Svenssonsmakaren

Gratena Chianti 2009 och Pata Negra. Ibland går det fort..

2012-02-08T13:20:00.004+01:00

Det kallar jag skinka

Ibland är det enkelt, fort iväg för att handla en spark åt största battingen, in på ombyggd Coop Forum och bang. Bokstavligen ramlar in i den nya delidisken, skinkor, körvar, ostar och allehanda närdött chark. Som grädden på moset står det en minst lika grevlig, skönt tyskbrytande, utbildad kallskänka eller blir det kallskänk när det är av manskön? Äh, sak samma efter lite trevlig smakande, älskar riktig charkdisk där man får närkontakt med varorna, skyndar jag hem med ett stycke sparkstötting, ett hekto Pata Negra lagrad 24 mån och ett hekto lufttrokad knochenskinka. Vist var det något mer som skulle handlas men allt annat blev blockerat vid synes av allt de goa. Behöver jag säga att kvällen var räddad.

Kommer ni ihåg Gratena Chianti 2007?, vinet som hyllades av flera nätbaserade skribenter och som för futtiga 79 kr inte var annat än ett klockrent fynd. Jag missade tåget då, men blir en kväll påmind av tweet kontakten @jensjacob74 att 2009:an finns i BS. Vänta nu, var det inte någon som sa att den till och med var bättre än 07:an? Still going strong på 86 pickadoller känns det inte annat än givet för en testkörning. Till kvällens charkattack blir valet givet.

Tacksamt att blanda

Gratena Chianti 2009 (nr 70254, 86 kr) formligen andas typisk chianti, småsura mörka körsbärsdag, mer mörka köttiga och läderaktiga toner blandat med lite balanserad ekkänning. En härlig doft som skickar upp mungiporna och lovar gott inför första smutten.

Smaken är också chianti exemplarisk, småsura mörka körsbär på en genuin mörkare botten där tonerna från doften går igen. Slank, följdsam och utfyllande på en och samma gång. En urskön drickbarhet som bjuder in till stora klunkar. Syra biter tag i gommen för att sedan lämna över till uttorkande minimala tanniner i hyfsat riklig mängd.

Eftersmaken är bra lång, torr men ändå saftig med gott om frukt. (86-87p)

Det här skulle jag kunna dricka ofta utan att tröttna det minsta, nog för att du säkerligen kan lura fram någon till mognadston men jag tycker att det fungerar mer än bra i dagsläget. Kanske inget du bjuder alla på men till lite småkrämig pasta, charkplock eller pizza blir det ett komplett sällskap.

Men mamma mia, vilken skinka. Konsistensen är perfekt, nästan smälter i mun, smakar lätt av jord, balanserad sälta, och en animalisk ton som skulle få vilken rotad vegetarian som helst att tänka på konvertering, i alla fall vill ja tro det. Helt enkelt fantastiskt bra och tillsammans med vinet formligen skrek det till av vällust varje gång de möttes i munnen.

Btw, var tog Terroiristen vägen?

Tills nästa gång. Spontant kan tydligen vara bra, vem kunde ana?...

La Ferme Du Mont Côtes du Rhône Village " Le Ponnant" 2007 . Nu har bron öppnat..

2012-02-05T06:30:00.001+01:00

Le Ponnant i centrum

Övernattningsbesök med tillhörande knodd, riktigt härligt och alldeles för länge sedan sist. Men du, snacka om snabb inskolning. Ner på golvet och rakt race in bland leksakerna. Våra två, dubbelt så stora, barn blev desto mer brydd. Synd bara att karlsloken inte blev med, han hade däremot den goda smaken att insistera på att frun skulle ta med sig en flaska bubbel till mig. Inte annat än att jag skäms lite, stackare att släpa den och barn på tåget flera stationer än vad som är lägligt under en resa. Men fantastiskt uppskattat, ska bli spännande att prova och tack ännu en gång.

När lugnet lägrat sig kan jag inte vänta längre, känns som att jag har väntat länge nog på att få ta tempen på La Ferme Du Mont Côtes du Rhône Village " Le Ponnant" 2007. Mitt första besök på farmen gav mersmak så det hette duga. Nu, ca 1,5 år senare bävar jag mig lite för att dra korken, kan det verkligen vara så bra som jag vill att det ska vara.

Så var det dags

En skir men ändå fokuserad doft med nykrossade hallon, jordgubbar, småjästa vinbär, svala örter på en djupare botten av salmiak och läder. Allt toppat med lite småpissaiga drag från ladugården.

Fantastisk drickglädje, slank, elegant men fyllig och med skitigare drag från gården. Frukten är mörkröd, polerad tillsammans med salmiak och topptoner av likör. Lägg till lite läder, eller rättare sagt gör inte det. Skippa allt vad dissekerade heter och luta dig tillbaka och njut. För det här är, i min bok, njutdricka i bästa bemärkelse. (89-90p)

Ska jag försöka hålla mig till väsentligheterna så känns det som att uttrycken har landat och skapat ett fantastisk drickfärdigt vin som trots status säkerligen håller några år till. Såå glad att jag har några flarror kvar, fast misströsta ej, 09:an finns fortfarande kvar nere i Vejle. Och du, har du lyckats missa kan jag säga att Tom har börjat skicka till Sverige igen och nu slipper du allt byråkratiskt krångel. Ett varningens ord bara, alldeles för lätt att hitta frestande saker på den sidan.

Tills nästa gång. När det är bra, är det bra...

Robert Mondavi Cabernet Sauvignon Oakville 2007. Uppfordrande uppfostran..

2012-02-03T08:30:00.003+01:00

Inte allt för länge sedan

Tror inte att lite snöyra och dalande celsiusskala kan klassas som busväder men nog kändes de extra minusgraderna vid gårdagens utelekande. Trots ihärdiga varningar om allehanda otrevligheter ute på vägarna verkar vi ha varit förskonade i vår del av landet, skönt.

Här vankades det födelsedagsfirande av vännen J på kvällskvisten, men först lite allmänna uppfostringsbekymmer. Vad gör man egentligen när åsikterna, hos mig och treåringen, kolliderar och mynnar ut i en lipande unge och en hårslitande far. Uscha och då har vi ändå bara börjat vår gemensamma färd i livet. Med mer tur än skicklighet överlevdes gårdagen, hur motigt det än kändes där ett tag.

Desto trevligare blev kvällen då J ändrar hemmet, två galna ungar blir ännu galnare då de fullkomligt avgudar och leker skiten ur vår vän och lämnar en liten fristad åt två matlagande föräldrar. Ribs, skysås, bea, lite grönt och klyftpopäter, lägg till en småfläskig jänkare och den försenade födelsedagsmiddagen var klar. En klockren träff i smaknyllet och Robert Mondavis Cabernet Sauvignon Oakville 2007 (varuprov från THW, 349 kr kostar den annars) lyckades verkligen tjusa kvällen gäst.

Födelsedagsvin

Vi bjuds på en djup sötfruktig doft med perfekt mogna plommon, vinbär och hallon. Drag från faten iform av marsipan, aningen vanlij och mocca finns där och ramar in tillsammans med smått eteriska drag av färskare trä och någon obestämbar krydda.

Munkänslan är rund, generös med en väl avvägd mängd übermogen frukt och fatkrydda. En riktigt mustig gestalning som trots sina extra allt tendenser känns balanserad. Avslutet torkar till sig lite med microskopiska mjuka tanniner och mynnar ut i en lång rund fruktig eftersmak.

Välgjort, elegant med typiska drag av både Cabblandning och varmare klimat. Födelsedagsbarnet och frun ,som tog en försiktig sipp, tyckte att det var fantastiskt gott och tur var väl det eftersom vinet valdes med vännen i omsorg. Vad gjorde det då att jag själv hade en okalibrerad gom med en molande hals som upplevde vinet något alkoholstickigt, post födelsedags mission accomplished.

Tills nästa gång. Hoppas frun lyckas bättre idag...

Jarseost Fröken vit och Dr Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett 2008. I den ordningen..

2012-02-01T06:25:00.001+01:00

Halvtorrt, helrätt även på vintern

Vad gör jag när det vankas råkyla? Begår helgerån och tar fram ett bersåvin. Har blivit lite väl mycket mustiga röda, dags att lätta upp stämningen med lite vuxenlemonad. Fast ska jag vara helt ärligt var det osten som valde vin, nej har inte tullat så pass att jag kan föra ingående samtal med mina mejeriprodukter men skulle den här osten kunna prata skulle den säga. Ät mig med vördnad, jag är faktiskt en hantverksmässig produkt från hälsingeskogarna och jag kräver rätt tillbehör för att få blomstra på riktigt. Jaha, bara att lyssna och försöka uppfylla önskan efter bästa förmåga.

Kanske lite småtjatigt men, cheeses

Det var innan jag provade osten, för fy tusan vilken ost Fröken vit från Jarseost är. Krämig som en brie, men ändå spricker den lätt när jag sätter kniven i. Innanmätet mestadels ljust men med små grönmögliga inslag draperat av en vit luden hud. Smaken är lätt, krämigt mild med en underbar balanserad sälta, små animaliska toner och lite, lite karakteristisk mögelkänning. En njutbar skapelse som egentligen inte behöver några tillbehör, utan gör sig alldeles utmärkt precis som den är.

Allt som behövs

Fast det är klart, på löjligt nära producerade "chips" från Berglunds Bageri, Järvsö honung och ett glas halvsött, äppelhonungsosande och slutklämssyrligt Moselvin till kan det inte gå fel. Nej sanna mina ord, bästa kombon på länge. Trots råkyla värmer det gott, och det bästa är att det inte är långt för påfyllning. Min nya närmaste ostlangare, Cajsas Skafferi, ligger bara 15 minuter bort och bor ni i närområdet Hälsingland/Gästrikland finns det en chans att hitta osten här. Himmel va härligt.

Ett extra tack till, du vet vem du är, som gjorde mig uppmärksam på Jarseostens förträfflighet.

Tills nästa gång. Inte helt fel att bo på landet ändå...

Pst. Lite mer ingående om Dr Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett 2008 (nr: n/a, reades ut för 103 kr hösten 2010) kan jag säga att doften har fått en begynnande ton av mognad i form av lite petro, annars är det mer söt honung än frukt. Smaken är riktigt söt men med en riklig syra och ett slut som snörper till. Även här finns det lite mognadstoner, mera honung och ett uns frukt. Eftersmaken är ganska kort men riktigt läskande, småsyrlig nästan med mest gul frukt.

Överlag ett småcharmigt vin som i min gom vinner en hel del på sin syrliga ton. Tror inte på någon längre lagring, känns inte som att fruktstoppning räcker, utan resterande flaskor åker tämligen omgående. (86-87p)

Bollinger Special Cuvée Brut N.V. Barnvakt..

2012-01-29T06:00:00.001+01:00

Bolly, husskumpa? Jo ja tackar ja

Ja just ja, vi skulle ju ha barnvakt i helgen. Hade inte glömt bara förträngt lite lätt, och jo det var riktigt skönt att få en kväll, en natt och en frukost helt i lugnt vuxentempo. Fantastiskt tacksam att vi har möjlighet att få till denna sortens hjälp, och även om det är underligt härligt med en stund för oss själva är det ändå bäst när familjen är återsamlad. Spelar ingen roll hur länge, eller hur kort, jag är borta från barnen men helt hel är jag inte.

Jaja, åter till den barnfria kvällen. Klart man måste lyxa lite när man har huset för sig själva, ni har väl hört talas om BF. Eftersom den bättre hälften är i det tillstånd då det inte förtärs så värst mycket alkoholhaltig dryck fick det bli en halva bubbel, fast ändå det bästa huset förmår. Eftersom jag inte hade någon halva hemma fick det blir det bästa som huset med den gröna skylten förmådde. Alltså, Bollinger Special Cuvée Brut N.V. (nr 7418, 209 kr, 375 ml).

Mera Bolly tack

En bred fyllig doft med både citrusfrukt, gula äpplen, musselspa och lite brödighet. En finstämd sak som är riktigt skön i en tillgänglig, rund men ändå personlig stil.

Smaken är också åt det fylligare hållet, vispa bort lite bubblor och du får kvar en svagt masserande mousse med mer en balanserad kompott av gula äpplen, citrus, aningen skaldjursmineral och en hint brödighet.

Avslutet stramar upp med lite grape bitterhet, lite mer gul frukt och en känsla av blöta stenar. Eftersmaken är lite kort till en början men växer på sig med lite högre temp och luft. (88-89p)

En riktigt skön dryck som, när det serverades för kallt, försvann fort i en ström av opersonlighet men som med värme och visp blev den fylliga omfamning som jag mindes den som. Mycket möjligt att halvflaskan var lite brådmogen men vad gör det, fyllig, charmig och underbart läskande i en husstil som sitter som en smäck även i vårt hus. Möjligen den bästa standardblandning, i fylligare stil, som kan uppbringas oberoende på var du befinner dig i vårt avlånga land.

Men var är pralinerna?

Passade inte riktigt till praliner och importerade jordgubbar, men fasiken så lyxigt det kändes framför brasan när snön singlade ner utanför.

Mer ost än bröd? Yepp!

Mycket bättre till kvälls, kvälls vickningen som bestod av toast, brie, chorizo och fikonmarmelad, yummi.

Tills nästa gång. Ordningen återställd...

Brancaia il Blu 2007. Gräsänkling..

2012-01-25T06:00:00.001+01:00

Lite fotografering hinner man alltid med

Gräsänkling, full sjå dagen lång, ingen skillnad där. Det är när John Blund dunkat näven i bordet och släckt de små som ovanligheterna infinner sig. Kväll och natt utan frun i huset händer sällan, faktiskt aldrig sedan vi fått små. Gör det bästa förbered på det värsta, ja tösens nattskräck har fortfarande inte lugnat ner sig och den minsta har nu börjat vandra iväg från sängen. Här krävs det planering, mod och lite jävlararanamma, alla attribut som min kära fru besitter men nu är det upp till bevis för mig.

Fast, först det bästa, genom The Wine Companys försorg har jag fått möjlighet att prova Brancaia il Blu 2007 (395 kr hos THW, 449 kr på SB), ett vin i en prisklass och stil jag sällan dricker och då knappast på en tisdagkväll, men nu är det ju som sagt lite speciellt. Gör mitt bästa för att matcha tillbehören, lite svårt med utbudet här på landet men jag har hittat lite guldkorn i specialdisken på Ica, en grottlagrad Pecorino vinacciol och några skivor lufttorkad skinka borde göra susen.

Ett litet glas skall tilläggas, dels måste jag vara pågång för nattens aktiviteter och sedan vill jag gärna dela resten i sällskap med någon till. Vadå spara öppnat vin? Jorå ,häll över ett annat kärl, viktigt att toppfylla för så lite luft kontakt som möjligt, in i kyllskåpet och där håller det lätt en vecka, troligtvis längre förutsatt att du kan hålla tassarna bort.

Gött

Göttast

Peccorino vinacciol är, antar jag, en peccorino som legat i resterna från något vinöst sammanhang och sedermera lagrats i någon mer eller mindre obskyr grotta, i alla fall vill jag tro det. Tyvärr kan jag inte veta säkert då vare sig etikett eller anställd bakom disken hade någon vidare info. Tar gärna emot lite expert hjälp, hursom fanns det också en Testun al Barolo i disken men där fegade jag ur med risk att få allt för svåra flashbacks av senast.

Det är mörkt och frestande

I glaset finns, en mörk och mullrande doft, det finns ett djup i aromerna som andas kvalité. Frukten är mogen och ger ett stort men homogent uttryck tillsammans med vanilj, marsipan och mocca tonerna från faten blir doften som en generös välkomnande omfamning. Topptoner av lite orientaliska kryddor och en svag pust av målarfärg ramar in. Möjligen inget för den inbitne traditionslisten men jag gillar detta skarpt.

Smaken är fyllig, ett drag av surkörsbär, mogna plommon, väldigt jämnt balanserad med ekattribut som mörkare choklad och mocca, lite läder och något färskare träslag, en aning uppfriskande bitterhet i slutet. Uttrycket landar någonstans mellan fylligt och slankt. Avslutet stramar upp med knappt kännbara runda tanniner som mynnar ut i en hyfsat lång fruktig och saftig eftersmak. (90-91p)

Riktigt välgjort, lyxigt och omfamnande. Blir förvånad över hur direkt tillgängligt detta upplevs och helt ärligt är det ett vin som lätt skulle kunna förtäras i stora jämna klunkar. Gillar man moderna Italienska generösa viner är detta en klockträff, balansen är oklanderlig och uttrycket är härligt inställsam men ändå intressant.

Peccorino osten med sina små animaliska toner, hårda krämighet, lätta sälta och fruktiga inslag från skalresterna gör sig som en smäck till. Skinkan hade nog kunnat varit några snäpp bättre men helheten gör sig mer än väl. Till en skräprulle en ensam tisdagskväll får jag anse sig mer än nöjd, men nog hade jag förväntat mig lite mer av vinet.

Tills nästa gång. Jobba på en onsdag???

Pst. Kvällen fick ett abrubt slut igår, nästan färdigskriven rusar jag i sängs. Lilltösen vaknade men det vulkaniskta utbrottet uteblev, fy f*n va skönt. Tacksam, lättad och glad i hågen stiger vi, jag och pöjken, upp vid vår sedvanlig tid 05:00. Gårdagens inlägg blev alltså dagens, ingen sorg i detta bara ett klargörande varför det kan upplevas att jag stundtals lever i gårdagen, fast det är klart ibland har jag ingen förklaring.

Antinori La Braccesca Vino Nobile de Montepulciano 2007. Städarens tidevarv..

2012-01-23T06:15:00.001+01:00

Nobelt vin för 149 pix?

Storstädning, nja en helhus dammsugning och källarrensning kanske inte kan klassas in i storstädningsfacket men hela söndagen tog det. Med katt och två små känns det lika ogjort varje gång dammsugaren tas fram, för hur noggrant det än dammsugs kan man ge sig tusan på att det virvlar fram någon hårtuss, kattströbit eller liten sten som lägligt fastnat på någons tass eller fot. För att inte tala om att någon, oftast under 110 cm, har hunnit dra fram något nytt innan dammsugaren tystnad och således initieras skräpbildandet innan det gamla försvunnit och så går cykeln. Fast det är klart, lite renare blir det och sinnet lugnas ytterliggare några dar.

Källarrensning däremot är en helt annan sak, eller kanske inte, av någon konstig anledning ackumuleras det mesta på golvet eller slarvigt staplat och här har inga små härjat. Nej här kan vi endast skylla på de storas egen cykel av samlande, sparande och slutligen slängande. Den enda plats som jag har någorlunda koll på i källarplan är den innehållande flaskor, fast det är klart. Trots att det sällan är något som slängs brukar det däremot "fattas" en del flaskor, i alla fall om man ska tro cellartracker.

