Lagrat är ändå bäst, Montecillo Gran Reserva Seleccion Especial 1981, ojojoj. Korken föll sönder men det gjorde verkligen inte doft och smak. Att vi hade ytterliggare en ytterst vital 32 åring vid bordet var det ingen som anade, dessutom snurrar vi runt i Italien, Frankrike och slutligen Portugal. Det slog ingen, förutom mig som hade med vinet, att vi befann oss i det bespottade spanska Rioja. Halleleuheja varje gång en gammal flaska lever, framförallt när det lever livet som denna. När vi ändå snackar ålder så visade Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia 1999 varför jag ska dricka mer lagrat vin. En underbar italiensk målarlåda, mörka mustiga bär och en skolboksuppvisning av fyllig slank munkänsla, stort tack för det Fredo!

Baguette från Femme Bonne

Foccacia på durumvete

Sex sorters ost

Spaghettoni och Sugo alla Pancetta

Risotto, confiterad anka, Passopisciaro 2009

Enrico Caffée Passione 

Vaniljparfait

Vinerna var bra, ok riktigt j*vla bra, men bordet bokstavligen dignade av andra gosaker. Eller vad sägs om Baguette och spontanbakad foccacia på durumvete, båda signerat maestro Jacques på Bonne Femme. Spaghettoni och "färdig" pastasås innehållande pancetta med ofantliga mängder parmesan, tack för det Roberto. Sex olika ostar, allt från vår svenska hushållsost, lagrad förstås, via en fluffigt fyllig mozzarella liknande, måste ta reda på namn, till två parmesanostar där den mer krävande Vacche Rosse knappast behöver någon till presentation. Lite andra Italienska gosaker, krämig risotto toppat med confiterade anklår och ännu mer parmesan. Mjukt, fylligt och personligt kaffe signerat Erik Berglund, Enrico Caffé. Och slutligen en snabb, enkel men otroligt god fyraingrediensparfait som Uffe slängde ihop med stöd av Tores salige ande. Enkelt uttryckt, en helt makalös kväll. Tack!

Tills nästa gång....