Bastide Blanche 2009, långkört köttlass och Pesquier Gigondas 2010. Idag står måndag på schemat..

Mörkt och köttigt

2008 var bra men då efterlysta jag lite mer frukt, nu med facit i hand vette katten om inte La Bastide Blanche 2009 (varuprov, nr 2262, 139 kr, ser att det redan står 2010 på SBs hemsida) har aningen mycket av densamma. Vi får väl se om jag har lika mycket att göra när 2010 provas, för sanna mina ord, det här tåls att testas om och om igen.

Mörkt, köttig med fylligt nästan len ogenomtränglig frukt, lagerblad och andra sydfranska kryddor. Gott om extraaktion med ändå med hyfsad fräschör  en liten besk kant annars är det förvånansvärt tillgängligt, vart tanninerna taget vägen vette katten. Aningen svårmatchat i dagsläget, det fylliga, smårunda uttrycket gör att det nästan passar bäst utan något tillbehör men då ska man absolut ha en fabläs för fylligt rött. Personligen passade 08:ans något kargare uttryck mig bättre, även om denna flaska på intet sätt skämmer ut sig. Välgjort, mustigt med turbotrycket på övre halvan, bara att tuta och köra. (87-88p)

Kött o vin, ja tack!

Den gjorde sitt bästa för att möta upp det köttlass jag hade långkört, men inte ens med mors lättsockrade lingonsylt funkade det speciellt bra, aningen övertungt. Maten däremot var helt enkelt extraordinärt bra, kanske därför vinet upplevdes aningen sämre än tidigare på egen hand. Något recept blir svårt men följande låg med i grytan i de dryga 7 timmar som den stod i ugnen.

Långkört köttlass - picked pork style.
I bit revbenspjäll
1 bit karré
1 bit rådjursdel med ben
Vitt vin
Flädersaft
Lök
Soja
Balsamvinäger
Färsk Chili
Björnbärsmarmelad
Rött vin
Balsamvinäger
Peppar och salt

Ja ni förstår va? Tog det som fanns i frysen för att göra plats för en kvarts närdöd ko. Körde allt så många timmar möjligt. Reducerade ner vätskan samtidigt som jag kokade med alldeles för lite morötter och potatis, tog bort överflödigt fett, smakade av med rött vin, vinäger och björnbärsmarmelad. I med liiten skvätt grädde och bokstavligt sleva upp på tallrik.

Ett, av många, ljus i höstmörkret 

Hade jag kunnat åkt tillbaka i tiden hade jag, tillsammans med en och annan medhavd lotto kupong, istället ställt fram Domaine du Pesquier Gigondas 2010 (varuprov, nr 2836, 145 kr, aktuell årgång på SB 2011, men pass på tror att 10:orna finns kvar ett litet tag till). Följsam, läcker i en ursprungstypisk mörk skrud. Gott om sydrhônska markörer, örter, lite rått kött och allt blandat tillsammans i en mörkfruktig, smårund, mustig men pigg, sval och farligt lättdrucken skepnad. Om jag ska hitta något att klanka ner på förutom en viss brist på komplexitet så har någon trampat lätt på bromsen i mittpartiet, eftersom jag hellre friar än fäller skyller jag detta på ungdomen. Förutom att man med all säkerhet kommer att vinna en del på några års tålamod, finns här i dagsläget en utomordentlig sparringpartner till mycket eller i två redigt fyllda kupor en ljusfylld murrig höstkväll. (89-90+)

Tills nästa gång. Ny vecka, mums...

Domaine du Pesquier 2009. Varuprov och livets prövningar..

Till helgen väntar Syrah/Shiraz provning med kollegor samt tillhörande vänkrets. Har en del godbitar i källaren som det ska bli roligt att ta tempen på. Men samtidigt är det lika nervöst, ska vinerna vara hela ( alltså inte korkade), ska de tas emot med jubel eller bespottande (blir väl bara jag som spottar iofs) eller händer något annat oförutsett. I vilket fall ska det bli riktigt roligt att få dela sina erfarenheter och diskutera vin. Är väl ändå det som livet går ut på, eller? 