I min, att dricka snart del, trängs en del flaskor. Flaskor är nyfiken på, som pockat på uppmärksamhet men där tillfället sluppit förbi, sådant som nyligen inköpts och ska testas av, eller sådant som rent av har skänkts och som väckt direkt nyfikenhet. Antinori La Braccesca Vino Nobile de Montepulciano 2007 (149 kr hos The Wine Company) var ett sådant vin. Duglig VNdM brukar kunna vara användbart, gillas av många, funkar till mycket, sällan allt för krävande och mår bra av något år i källaren. Upp till bevis

En närmare titt

Det är en stor mörk och mustig doft med marsipan, stora mogna bigarråer, plommon, och lite mocca. Det finns någon uppstramamnde färsk träsort, ceder möjligen, ett likörstick i slutet som ökar med tid och luft. Nog för att doften både är stor och mustig men jag tycker ändå inte att den blir vulgär eller för mycket. Bara fylligt Italienskt med en modern touch.

Munkänslan är, sin fylliga doft till trots, pigg med både en upplyftande syra och små uppstramamden tanniner i slutet. Frukten är körsbärssyrlig men riktigt mogen, plommonen tillför lite extra fyllighet och komponenterna från de rostade faten är bra avvägda i en mörkare men ändå oklumpig stil. Med tid blir uttrycket rundare, moderns och fylligt, men balanserar fortfarande på rätt sida i min gom.

Eftersmaken bra lång, aningen kartig, bra torr, bärig med ett antydan rostat mörkare trä. (89-90p)

Jag tar av mig hatten, om jag hade någon, och bugar lätt för smakprovet, detta ska jag ta och fylla på förrådet med. Ett välgjort, publikt och omfamnande vin. Möjligen inget för de med allt för utvecklad ekallergi, eller älskare av ytterst slanka viner men jag gillar det. Ett användbart allroundvin i den fylligare stilen. Tror dessutom att man kan lura fram en eller annan nyansering till bara frukt och ek smälter in något till. För 149 kr är det riktigt bra, i jämförelse med nyligen testade Poliziano 08 är det minst lika bra och då får du levererat direkt till dörren.

Tills nästa gång. Ny vecka, nya tag...

Perrin & Fils Gigondas La Gille 2008. Sol och sömnlöshet..

2012-01-20T06:00:00.001+01:00

Undrar vad som lurar där bakom

Efter en heldag med solhäng vid päronens hemmasjö, traktoråkning, fyrhjulsdito och korvgrillning över öppen eld var jag och battingarna möra, för att inte säga kallrökta. Väl hemma igen försvann orken och kvällen genomleds ovanligt orkeslös. Fick till en kvällsträning och sedan var natten ett faktum. En natt kantad av sömnlöshet, lägg till uppstigning i ottan och dagen har minst sagt startat sömndrucket. En del av mig undrar om det är farligt med frisk luft i stora doser? Lätt värt det i så fall men det borde komma förpackat med varningstext. När kroppen är vaken men sinnet sover, sonen fått sin välling och Mollys vänner tjattrar på, sitter det på sin plats med lite slösurf. Favoritämnet? Viin.

Att köpa vin på nätet är riktigt smidigt, men hur blir det när något går fel? Ärligt talat har jag inte så mycket erfarenhet av den sidan, om jag haft tur eller om näthandlarare sällan gör fel vet jag inte. Men nu smög det sig in ett litet misstag, 2007 blev 2008. Litet kanske någon säger, något snöpligt säger jag. Efter lite mailkontakt kom vi fram till en kompromiss, eftersom det är dyrt att skicka tillbaka flaskorna och sagda årgång dessutom var slut fick det bli en halvering av ordervärdet och alla parter blev nöjda. Således blev jag med en "felbeställning" som resulterade i några halvt oönskade flaskor till ett pris som blev så litet att de gott kan trängas med de andra i källaren. Bara att ta tjuren vid hornen eller bättre, ta korken ur flaskan. Således öppnades första flaskan Perrin & Fils Gigondas La Gille 2008 (kan köpas hos gourmondo.de för 18.90 euro plus frakt).

Stram vinbärsfrukt, örtig grön med mörkare inslag av laritsrot och något obestämbart. I nuläget är doften åt det tunnare hållet, ungt och med en liten spritskjuts i slutet. Hm då var vi där med tempen igen, sabla källare att vara sval. I "rätt" temp känns utrycket fortfarnade åt det tunnare hållet men inga alkoholstick.

Munkänslan är slank och stram med mer vinbärsfrukt, mörkare drag av lakrits och även här en örtighet. Uttrycket balanserar på bitterhetens rand och något smågrönt poppar upp lite här och där. Inte riktigt i balans och möjligen i snipigaste laget.

Avlsutet stramar upp med torra något kartiga tanniner och eftersmaken är bra lång, torr, med mer stram frukt, brända örter och lite kärnbitterhet. (86-87+ efter en rejäl luftning, se nedan)

Men hallå, efter att ha korkat igen och lämnat det öppet i tre dagar sjunger vinet på en helt annan vers, fortfarande slankt i uttrycket men komponenterna har landat och integrerats på ett ytterst kvalitativt sätt. När det sista åker ur flaskan dag 5 sjunger vinet vidare på den matvänliga, slanka linjen. Det mörka ligger och mullrar i bakgrunden och balanserar den smidiga småprimära frukten. Helheten sjunger skönsåg till skinkstek, skysås och potäter.

Det här vinet gör mig nyfiken, först vid öppnandet så afärdade jag det som tunt och ogint, något som det skulle rynkas både en och annan näsa åt. Tre dagar senare, finns det en inneboende styrka och charm som trots sina gröna och tunna drag väcker frågan om det finns mer att hämta här med lite tid.

Snabbmat

En liten extra notis om maten, eller rättare sagt lergrytans förträfflighet. Att långkok kan gå så snabbt, 10 minuter till förfogande och inte en sekund att förlora.
Gör så här: Fram med skinksteken, gnid in i salt och peppar. Ner med lök, äpple, honung, en skvätt vittvin (gärna halvtorrt), några lagerblad och chiliströ. I med steken, in i ugnen på 175 grader, klart. Låt stå någon timme och någon lite till på eftervärme. Betyget meja, meja från minsta och en skriande köttåtgång är mer än godkänt.

Tills nästa gång. Var hamnar du när slösurfandet kickar igång?...

Embocadero Tempranillo 2009. Betyg..

2012-01-17T12:00:00.002+01:00

Är flera bättre?

Uha poäng, who wants them and who needs them? Jag, tydligen. Om ni inte sett det tidigare så har jag som oftast en dubbelpoäng följt av mina noter på vin. Noter och betyg satt efter mina referenser där jag som oftast följt vinet under en längre tid, med eller utan tillbehör. Ett betyg som på intet sätt är fixt utan snarare en fingervisning för, och av mig för att kunna gå tillbaka och få ett hum om hur det specifika vinet upplevdes vid den givna tidpunkten och under dessa omständigheter. Med andra ord, min momentana sanning hur upplevelsen var.

Men då var vi där igen, vem är jag att betygsätta vin eller något annat för den delen? Som utbildad pedagog så bör och ska jag sätta betyg, alltid utifrån en given mall, oftast med tolkning, alltid med individen och satta betygskriterier i fokus. Där kan vi snacka om skarpa skott. När det kommer till vin så handlar det om många aspekter, mallen är hyfsat given, omständigheterna skiftar och upplevelsen är sig aldrig lik. Med andra ord är det ett betyg som ska och bör tas med en stor nypa salt. Jag tror, utan att överskatta min egna person att det finns folk som faktiskt bryr sig om vilket betyg jag sätter på ett vin och följaktligen hoppas jag att densamma utmanar och ställer sina egna preferenser mot mina.

Med det sagt, tänker jag fortsätta hålla på med mina professionella betyg och mina mer hobbiebetonade, med förhoppningen om att jag ska bli bättre, få större referensramar, ständigt ifrågasätta och utmana mina och andras normer. För slutligen handlar det, när det kommer till betyg på vin, mat och dryck som så mycket annat, om den egna smaken, omständigheterna kring det upplevda och vilka referenser den person har som betygsätter.

Däremot ska man inte undervärdera, eller övervärdera för den delen, ett betyg som blir satt på ett vin. Det råder ingen tvekan om att det finns en besatthet vid poäng och jag kan bara motvilligt medge, att jag i likhet med många andra påverkas. Att ett "dyrt", och såldes förhoppningsvis påkostat vin, får en hög poäng känns inte annat är naturligt då processen att skapa detta vin kostar mer än att tillverka ett "billigt" massproducerat vin. Men där upphör också logiken, att ett vin skulle få högre betyg för att det är svårt att få tag i, producerat i liten skala, av någon berömd vinmakare eller någon annan påverkbar faktor kan i och för sig påverka upplevelsen men egentligen inte vinet i sig.

Samtidigt kommer man inte från att "billiga" viner som får en hög poäng skapar en hel del intresse. Om man använder sig av att klassa vinet som ett fynd, prisvärt eller något annat betyg som ställer sig i direkt jämförelse gentemot pris har man oavsett smakprofil endast uttalat sig upplevelse - pris. Något som vi i Sverige verkar oerhört intresserade av. Om man istället använder en gradering utifrån upplevelsen ska ett 90 poängsvin ge samma upplevelse oavsett om det kostar 90 eller 900 kr. En i mitt tycke intressantare klassning.

Å andra sidan har jag hört i flera forum att det skiljer sig markant även här, ett 96 poängsvis för trehundra är aldrig lika bra som ett 96 poängsvin för tretusen. Där kan jag inte uttala mig då jag mig veterligen aldrig upplevt ett 96 poängsvin oavsett prisklass. Hur ska man då som vinsörplande amatör förhålla sig till hela poäng kontra pris förhållandet. För att de lever ett förhållande, om än i disharmoni, känns oundvikligt. Enklaste sättet, framförallt när det kommer till billiga viner, är att smaka och ta reda på vad man själv tycker. Förhoppningsvis har, kritikern i fråga rätt och då är det bara att jubla eller så når upplevelsen inte riktigt upp till sitt rykte och då har man själv blivit en upplevelse rikare. I vilket fall är det alltid intressant att ifrågasätt och utmana ett betyg.

Därför kändes det givet att prova Embocadero Tempranillo 2009 (9,95 Euro) från Bodega Pedro Regalado i Ribera del Duero. 92 poäng från advokaten i väst, för hundra kronor kändes det nästan för bra för att vara sant.

92 pinnar?

Hur var då vinet?
Det är en stor fruktdriven doft med mörka mogna bjönrbär, vinbär och lite hallon. Utrycket är överlag åt det mörkare hållet med ett litet likörstick i slutet, annars är det, trots sin ungdom, en hyfsat balanserad doft med småmycket av allt.

Smaken är framförallt fruktig, smårund, med gott om den mörka frukten som trängdes i doften. Uttrycket är balanserat generöst med en småfyllig munkänsla. Nog för att det finns gott om mörkare toner, en del fat, men de tar på intet sätt överhanden. Avslutet stramar upp med pigga och småtorra minimala tanniner.

Eftersmaken är hyfsat lång, torr, med strama fruktoner blandat med lite smårostad kaffe och choklad. (87-88p inte en pinne till ;))

Generöst, fylligt men ändå med en balanserad och hyfsat nyanserad skepnad. En övertygande spanjor som gav mersmak. Se dock till att servera hyfsat svalt, kan bli lite alkoholstickigt om tempen blir för hög. Passar utmärkt till något grillat men samtidigt tillräckligt smidigt för att passera utan något till om du är sugen på något fylligare rött.

Tills nästa gång. Sedan har vi det här med flaskvariationer också...

Poliziano VNdM 2008 och Weingut Schäfer-Fröhlich trocken 2010. Tänka sig, 65 år senare..

2012-01-15T13:00:00.002+01:00

Både rött o vitt, dagen till ära

Hela familjen på plats, trerättersmeny och födelsedagsfirande, känns det igen? Jo nog är det ypperligga tillfällen att släppa allt vad bestyr heter och samlas för en kväll av gemytlig samvaro. Vem bemärkelsebarnet var? Farsgubben, så mycket till barn kanske man inte kan påstå fast å andra sidan kan alla drabbas av ungdomlig entusiasm, oavsett ålder. Fråga bara mor när nya fyrhjulingen stod på uppfarten, snacka om barnslig för tjusning. Nu kanske någon undrar om himlen öppnat sig och låtit det regna en fyrhjuling på födelsedagen, inte riktigt men det skulle varit en syn.

Eftersom det var fars dag så ville jag bidra med något jag vet faller honom på läppen, i kombination med den egna nyfikenheten drog jag korken ur två flaskor. Lyckligt ovetande om vad som skulle serveras denna kväll blev det ett vitt och ett rött. Man kan alltid tajma in dessa på något sätt, fast just denna kväll skulle det visa sig extra svårt.

En fräsig start

Först ut var Weingut Schäfer-Fröhlich Riesling trocken 2010, instegsriesling brukar kunna vara scharmigt inställsam på ett direkt och okomplicerat sätt, så var även denna. Doften är fräsh med gott om söt sirlig frukt, mango, persika följt av lite stenigare krydda. Balanserat och inbjudande i ett svalt och ungt manér.

Smaken är minst lika fräsh, sirligt syrlig med en tydlig vichy nouveau fräsighet. Frukten spelar på bra i bakgrunden och efter lite tid i glaset minskar färsigheten och kryddigheten tilltar och ramar in helehten. Eftersmaken klingar ut ganska fort och lämnar ett lätt lite honungssyrligt avtryck. (84-85p)

Möjligen i både yngsta och enklaste laget, till brushetta med rödlök och romröra försvann vinet, en svårmatchad vinrätt överhuvudtaget. Fungerar säkerligen bra mycket bättre med ett fruktigare alevariant. Hur löser vi det, jo sippar på vinet före och efter tuggorna.

Stabilt

Då var Polizianos Vino Nobile di Montepulciano 2008 (nr 99262, 179 kr) ett bättre sällskap till huvudrätten, även om den kvällen till ära bestod av fisk, närmare bestämt lax. Tycker faktiskt att den fetare fisken mår bra av att sparras med ett rött mustigare vin. Fast det är klart, hade jag vetat vad som skulle serveras hade jag nog valt något annat.

Hursom, stor mörk doft, lite murket trä som viftas bort med lite luft. Frukten landar någonstans mellan riktigt mogna körsbär och dito plommon, lite svavel och mer småmurket trä. Ett släng orientaliska kryddor och lite eteriska toner gör att uttrycket balanseras upp, även om helheten är både mörk och muskelig.

Smaken är lättare än doften angav och framförallt är det mer balans mellan komponenterna. Vist är det en påtaglig ung frukt och nog är det rikligt med fat men gillar man det känns det snarare som en mustig kram. Syrorna är intakta och balanserar uttrycket, tillsammans med att avslutet snörper upp med minimala men kännbara tanniner känns vinet fylligt men bra balanserat. Inte så mycket nyanser i nuläget utan mer full fart.
Eftersmaken är riktigt lång, hyfsat torr, med både mörka körsbär, en kärnkänning och något mörkare träslag. (89-90p)

Ja, köper man Polizianos Vino Nobile de Montepulciano så vet man vad man får. Ok att det finns skillnader mellan årgångarna men detta är nog ett av de jämnare viner jag provat, inte för att jag är någon expert men 05, 06, 07 och nu 08 har haft små variationer, som alltid gett smaklig utdelning och gått hem hos de flesta kring bordet. Fast det är klart, undrar om inte denna årgång är den bästa i mitt tycke.

Tills nästa gång. Grattis ännu en gång...

Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso Riserva 2008. Vardag..

2012-01-12T06:30:00.002+01:00

The Italian way

In i vardagslunket, fort gick det också. Tror att allas humör vinner på uteblivna sockerspikar, fettdippar och allmän paltkoma. Matlistan upp på kylskåpet och vardagens lugna lunk kan fortgå. Ett efterlängtat inslag är kvällsvickningen, inte att den försvunnit snarare ändrat form. Under långhelg är det lätt att den blir något släntrian och enformig då det finns gott om snask i alla dess former, nu när träningen dessutom sett dagens ljus igen känns det helt enkelt inte rätt att toppa den med några chokladpraliner, if you know what I mean?

Nej, fram med ost och kött. Ibland bara ost, ibland bara kött även om de bästa kvällar kantas av både och. Till en krämig hårdost och torkad korv finns det få ting, i min bok, som passar lika bra som ett redigt Italiensk tjut, syror, slankhet, balanserad körsbärsfrukt är attribut som lirar härligt tillsammans med fett, salt och köttstruktur. Efter ett hojtande från månglaren i söder fanns vissa förhoppningar om att Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso Riserva 2008 var precis vad som behövdes efter ett gött gympass.

Över bukten in i glaset

En ärlig Italiensk doft med surkörsbär på en mörkare botten av något obestämbart. En ganska stor doft som både har krydda, intensitet och ett uns lätthet. Lite topptoner av orientaliska kryddor och likördricka ramar in helheten på ett trevligt och småenkelt sätt. Med luft och tid tillkommer lite undervegetation och mer eteriska toner.

I munnen är det friskt och lättsamt men ändå med en betryggande tyngd. Härliga syror slingrar ikapp med mogen syrlig körsbärsfrukt blandat med mörkare kryddigare toner. Avuslutet stramas upp, som om det behövs, och lämnar ett torrt men läskande avstamp in i eftersmaken som hyfsat kort men bärigt läskande med lite mörkare toner. (86-87p)

Går inte att ta miste på vare sig drickbarhet, hemkomst eller charm. Priset skäms verkligen inte för sig heller och det blir enkelt, hur hårda granskande glasögon jag än försöker se igenom, en klar rekommendation för 90 pix som du får lägga ut om du låter någon annan frakta hem till Svedala. Behöver jag säga att det är användbart till stort sett allt ätbart som har härkomst i stövelland.

Vinet har lirats av billigt, via intresserad till rhône. Och troligtvis kommer fler toner, för Carlo skickade detta gratis till svenska vinplonkare.

Tills nästa gång. Med vardag kom en ofrivillig uppstigning 05:00...

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008. Variationer..

2012-01-09T18:00:00.001+01:00

Kall o snipig?

Ibland kan jag slås över livets banala cykler. Fast å andra sidan är det det småsakerna som gör helheten. Som imorse, kom till jobbet helt övertygad om att jag inom någon timme skulle få min beskärda del av rudimentära frågor om livet i allmänhet och matematik i synnerhet. Men se, eleverna börjar inte förrens imorgon. Så var den dagen på jobbet precis som vilken annan fast helt annorlunda.

Samma sak med årgångar, ni vet de där små siffrorna som står på flaskan, men som systembolaget inte tar hänsyn till. Château Blabliblö smakar tydligen samsamma oavsett om den kommer från en kall och blöt årgång som om den skulle komma från en varm och solig årgång. Jamen det är ju samma vin, sak samma eller hur? Eller kanske inte, ska med handen på hjärtat tillstå att jag ibland stirrar mig blind på förmodat goda årgångar och att det är nyttigt att prova "dåliga" årgångar. Men skillnad, jo det är det även om de nödvändigt inte behöver vara dåligt.

