Seghesio Sonoma Zinfandel 2009 & Baron-Fuenté Grand Millésime Brut 2002. En titt i backspegeln, tydligen kan man bli för mätt..

Kvällens vin och alla dagars pöjk.

Avslutet på förra året gick i stilla tempo, nu när jag ser tillbaka på dagen är det två saker som slår mig. Ett, att det var som vilken annan dag som helst. Två, att jag tänkte tanken på att välja bort kött och vin av en sådan bagatell som lite mättnad. Än är undrens tid inte förbli.

Nu kom det sig så att vi tvingade, ja för det handlar verkligen om att tvinga i sig, perfekt tempererad oxfilé med plommonkompott, persiljesmör och ett rött mustigt vin. Tillbehören fick dock se dig besegrad av mättnaden som infunnit sig tre timmar tidigare då vi startade kvällen med blandat plock.

För en gångs skull fick jag den mindre andelen i flaskan, roligt med tanke på att jag hade valt vinet utifrån de andras preferenser. Vinet? Seghesios Sonoma Zinfandel 2009. Jag hade provat 08:an tidigare och måste medge att det var ett riktigt härligt tjut i den mulligare klassen. Intressant att se vad 09:an har att bjuda på, vet inte vart jag läst det men 2009 ska tydligen vara ett bra år..

Doften är som sig bör fyllig, björnbär och andra mörkblå frukter samsas i en fruktkavalkad som ändå lyckas hålla sig från att bli flabbigt vulgärt. Det finns en ung jästighet, som drar åt jäst drottningssylt, men som tillsammans med en del örter ännu en gång håller sig på rätt sida av syltträsket. Riktigt stor och i dagläget mer lovande än härligt sniffbar.


Det är i smaken det händer, stort, krävande med en aning starkvinston kliver den in och tar för sig. Efter ett tag lugnar den ner sig men är fortfarande störst, bäst och vackrast. Mitt i allt råder en skön balans och framtidslöftet svävar där som en gloria. Även om det i dagsläget finns en omedelbar drickbarhet, vilket visar sig av tempot som flaskan töms i, är det framtiden som jag ser ljusast på.


Till skillnad mot den något slankare, mer mognare och nyanserade 08:an så är detta en mörkare och kraftfullare uppenbarelse med potential och löfte om mer. Tona ner alkoholen lite och kläm fram några till nyanseringar så är jag fast. Hoppas att jag lyckas lägga undan några, åtminstone ett kort tag, tror att detta är riktigt bra till den grillade köttbiten i sommar eller varför inte nästa ändå. (89-90p)

I den kavalkaden av smaksamt plock som lade grunden till den gedigna mättnaden stack en nykomling ut. Vana till trogen burkar jag sonika komponera "nya" smakkonstellationer utifrån mottot: Vad tycker jag om och vad passar ihop, se sedan till att blanda allt i samma tugga. Nu var det dags för lufttorkad skinka, parmesan, fikonmarmelad, créme fraiche, peppar och lantchips. En i mitt tycke sensorisk fullträff som jag med all säkerhet kommer att återkomma till flera gånger. Till plocket dracks bubbel, är det nyår så är det, Baron-Fuenté Champagne Grand Millésime Brut 2002 reades ut någon gång i slutet på 2009. Efter en inledande lägesrapport från FV om trevligt bubbel till behändig peng så slog jag till. Slog till och slog till, jag köpte en flaska. Det var vad som tilläts i efterjulklappstidens sargade ekonomi.

Kvällens kameleont

Under kvällen genomgick denna dryck någon form av metamorfos från, i mitt tycke, bättre till sämre. Varför? Första glaset hälldes upp för att lufta några timmar innan, efter fotografering och sedvanliga icke planerade tidskrävande hinder så var doften underbart sublim med apelsin marmelad, aningen mineral, småblyg citrus och en rund ton av mogna äpplen. Smaken var inte sämre, förutom att bubblorna nästan var obefintliga, med frisk frukt och en antydan till mognad, len, fyllig och nästan lite gräddigt följsam. Avslutet var hyfsat långt med en blandning av lite sträv citrusfrukt och gräddig nougat. Mums va gott det var och folkets allmänna konsensus var att detta var en riktigt härlig skumpa. 


Men efter några timmar, till plocket, var vinet ungt och bångstyrigt. Bubblorna var massiva i sin attack och smaken var oförlöst och stickigt ung. Inte alls samma komplexitet och härliga drickbarhet. Så här med facit i hand var jag dum som inte dekanterade hela flaskan när vi satt oss till bords men jag trodde att det skulle räcka med en glasluftning. (87p)


Tills nästa gång. Tidig morgon och snöoväder, nej jag är inte en skiva som hakat upp sig men lite variation skulle inte skada...