Cacadu Ridge Bin 4 Cabernet Sauvignon Petit Verdot 2006 och Castillo de Molina Cabernet Sauvignon Reserva 2005. Halvt, halvblint utan överraskningar.

Jag och min fru har varit sjuka sammanlagt i en vecka nu. Efter Febern kom magsjukan. En magsjuka som höll oss i ett hårt grepp och som fortfarande inte vill släppa min älskade. För egen del släpte det i helgen och efter en veckas sjukdom kändes det som en lättnad att kunna äta "riktig" mat och framför allt njuta av det. Helgen bjöd på riktigt härligt väder vilket brukar innebära grillning. En helgrillad innerfläsfilé med ugnsstekta tillbehör. Till detta en eller rättare sagt två halvflaskor av varierande kvalitet. När jag hällde upp vinerna i ett varsit glas visade det sig att båda vinerna såg väldigt lika ut, tanken slog mig då att nu måste jag komma ihåg vilket som är vilket för att inte förvillas. Just då frågade T mig något vilket innebar att jag så klart glömde vilket som var vilket. Detta innebar dock bara att jag fick en trevlig liten stund där jag fick testa dem blint (även för mig) och följdaktligen gissa vilket vin det var i glaset. Eftersom jag var utsvulten på vin erfarenheter var detta en trevlig liten stund i vinnörderiets tecken.

Detta var givet:
Två utreade halvflaskor av tämligen medioker kvalitet. Vinerna införskaffades tidigare under min sjuka vecka, Cacadu Ridge Bin 4 Cabernet Sauvignon Petit Verdot 2006 (nr 2010, 30 kr 375 ml) och Castillo de Molina Cabernet Sauvignon Reserva 2005 (nr 6546, 38 kr 375 ml).

Glas 1
Lite mogen (syltig) doft av framföra allt svarta vinbär med en touch av fat. Smaken var bättre, med kryddiga svarta vinbär, någon örtig grön ton. Ganska lång behaglig eftersmak av mer svarta vinbär och lite russin. Med den ringa kunskap jag besitter konstaterades Cabarnet S men det var allt och kanske ingen banbrytande insikt eftersom både vinerna innehöll detta.

Glas 2
Ingen angenäm doft, lite kräftspat och någon mer avmätt smak. Senare kom associationen till hur svaga trötta gamla fat måste lukta. Smaken var rödfruktig med mer trötta gamla fat, inte alls särskilt upplyftande eller trevligt. Läs gärna SB lukt och smaknoteringar, nog för att de är klart mer vana än jag men det säger ganska mycket om hur ett vin kan utvecklas.

Med detta gick jag lös på gissandet. Det måste vara det äldsta vinet som var var i glas två och följdaktligen dricker vi det andra. Och mycket riktigt, aussien drog det längsta strået. Väl till maten smakade vinet inte alls särskilt gott, det var något stickigt bränt över det hela. Om det var maten, mina nu topptrimmade smaklökar eller en något högre temperatur kan jag inte uttala mig om. Vinet skall dock få en till chans vid ett senare tillfälle, då lite svalare. Det andra vinet åker direkt tillbaka till fängelset (SB) utan att passera gå.

Tills nästa gång. Hoppas min kära tillfrisknar snart så att vi kan njuta tillfullo av livet...