il Nostro Rosso del Salento 2008. Grattis Syster!..

Ibland är livet precis så enkelt som man kan önska. En eftermiddag med arbete, egen bil hem istället för den allmänna droskan, och serverad kombination av födelsedagsfirande och fredagspizza. Lika enkelt som härligt. Det blev inte sämre av att det första som mötte i dörren var en iskall Founders English Ale (nr 11482, 18,90 kr), precis så knäckigt fruktig och näst intill halvsöt som en aptitretande Ale möjligen kan bli. Inget motstånd, ingen beska, ingen direkt eftersmak, bara okomplicerat lättgillat.

Den hemmalagade pizzan var precis så tomatigt ostdrypande som en hemmalagad pizza kan vara, Intrycket av pizzan tillsammans med kvällen vin var en direkt spegling på den härliga och familjära stämning som spred sig i tackt kvällens skymmning. För att återknyta till ett tidigare inlägg där jag utlyste "blint" vindrickande passade, il Nostro Rosso del Salento 2008 (nr 32205, 55 kr), som handen i handsken. Inga förväntningar, ingen koll på pris, ingen koll på struktur mer än att det enligt det lokala systembiträdet skulle passa bra till Pizza. Så vad fick vi? Ett uttalat fruktigt vin med körsbär i överflöd, inga tanniner och ingen eftersmak att tala om. Den närmaste liknelsen blir körsbärssaft med sting. Nu låter inte detta som ett bra omdöme men som ackompanjemang till kvällens atmosfär och mat fyllde det sitt syfte med bravur.

Tills nästa gång. Ibland är det enkla gott nog...

St Peter's Winter Ale. Lika grå som vädret..

Jag känner mig lika sliten och grå som vårt vinterväder. Vad hände med livsgnistan? Var är snön? Snön kommer till helgen hoppas att gnistan hittar tillbaka tills dess. Vad gör jag om det känns trist? Slår upp lämplig dryck och planerar för framtiden. Jo det är sant, listornas mästare är igång igen. Denna gång handlar det om inköp till den kommande lillen.

I glaset denna kväll huserar St Peter's Winter Ale (nr 11331, 25.90 kr, 500 ml). Ytterliggare en julnykomling men som skillnad till de flesta riktigt sticker ut med sin runda gammelmodiga form på flaskan. St Peter visar upp en riktigt mörkt brun fasad med en liten skummig kant. Det doftar lite bränt socker, vört, aningen honung, ganska fylligt utan att bli mäktigt. Smaken är lite bränd, syrlig med en liten brödighet som övergår i en märkbar beska, slutet är ganska långt med bittermandlar och vört. Alkohlen märks knapt men det gör däremot den beska som jag inte inte finner allt för tilltalande. Här ska nog tilläggas att det snarare handlar om mina egna smakpreferenser än om en allt för uttalad beska. Jag är ganska kännslig när det kommer beska i öl. Komplext mer än gärna, beska nej tack.

Hm, om man dricker det utan allt för mycket filosoferande över smaker och nyanser fungerar det mer än väl. Finner det ganska lättsamt och smakrikt. Ja det här blir man inte riktigt klok på. Kommer inte att köpa det igen men de droppar som är kvar fungerar mer än väl till framtidsplanerna som ska smidas ikväll.

Tills nästa gång. Hoppet är det sista som överger en...

Ps. Orrefors Primeur fungerar mer än väl som ölglas. Ds