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008 (nr 75233, 215 kr) höll på att bli ett sådant vin, märkt av en "dålig" årgång och därmed förpassad till skuggan av 2007 och 2009. Men så finns det upplysning, och så finns det UPPLYSNING, och tur är väl det annars hade jag missat denna pärla.

ne, varm och generös

Direkt från plopp och hyfsat svalt

Bjuder vi upp med sötlakrits, mogna jordgubbar, hallon och aningen örter. En sammstämd doft som varken känns burdus eller blyg. Balanserad kanske någon skulle säga, inbjudande kan jag lägga till. Aningen kirsh i bakgrunden men snyggt och i schack.

I munnen känns det att vinet är något svalt men vad gör det, frukten är vital med återkommande doft associationer, mer lakrits och örterna är något mer påtagliga. Uttrycket är inledningsvis snyggt balanserat med en otrolig följsamhet. I avslutet blir det en ganska påtaglig bitterhet och en aning snipigt, en uppstramande torrhet som möjligen skulle kunna kalla tanniner. Hallå hur svalt var det egentligen? Oj 14 grader. Vänta lite till.

Med högre temp, runt 18-20 grader, byts bitterhet och snipighet ut mot en värmande kram med en liten alkoholkänning, uttrycket förblir balanserat men nästan löjligt krämigt och följsamt.

Eftersmaken är riktigt lång, bärig med något bittra örter, lite kärnkänning och mer sötlakrits. (90-91p)

För att tala ren svenska, fy faen va gött!. Ok att det är ungt, att doften möjligen inte riktigt bjuder till, och att det inte vinner på att lagras men vilken direkt njutning detta vin bjuder på. För 215 kr är det, om inte löjligt bra, så riktigt bra. Korka upp, sniffa och njut i stora klunkar. Kanske var dumt att avfärda 2008 helt o hållet.

Tills nästa gång. För att inte tala om hur dag 2 och 3 blir...

Lanson Extra Age Brut N.V & Maxime Trijol Petite Champagne Cognac 1969. Så var semestern slut, nu börjar (f)ledigheten igen..

2012-01-08T12:20:00.002+01:00

Bubbel passar nästan jämt

Sista självande dagarna på en ledighet som ännu en gång tangerar att vara alldeles för kort. Ops jasså man får inte klaga när man har tillbringat tre härliga veckor av familjesamvaro? Ne, hursom, vi toppar slutet med ett besök hos fruns syster med famlij. Lite längre bilturer kan, minst sagt, vara trixiga när man har små i bilen. Förutom en halvtimmes nattskräcksgastande var det ok. Vistelsen i sig var fenomenalt bra och intensiv precis vad som behövdes för mersmak.

Väl hemma påbörjas sista julrensningen, pynt och dylikt har förpassats till sedvanlig kartong, men maten. Eller rättare sagt julsnasket ska bort. Inte bara julsnask kan tilläggas, en frystömning senare känner jag mig lättare till sinnes och kan fortsätta att påbörja det nya året, med allt vad det innebär. Lax o grönsaker till lunch och en mustig gryta till kvällen, precis det renande som kropp och själ behöver. Mer om det senare..

Förutom de barnvänligare alternativen, som fem små battingar kräfva, hanns det med lite vuxensnask också.

Varför ska det vara så svårt att lagra skumpa?

Lanson Extra Age Brut N.V (nr 77138, 599 kr) var tyvärr alldeles för ung, skulle mått bra av något längre tid i källaren men då tillfället kändes rätt så ryckte korken. En fräsh fyllig skapelse med gott om syra och en smaksam beska fast utan betungande brödighet tillsammans med ett djup som sjöng av kvalitet. Tillsammans med bajskorvsliknande, hantverksmässiga mata grande från Gefle Chocolaterie var upptakten på kvällen i full färd.

Gästfrihet i flaska

Annars var kvällens mogna behållning, Maxime Trijol Petite Champagne Cognac 1969 (kan hittas här), som efter 38 år på fat fortfarande hade en bibehållen frukt. En elegant skapelse med en tydlig prägel av luxuösa fat. Ett djup och robust känsla som endast kan lockas fram med tidens tand. Behöver jag säga att smak och eftersmak var komplex och riktigt lång. En riktigt god vickning, vars ensamma majestät klingde ut i takt med kvällen.

Tills nästa gång. Tack ännu en gång, nästa gång Februari, aiit...

Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2006. Ett högst ovetenskapligt experiment..

2012-01-05T10:10:00.000+01:00

Min svägerska med familj dök in och lämnade passande nog klappar till hela familjen strax innan julhelgen. Klagade tidigare på att det inte är så många julklappar till farsgubben men nu fick jag öppna ett paket som bara var till mig. Bakom det dekorativa papperet och den gedigna inslagningstekniken fanns en dekanter med det fantasifulla namnet Dining New Norm Karaff Viniliter Vinluftare 21cm. Finns bland annat här.

Dags att testa, eftersom jag inte orkar hälla en skvätt i en gammal hederlig karaff blir det knappt ett semivetenskapligt test, om det nu finns några sådana. Alltså i med en skvätt i min maturebalja och vispa runt, ihärdigt ska tilläggas. Resten körs igenom karaffmakapären. Kvällens testobjekt, Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2006 (nr 12357, 149 kr, 375 ml), har jag aldrig testat innan så det är spännande nog.

Stort glas, liten flaska

I glaset.
Doften är stor, ganska mörkmurrig med lite krutiga drag som dröjer sig kvar och övergår i mer tobak och välsmort läder, mörka mogna moreller, något volatilt snudd på aningen likör finns på toppen. En härligt trumpetande doft som stoltserar med ungdom och kraft.

Munkänslan är slank, balanserad med smått markerad syra, frukt och tanniner som biter tag ganska snabbt. Frukten drar absolut mot körsbär, mörka men inte lika mörka som doften angav, ackompanjeras av någon mörk småbitter choklad, lite krydda och mera läder.

Eftersmaken är lång, torr med körsbär och någon mörkare chokladsort.

Om doften angav ett relativt färdigt intryck så säger smaken vänta. Finns gott om charm och luxiösa inslag men är möjligen något för krävande direkt vid uppkorkandet.

DNNKVV 21cm, in action

I med flaskan och vänd, gånger två ska tilläggas. Innehållet sipprar sakta ner längs med kanterna och bara uppenbarelsen bjuder på en tillställning. För att inte tala om momentet där man håller tillbaka till flaskan, no hands får en helt ny innebörd.

Doften känns snarlik, möjligen något mer integrerad. Inga större skillnader med andra ord.
Men smaken, oj mycket följdsammare och lenare, samma uttryck men mycket mer harmoni och mer sammanflätad. Tycker nog också att likörkänslan har blivit mer markant och eftersmaken, som fortfarnade är lång, har blivit något träigare. (90-91p)

Kan nog tänka mig att köpa på någon flaska till, fullstorlek, och vänta ut lite mer multna toner, känns verkligen som att stoppningen räcker till.

Kan man då dra någon vetenskaplig slutsats av detta, knappast. Finns faktorer som värme, tid och sensorisk påverkan. Detta till trots tycker jag mig märka en skillnad vilket i min bok räcker, roligt att den uppskattade presenten är mer än en typisk "bra att ha grej från Cervera",

Tills nästa gång. Ett stort tack till la familia i Bålsta...

Pst. Franko fyller på, IV inte lika mycket..

Château d'Armailhac 2007 å så lite bubbel på de. Igår, idag, imorgon..

2012-01-02T06:20:00.000+01:00

Naturen glittrar till

Wild and crazy? Nja inte så värst. Efter sjukdomar på repeat tog vi det säkra före det oanskrämligt osäkra. Vi var hemma och tillbringade de sista självande timmarna, på året, i hemmets lugna vrå. Lugnt och lugnt, med en dotter som precis slutat med napp, kombinerat med nättskräck, blir det inte så mycket lugn på kvällarna. Lägg till oansvarigt, slösaktiga människor som väljer att bränna upp plånbok och ozonlager och skrämma djur och barn till vettet, så var det som vilken halvnykter tillställning som helt. Man är med men ändå inte, liksom. Ojoj, bäst att lägga av innan gubbstatusen helt och hållet tar över och P1 tonerna dränker alla typer av ungdomliga toner. Hursom, nytt år i annalkande innebar trerättersmiddag för föräldrar och barn. Innehåll på tallrikarna bytte ägare och stämningen var uppsluten, inte så värst under tillagning men desto mer efter. Tyvärr lyckades jag inte med dryckes matchningen den sista måltiden, även om delarna i sig var ytterst kapabla.

Siktet var inte helt kalibrerat

Kvällens röda rackare, Château d'Armailhac 2007 ( går att fås för 325 kr hos TWC), tutar på från start med en mörk doft med både katrinplommon, svartavinbär, enbär, vitpeppar och någon mer barrkrydda. Doften är åt det yngre hållet men ändå med en viss inställsam rondör.

Munkänslan är åt det slankare hållet, bra tryck i frukten som både är mörkt generöst med mogna plommon och lite stramare med svartavinbär. Syran spelar på gött i bakgrunden och tanninerna är återhållet inneslutna i helheten, nästan tama. Det finns även lite drag av enbär, vitpeppar och något färskare träslag tillsammans med en angenäm rostad ton och någon mer krydda.

Eftersmaken är len, bra lång med frukt, barr och småfärskt trä. (88-89p)

Helheten känns slank men med övertygande tyngd i uttrycken. Efter några svängar i decantern så är munkänslan nästinpå len men med en tilltagande kryddighet som inte gör sig med kvällens kalvstek, madeirasås och råstekta potäter. Nej, till detta unga drickfärdiga vin skulle det vara något med mer motstånd, en mustiggare gryta eller varför inte en entrecote med bea och klyftisar.

2002-2012, tydligen inte tillräckligt

Nyårets bubbel, Palmer Millésime Brut 2002 (nr 7867, 274 kr nu årgång 2005) , blev en kompromiss då sällskap uteblev och fruns näsa alltjämt var ur funktion. Klart bättre dag 2, vet ännu ej hur den är dag 3. En fräsh inställsam doft med ostronskal, citrus och aningen, aningen brödighet. Smaken är lätt, bubblorna är pigga och nästan syrliga, med en begynnande mognad och rondör. Eftersmaken sitter i ett bra tag. Enkel och rättfram med en begynnande mognad som säkerligen tål några år till i ryggläge. (86-87p)

Tills nästa gång. Sängläge innan tolvslaget på nyår, ojoj gubbvarningsklockan ringer igen eller är det småbarnsbluesen som gör sig påmind?...

2011. Nö(r)dens år..

2011-12-30T13:30:00.000+01:00

Årets skörd

2011 året då..

Vem som helst kan tycka till om vin..
Vem är jag att bedöma vin? Jag har en liten näsa snett nedanför mina två småsneda ögon och en mun strax under denna. I kombination med återkopplingar till mina hjärnhalvor tycks detta räcka för att bli erbjuden att testa vin i förmån för den allmänna åsikten. Och jo, det är ett faktum att "bra" vin, kan och bör, konsumeras av alla oavsett kön, etniskt ursprung, tjocklek på plånboken och smak. Ok att ålder må ha en avgörande faktor fast där finns det andra som står för pekpinnarna. Säga att det är en revolution är att ta det några giliotiner för långt, men nog finner jag en tillfredsställelse att jag och mina lekmannagelikar får en liten del av den stora tårta som utgörs av allt för mycket "vinsnobberi". Fast vem är jag att säga någon om det, oavsett vilket, är det en ära att tänka i banor som en vinnörd.

Kameran blev större och större..
En förlägd del av min arm, nja kanske inte riktigt men ljuset kom i takt med att kameran växte. Eller var det kanske tvärt om. Från att ha sett ljus som något märkbart när solen går upp och något omärkbart när solen gått ner har jag vandrat in i mellanljusets värld. En värld full av reflexer, dimmljus, ströljus, sidoljus, gultljus, vittljus. Ja listan kan göras lika lång som hårddisken blir full av bilder som bara "måste" fångas. En existentiell del av dessa utgörs av vinösa inslag. Bah, inte bara vinnörd utan dessutom vinkortsnörd..

Datorn blev segare och segare..
Jaha ja då sitter man på sin PC, utan några egentliga specifikationer med program som tar mer och mer av både ledig tid och datorkraft. En fullständig bildkrash mitt i gjorde att Januari till Mars upphörde att existera i all bildlig form och säkerhetskopierande tog ovärdsliga proportioner. Några diskar senare sitter jag och drömmer om en fullmatad Mac. Jag vill bli en Macnörd..

Familjen växte och växte..
Inte nog med att jag blev äldre, passerad 30 pinnar på höstkanten, mina barn blir fler och fler. Nu är vi, förhoppningsvis, uppe i tre nästa år. Ska bli högst härligt och 2012 års summeringar blir troligtvis kortare och kortare.. Jag finner största glädje i att fortsätta utvecklas som familjenörd..

Vinkorkarna blev fler och fler..
Lådan med korkar kan knappt stängas och då endast innehållande de som har passerat min korkskruv. En oansenlig mängd vin har passerat glasen (och vasken) detta år. Flaskor öppnade samtidigt har hänt, skedet när vinets absoluta topp spekuleras frekvent och i vissa fall förekommer även hedonistiskt njutande. Tänk att en dryck kan skänka så mycket glädje, njutning, ånger och kontemplation, unikt om du frågar mig.

Om jag ska försöka nämna någon eller några höjdpunkter det gågna året, ur ett vinöst perspektiv, så är gemenskap årets absoluta etta. Att få dela, tilldelas och ge med sig av sin godbitar till likasinnade och oliksinnade är pjur njutning. Inte ofta man kan bocka av ett nyårslöfte men förra årets förhoppning om något annat än virtuella möten har besannats med råge. Tack alla ni andra vinnördar..

Imorgon smäller det

Tills nästa gång. Gott nytt och förhoppningsvis blir nästa år minst lika bra som detta...

Post julhelg..

2011-12-27T07:30:00.000+01:00

Något ortodoxt kanske men jag tillhör inte julens ivrigaste anhängare, för mycket måsten, aningen för stort fokus på det materiella och alldeles för lite julklappar åt mig. Skämt o sido, har inte riktigt lärt mig att uppskatta högtidernas moder. Årets julkväll blev dock lite i kortaste laget även för mig, en uttragen nattning och ett tidigt nattskräckscenario satte punkt på kvällen precis efter famlijens julklappsspel.

Förutom ovan nämnda är julhelgens största behållning alla kategorier gemenskapen och samvaron som ledighet, mycket mat o dryck och allmän generositet skapar. En oslagbar kombo där delarnas samverkan skapar helheten. Kulinariskt fungerar det tyvärr inte lika, delarna av allt som trängs på tallriken blir ett sammelsurium av smaker som oavsett varje smaks förträfflighet bildar en fet, mäktig kompott som trängs och sedermera kulminerar i något som endast kan liknas vid vällingsvimma. Fast samtidigt, vad vore julen utan att känna mättnad ända ut i sidorna?

I år, dryckesansvarig och allt, gjorde jag ett försök att föra in lite nymodigheter i familjen. Två utmanare, eller snarare alternativ presenterades. Kan väl knappast säga att de mottogs med ivriga hejjarop, ok kan nog medge att det bara var jag som uppskattade alternativen men det var gott nog för mig.

Nu var det jul

Först ut var komplementet till eftermiddagens glögg, Madeira. Har skrivit om Madeiran från Justino Henriques förrut. Madeira, förrutom att vara en förträfflig dryck håller den för att stå öppnad länge. Vissa varianter längre än andra men på den dryga månad som denna stått öppen hade det tillkommit en smygande pikant syrlighet som bara balanserade upp sötman något ytterliggare. Trots att jag klagade på lite brist av komplexitet slår det Blossas årgångsglögg med hästlängder. Till hemmagjort godis var det riktigt trevligt även om det var klart bäst till kakorna fyllda med mandelmassa.

Till julbordets många smaker brukar det bli snaps och något typ av "julöl". Ja, vad passar egentligen bättre till rökt lax, jansson, köttbullar, körvar, patéer och allehanda röror? Inget? Jo, nog är det bra allt men helt ärligt tycker jag att alla kryddor i ölen kan bli något för "tunga". Vad har då alla dessa maträtter gemensamt? Nja möjligen inte så mycket men två komponenter som det finns gott om är salt och fett. Något för att balansera upp dessa två inslag och som dessutom inte tar "överhand" med sin egen smak. Varför inte lite bubbel? Något smårund, bubbligt med en pigg syra som kan skära genom den fetaste av maträtter.

Nästa år igen?

Champagne Heidsieck Monopole (kan fås för 249 kr hos THW) passade riktigt bra med sitt fräscha men ändå smårunda uttryck. En Champagne i den lättare klassen som ändå har en nett rund ton trots epitetet extra dry. Förutom främst citrusfrukt ackompanjerad av gula syrliga äpplen fanns en ton av honung och brioche som utmynnade i en hyfsat lång eftersmak. Ok att det inte helt och hållet lyfter varje smak på julbordet men jag tyckte att det var ett riktigt bra alternativ. Se bara upp för sillen, något som jag överlag brukar pga av dess något tråkiga inverkan på magen, här kan det skära sig rejält.

Juldag och en fantalastisk kalkon, Roagnas Langhe Rosso 2004 (nr 75237, 199 kr) var inte lika bra. Något sluten och lite småsnipig, kan vara maten som var något mäktig eller att min ihållande nästäppa slog till igen men detta var nog det sämsta från Roagna som jag har inmundigat, en obloggad Barbera 06:a inräkant. Trots det är det fortfarande riktigt bra, syrliga körsbär, mogna mulligare toner och en rustik personlighet som gör att jag direkt tänker Roagna. Flaskan försvann till maten vilket på sätt och vis var synd, hade gärna provat en skvätt dan efter.

Helgens höjdpunkt, inte helt utan inverkan av ovan intag, var annandagens pasta med Fratelli Revellos Dolcetto 2009 (kan fås för ynka 89 kr här). Inga storheter i sig men tillsammans, smack rakt in i tjurens öga.

Tills nästa gång. Ännu är inte året slut...

Så var det dags..

2011-12-22T12:00:00.001+01:00

Snart börjar shytteltrafiken mot västliggare breddgrader, hela 0,25 timmes färd för att vara hyfsat exakt. Ibland är det skönt att ha nära till större delen av släkten. Julbord och juldagsmat, gissa vem som är dryckesansvarig? Jorå, laddat upp med en back julbira, några smånubbar och vin. I år blir det faktiskt lite bubbel till julbordet, får se hur det mottas av resterande julfirare.

Tills nästa gång. Kortet säger allt...

Julens ost, en av dem..

