Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & Campagnola Valpolicella Classico Superiore Caterina Zardini 2007. Gräsänkling och vad gör jag? Flyttar in hos mor & far..

Barologodis från Carlo Merolli

Det är hektiskt när vi två samspelta föräldrar har hand om de små men ensam, ok inte ensam utan med backning från mina föräldrar men det är inte samma sak. Hur som, har dagen ändå gått riktigt bra och lite gott har vi hunnit få i oss.

En överbliven kalkon som "måste" ätas upp och en doft som är så härlig att den borde finnas på flaska. Vi äter för lite stor fågel, så är det bara. Det enda negativa är att det verkligen osar kalkon i hela huset så en riktig återgivning av vinet är i det närmaste omöjligt.

Kvällens tröstpris till den hemmavarande pappan blev Barolo, närmare bestämt Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005.

Doften förtas som väntat något av den fylliga kalkondoften men det som tränger igenom är en mörk morellbaserad doft med rosor, lite parfymerat läder och ett målarfärgsstick. Vete tusan om det inte ligger lite tjära och lurar också. Om det är något negativt så känns den något sluten, trots några timmars luftning är mute knappen något tillknäpt.


I munnen känns vinet slankt med vital syra och framförallt rikligt med krävande tanniner. Helhetsintrycket är överlag väligt krävande och något slutet. Det som kommer fram är surkörsbär, lite chark och även här tittar den mörka mulliga sidan fram


Eftersmaken är torr, stram och rejält sträv med körsbärskärnor som främsta attribut.


Efter några timmars luftning till har tanninerna släppt greppet något men det är fortfarande rejält seriöst krävande grejor, men nu anas potentialen något mer. (Svårt att betygsätta men utifrån dagsformen ger det inte mer än 85-87, kommer dock med all säkerhet att bli bättre när tanninerna tuktas och släpper fram lite fler aromer.)

Jaha det här var lite trist, inte för mig kanske men för sällskapet som ska dela flaskan. Jag hade väntat mig något krävande men detta är inte i närheten av den insmickrande och direkt charmiga by Barolon från Cucco som jag provade tidigare.

Är det Campagnolas eller Caterinas Valpolicella?

Vad göra? Bara att öppna en till flaska. Direkt från förrådet är Valpolicellan som tur är, desto charmigare. När jag inledde mitt utforskande kring denna flaska blev det först tvärnit, flaskan som inhandlades på Ålandshavet var outgrundligt svårfunnen. Problemet var att jag sökte på Caterina Zardini och inte producenten Campagnola, men med lite tålamod så fann jag den. Mer info hittar du här.

Det här var en mörk uppenbarelse, kaffe, mocca, ett drag av körsbär, lite trämurket. Skulle troligtvis inte placera detta i Italien om jag fått det blint, inte sagt att det är dåligt. bara lite atypiskt. Fast det är klart det är något med den varma mustiga tonen med körsbärstopping som skulle kunna härledas till stövelland.


Smaken är rund med ett initialt sött anslag. Frukten är mörkt röd med lite syrliga körsbär, faktiskt rejält med syra i all generös drickbarhet. Lite murket trä och kaffe slår igenom, men luftas bort efter ett tag. Trots dess lättsamma anslag så finns det gott om uppstramande tanninerna och löfte om mer. Helheten kan sammanfattas med vitalt, lättdrucket med löfte om mer men lite för strömlinjeformat för att verkligen väcka mersmak. (87p)

Till maten överraskade Barolon med en fantastisk drickbarhet, jäklar anamma vilket härligt tillbehör till kalkonen med den gräddiga skysåsen. Så om ni har en flaska hemma som pockar på uppmärksamhet. Lufta länge, ha rätt tillbehör men det säkraste tipset är nog att vänta. Det tänker jag göra med resterande flaskor.

Tills nästa gång. Nu ska jag bara se till att överleva natten också...