För en gångs skull är familjen frisk och det känns faktiskt som en välsignelse, ibland blir tillochmed ateisten i mig lite troende. Men, observera att det nästan alltid kommer ett men, nu står vi inför andra sorters prövningar. Att fostra en mer och mer egensinnad 2,5 åring som redan nu argumenterar för sin sak och ibland släpper kommentarer som gör att man baxnar och kapitulerar i ren häpnad. Kan inte låta bli att undra hur det blir när de blir äldre? Ojoj. Den egna viljan är underbar men ack vad svårt det är att vara förälder, för att inte tala om att vara barn.


Mitt i allt dimper ett varuprov ner med inte mindre än sex olika buteljer av varierande ursprung och kvalitet. Företaget, har tidigare använt sig av lite nätfiskning på diverse andra bloggar och jag sa då till mig själv att aldrig köpa något av densamma. Men nu, när det kommer en förfrågan om regelrätta varuprov, kan utforskaren i mig inte motstå. Rätt eller fel får andra avgöra. Om något så påverkar mina, om än nu väldigt vaga, förutfattade meningar mig i en än mer restriktiv hållning.


Första flaskan, Cameleon Malbec 2010 (nr 6581, 72 kr), är på alla sätt korrekt i sin unga fruktspäckade skrud. Här kan man säkert hitta sin fanclub, och då främst som sällskap till eldade kötträtter, men mitt bulls eye prickar den inte. 


Näst ut är Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836, 145 kr). Vinet som i 2007 års upplaga gick på knock out med en imponerande svit av, 91p WS, 91p WA och 90p IWC. För att inte tala om hyllningar från våra egna vinguruduett.  En tungviktare om man räknar in pris och tillgängligheten.  2009 har däremot tagits emot lite svalare och mig vetligt så har ingen i min roll smuttat på detta, åtminstone inte skrivit någon rad. Så det är upp till bevis.   


Riktigt stor mörkrödbärig ungdoft men utan påklistrad jästighet, riktigt inbjudande med sedvanlig sydfransk värme och charm. Den strama örtigheten (basilika, oregano) finns där likväl den söta salmiaken möjligen mot fänkålshållet, lite gummi och mörk choklad spär på intrycket. Smaksens nu är vi hemma, och det med bravur.

I munnen är det riktigt fylligt, lite sötfruktighet och på gränsen till lite alkoholstickig. Syran är dock exemplarisk och de übermörka bären skiner i kapp med drickbarheten. Fänkål, lite gummi, peppar och bitter mörk choklad samsas i den unga och rejält tilltagna smaken. Avslutet snörper upp riktigt rejält med aningen beska och gott om uttorkande men mjuka tanniner. Eftersmaken är lång med mer örter, salmiak och en fin träkant.

Ojoj det här är nästan på gränsen till vad jag tål. Frun skrynklar lite lätt på ansiktet och glaset tar sin tid att tömma. Utan sällskap kan det nästan bli för mycket men, lätt kyld, till sommarens grillade karé, eller varför inte till en hård ost sitter det säkert som en smäck.


Dag två blir det nästan värre (fast ändå på ett bra sätt), smakerna intensifieras och blir aningen mörkare. Det här är inget för den krässmakade, mer fullgas än elegans men ändå med personlighet och en begynnande komplexitet. (89-90p) 

Tillsammans med en mogen (om de nu ska vara mogna, hjälp Fredrik!) manchego och trögflytande balsamvinäger sitter den som en fläskläpp. Och i takt med att flaskan töms, efter flertalet dagar ska tilläggas, kan jag inte låta bli att undra vart det här kan ta vägen med lite lagring.  


Tills nästa gång. Imorgon må vara en annan dag...