2011-12-20T13:00:00.001+01:00

Hushållets ost i juletid

Traditioner, tyngd av dess innebörd, lättad av kontinuitet. Ibland är det trevligt att ha vissa återkommande fixar att ta till. Stod i affären och läste, ost, på den livsnödvändiga komihågannarsglömmerdualltlistan. Då slog det mig, osten ligger ju redan hemma och lurar. Osten, och då menar jag inte resterna av den allt mer skitliknande bit som en gång stolt delade hemmet i två världar, utan minilagret av Arlas hushållsvariant som efter ett års källarsvettande har intagit formen av en vardagsdelikatess.

Vadå, så du?? Jo, köp en, gärna fler, hushållsostar á två kilo lägg på ett svalt ställe och glöm dem till nästkommande juletid. Se för bövelen till att spara plasten på annars blir det lika säkert som att julen kommer igen ett misslyckat lagringsförsök. Om man ska vara petig kan du leta efter ostar som är platta i botten och toppen för att minnimera risken att de jäser innifrån När tiden känns rätt, sprätta plasten torka av och svep in i en passande handduk och servera.

Vad får jag då? Du får en unik, förutsatt att inte någon annan i släkt eller bekantskap gör lika, välsmakande och mängdmässigt passande högtidsost. Och allt detta från den så billiga ointetsägande hushållsvarianten.

Hur smakar då denna lättsamma, unika och hemmalagrade ost? Gött! För att gå in på detaljer, så har osten svettats ut en del vätska så den är kompaktare och sprödare än ursprunget. En lätt nötighet, mer koncentrerad med aningen mer sälta. Det finns, och här kommer det unika in, en viss variation från ost till ost men årets variant har en lätt touch av brödighet, beror säkerligen på koursprung mer än något annat.

Vad passar det till? Allt! från tjocka skivor på allehanda julorienterat bröd till den mer intetsägande franska mackan. Men framförallt gör det sig utmärkt till en lätt, medelfyllig skumpa.

Något till nyår kanske?

Tills nästa gång. Tydligen var inte alla klapparna klara...

Pst. Måste fixa logistiken men i år har jag gett mig katten på att ostfredde ska få sig en bit. Om inte, vet du vads som bjuds om du masar dig upp mot dalaregionen kan tillochmed slänga in lite bubbel.

Concannon Conservancy Cabernet Sauvignon 2008. Krupp, falsk eller inte, hursom inget att leka med..

2011-12-16T10:40:00.001+01:00

Ta en titt på flaskan, alltså över etiketten

Fyra solar, eller var det fem? Ska helt ärligt säga att jag inte har stenkoll, om det beror på brist på tv eller intresse av morgonsoffans hejdukar låter jag vara osagt. Fakta kvarstår, en trevlig kontakt på mitt lokala bolag satt detta i näven på mig med orden: - du som gillar lite "dyrare" viner prova detta. Ja vad säger man? Klart jag ska prova, bävande går jag till kassan totalt ovetande om vad jag har i näven förutom att just Bengan gett det högt betyg. Borde inte vara allt för "dyrt" men å andra sidan är jag beredd att testa det mesta, åtminstone en gång. Nitti pickadoller klockar det in på och flaskorna från Roagna rodnar lätt bredvid, tur att jag lät några blandade lagers slå följe annars hade korgen sett osedvanligt snedvriden ut.

Vad är det då jag har fått med mig hem? Oktobernyhet som således ska finnas på SBs hyllor åtminstone ett år. Concannon Conservancy Cabernet Sauvignon 2008 (nr 6705, 90 kr) finns på de flesta bolag i vårt avlånga land, frågan är vad som finns i den något överprydda flaskan.

Doften är medelfyllig med gott om mörka plommon, mogna svarta vinbär, lite körsbär, vitpeppar, lite tobak och över allt ligger en riktigt inbjudande vibb av nya världen. Jorå det finns en del vanlij men inte på något sätt jolmig.

Smaken är också medelfyllig, ett runt anslag inleder sedan stramas det upp med en icke märkbar men balanserad syra, ung mogen frukt som spelar med finfint med lite mörkare fattoner. Inte klummpigt på något sätt utan bara fylligt, följdsamt och smått inställsamt. Avslutet stramars upp och blir bra torrt utan att för den delen yttra någon annan tannin känning.

Eftersmaken är bra lång, fruktigt, smått saftig med bibehållen karaktär från smaken. (87-88p)

Ibland är det roligt att bli överraskad. Ett druvtypiskt vin med en trevlig röndör men ändå en slankare framtoning. Passar utmärkt som det är eller till något lättare kött alternativ alternativt en mildare hårdost. En klar rekommendation och fyra tummar upp. Eller var det solar??

Tills nästa gång. Nu är klapparna klar, hur går det för er??...

Reichsrat von Buhl Paradiesgarten Deidesheim Riesling GG 2009. Halvvägs..

2011-12-12T14:10:00.001+01:00

Två halvor blir en hel

Tänk, lillpluttan blev sjuk precis när det vankas luciasång på dagis. Kan det vara värre? Jo, om bästa vännen är där. Alltså, en vit liten lögn om att denne också ligger hemma sjuk och lugnet lägger sig i takt med piluttasången. Möjligen inte dagens mest chevalereska gärning men ibland har nöden ingen lag, nu väntar troligtvis fyra veckor av dagissemester så nog är det synd att hon inte fick leka av sig lite. Ett samtal med förskolechefen bekräftar, sex barn av 20 på bygget. Tur att man var en "dålig" förälder och tog sitt ansvar.

Ibland skrivs det inte om det som förtärs, kanske inte tillräckligt intresseväckande, inte tillräckligt med tid eller någon annan anledning som helt enkelt sätter käppar i kreativitetshjulet. Prisintressanta viner brukar dock generera en text eller två, kändes således ganska givet att skriva om Reichsrat von Buhl Paradiesgarten Deidesheim Riesling GG 2009. En tysk GG för under trehungringen, ett givet kap eller?

Ibland räcker det med ett halvt glas

När jag verkligen testa vad ett vin går för brukar jag sippa det över flera dagar, inte alla vin som håller för denna behandling men de flesta. Se bara till att återförsluta och förvara svalt, gärna kallt, så kan det hända saker.

Dag 1
En rund, fräch doft med lite tropisk frukt, hårdare sort av päron, lite krusbär, aningen tuttifrutti i slutet. Vidare kommer en stenigare känsla av mineral även om helheten känns ganska sluten direkt vid öppnandet är det lockande runt med en förhoppning om mer.

Munkänslan är åt det fylligare håller, syran är pigg men inte allt för påtaglig, gul lite fetare frukt, en liten puff av mineral, en aning krydda som övergår i ett lite småbesk avslut med fänkål och några andra örtigare inslag.

Eftersmaken sitter i ett bra tag med gul frukt, lite beska och något ogripbart.

Dag 2
Fortfarande väldigt ung, lite kolsyrebubblor letar sig upp till toppen av glaset. Gul fräsh rund frukt, lite småstenig och druvig.

Munkänslan är fortfarande fyllig , nästan lite småfet, med en välbehållen syra. Frukten finns där men spelar faktiskt lite i bakgrunden, i avslutet biter en grapefruktsliknande beska tag och lämnar en småbitter eftersmak som sitter i ett bra tag.

När vinet passerat kylskåpets kalla klor försvinner den värsta beskan och hela uttrycket övergår i en lättsmält, följsam och inbjudande skepnad.

Dag 3, 4 och 5
Fortfarande en ung och något återhållen doft, mer sammansatt än tidigare,

Smaken är som tidigare dagar fast mer integrerad, beskan dyker upp igen men mer klädsamt och diskret.

Eftersmaken är lång, med hårda päron, lite grape och ätdruvor. (87-88p)

Klart bäst dag tre, fyra och fem men ärligt talat har jag lite svårt att förstå mig på detta vin i dagsläget. Lite svårflörtat med volymen på låg nivå och aningen för mycket beska samtidigt som jag skulle vilja ha lite mer "klös" i min GG, var är komplexiteten, mineralieten och trycket i smakerna? Å andra sidan kanske de kan lockas fram med lite lagring? The wine company försåg mig med denna och du kan läsa mer positiva beskrivningar om Reichsrat von Buhls 2010:or hos Finare Vinare som provat Pechstein och Ungeheuer. Ska nog också ta och prova mig en 2010:a.

Tills nästa gång. Sockan är halvfull, eller halvtom beroende på hur man ser på saken...

Castelnau de Suduiraut 2007 & Herrö Blå geten. Konflikthantering..

2011-12-09T14:00:00.002+01:00

Dödligt god kombo

Vet inte om sonen tog varningarna om dagens väderhärjningar på allvar, eller om det var ett av ödets nycker men han valde att ta sovmorgon i morse. Det efter en nätt liten vakenperiod mellan 02:30 och 04:00, men 07:00 hade han fortfarande inte slagit upp sina stora bruna ögon. Frun väcker mig men jag kan verkligen inte förmå mig att stiga upp före pöjken, såå skönt och jobbet får vara utan mig en kvart in på starten. Något som mina medtrafikanter slår fast genom att hålla snigelfart på bara vägar bara för att vinterns manna singlar ner från himlen. Snöyra, älska eller hata?

Vist är det något speciellt med differentierad smak? Eller rättare sagt, hur någon kan tycka att något är vedervärdigt och andra gladeligen stoppar detsamma i munnen. När det kommer till ost där penicillium glaucum har fått härja, tillsatt eller spontant, delas hemmet i två fundamentala läger. Mitt som får ta flykt till spisfläckten och fruns som ledigt sitter kvar vid den bekväma köksstolen. Hade jag inte gjort ett grundligt saneringsarbete vet jag faktiskt inte hur kvällen hade slutat. Hursom tar jag fajten, i alla fall ibland, för möglig ost är så innibängen gott och med rätt tillbehör lyfter det och skapar smaksatta vingar som klarar vilken konflikt som helst.

Säger det ingen, Cheesus vilken ost

Först ut är helgens julmarknadsfynd, Herrö Blå Geten, fler förslag på ostar från Herrö finns här här..
Doftar mycket, svamp, nötter, animaliskt men inte fränt på något sätt.

Smaken är pikant salt med bra stuns i tuggmotståndet, nästan som en vällagrad hårdost. Mycket smak, som sig bör, men balanserat. Mitt i gör sig getostens ursprung tillkänna så smått med små typiska drag av ull, men ska jag vara helt ärligt kan det bero på att jag vet ursprung. Avslutet sticker till med lite extra toner av amoniack men annars är uttrycket vältämjt för att vara en så smakrik ost.

Eftersmaken är låång, med lite ull, mögel och andra skogliknande dofter.

Säger det ingen, dricks för lite sött

Sedan Castelnau de Suduiraut 2007 (nr 3690, 159 kr, 375 ml)..

Söt doft med torkad aprikos, gula russin, bivax, ett drag mot arrak men annars är det svårt att utskönja nyanseringar. Mättad men ändå något dov. Hm känns som att det finns flera växlar att lägga i här.

Smaken är söt, så klart, med gott om mättad frukt. Frukten spelar första fiol men det finns även gott om uppstramande syra som gör ett hyfsat jobb med att balansera all sötma. Lägg till mer komplexa toner av saffran, honung, lite arrak så är du nästan där. Det är en skönt sjungande fyllig kör som gör en sista markering i form av ett småtorrt avstamp in i eftersmaken.

Eftersmaken är tyvärr något kort, men läskande och söt i en frukthonungskyss toppat med lite mer saffran. (87-88p)

Nedless to say, ost och vin i kombination. Så j*vla bra, så innibängen bra. Ingen marmelad behövs egentligen, även om en släng fikon aldrig är fel, ikväll blir det bara ost o vin. Behövs verkligen inte mycket av vare sig ost eller vin för att både mätta själ och mage.

Tills nästa gång. Undrar vilken konflikt som drar igång nu...

Guigal Côtes-du-Rhône 2005. 301..

2011-12-07T12:30:00.002+01:00

Bild 653

Ups, det går fort när man har roligt. Gjorde tidigare en kort notis om att det sakteliga började närma sig 300 inlägg. Och se där, så var det passerat. Istället för att göra en kort historia lång konstaterar jag glatt att det aldrig har varit lika roligt, lika berikande, lika intressant, lika utmanande, lika osv.. Det är helt enkelt j'vligt roligt att få ta del av och få delge sin betraktelser hur amatörmässiga de än må vara. Fast roligast måste nog vara kontakten med likasinnade, oliksinnade och allmänna galningar som detta skrivande har gett upphov till.

Fast det är klart, utan huvudfigur nummer ett, vinet skulle jag aldrig fortsätta. Först ut våren 2009 var Guigals Côtes-du-Rhône 2005 (nr 2011, då 99 kr nu 99 kr, då 2005 nu 2007) . En trotjänare på bolis med över tremiljoner producerade buteljer. Flera röster om lovande utveckling och klar plats i alla begynnande vinkällare. Klart jag köpte på mig, men sedan försvann det i mängden av alla andra "mer intressanta" inköp. Varför? Det här är ju riktigt bra grejjor.

anno 2005

Det är en stor härlig doft med mörka lite småspolerade bär, mustiga örter, aningen chark, lite gammalt trä, enbär och salmiak. En helfransk inbjudande doft där primärfrukten fått gett vika och mognaden har tagit plats. En riktigt härlig snigg måste jag medge. Med luft tillkommer mer mognadstoner som likör och läder.

Munkänslan är åt det slankare hållet, eller? Ja jäklars nog är det ovanligt fylligt för att vara slankt? frukten är småspritig med härligt integrerade mörkare toner som drar något åt källartrakten. Har dock inte riktigt kommit till undervegetationstadiet ännu, franska örter mot oreganohållet, en touch salmiak, en släng åldrande träslag. En pikant syra gör sig direkt påmind och uttrycket balanserar på småbitterhetens rand utan att för den delen tippa över. Tanninerna har i stort sett helt gått in i härligheten och gör sig endast påmind med ett småtorrt avslut.
Eftersmaken är torr men ändå fruktigt bärig, lång och småstram med örtiga inslag.. Röda äppelskal dröjer sig kvar längst. (89-90p)

Men nu så, det här var annat än bloggens första post. Jag vet att jag gillade detta då men nu känns det tamejtusan så bra det kan bli. Mums.

Tills nästa gång. Tack alla som läser, extra tack till er som lämnar en kommentar eller två. Fett nice helt enkelt...

Schiavenza Barolo Bricco Cerretta 2003. I ottan, nu igen..

2011-12-04T06:30:00.004+01:00

Mycket ljus på nebba nu

Vist är det härligt när det går bra, fast jag måste nog medge att det är de riktigt sura dagarna som gör att man uppskattar de bra på riktigt. Med andan i halsen genomlever jag en riktigt genommurken dag utan en tillstymelse till lättning. Lika förvånande som självklart blir följande dag en rudimentär fullträff med godkänt tillsynsbesök som klicken på moset. Nu är det helg igen med tillhörande besök, tacosnask, päronövernattning och julmarknad. Kan med andra ord inte bli annat än fullträff.

Suget efter förra helgens nebbiolodrabbning blev för stort. Ingen idé att motstå, istället fick korkskruven sätta tanden i nästa nebbioloflaska som stod på tur, nämligen Schiavenza Barolo Bricco Cerretta 2003.

Doften är stor och underbart mörkmurrig med både lite mossa och läder, finns fortfarande gott om rödbärig frukt kvar för att ge näsan en ordentlig tripp. Lägg på lite topptoner av någon orientalisk krydda, svamp och lite tallbarr. Allt samlas och ett småfånigt flin infinner sig, det här var mumma för själen.

Smaken är torr med ändå med en rundare balanserad fyllighet, både undervegetation och mörkröd skir frukt slås om uppmärksamheten i munnen. Något smått läderaktigt, småmurket trä och mera barr. Följsamt är fel ord utan mer motsträvigt charmig, går inte att ta miste på drickbarheten även om ed nog måste man ha en läggning åt det lite mer rustika gamla för att verkligen uppskatta detta. Avslutet snörper upp bra med gott om bett i de torra sträva tanninerna. Även om de på inget sätt är oborstade eller för vresiga.

Eftersmaken är lång och torr, där russin, körbärskärnor och mörk choklad ringlar kvar längst. (91-92p)

Åh, träffar klart rätt efter helgens mera fruktflörtiga nebbor. Från den traditionella runda balansen, till den begynnande mognadaden toppat med lite motsträvighet. Allt som behövs för att skapa en italiensk helkväll på hemmaplan. Nog för att detta med glädje kan njutas allena men med en rejält torkad skinka till sjunger det verkligen lovsång.

Tills nästa gång. Julmarknad, ost, korv eller sylt?...

Pst. Som vanligt är man inte först och troligtvis inte sist heller, IV-Patrik, PR-Niels och VPK-Tryggve har låtit korkarna flyga.

Madeira Justino Henriques Old Reserve Fine Rich 10 Years Old. Den kom och gick..

2011-12-01T13:00:00.001+01:00

En gång per år blir det s/v

Passerat första advent, första snön kom och är så sakteliga påväg bort. Snart äntrar vi månaden fylld av ljus, lussekatter, hemmakvällar och paketångest. Även den månad som jag återkommande kommer på mig själv med att längta efter något småsött, småstarkt och småspännande. Undrar om det är månaden, analkanade högtid eller bara det faktum att vi har som mörkast denna tid. Spelar mindre roll, bara att följa med sinnestämningen och korka upp. Personligen tycker jag inte att glögg passar in på ovannämnda epitet, visserligen dricker jag det stundtals om kylan och sällskapet är det rätta men speciellt intresseväckande och fantasieggande kan nog ingen beskylla det för. Nej istället får det bli en smutt port, andligt Eiswein, åldrig malt eller rent av en skvätt sherry. I år blir dock första, och möjligen enda, bekantskap en Madeira. Madeira, ett fantastiskt vin som kräver att nämnas både en och två gånger. Oavsett om du är intresserad eller ej, allas vår maestro på området har en gedigen kunskapsbank. Ta en titt vet ja..

Madeira Justino Henriques Old Reserve Fine Rich 10 Years Old är doce, alltså sötast i en serie av fyra 10åriga blandningar från Justino's. De andra är seco, meio seco, meio doce, från torr till söt med andra ord. Jag har inte en aning om vad som väntar, desto mer spännande.. Mer om producenten/buteljeraren hittar du här.

Sweeet

Doften är söt och mättad, med bränt socker, romrussin och lite rostade mandlar.Just ja lite fikon är det nog också. Inte det mest komplexa men skönt inställsam med alla dofter sammanvävda.

Smaken är såklart söt men det som lyfter denna dryck i jämförelse med många andra sötingar som jag provat är att det finns en pikant upplyftande syra som balanserar upp, och så även här. Doftintrycken går igen i smaken som dessutom är harmonisk, följsam och en efterrätt i sig.

Eftersmaken är lite dov och faktiskt inte särskilt lång med söta drag och en liten touch av mandel, fikon och romrussin. (87-88p)

Det jag saknar är bristen på komplexitet och fantasieggande attribut. Det är och förblir dock ett riktigt gott glas och med något sötnötinnehållande till så blir det säkerligen klockrent. Får nog bege mig ut på jakt efter något mer, fast det är klart en hel flaska räcker läänge.

