Serrata Belguardo 2006. Bad, födelsedag och inställda julklappar. Det var den helgen..

Lovande utsikter, då 06 nu 08

Det är det något visst med takdropp, rasande snö och livsfarliga vägar. Ok att 20 minus inte är att leka med men det här. Slask och is vart och varannat. Nej tacka vet jag minus 5 och solsken, ingen som tar emot önskemål? Nehe då blir det till att skapa värme inomhus istället. Far fyllde och sedvanlig middag, men av helgens begivenheter så var det premiärturen till badhuset som slog högst. Från livrädd till vattendjur, och då pratar jag inte om mig själv. En helt underbart undervärderad källa till glädje, dit ska vi igen.

Mat och dryck då? En producent som har blivit lite av en egen favorit är Stephane Vadeu och hans La Ferme du Mont, i helgen var det dags för ytterliggare en påhällsning. "Le Ponnant" 07 var precis så härligt lättsam men ändå personlig som jag mindes, vete katten om bitarna inte hade integrerats lite mer och skapade på så sätt en fantastiskt lättgillad dryck. Samtliga vid bordet applåderade och ville ha påfyllning.

Vad som däremot utmärkte sig mer var vad som hade hänt med ett av de första mångköpen, Marchesi Mazzeis Serrata Belguardo 2006. Marchesi Mazzei är nog mer känd för den svenska publiken med produkter som Fonterutoli och Castello di Fonterutoli även om blandningen av Sangiovese och Alicante nero som utgör Serrata Belguardo finns i det ordinare sortimentet. Då nedsatt från 129 till 99 och ett utlovat lagringsfynd av den då läste DI skribenten, Anders Röttorp.

Jag vet att jag då gillade den något mörkrostade stilen men resterande flaskor har legat orörda i källaren dels på grund av lagringsfaktorn men även en farhåga att mina preferenser har förändrats.

Doften är varm, aningen alkoholvarm som i nuläget känns härlligt sammanflätad med syrliga drag av körsbär, tranbär med något mörkare som lurar i bakgrunden. Är överlag hyfsat moget och nyanserat utan att för den delen vara trött. Måste nog säga att den rostade ekkaraktären har sjunkit in avsevärt jämfört med förra påhällsningen.


Smaken är åt det syrliga hållet, med en söt bakgrund, gott om körsbär, lite tranbär och även här något mörkare och murrigare som lurar i bakgrunden. Tanninerna känns välpolerade och tittar fram titt som tätt i avslutet och ger ett torrt aningen träbetonat avstamp i den relativt långa eftersmaken som dessutom bjuder på lite torkad syrlig frukt och vanlijkola. (87p)

Överlag en trevlig uppenbarelse trots att den, i mitt tycke, hårda rostningen fortfarande var ganska påtaglig. Äsch, jag gillar. Vad jag framförallt gillar är hur detta har utvecklats, mer nyanser och mer nedtonade fatdrag gör detta till ett vinnande koncept denna kväll. Med risk att bli tjatig måste jag påpeka att det är detta som är så härligt med att lagra/spara vin. För ynka 99 kr får man ett helgjutet och trevligt vin och det enda man behöver göra är att spara det i ett år eller två.

Tills nästa gång. Dagis = två sjuka barn = allmäntillstånd...