Tills nästa gång. Nu väntar inspektion.

Fratelli Revello på Högberga. Essensen av en komprimerad dag..

2011-11-27T18:55:00.005+01:00

Vägen ner var minst sagt stormig, inga vindbyar, men däremot orkan iombords. Hur i h-vete kan man, som etablerad resebyrå, inte ta kort. Ni vet de där små plastbitarna som har tagit över plånboken och vars beträfflighet endast överstigs av antalet clubbar man förväntas vara medlem i. Det hela höll på att eskalera till katastrof men då räcktes en generös hand ut. Tack till paret framför som lånade ut en del av sin pension för att göra min Stockholmstripp möjlig, tack ännu en gång och låtom oss fokusera på vänligheten.

Kvällens ställe: Högberga gård

Äntrar trappan 14:15 till vad som skulle bli allas vår högborg de närmaste förgyllda timmarna i mitt liv. Med allas, menar jag de underbara själar som gjorde denna kväll möjlig och som skapade en atmosfär av familjär gemenskap trots ett friskt mantal. Och med högborg menar jag Högberga gård ute på Liiidingö, lovligt byte för högvilt och en och annan vilsen lantbo med lite för trånga skor och lite för många steg. Slutligen en grym eloge till Fredrik som drog igång, höll i och dirigerade en toppenkväll. Och T vars insats gjorde kvällen till ett lustfyllt samarbete med betoning på samvaro. Även fantastiskt roligt att få ett ansikte på ytterliggare några vilsna vinsjälar i vinskrivsvärlden, ni vet vilka ni är och nu vet även jag. Det här gör vi om nästa helg, som en obekant bekant gäst proklamerade vid kvällen senkommande. Mellan kameraklickande, hällande, sörplande, ätande, skrattande, lite mer hällande, klickande, handskakande, vinnördssackande och allmänt roddande togs givetvis inga noter utan här följer istället en imaginär återblick på kvällen då Carlo kom till ön med sina viner.

Kvällens utsikt: Solig stund från terrassen

Kvällens marmelad: Cugna

Kvällens tema: Allmänna trevligheter

Kvällens pyssel: Glaspussel

Kvällens kork: 2 flaskor korkade av 66

Kvällens syssla: Första hällningen var rosa

Kvällens skruv: Korkskruven gick varm

Kvällens bricka: Fasiken va god nebbiolobadande ost är

Kvällens värd: Värd varje beröm

Kvällens snurr: Luft, luft och mera luft

Kvällens vinmakaren: Carlo

Kvällens mat: Såå gooood

Kvällens kombo: Mat o vin, ibland är det enkelt

Kvällens vin: Conca 06, mörkt, mullrande djup med bredd o längd.

Kvällens vickning: Samhetslent med perfekt komposition, Keller is the shit.

Tills nästa gång. Väntar på nästa...

Pst. Läs mer om kvällen, hos Fredrik, Putte, Ulf, Tryggve och Annika..

Ravenswood Zinfandel Lodi 2007. I väntan på..

2011-11-25T08:00:00.001+01:00

Plogbladet får gott vila

Hur stor del av livet använder vi inte till att vänta på något, bussen, maten, tomten. Å andra sidan, hur många gånger blir man inte påmind om att man borde ta vara på livet, på bussen, vid maten, kanske inte av tomten. Nja, båda förblir självklarheter lika givet som att bussen är sen, maten inte passar alla och att tomten finns. Min äldsta dotter tycker i alla fall att det är för mycket väntan just nu, ja min fru också om jag ska vara ärlig. Själv är jag lugnet själv, sitter på min meditativa pedestal och blickar lugnt ut över disharmonin, ja eller kanske inte. Har omedvetet lagt omotiverat mycket tid i väntat på rätt ljus på sistone.

Annars har det blivit en del lergrytekok, pepparkakor, köttbullsmackor och annat som passar extra bra i mörka tider av väntan. Ravenswood Zinfandel Lodi 2007 ( 2008 kostar lite mer än en hundring, här eller här) har jag också lyckats klämma in.

Inte än va?

Doften är stor, varmblodig med gott om mogen mörk frukt. Faten bidrar med en stor mustig kryddighet, det finns en viss eldighet där också. Samtidigt som det finns en ton av enbarr och mint som stramar upp.

Munkänslan är absolut åt det fylligare hållet, mogen mörk fruk formligen forsar fram och syra får arbeta på bra för att balanserar upp. Uttrycket är följsamt, runt, nästan lent med frukt och fat som främsta attribut, i sluttampen kommer en aning alkoholkänning och något som skulle kunna liknas med en gnutta skal eller kärnbeska som stramar upp en aning. Annars är det inte en tannin så långt tungan kan nå.

Eftersmaken är lång med mer barr av något slag, rund frukt och en viss torrhet. (86-87p)

Detta är inget som jag dricker i vanliga fall men samtidigt är det på inga sätt dåligt. Det kommer inte upp till Seghesios mer uttrycksfulla zin utan landar mer i mellanlandet lagom. Till allehanda husmanskostliknande rätter med lite söta inslag som lingonsylt eller gelé passar det utmärkt. Till köttfärslimpa, brunsås och potäter var det bra, faktiskt gjorde sig riktigt bra till pepparkakan med hårdost också. Kvällens kombo var däremot, något otippat, köttbullemacka med rötbetssallad.

Tills nästa gång. Biljetter bokade, inga sjuka barn, nu är det bara att vänta...

Château Condom Côtes-de-Duras Cuvée Delph 2005. Sex dagar kvar, sedan blir det hello sthlm igen..

2011-11-21T08:00:00.003+01:00

Tillbakablick 1

Fula ovanor kan man skaffa sig tidigt, 04:00 tidigt. Har väl aldrig varit med om maken, eller har jag det, tur att det är så lätt att glömma det som är mindre bra med sina små battingar. Nu har pöjken i alla fall bestämt sig för ge sina tidigare tidiga vanor en omgång för att göra dem riktigt okristligt tidiga. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, pået bara trots att tuppen fortfarande sussar sött.

Varför inte gå en liten omväg på minnenas allé? Har en del smaknoteringar som det inte blivit något av, ungefär som en överfull mailbox där tidigare viktiga mail har passerat bäst före och lägligt blivit möjliga sopkorgsobjekt. Fast ibland döljer sig ett och annat som egentligen inte borde negligerats, som vid en närmare titt faktiskt var riktigt trevlig. Château Condom Côtes-de-Duras Cuvée Delph 2005 (nr n/a, 115 kr) var ett fyndklassat kortlagringsobjekt när det lanserades sommaren 2010, har bidat sin tid i källaren. Till en överfull plåt med kött i sommarens grillbonanza gjorde det sig mer än väl, fast bäst är ändå sommarens varma minnen.

Supergenerös doft redan från start, slösaktigt mycket mogna plommon, lite mindre svartavinbär, en hel del kryddiga ektoner och mörka liköraktiga övertoner. En stor, smått mogen och varm doft nockar mig nästan.

Smaken är även den riktigt fyllig, gott om mogen mörkröd frukt som ändå förefaller hyfsat i balans. Det finns mörkare, mognare toner och även här en ganska pepprig krydda. Avslutet stramar knappt upp sig men lämnar en lång mörkfruktig och generös eftersmak. Det finns också en hel del ek även här.

Hm, det här är bra i den fylligare mörkare stilen. Jäkligt drickvänligt och färdigt ska tilläggas. För min del blir uttrycken nästan lite för mycket, för runt och aningen meningslöst. Finns inte så mycket som spjänar emot. Däremot är det generöst och gediget nästan förvillande nyavärlden aktig. (86-87p)

Tillbakablick 2

Tills nästa gång. Ny vecka, pået igen bara...

Pst. Glöm nu inte att det är i helgen "vi" ska sippa italienska rödtjut, har du av någon anledning glömt att anmäla så gör det här..

Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008. Frost nästan hela tiden..

2011-11-17T12:20:00.005+01:00

Snigelfart, knappast

Med stormkliv börjar vi närma oss första advent, i vanliga fall är jag inget stort fan av julen men med en fru som börjar få christmascravings i November och pakettokig dotter är det bäst att kapitulera för att bevara husfriden. I år, likväl som förra, fördelar vi klapparna till barnen med start första december. Det är bara att välja, ett gigantiskt julklappsberg en dag eller småhög av paketkänsla 23 dagar för att kulminera med en kulle dag 24. Vi valde kullen.

Själv är jag mer än nöjd med de överraskningar som kluckar, mest uppskattat är det när en familjemedlem, vän eller främling för den delen, har bemödat sig köpa och paketera. Största förväntningar blir det dock på egenförvärvade buteljer. Varje gång jag slår upp ett nytt vin bubblar förväntningarna och nyfikenheten rusar i takt med svängningarna i glaset. Vad ska det här lukta? Vilka associationer får jag? Har jag gjort rätt val till maten? Är flaskan ok? Några av frågorna som lockar och gör det här med vin så innibängen spännande.

För att anamma julandan på bästa sätt ska jag ge mig själv ovanligt många överraskningar i prejultid och bjuda andra så fort möjlighet skänkes. Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008 (219 kr här, eller 219 kr här) skänktes och var en riktig surpris av bästa sort.

Tänk va härligt med sol

En stor varmfruktig doft nästan rusar mot mig, frukten är ordentligt solmogen med mörkröda insmickrande drag. Direkt från flaskan är det nästan överväldigt tjusande med snygga fattoner, lite marsipan och färskt läder. Med lite tid rundas intrycket av och bjuder på ett riktigt lyxåk med alla bitar på rätt plats i en fyllig generös omfamning.

Munkänslan är precis, varm och välkomnande, avvägda syror som lättar upp intrycket trots en mogen och rund mörkröd frukt. Mer avlägsna mörkare toner av läder, tobak och en likör touch. Avslutet stramar upp, som om det skulle vara nödvändigt, med inbäddade ultrasmå torra tanniner.

Eftersmaken är lång med läder, mörka körsbär och en lyxig inramning av något flådigare träslag, möjligen lite cigarrlåda. (90-91p med potential till mer)

Det enda som fattas i dagsläget är lite av ålderns välbehag men vad gör det när det är så välgjort, välsmort och luxuöst i dagsläget. Jag får associationer till Brolios och Fonterutolis Castello varianter fast inte lika fläskigt utan slankare och piggare. Till lammstek, pepparotssås och rotgrönsaksmos satt det som en smäck. Även om kvällens macka, generöst överdoserad med torkad skinka, tog hem pokalen som bästa kombo på länge. Så enkelt, så gott.

Tills nästa gång. Eftermatensovning is tha shit, för alla...

Mastroberardino Taurasi 1998 och Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999. Var tar tiden vägen?

2011-11-15T16:25:00.006+01:00

Källarljus

Ibland springer tiden ikapp en. Ibland? Vem försöker jag lura, allt som ofta tycker jag att man blir obarmhärtigt överkörd av sådant man borde gjort eller precis höll på att glömma. Bara inse att småbarnslivet är en lätt dimma av sömnlöshet och glömska där prioriteringen ligger på mat, sov, lek och sjukdomstider. En härlig tid om du frågar mig, men lite smått utmattade är det allt. Lägg in en middagsbjudning och schemat blir på ett förunderligt sätt likt en full hink där du slår på en skvätt till. Tur att det finns listor, kalendrar och minnesanteckningar så lite blir gjort och kan lämnas till eftervärlden.

Inget grums i nån av flarrorna

I helgen som var, alltså helgen innan våra barn lägligt insjunknade så att vår hotellbokning fick vingar, ugnsstekte vi en hel femkilos fågel i ugnen. På med djungeltelegrafen och la familia var på plats, tänk att man behöver duka långbord för de närmast sörjande men lite extra festligt blir det allt.

1999 vs 1998

Maten var söndags oldschool, kalkon, brysselkål m bacon, gelé, potäter och skygjord sås. Varför det kändes naturligt att matcha med något äldre från källaren.

Först måste jag säga att Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999 (nr n/a, ca 150 kr) drog längsta strået, en härligt skogig doft med mörk röd polerad frukt, ett myller av mognare toner och över allt svävar något lättare ogripbart. Smaken är följdsamt lätt men ändå med bibehållen struktur och slank fyllighet. Tonerna från doften återkommer och mynnar ut i en ganska kort eftersmak. Men med luft och tid föll uttrycket ihop, fortfarande med hedern i behåll men charmen och trycket har liksom försvunnit och ersatts av lite småsyrlighet. Inget att spara på med andra ord utan drick den relativt snabbt så kommer den säkerligen att behålla hedern. (87-88p)

Svärmors blommande blomma

Mastroberardino Taurasi 1998 (nr n/a, 198 kr) däremot, öppnade upp med svavel, lite dass och murrighet. Inte helcharmigt men skam den som ger sig. Vispa på riktigt ordentligt och fram kommer en småmogen skönt funkig doft med gott om komplexa flyktigare toner. Mörka övermogna körsbär, lite orientaliska kryddor och en blyg målarfärgstouch för att nämna några beståndsdelar.

Smaken är frisk åt det slankare slaget fast med gott om bett både i frukt och syra trots att det utan tvivel finns mognadens mer mörka källartoner. Måste nog medge att den smått syrliga mörka körsbärsfrukten fortfarande spelar förstafiol. En charmig, drickklar skepnad som bjuder till både med en smaksam beska och ultrasmå torra tanniner i slutet.

Eftersmaken är lång och är torr, stramt fruktigt läskande med en mörkare träkant. (90-91p)

Att Taurasin dessutom, i mitt tycke, presterade klart bäst dag tre, där inga som helst trötthetstecken funnes gör den inte sämre. Båda vinerna har en mognad och direkt drickbarhet som jag endast kan hitta i flaskor med lite ålder. Oavsett om man gillar stilarna kan man inte förneka att det finns något charmigt inställsamt med både.

Tills nästa gång. Tänk om hela källaren kunde vara fylld med gamla godingar...

Pst. Den 26:e November tänker jag sippa Italiensk tjut ute på Högberga gård, kolla om det finns något plats kvar så kanske ni får se mig in action. Har lovat att hjälpa ostfredde med dukning, gör ni som Uffe o betalar 425 kr slipper ni duka men får slurka desto mer. Hoppas vi syns där. Läs mer om anmälan här.

Classic of Islay. En kort summering av en full dag..

2011-11-12T22:34:00.001+01:00

Heldag på tu man hand, flera timmar avverkade i bil, några spankulerandes i stadsluft. Hemkommen till sovande barn och inte allt för slutkörda föräldrar, sa jag tack från djupet av mitt hjärta.

Upp med benen på bordet, samma bord som barnen inte får ha fötterna på. I med slurken från den bruna flaskan, luta mig tillbaka och njut av lugnet. Rättvis bedömning? Knappast men så är sällan livet rättvist heller.

Classic of Islay (nr 85641, 998 kr) bjuder upp med en stor djup komplex doft med alla komponenter som får igång mig när det kommer till whiskey, en smeksam ton av tropisk frukt, ett stänk vanlij, en touch av karamell och dov mullrande rök och allt samlat i ett sammelsurium toppat av lite småstickig alkohol. Fattas bara när det har en styrka på 56%.

Smaken är stor, rökigt komplex med både frukt, lite sötma, fruktig rök, färskt trä och alkoholfylld fyllighet. Eftersmaken är lång, riktigt lång med torr rök och en mustig fyllighet.

Detta är precis som jag vill ha min whisky, fatstark, rökig, komplex och lite bångstyrig men ändå med alla bitar på plats. Måste nog medge att jag verkligen gillar de lite "yngre" starkare doningarna. Känns som en komplett blandning av allt det goda som kan bjudas.

Tills nästa gång. Tack o godnatt...

Château de l'Orangerie de Luc 2010. Allt blir inte som man tänkt..

2011-11-10T12:15:00.005+01:00

Igår frost och allt klart, idag slask

Två sjuka barn nattetid, ni som vet vet, ni som inte vet skönt för er. Nu är det hyfsad fart i alla fall, för sjuk för att vara igång som vanligt och för frisk för att ta det lugnt. Den gyllene medelvägen eller raka vägen till ett veritabelt hushållshelvete. Gäller att hitta på sysslor som alla kan godta, eller rättare sagt som är stimulerande för barnen och inte allt för tålarmodsfrestande för fadern. Skönt att pysselmormor kom förbi en sväng så jag kan lufta tangentbordet lite.

Jag har fått förfrågan att prova lite blandat från The wine company, självklart nappade jag. Allt som bidrar till att mina vindlande erfarenheter vidgas är välkommet att jag sedan får jag möjlighet att testa ytterliggare ett alternativ till vårt "kära" systembolag är ingen nackdel. Påtal om SB, jag som lantbo, la en beställning på fem viner i senaste släppet och kom hem med en. Skamligt om du frågar mig och då hade jag ändå tidmässig möjlighet att stå i kö. Stå i kö, bara det väcker morraren i mig, varför ska vi behöva stå i kö när det finns alla möjligheter genomföra samma "rättvisa" med en knapptryckning. Bitter? Nja men det är sista gången jag sneglar på ett tillfälligt släpp på ett bra tag.

Först ut är kanske inget som jag skulle "stå i kö för" men nog är det ett riktigt habilt vardagstjut. Château de l'Orangerie de Luc 2010 (85 kr och då är skatt betald) ger rejäl smaklig avkastning för en ringa peng.

Höstvin?

Doften är stor, fruktig med lite småspritiga inslag. Frukten är mörkröd med ungdomens något bångstyriga jästighet. Ingen fruktbomb men fullt ös. Finns också en kryddigare ton som innehåller både något mörkare träslag och peppar. Det är ingen finstämd sak men ändå generöst ibjudande, får mycket södra Frankrike vibbar.

Smaken är slankare än vad doften anger, en härlig följdsamhet i uttrycken. Frukten spelar första fiol med gott om körsbär, hallon och jordgubbar som ackompanjemang finns stramare toner av salmiak och lite örter. Faten har lämnat sitt avtryck men är på intet sätt betungande, riktigt förvånande med tanke på hur doften gasade på. Tanninerna gör sig påminda och torkar ut tandkött och tunga på ett föredömligt sätt utan att vara allt för agressiva, nästan lena faktiskt.

Eftersmaken är hyfsat lång och saftigt fruktig men ändå torr med en mer strukturerar träkänsla som ramar in. 87-88p

En ungt charmigt vin med bra mjuk följsamhet samtidigt som finns tillräcklig struktur för att vara intresseväckande. Se upp med ett litet alkoholstick, lite lägre temp och det är fixat. Ett härligt vardagstjut till en köttigare gryta, lite charkplock eller med lite luft precis som det är.

Tills nästa gång. Nu är det dags för en tupplur...

Banff "The cross hill" 1975. Måndag, behöver egentligen inte upprepas..

2011-11-07T13:00:00.001+01:00

Inte lika fager som den "riktiga" flaskan men innehållet är densamma

En kall och dyster måndag, arbete igen, en "vardag" som nu för tiden präglas av väldigt lite kontinuitet. Skönt att sjunka in i kontorsstolen en kort sekund för att sedan ryckas vidare. Helgen var hektisk med en helstekt fågel som punkten över pricken. Roligt att ha hela familjen på besök, riktigt trevlig, men söndagen försvann lika fort som den kom. Mer om det kommer troligen i ett senare inlägg. Nu över till något helt annat

Börjar så smått närma mig trehundra inlägg, en ofantlig siffra om du frågar mig. När jag började plita ner mina anteckningar vintern 2009 var jag vis om att jag varken kunde skriva eller kunde något om vin. Kan fortfarande inte så mycket om vin, även om vyerna har vidgats avsevärt. Skrivandet? Det lämnar jag åt andra att bedöma men det tar inte en hel dag att skriva ett inlägg så flytet har onekligen kommit igång. Tydligen tycker vissa att jag kan formulera mig för en av de stora skillnaderna, nu från förr, är att jag får erbjudanden om att prova produkter. Jag, får grejjor där jag endast behöver skriva om mina intryck som tack. Fantalastiskt om du frågar mig, hade du sagt det för två år sedan hade jag skrattat och hänvisat dig till någon annan.

Det är alltid lika roligt och spännande när det dyker upp något nytt. Extra roligt när det är något som jag i vanliga fall inte inmundigar. Magnus, hm jag menar Anders förlåt ännu en gång, på Bizling Wine & Spirits skickade tidigare ett paket bruna små flaskor innehållande diverse destilat. Nu har turen kommit till den ekonomiska tungviktaren. Eller vad sägs om 33 år gammal whiskey för nätta 2300kr flaskan? Banff "The cross hill" 1975 tappades 2008 av den oberoende buteljeraren Jack Weiber och krängs av Bizling, kommer att dyka upp i beställningssortimentet den 1 december.

Det är en dov komplex doft med lite gamla tång toner. Faktiskt inte allt för insmickrande men ändå intresseväckande. Det finns fortfarande gott om fruktighet, lite ljunghonung och faktiskt en aning torr rök.

Smaken är desto bättre, mycket bättre faktiskt. Fyllig mjuk men ändå med gott om tryck i smakerna. Fruktigt len men en slutkläm där röken, trots att den sjunkit in, sticker till bra och bildar en bastant matta i munnen. Det finns lite murknare toner men överlag känns uttrycket piggt, komplext och intresseväckande.

Eftersmaken är lång men lite smådov där basturöken sjunkit in, torr frukt och färskare trä av någon sort rundar av.

Uttrycket är långt från trött och gammalt och helt ärligt vet jag inte vad jag förväntar mig. Doften inleder lite småtrevande, smaken övertygar och eftersmaken blir lite i anonymaste laget. Personligen blir det pass på en flaska men jag tror att den här hittar hem till sina entusiastiska anhängare. Riktigt roligt att få prova och är det någon som häller upp några droppar så är jag inte den som nekar. Är alltid speciellt att få ta del av ett stycke historia. Tack.

Tills nästa gång. Dags att hålls tummarna igen, ingen sjukdom nu tack...

Henry Fessy Beaujolais-Village 2009. Fisk eller fågel? Fågel får det bli..

2011-11-06T05:30:00.001+01:00

Snart så är löven borta

Ja jisses, då var vi här igen. 05:02 hör jag hur napparna, båda som finns att tillgå, slår i backen. Ja det var den sömnen, efter lite svordomar över den ogudliga tiden anammar jag och pöjken de extra timmarna vi fått och ger oss på dagens agenda. Tvätt i maskin, disken är snart klar, blöjjan bytt och efter denna dustning med datorerna blir det kalkonkråsning och frukost. Jo, det går inte att börja en dag utan Eemi. Ja, Emil i Lönneberga är storasysters idol, tillsammans med Ida, Alma, Anton Alfred och de andra i katthult. Tydligen smittar sådant, varje gång vi passerar något som möjligen skulle kunna liknas vid en skärm pekar pöjken och utbrister Eeeemi.

Men, innan vi kör igång igen så blir det en reflektion över föregående kvällars sipp. Ibland dimper det in mail med erbjudanden som är för svåra, eller snarare för intressanta, att motstå. Att få prova fem olika cru lägen i Beaujolais och en Village från Henry Fessy från lockåret 2009 var ett sådant. Dags för en första titt. Ja just ja, det var tryffelsvinet som var "boven" denna gång.

Nu är ljuset på Beaujolais

Först ut är Henry Fessy Beaujolais-Village 2009.
Doften är örtigt sval med mörkröd polerad frukt. Trots att uttrycket känns slankt är det en fyllig doft med en hel del salmiak och lite mörkare rena toner. Dag två har allt ungt och bångstyrigt försvunnit och lämnat en sval, potent, härlig doft med kraft och tryck men utan en enda klumpig rörelse.

Smaken är slank, bärfruktig med gott om uppstramande örtighet och en aning krydda och salmiak. Det mörka kommer igen även här men inte lika uttalat som i doften. I mittpartiet dyker en läskande bitterhet fram som mynnar ut i torra ultrasmå lite kartiga tanniner. Även om uttrycket är åt det slanka hållet blir det aldrig tunt eller tråkigt.

Eftersmaken lång och läskande med bland annat lite salmiak och röda äppelskal. (87-88p)

Ja detta gav verkligen mersmak. Inte stort på något sätt men jäklars vilken drickglädje. Får nog tillstå att medge att det dessutom var bäst dag tre så nog finns det lite potential för källarförvaring. Det jag gillade mest är den svala, nästan småkittlande känsla som infann sig vid precis varje klunk.

Tills nästa gång. Idag blir det kalkongörarpremiär...

Alto Moncayo Veraton 2007. Att elda eller inte, det är frågan?..

2011-11-02T11:55:00.001+01:00

It's lööv everywhere

Tänk att vi äntrar november med något som skulle kunna kallas värme, 10-12 grader och snålblåst, är nog bara i Sverige vi kallar det värme. Men ok, jag har inte behövt masa mig ut efter ved på två dar. Annars så har flitens lampa lyst, stökat undan allt som hör sommaren till och fått på vinterdäck. Två krattningar under körsbärsträdet och fler lär det bli. Maken till mäktigt träd får man leta efter, på våren bjuder det upp till sällan skådad prakt med vitrosa blommor, på sommaren skänker det välbehövlig skugga för att sedan ge oss bär i överflöd. Antar att det minsta vi kan göra är att städa efter det.

Jomen nog värmer solen allt

Spanskt utlovat, så spanskt får de bli. Alto Monacayo Veraton 2007 (nr n/a, 220 kr). 100 % spansk grenache, eller garnacha för att vara exakt. Läs mer hos importören om du vill.

Stor kirchig doft med söta mörka bär, lite örtighet och något kokosvanlijaktigt. En smått parfyrmad känsla med lite likörvarning, inget för alla men nog är det lite inställsamt allt. Att det är något generöst från varmare trakter är det ingen tvekan om men idag faller det inom ramen för högst acceptabelt.

Smaken är varm och generös, lite smårund med gott om solmogna mörkt rödabär. Även här finns det lite vanilj och kokos, även om det på intet sätt är i övergenerösa mått. Smått liköraktiga toner blandas med något lite mörkare och murrigare. Avslutet stramar upp en aning, men att kalla det tanniner är att ta i men småtorrt blir det allt.

Eftersmaken är lång och varmt len med lite småbitter choklad, vanilj och bär.

Dag två faller det ihop en aning. Inte lika stor fruktdriven doft och smaken har blivit småsyrlig med mer torkade frukter och en blandning mellan port och amarone. (88-89p)

Varma trakter, bra mycket fat, möjligen lite fattig syra men gött. Inget jag vill dricka mängder av och helt ärligt kan jag inte riktigt se matsällskap. Men ett generöst glas en kulen höstkväll framför brasan, jo men absolut. Är dock lite oroad över vad som hände dag två, inget för långlagring antar jag. Igår släpptes 2009 av densamma, men där tror jag att det blir pass denna gång.

Tills nästa gång. Snart dags för lite mer löv.

Roagna Dolcetto d'Alba 2009. Överraskningar och gamla bekanta..

2011-10-29T23:00:00.001+02:00

Ibland räcker det med ett litet glas

Meen snark, då var vi där igen. Allt hopar sig och till råga på det verkar orken ha gått in i vilomode. Jag gör något oväntat, tar tag i problemen och stökar undan. Varför gjorde jag inte det direkt? Kan vara för att problemen inte blir lika stora då och kan skuffas undan som vardagliga trivialiteter. Nej istället ska här målas faan på väggen och gärna kludda över med lite smådjävlar. Lärdom till nästa gång, knappast. Men nu är det gjort i alla fall.

Igår började jag omfamna min lediga vecka, en företeelse som är lika välförtjänt som uppskattat. Ok, kanske inte så mycket det första nu när jag ändå är hemma större delen av tiden men fortfarande lika uppskattat. Varför inte börja med att ta mig an ett trevligt problem, att det smakas så lite spanskt? Nja inget problem kanske utan möjligen mer av ett frågetecken. Blir som jag konstaterat tidigare, lätt att köra fast i samma hjulspår. Det man gillar, gillar man och varför prova något annat?? Jo för att det är så förbaskat roligt. Så under "lovet" ska jag prova något från den iberiska halvön.

Men först något helt annant. Är inne i något som möjligen skulle kunna kallas ett roagnastim. Kan kanske inte kallas stim när det handlar om två påföljande flaskor men lägg till en pluralis beställning och jag simmar omkring i roagnarosa tankar. Det är något speciellt med härliga, ärliga och "ordentliga" viner som visar var skåpet ska stå. Roagnas dolcetto 07 var ett sådant, 08:an inte lika mycket så nu är det upp till bevis för 09:an.

Ibland vill man ha mer

En stor ung doft fomligen sprutar ur glaset, lite gummiartad med gott om ung småjäsig frukt, vinbär, småsyrliga körsbär och en kryddighet som drar åt salmiak. Det finns även en mörkare botten som ger stuns åt uttrycket. Inte alls som förväntat, för ungyvigt och okomplext vad är detta? Med mer luft vädras de yngsta dragen av gummi och jäst bort och de mörkare dragen stärks. Nu så är vi på plats. uttrycket har övergått i mer rustikt, charmigt och inbjudande manér.

I munnen är det som väntat syrligt, lätt och läskande. Inte så mycket syra utan mera torra uttorkande minimal tanniner. Det finns också en ganska läcker bitterhet tillsammans med en lätt men mörk frukt. Med mer luft och tid blir uttrycket än mer homogent, frukten mörkare och rundare. Saftigt charmig med lite bonnaktighet.

Eftersmaken är småkort med frisk frukt, en liten kärnton men saftigt gött. 87-88

Shit happends with air, eller som i det här fallet, bitarna ramlar på plats med luft och tid. Detta var klart bäst, enligt mig, dag tre. I sällskap med en pecorinotoast satt det som en fläskläpp, sältan och fårtouchen va precis vad detta behövde för att spela in ett öppet smakmål.

Tills nästa gång. Spanskt kommer härnäst, eller kanske inte...

Roagna Langhe Rosso 2003. Råfuktig höstvind, tack för braskaminen..

2011-10-26T12:30:00.005+02:00

Hm, joråsåatt

Idag fyller min själsfrände tillika fru år. Grattis på din dag, må den fortsätta i gräddfluffets tecken.

Gårdagen var en helt vanlig dag i pappavarandets tecken, dagislämning, öppna förskolan och dagiskompis på besök. Lunch och middan var klar sedan tidigare så det enda jag behövde göra innan frun äntrade scenen var att dra korken ur kvällen vinnare. Jag har haft Roagnas Langhe Rosso 2003 (nr n/a, 199 kr) på lut ett tag, så till kvällens kycklingplock var det dags.

En av anledningarna till nyfikenheten är det antågande årgångsbytet på hyllorna. Tro inte att det handlar om några purfärska doningar. 2003 byter till 2004 (nr 75237, 199 kr), det gäller att hålla på sina saker tills de är drickfärdiga.

Ner med nosen och en klockren träff i lustcentrat. Mörkröda mosade bär, riktigt mogna hallon, körsbär och jordgubbar. detta backas upp av en mörkare bakgrund som leder tankarna till både svampskogen och båthuset. Topptoner av orientaliska kryddor och målarlåda och allt detta ihopvävd av finaste samhetstråd. En riktigt härlig, varmbetonad småmogen doft. Ursprung, jotack det formligen sprutar ut Italien och nebbiolo.

Munkänslan är snutorr, bären är hyfsat intakta men börjar i ärlighetens namn ge upp. Det finns gott om komplexare mörkare toner men återges inte alls lika starkt som i doften. Annars är det en slank, homogen uppenbarelse med otroligt gott om drickbarhet. Avslutet markeras med torra ultrasmå tanniner. Vet inte om det är min läkeroltablett som dröjer sig kvar, jo kan faktiskt kännas efter någon timme, men lite salvi känsla finns också

Eftersmaken är hyfsat lång, riktigt torr och med ett stänk bär och småtjärad planka. (88-89p)

Som förra gången övertygar doften å det grövsat men backas inte riktigt upp av smaken. Har en flaska kvar och den bör nog drickas tämligen omgående. Om det blir påfyllning med 04:an?? Nja, tänker nog satsa på någon seriösare doning från Roagna. För om man kan prestera så här pass på "basnivå" vad ska då inte komma ur en "riktig" Barbaresco eller Barolo. Men det är klart, Lange Rosson är så pass charmig så det kanske slinker ner en i farten.

Tills nästa gång. Nu inväntar vi tårtslukare...

Meyer-Näkel Spätburgunder 2010. Kött och tåg, inte en helt oäven kombination.

2011-10-19T08:00:00.000+02:00

Nu är värmen på igen

Tidig på jobbet idag, en uppstigning 05:20 kan ha en positiv inverkan, observera kan ha. Bara att ta tillfället i akt och skjuta iväg några radera från höften. Gårdagen var riktigt skön, en tågresa med de små var en höjdpunkt och 20 kilo renaste finast kött en annan. Vet inte om köttångorna hade stigit mig åt huvudet men när jag sent om sider äntrade hemmet befann sig Meyer-Näkels Spätburgunder 2010 i en ny inbjudande fas. För er som vill läsa mer om vinet så har Vinovativa Meyer-Näkel i sitt stall. Och FV har såklart också provat.

Ljus på "tysk pinot"

Första dagens intryck.
En lätt parfymerad doft, småblommig med röda skinande bär. En lite gummiaktig känsla som vädras bort och lämnar en något mörkare sammansatt krydda kvar utan ett uns av ek. Uttrycket känns lätt men ändå med en tyngd i botten. Inte den mest insmickrande doften men ändå med en småtrevlig personligt.

Munkänslan är lätt, slank med en pigg syra. Frukten är röd och riktigt pigg, hallon, lite lingon, lite lakrits och svartvinbärdrag, det finns något grönt och lite småstramt som möjligen kan tippa över till aningen bittert. Avslutet stramar upp med något som skulle kunna kallas tanniner, eller kanske inte men torrt är det och bra uttorkande i tandkött och tunga.

Eftersmaken är hyfsat lång och balanserar mellan fruktig, kärnbitter och salmiakkrydda.

En svårtbestämd sak, aningen bångstyrig men med bra personlighet. Det här känns helt klart mer lämpat för mat än prat även om jag misstänker starkt att oavsett användningsområde vinner detta på att ligga till sig lite.

Efter ett redigt köttpackande.
Faen jag ska nog sluta uttala mig om vin, eller i alla fall hur de verkar efter en första påhälsning. Dag tre är detta en annan skapelse, lite mer rått kött, lite småmultna toner men med bibehållen fruktkaraktär. Smaken är fortfarande åt det slank hållet och syrorna är fortfarande påtagliga men polerade till mer sällskapligt manér. Efersmaken är mer inställsam och hela uttrycket känns robustare, personligare men ändå mer smickrande. Fungerar nu utmärkt utan matigt sällskap. (86-87p)

Tills nästa gång. Snart är det helg igen, men först en dustning med dagens göranden...

Sottimano Langhe Nebbiolo 2007. Igår korvgrillning, idag världen..

2011-10-16T13:40:00.000+02:00

On fire

Igår intogs lunchen ståendes, mellan tuggorna servade jag resten av familjen, och matro var igen ett begrepp som kändes avlägset. Det till trots, finns det inte mycket som är lika mysigt som en live eldning. Problem med tändning, övertändning, svidande rök, illaluktande rök, grillglöd, utebliven grillglöd allt som hör en bra jopphejdi till, lägg till ketchup på kinder, kläder och ett ofrivilligt dopp i bäcken och allt med en överton av glädje.

Idag blev det mer civiliserade former av umgänge, lunch på lokal och ett flängande mellan diverse affärer. Kan egentligen inte säga att något är bättre än det andra, är på sätt och vis ytterligheterna som gör det. Båda dagarnas eskapader underlättades och förgylldes av att vännen J var på besök. Maken till barnvänlig, tålamodsbesittande och snäll människa får man leta efter. Sa jag att hon hade med sig en present till mig, me like alot.

Fotogenisk

Till säsongens första, men absolut inte sista, lergryteduvning behövdes ett rejält sällskap. Sottimanos Langhe Nebbiolo 2007 (årgång 2009 finns på SB nr 71544, 190 kr) fick sätta korken till. IV-Patrik har provat 07:an och PR-Niels har satt tänderna i 09:an. Jag förväntar mig bra doningar, någon sa något i stil med mini-Barbaresco.

Men smudars det var väl en härlig doft, röda solmogna bär med mörka jordiga toner, precis avvägt med fat och topptoner av mustig målarfärg. Vidare finns det tjära och mera undervegetation. Och det här är direkt efter att kroken dragits. Doftinslagen är härligt sammanvävda och uttrycket balanserar mitt mellan primärfrukt och mognad, mer av den här varan tack.

Munkäslan är åt det slankare matvänliga hållet men med en mörk mullrande botten. En härlig syra biter tag men låt er inte luras, det finns fortfarande gott om skinande röd frukt och fyllighet för att verka mer fylligt än tunt. Jord, aningen kompost och även här lite målarfärgskänsla bildar en komplex helhet och fantastisk drickbarhet om man gillar lite ruffigare tag. När tempen höjs tillkommer en pikant likörkänsla. Avslutet markeras med gott om tanniner, som trots att de är halvt inbäddade, fungerar rejält upptorkande.

Eftersmaken är lång och torr där frukten spelar ikapp med lite smaksam kärnbeska och andra toner som är mer svårbestämda. Även eftersmaken är balanserad, med alla uttryck som kan önskas för att väcka mersmak.

Å, här var det svårt att sluta "smaka". När något är så här balanserat, klädsamt och komplext har jag svårt att värja mig och varför? Ska bli intressant att smaka 08:an och 09:an. Ah, tänka att det finns så mycket gott vin. Sa jag att tempen låg på ca 16 grader. (90-91p)

Tills nästa gång. Måndag imorn, kom du bara...

De Loach Russian River Valley Pinot Noir 2009. Imorgon får jag elda igen..

2011-10-14T21:50:00.002+02:00

Flashlightlight

Jag vet att det låter klämkäckt och aningen mycket "gör så här så når du nirvana mellan förmiddagsfikat och lunch", men det är fasiken så mycket bättre att fokusera på det possitiva än det negativa. Om det dyker upp något som möjligen skulle kunna dra ner humöret ett eller två steg försöker jag dra lärdom av det och lägga det bakom mig så fort som möjligt. Med det sagt så måste jag ändå skriva lite om detta vin, trots att nylanserade De Loach Russian River Valley Pinot Noir 2009 (nr 2222, 199 kr) inte gjorde någon smaklig volt i gommen.

Det hela började med min förestående födelsedag, den nyblivne treåringen i hushållet konstaterar med samma självklarhet och övertygelse, som vissa mindre lyckade erövrare måste haft, att pappa minsann skulle ha fiskdam och att det möjligen skulle sitta en vinflaska på kroken. Dagarna gick och fiskdammen blev mer och mer avlägsen men att pappa skulle kanske ha en vinflaska i paketet mer konkret. Tänka sig att min treåriga dotter känner mig så bra att hon, där andra har bra mycket större problem, hittar hon på en klockren present till sin uppskattande far. Ibland är det inte svårare än så.

Här tar min kära fru vid och konstaterar, med samma självklarhet som dottern, att det passerar väldigt lite amerikanskt vin i hushållets glas. Ja, inte bara i glasen utan även källarens hyllor är skriande tomma av flaskor från over there. Så på med detektivbrillorna och botanisera i +100 segmentet på ett närbeläget stadsbolag. Två napp, nedslående men en flaska är en flaska är en ny upplevelse.

In action

Prestationsmässigt var det ingen vidare rolig historia, ganska stor doft med gott om unga bångstyriga bär, lite beaujolais jästighet och en ganska påtaglig krydda. Men framförallt en störande jästighet. Smaken är medelfyllig med gott om frukt och syra, finns ingen riktig botten och hela uttrycket känns lite små konstlat och opersonligt. Smakerna finns där men passar inte riktigt ihop. Avslutet biter till och lämnar en småbitter, bärigt eftersmak som håller i hyfsat länge. Vet inte om det beror på mig, tillfället eller stilen men det här hittar inte hem i nuläget. Egentligen inget direkt fel men absolut ingen wowfaktor. Och för tvåhundra pix förväntar man sig helt enkelt mer. (86-87p)

Två rätt väger upp ett fel, med råge. Tack kära familj, hoppas på bättre lycka nästa gång jag tar en tur till amerikat.

Tills nästa gång. Inatt ska pöjken sova, banne mig...

Pst. Det är bara att erkänna, inga stordåd men uttrycket är bra mycket mer homogent fjärde dagen. Det finns nu en drickbarhet och följsamhet i uttrycket som är livsbejakande. Upp två pinnar i min bok.

Helgens födelsedagsherre..

2011-10-11T13:20:00.005+02:00

I helgen var det dags, då klev jag över tonåren och in i gubbvärlden. Hm, möjligen inte riktigt så enkelt men ändå. I omvärlden är det något magiskt över siffrorna som gör att man bevisligen inte borde vara någon ungdom längre utan mer åt det gubbiga hållet. Kan inte hålla med mindre. Gubbe? Det har jag varit länge, minst lika länge som jag tänker förbli ung.

Vissa dagar kräfva bubbel

Allt som bubblar är inte skumpa

Inledningsvis en släng av bubbel, läcker, lätt, fruktigt, förföriskt med all avsaknad av substantiell personlighet men med charm an masse. Beska? inte, eftersmak? knappt. Terre al Piano Prosecco Spumante DOC Extra Dry gick hem och slank ner. Möjligen den sista slängen av sommar detta år. (84-85p)

Tyskland 2010, hmm

Räkbakelse med lite pepparotstouch, in slänger jag lite halvtorrt. När jag öppnade Weingut Immich-Batterieberg Riesling Kabinett C.A.I. 2010 var det, för att låna några ord av du vet vem du är, en riktig acidattack. Har nog aldrig hittills varit med om något dylikt, så jag var faktiskt lite rädd att det inte skulle funka. Men efter tre dagar öppnad i flaska hade det lugnat ner sig. Uttrycket var inte lika fruktigt och runt som man kan vänta sig av en Mosel kabinett, utan mer mineral och personlighet. Ett medelfylligt uttryck som riktigt tar tag i slutklämmen. Det jag har smakat av 2010års tyska skörd lovar viner med mycket syra, me like. (87-88p)

Kött o vin, har sagt det förut men öj va gött.

Andra flaskan Domaine Vincent Paris Cornas Granit 30 2003, lite tröttare än första flaskan men fortfarande i full vigör. Härliga portvinstoner blandat med kompost, jord och mörk frukt. I eftersmaken ringlar röda äppelskal kvar bra länge. (88-89p). Hur som är det riktigt trevligt att kunna hala upp en mogen flaska och när den dessutom får sällskap av en mustig gryta. Ok det kan kanske bli bättre men inte mycket.

Fortfarande lika svårt att fotta i motljus.

Till den köpta, jo ni hörde rätt, chokladtårtan blev ett glas I Castei Recioto della Valpolicella Classico 2003 (nr 77207, 195 kr nu årgång 2007) alldeles förträfflig. Ett sött amaroneliknande vin som möjligen hade sett sina bästa dagar. Uttrycket är i dagsläget fint integrerat med relativt pigg rödbärig frukt men framförallt en syra och sötma som balanseras utmärkt. Eftersmaken sitter i hyfsat länge. Denna kväll var det kombinationen med tårtan som lyfte. Ett tjusigt vin att servera till vilken chokladanrättning som helst bara den inte är för sööt. (87-88p)

Morgonstund.

Det är inte helt fel på utsikten hos mina kära päron.

Sist men inte minst

Ahh, småmurket och väldigt mycket dyngvarning med en helgenomblöt kork ändrar Quercecchio Brunello di Montalcino 2005 scenen. Men efter bara lite luft visar den sin allra bästa sida, personligt, mörkt och fortfarande med molto undervegetation sprider sig en luftfylld doft i de stora kuporna. Frukten är vital, mörk och med komplexa attribut. Tanninerna finns där men är redigt nerslipade och ramar in helheten. Eftersmaken vill faktiskt inte ge sig på ett bra tag. Till rotisar, vinkökt lök och meat är det helt makalöst bra. Påfyllning tack, tror nog att detta kan överleva både ett och flera år på en sval mörk plats. Men varför vänta? Korka ur, drick och njut. (90-91p)

Tills nästa gång. Tack för en ytterst tillfredsställande helg...

Pst. Kan nog vänta lite med någon flaska Quercecchio, dag tre är det magiskt. Lent, mörkt, mulligt, komplext och så, så wunderful.

Cognac Guerbé VS, VSOP och XO. Posten ok, SJ inte alls ok..

2011-10-08T14:40:00.002+02:00

Olika nyanser av bärnsten

Mamma mia, ett långt inlägg, nogranna smaknoteringar och nu ingenting. Ibland är tekniken helt enkelt oteknisk. Vad göra? Jo som alltid gå vidare.

Ops nu gick jag händelserna i förväg, jag backar.
Det kom ett mail, ett mail med titeln sprit. Några dagar senare kom det ett paket. Ur paketet välde små bruna flaskor med sisådär 3-5 cl flytande vätska i olika bärnstensfärgade nyanser. Sammanlagt nio små bruna flaskor som jag valt att dela in i tre flighter. Första flighten blir en ren Cognac historia. Läs mer om innehållet på Bizlings hemsida.

Först ska jag säga, om jag är obildad och amatörmässig när det kommer till vin så är det inget i närheten av vad jag är när det kommer till Cognac. Har väldigt få, om än några riktigt goda, erfarenheter av destilat i allmänhet och Cognac i synnerhet. Men, som ni vet, ni som känner mig har jag inga problem att tycka till ändå. Ett stort tack till Anders på Bizling som på detta sätt vidgar mina vyer, är ju ändå det allt går ut på.

Cognac Guerbé VS (nr 86054, 479 kr), söt och fruktig i en lite råare och mer direkt stil. Charmig på ett oborstat men absolut inte oinställsam sätt och en klar klassskillnad från det enklare på SB som jag har provat. Blir ännu bättre om man inte gurglar runt det så j*kla mycket utan bara sippar som en "normal" människa. (Usch, svårt med poäng på sådant jag inte provar så ofta men är det bra är det bra. 86-87p)

Cognac Guerbé VSOP (nr 86075, 498 kr), Mer integrerad men även här gott om frukt och sötma. Inte lika charmig som VS men mjukare. Går säkert bättre hem hos vissa men jag väljer VS mer direkta stil. Även här en klar klassskillnad i jämförelse med enklare doningar som jag provat (85-86p)

Cognac Guerbé XO, (nr 86953, 749 kr) Mjukt, fruktigt, sött och komplext. Det är som en smekning i munnen och mynnar, till skillnad från de båda andra, ut i en lång, torr härlig eftersmak. En riktigt skön smutt som bara lämnar mersmak (90-91p)

Av de tre, lägger jag alla gånger mina slantar på XO alternativet. En helt annan klass än de båda andra och enligt mig värd varje krona det kostar extra.

Mitt sinne har varit något dunkelt, nje jag har varit riktigt förbannad stundtals, inte beroende på tidigare Cognac upplevelser utan baserat på några samtal med SJ. Maken till stelt, icke servicesinnat företag får man leta efter. Ska bli intressant att se hur den fortsatta kontakten fortlöper men om det fortsätter som till dags datum förblir min rekommendation att välja något annan transportlösning än statens järnvägar. Vad som fick mig på andra tankat? Mycket, men efter en morgonstart med frukost på sängen är det svårt att inte känna värme och glädje. Tack kära familj.

Tills nästa gång. Snart bär det iväg för övernattning i hos päronen...

Va vad det för dag sa du..

2011-10-04T13:36:00.001+02:00

Hembakt, jomenvisst

Är egentligen inte så mycket för det här med kommersdagar av alla de slag, ända till vi fick barn det vill säga. Nu kommer man, läs jag, inte undan. Och jo, med handen på hjärtat så ska det bli riktigt trevligt att välkomna fem hungriga små med lite götta.

Tills nästa gång. Happy kanelbullensdag på er...

La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti 2007. Vad ska vi äta ikväll då?..

2011-10-02T13:30:00.002+02:00

Undrar vad den röda fläcken är?

Fiskdamm, guldvaskning, små elaka hästar, hemmagjorda marmelader och sylter i förbannelse. Jo bygdemarknad var ett faktum. Överlag riktigt trevligt, och framförallt trevlig sällskap, men lite småklent med snaskigt åt de vuxna. Mer närproducerade ost och köttprodukter tack. I vilket fall fick barnen sitt lystmäte och jo det slank faktiskt med en kartong med kokosbollar hem också. Hem för lite middagssovning och fritt fram för lite allmän slötid.

Igår skördade vi frukten för ett tidigare spontanköp. För en tid sedan, som känns som en evighet nu, var vi på besök i Sundsvall. Med hem i packningen var La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti 2007 (nr 92156, 182 kr). Barbera hör inte till vänligheterna här hemma och efter en första påhälsning undrar jag varför.

Doften bjuder på riktigt mustigt frukt med gott om fatinslag. Bigaråer, riktigt mogna körsbär och jordgubbar trängs med mörk lite småtsöt choklad. Uttrycket är ungt och generöst med en solid ryggrad och något som med lite tid skulle kunna bli trevliga målarfärgstoner. Italienskt, generöst och inbjudande så det förslår.

Munkänslan är rund och riktigt generös. Frukten är riktigt solmogen med körsbär i första led och jordgubbar och plommon i andra. Trots något slösaktiga frukt och ganska påtagliga ekbehandling finns det syra som balanserar upp och som tillsammans med en påtaglig dos torra inbäddade tanniner i slutet gör det hela riktigt trevligt. Eftersmaken är lång med lite småbitter mörk choklad, rund mogen frukt och en släng småmurket trä. (89-90p)

Ett riktigt schyst vin och ett toppenval om man gillar fruktiga, varma, generösa och ekbehandlade viner från stövelland. Men framför allt börjar jag undra vad man kan åstadkomma med barbera, i det här uttrycket känns det förvillande likt en IGT blandning och cabdragen är riktigt påtagliga. Men utan den "moderna" behandlingen, vad händer då?

Tills nästa gång. Igår var det sommar, idag höst...

Becker Spätburgunder 2009. Trasiga muskler är tydligen av godo..

2011-09-28T13:20:00.003+02:00

Ibland rycker det i korkskruven

Föranlett av två i sig skilda händelser, blev suget att dra kroken mig övermäktig. Å ena sidan lockar Italienpatrik med 07:an av samma vin och å andra sidan firar Tyskland sin nationella högtid på måndag nästa vecka. Möjligen något långsökt men ibland krävs det inte mer för att korkskruven ska gå varm.

Men först lite annat, jag har på något vidunderligt sätt kommit igång med mitt fysiska underhåll. Så till vida att jag ständigt känner av någon muskelrelaterad krämpa, ok att träningsverk ska verka positivt men fasiken det tär på ändå. Ikväll ska jag dessutom ge mig ut på djupt vatten, någon form av stridsträning. Hoppas att det är någon riktig hurtbulle som skriker på mig, alltid roligt att kunna ta ut sin vrede på någon som förtjänar det.

Makalöst underbar transparent färg

Tillbaka till vinet, Becker Spätburgunder 2009. Har druckit 2007 tidigare, 2008 går tillfälligt att få tag på och 2009 kan man få tag på här.

En helcharmig doft med lite småjästiga drag, nästan lite beaujolaisaktig, rödavinbär, lingon och omogna hallon samsas med en mörkare ton. Doften känns stor, fast på ett slankt sätt, med lite likörkänsla. Aningen krydda, mot fänkål finns också där.

Smaken är följdsam och stor för att vara i ett så slankt paket, syrorna är fint inbäddade och balanserar upp frukten som är i fullständig harmoni med drickbarheten. Även här finns det ett mörkare drag och en svag pikant krydda. Avslutet stramar upp med en torrhet som kan förvillas med aningen beska men ändå inte.

Eftersmaken är saftig med en stramare kärna, det finn lite hallon- och laritsbåtar även om det inte är ett dugg sött. Möjligen att det sitter i lite kort för suget efter nästa klunk infinner sig nästan direkt. (86-87)

Det här är ett perfekt exemplar på direkt drickbarhet men med charm och uttryck som inte gör det tråkigt eller intetsägande. Ett perfekt matvin som passar minst lika bra utan och tänk va fint detta kommer att sitta när det überunga har lagt sig och någon till ton åt det murriga hållet tittat fram. Ner i källaren med dig för det här kommer jag gärna tillbaka till om sisådär ett halvår.

Tills nästa gång. Hoppas att jag kan gå imorn...

Pst. Av en slump verkar Frankos korkskruv också dragit åt det tyska hållet.

Psst. Jaha ja, vikten av att inte dra förhastade slutsatser. Dag 3 är det så j*vla fint, ja jag har inget annat uttryck. Inte störst, bäst eller vackrast utan bara så härligt. Poäng känns på sätt och vis överflödig, fruns kommentar får summera. Det finns inga fel i det här..

Helgens frukosttips: Bananmjölk och pizzafrallor..

2011-09-25T07:52:00.001+02:00

Ännu en gång stoltserar småbarnsföräldrarna med en kvällsvisit som varar förbi midnatt. Riktigt, riktigt trevligt och värt varenda gruskorn i ögonen så här på morgon kvisten. Upp med minsta och hungern slår till ännu en gång, vad bjuder kylskåpet på idag då?

Farbror Frej möter Macgyver och förgårdagens färska frallor blir till mumsiga fettfyllda pizzalookalikes.

Återupplivningsförsök som lyckades

Tills nästa gång. Trevlig vilodag...

Pst. Tänk vad jag gillar när det dyker upp presentflaskor, som vissa kanske tror känner jag inget förrakt utan bara nyfikenhet och tacksamhet när det dyker upp någon kluckande present. Tack ännu en gång.

Grand Vin de Glenelly 2007 vs Château de Seguin Cuvée Prestige 2008 vs Château Labadie 2007. Idag är det sol..

2011-09-23T15:30:00.010+02:00

Vin i sikte

Grr nu hopar det sig igen, oavsett hur mycket jag vill och försöker samlas göranden på hög och ackumulerar störande fragment längst bak i huvudet. Ibland trycker dock gamla fragment ut mindre gamla vilket resulterar i medvetande och de riktigt gamla verkar ramla ner i en allmän säck av glömska. Innan det händer helgens bordåblandningsshootout skakar jag av mig intrycken i kortform. Varför då inte bara låta dem falla i glömska? Jo för att efter fem dagars sippande var utvecklingen possitiv och samtliga viner faller inom kategorin. Trevligt drickbara, väldigt matdugliga viner som vinner på något års lagring. Eller om ni vill ha en poäng, så någonstans mellan 85-88. Tack för det Bizling Wine & Spirits AB, Chris Wine & Spirits och Hjo Grosshandel AB. Samtliga viner finns i en butik nära dig, eller en knapptryckning bort.

Château Labadie 2007 (nr 3550, 139 kr) bjuder på den mest generösa nosen i trion. Mörka mustig frukt med drag åt riktigt mogna körsbär, nästan lite sötaktig och stickig men ändå hyfsat balanserad med mörk choklad och trä. Smaken är rund med en fylligare kropp, även om frukten känns förvånandsvärt slank trots dess mognad. Det finns även här mörkare toner, lite likörartat med lite murknare trä. Eftersmaken är rund och hyfsat lång. (87-88p)

Detta skulle jag kunna tänka mig att lagra ett kort tag för att locka fram lite mer komplexitet och toner ner uttrycken något. Ett troligt merköp i.

Grand Vin de Glenelly 2007 (nr 71252, 148 kr, beställs i kolli om 6 flaskor, varuprov) har till en början en något tunn doft men som bättrar på sig med lite tid. Frukten är pigg även om blomvatten blir den starkaste associationen dag 1. Efter lite tid luftas det bort och lämnar en samstämmig klang med frukt i första led och färskt trä i andra. Smaken är slank med ett runt inslag, lite varmare toner, frukten är primär men ändå i fin samklang med resten. Även här är träkänslan färsk och toppas av lite salmiak. Eftersmaken är torr med liten kärnbitterhet. (85-86p)

Ett trevligt väldigt lättanvänt vin som gör sig riktigt bra till mat men jag lägger mycket hellre mina pengar på storasyster, Lady May.

Château de Seguin Cuvée Prestige 2008 (nr 3570, 127 kr) är till en början också något sluten men öppnar sedan upp, mörkröda bär, lite blomvatten och lätt kryddighet. Faten finns där och ramar in intrycket. Smaken är fyllig med mörkröd frukt, något murket trä och småbeskt i slutet. Avslutet är mest krävande av de tre och snörper upp med torra tanniner som lämnar ett halvhyfsat långt avslut. (85-86p)

Det mest matorienterade vinet av de tre och även detta ett trevligt vin i den medelfylliga klassen.

Årtalskork

Överlag är det tre bra viner som tyvärr hamnar lite i ett mellanfack, inte tillräckligt intressanta för att verkligen göra intryck men tillräckligt intressanta för att förtjäna en till påhälsning. Skulle vara intressant att se var de här tar vägen om säg sisådär ett år, men med handen på hjärtat är det tveksamt om jag får uppleva det.

Tills nästa gång. Nu är det inte långt kvar till fredagspizzan, trevlig helg...

Tedeschi Amarone 2006 vs I Castei Amarone 2006. Inte varje kväll man är uppe till midnatt..

2011-09-13T13:30:00.003+02:00

Två vin blev ett glas

Ännu en gång har helgen sprungit ifrån och lämnat en önskan efter mer. Konstaterade i en stilla kontemplation över livet att det faktiskt har gått 11 år sedan millennieskiftet. Elva fucking år, då ung och på toppen av världen. Nu, fortfarande ung enligt vissa och, överskörd av världen. Nja kanske inte riktigt men nog har det hänt ett och annat under dessa år som har ökat på gubbstatusen och minskat ungspolediton. Enligt en hastigt passerad löpsedelstrender kan man tydligen behålla den ungdomliga fräshören med vin, om inte så kan man kanske förtränga ett och annat bekymmer. Äsch egentligen är jag riktigt tillfreds med att vara både gubbe, vinsörplare och alla andra epitet som kan läggas till. Livet må ha sin gång men överlag är jag riktigt tacksam. Så tacksam och levande i nuet att jag korkade upp, vad jag trodde var, två goa flaskor vin för att avnjutas i trevligt sällskap.

Tidigare har jag provat ripassomodellerna mot varandra så det var med spänning som korken drogs ur Tedeschis och I Casteis tyngre Amaroneinnehållande flaskor. När väl sällskapet infann sig bjöds det faktiskt bara ur en flaska.

Anledningen var att Tedeschi Amarone della Valpolicella Classico 2006 (23,35 Euro hos der Wein Weber, nu 2007) kändes aningen för spritig i doften, körsbärslikör för att vara mer precis. Frukten var inte var det minsta torkad utan primär med en småjäst känsla. Köttfond säger kära frun och jag är beredd att hålla med.

Smaken är också lite för krävande, inget lent och inställsamt här inte. Frukten är pigg och röd med mörkare inslag, syran tar plats och avslutet är riktigt tanninrikt. Det finns en beska och även här finns det ett påtagligt alkoholpåslag som drar ner intrycket. Eftersmaken är lite småbesk, hyfsat lång och lite kärnbetonat. Intrycken består i dagarna tre och förvånansvärt mycket går till matlagning.

Även om det inte känns som ett dåligt vin trumpetar det på lite för mycket för min smak, hoppas att några år i källaren gör susen för nästa flaska. (85-86p)

Konstiga smultron i slänten när det nalkas höst

Däremot var I Castei Amarone della Valpolicella 2006 (nr 80403, 252 kr) desto trevligare.
Solvarma söta röda bär, balanserat med en skön fyllig mörkare bakgrund. Det är inte den mest komplexa doft i dagsläget utan mer primärcharmigt. Samtidigt vilar det en tyngd i uttrycket som varken känns klumpig eller tillgjord, möjligen att det är lite svårt att sätta ursprung, skulle nog kunna vara något kvalititivt från vilken del av Italien som helst. Bra eller dåligt?

Smaken är fyllig och sötrund med gott om extraherad frukt. Det känns inte klumpigt eller uttorkat utan bara generöst och inställsamt. Det finns en antydan till mognad, lite läder, tobak men den låter nog vänta på sig ett tag till. Avslutet markeras med en knapp kännbar kärnkänsla och aningen bitterhet. Eftersmaken är lång med rund mogen frukt och lite ätdruvskärnor. Skulle nog kunna vänta ut lite mer mognad för att verkligen bjuda upp men går, i dagsläget, hem hos hela sällskapet. (90-91p)

Tills nästa gång. Nu blir det treårs fika...

En bra start på helgen..

2011-09-10T11:46:00.003+02:00

Inget vin men däremot en cuvée i glaset.

Uppstigning 05:15, efter lite kvällssuddning, var mer än lovligt segt. Men skam den som gräver ner sig i eländet. Fram med våffeljärnet, värm upp mixern nu ska vi laga frukost. Resultatet blev Grahamsvåfflor med färskfruktsmootie och kaffe. Vad mer behövs för en toppenstart på en toppenhelg. Trevlig helg allihop.

Recept Grahamsvåfflor (grundrecept är från Ica)
125 g smör, alltid smör. Idag blev det extra saltat.
2 dl mjölk, idag blev det grön. Ok vi har nog alltid grön hemma när jag tänker efter.
2 dl vetemjöl och 2 dl grahamsmjöl, här kommer min genialiska ändringar från grundreceptet. Blir lite matigare och lite mindre efterrättskänsla.
2 ägg
1 tsk bakpulver
2 dl isande kallt vatten.

Smält smör och låt svalna (allt kallt för att smeten inte ska börja jäsa antar jag). Rör ihop mjölk, ägg, mjölsorter och bakpulver. Sist rör du ner smör och vatten. Låt gärna stå och dra, vilket var lite av en omöjlighet imorse. Gick lika bra för det.

Färskfruktsmootie
Idag blev det banan, jordgubbar och persikor. Ner med mjölk och créme fraiche (ok, vän av ordning kanske skulle säga andra mejeriprodukter men här är det fullfetsvarianterna som gäller). Mixa och njut.

Kombon var lika mumsig som uppskattad.

Tills nästa gång. Iväg på nya äventyr, avspark utlovas...

Cerbaia Brunello di Montalcino 2004. Hej igen..

2011-09-07T12:00:00.002+02:00

Tur att jag hann klippa innan regninfernot drabbade oss.

Jaha, jag försöker igen. Vet inte hur många gånger jag påbörjat detta inlägg men av någon konstig anledning så får har jag inte fått till det. Nu sover minsta och största är på allmänlek. Shot.

Som jag har våndats och vridit mig i vad jag endast kan kalla den sämsta nätbeställningen, ever. Behöver inte ralajera om detaljer utan bara lugnt konstatera att när det kommer till fottoprodukter får kungen ta över hädanefter. Nu ska packeten förhoppningsvis dimpa in snart, och lilla julafton infinna sig. Tills dess väntar jag tålmodigt och kliver ännu en gång in i pappaledighetens trygga vagga. Var det någon som sa att posten kom?

Grönt är skönt och med lite vin till blir det superskönt

Bäst att fokusera på lite vin. Det dricks alldeles för lite ..., jo listan kan göras lång men denna gång är det Brunello di Montalcino som ska avbockas. Närmare bestämt Carbaias Brunello di Montalcino 2004. Näsan har äntligen hittat hem igen både prestationsmässigt och innehållsvis. Det är en härlig rödbärig doft med småmultnande inslag. Såväl lite julkrydda som undervegatiation och över allt ligger ett moln av Italienskt målardamm. Vinet är i en skön balans mellan primärfruktens friska tag och sekundära mognands toner. Doften är inte stor eller burdus utan balanserad och intagande.

Smaken skäms inte för sig heller, sirlig röd frukt med en mörkare ryggrad, härlig syra och en slank drickbarhet som bara skriker efter nästa klunk. Avslutet är har en begynnande mognad med småkomplexa toner av läder, lite mocca, te och sandiga tanniner som marker sin närvaro tydligt i tandkött och tunga och som lämnar en läskande lång torr eftersmak med röda vinbär, bittermandel och persikokärna.

Mumma för själ och gom, igen konstaterar jag att dessa sitter väldigt nära varandra. Vinet håller ihop lika bra dag som ett, och det enda felet är att innehållet förvinner i ett rasande tempo. En härlig start och comback på vad som förhoppningsvis är några sjukdomsfria veckor. (90-91p)

En är bra fast fler är bättre

Carlo Merolli levererar direkt till dörren, hur många du vill ha är upp till dig men jag sörjer inte att jag har några till som trängs i källaren.

Tills nästa gång. Nu har äntligen paketet/en anlänt...

Tre av fyra näsor är klart underkända..

2011-08-31T21:30:00.001+02:00

Dagisstartsförkylningen kom som en stormvind och håller sig enträget kvar. Lägg till att jag sitter och väntar på ett nytt kamerahus och frustrationen är total. Annars går det överraskande fort att komma in i vardagsmode, vad nu det är? Tror att dagis och jobb är två väsentliga beståndsdelar.

På grund av bristfälliga sinnen kommer en kortfattad och ytterst tvivelaktig bild av vad som slunkit ner den senaste tiden..

Känns faktiskt inte helt fel med sauvignon blanc.

Stoneleigh Sauvignon Blanc 2009 (nr 6311, 99 kr) dracks egentligen innan förkylningstid men fick ingen direkt plats, len, fyllig men ändå pigg och läskande fruktig. Ett riktigt trevligt sommarvin som inte är helt fel på egenhand.

Drickfärdigt vin är klart bäst.

Rioja är gott och mogen rioja är nog ännu godare. Rioja Bordón Reserva 2003 (nr 2726, 89 kr) köptes för n något år sedan och ok det är inga stora grejjor men mogen, småskitig och lättsamt. Helt perfekt till en inte allt för smakrik köttanrättning.

Ja, jag vet, köp Bea och jag har inte ens skam att skämmas.

Största fyller tre, var tar tiden vägen? Stort grattis och föräldrar och syskon på plats, mina och Ls alltså, varför inte lite mat. Och jo, lite vin till. Polizianos VNdM 2005 gjorde förtjänstfullt sällskap, med en mörk och mogen gestaltning. Var piggare än förra flaskan och även om ekbehandlingen inte är särslit varsam var den riktigt trevlig. Sällskapet njöt i fulla drag.

Sist men inte minst fyra år gammal holländsk ost tillsammans med halflaska Bandol från 2003. Ingen kamera, ingen bild. Men smakerna var mogna men i perfekt fas. Fasiken va gott det är med gammal, förlåt mogen, mat och dryck.

Tills nästa gång. Hur kan man inte ha en fungerande kundtjänst...

Le Volte 2009. Behöver en lista för att hålla reda på alla listor..

2011-08-17T11:45:00.003+02:00

Riktigt bra, både tillgänglighet och innehåll.

Då var måndagens rivstart förbi och tisdagens lugn har infunnit sig och passerad, trodde att det skulle finnas lite tid för gammalt hederligt bloggande men tji fick jag. Får nog helt enkelt inse att mellan arbete, barn, hushållssysslor, styrelseuppdrag, eget företagande, kroppsligt underhåll och födelsedagskallasplanerande får bloggandet stryka lite på foten. Lusten finns där men tiden verkar på något sätt rinna mig mellan fingrarna. Hinner ju för bövelen inte ens läsa allt som skrivs.

Åjo dagens ilandsproblem men ändå, forcerar tiden och klämmer in en liten rapport som legat och lurat. Tjusades rejält av Ornallaias andravin när det begav sig, och kunde därför inte motstå tredjevarianten när jag såg att de lokala hyllorna hade bytt upp sig till 2009 års modellang. Efter Smakabras rapport verkade det som att 2009 skulle prestera bättre än 2008. Men vad vet jag, kändes i vilket fall som ett bra tillfälle att prova Le Volte (nr 32472, 159 kr) för första gången.

En mustig mörkbetonad fruktig doft möter med gott om fatkrydda och en aning vanilj. Faktiskt riktigt fläskigt, fast på ett i sammanhanget härligt burdust sätt. Det finns även en del skogiga toner med svamp, lite soja och bränt socker. Överlag en arbetad stor doft som lovar gott.

Smaken är fylligt följsam, nästan silkig, med runda plommon och mörka körsbär och även här återfinns mörkare toner. Trots att det finns en fatkrydda som sticker ut en aning råder en skön ungdomlig balans och en drickbarhet som inte går att ta miste på. Avslutet markeras med en syra känning och även om tanninerna knappt är kännbara lämnar de ett torrt och kärnfriskt slut. Eftersmaken klingar kvar riktigt länge med både frukt, mandel och lite körsbärkärnor.

Frun nickar jakande och fyller i med att påfyllning skulle inte skada. Kan inte annat än att hålla med. Tjusande, flörtigt och insmickrande men samtidigt med stuns och kraft sjunger detta som en Italiensk smörsångare. Fast det är klart, det är inget som jag vill ha varje dag, man måste nog ha lite läggning åt det mustigare runda hållet för att verkligen uppskatta detta. Vette katten om det inte var på gränsen till för strömlinjeformat när jag tänker efter. Men vill du bjuda på något kvalitativt som lyfter en bra bit över 69 kronorshyllan har du en kandidat. Tror att de flesta känner skillnad här. (89-90p)

Tills nästa gång. Och till råga på allt kommer en förkylning krypandes, hoppas att det inte är den dödliga manliga varianten utan den mildare kvinnliga...

La Velona Rosso di Montalcino 2008. Nedräkningen har börjat, på fredag kör vi igång..

2011-08-08T19:50:00.001+02:00

Semestern börjar gå mot sitt slut och nu återstår att krama ut det sista av besök och besökanden. Tilltänkta grillkvällar och uteblivna sådana. Tillslut landar vi i matlistor, dagishämtningar och arbetsplatsmöten. Men inte ännu, kvar återstår allt och inget.

Av någon konstig anledning har kameran blivit allt mer flitigt använd vilket gör att kvällarna blir kortare och kortare med fler och fler kort som hopar sig på hög. Att fotta i RAW har nu blivit en självklarhet men all denna efterbehandling, puh hälften vore nog. Kanske dags att överge den gamla PC:n och övergå till Mac, ska ju vara en killer när det kommer till bildhantering. Eller? Hur gör ni?

Jo det är sant, salamin som svärmor kom med var så här röd.

Aja, nu till vinet som har slunkit ner några kvällar i rad. La Velona Rosso di Montalcino 2008 (nr 2328, 139 kr finns ett fåtal flaskor kvar i vårt avlånga land) bjuder på en mustig doft med mörka spritiga moreller, lite murken ek och läder. En rättfram och snudd på burdus Italiensk doft med moderna drag. Förvillande lik en lyxigare, fläskigare småspritig chianti variant. Inte helt fel med andra ord.

Smaken är fyllig med gott om mörka syrliga körsbär, fast ändå med en rund söt touch. Det finns något mörkt och murrig mitt i all überitaliensk chianti känsla, en känsla av tillhörighet fast ändå inte. Avslutet stramar upp med en hyfsad dos torra tanniner och en ganska stark krydda. Även om det känns ungt och lite oborstat finns det en småcharmig drickbarhet, om man gillar lite kralligare doningar det vill säga.

Eftersmaken är bärigt röd och småstram, riktigt trevlig men inte allt för lång.

Dag tre var detta klart bäst, det vilar något småeteriskt och aningen alkoholstickigt över den nu sammanflätade mörka frukten. Smaken är mer harmonisk med mindre krydda och mer murket trä och köttigare drag. Eftersmaken har bättrat på sig i längd och ger en träigare känsla med mer körsbärskärnor än frukt. Ett mognare uttryck helt enkelt. (88-89p)

Tänk att jag aldrig tröttnar på "rotisar" i ugn, funkar lika bra på färskpärer.

Jaha ja, då var vi där igen. Ett riktigt trevligt vin som bjöd till och som inte skulle skämma för sig på ett matbord nära dig. Det tråkiga i kråksången är att jag inte tänder till, det blir ingen riktig gnista och jag faller inte pladask. När jag tänker efter var det ett tag sedan det hände, tror inte att jag har blivit blasé när det kommer till att smaka vin snarare tvärt om. Jag kastar mig över varje ny flaska med samma entusiasm som den förra, det är bara svårare att nå samma höjder som tidigare. Eller är det rent av så att vinerna har samma höjd, bara att de är jämnare och att jag letar efter attribut som är svåra att uppnå. Antar att bästa sättet att övervinna, vad det nu är att övervinna, och få en vinvin-situation är att prova mer och bättre vin.

Tills nästa gång. Nu ska jag harva vidare med lättjefullt arbete, snart kör det riktiga igång...

Santa Carolina Barrica Selection Gran Reserva Cabernet Carmenère Syrah 2008. Syskonkärlek..

2011-08-04T21:30:00.003+02:00

Det är svårt att inte känna ett vist vemod över att sommaren börjar lida mot sitt slut, därför känns det extra viktigt att ta till vara på de ljumma kvällarna, ok att vi får stekheta dagar men lite svinn får man räkna med, som vi till synes fått till låns nu på slutet. Varför inte bjuda in syskonen på en liten grillning. Så var de på plats, storasystrar, ingift och barn. Hur härligt som helst, varför gör vi inte det här oftare?

Mycket mat var de

Av någon konstig anledning blir det ofta ett enda röj tills gästerna anländer. Fick för mig att grilla papper, ok att det låg ett bröd inuti, men det struntade glöden i och avrättade min tillrättning och satte allt i eld. Hm borde jag väl kunnat ana men när det kommer till småbarnslivet kan ett enda ögonkast åt fel håll sluta i tragedi. Jaja vi fick lite annat bröd i oss. Annars var det mängder av kall potatissallad, fetaostdito och kött. Vet inte vilket kompani som skulle härbärgera med tydligen tyckte jag att köttet skulle räcka till hela manskaran. Vad som däremot inte finns i överflöd är vinnöreri, av någon konstig anledning har inte mitt smittat av sig. Kanske just därför, strunt samma lika trevligt för det även om ett glas rött tjut till maten alltid är uppskattat. Börjar någonstans hitta mina gästers, eller snarare min enda vindrickande gästs smakkallibrering även om det alltid är roligt att få bjuda på något nytt. Kvällens testflaska blev, Santa Carolina Barrica Selection Gran Reserva Cabernet Carmenère Syrah 2008 (nr 6242, 89kr)

Inte ofta Chile står mitt i maten

En bra balanserad modern doft med lika delar frukt och fat. Mogna plommon, lite vinbär samsas med lite bacon, gummi och några drag med pepparkvarnen. Nog för att det finns en ton av vanlij men den håller sig snyggt i bakgrunden. En välgjord och smått inställsam doft.

Smaken är medelfyllig och även där en bra mix mellan frukt och fat. Inledningsvis är det mörka plommon och svartvinbär i frukten som ackompanjeras av tobak, en små fräsh mintighet gör sig gott tillsammans med de mörkare inslagen av rostad kaffe och mörk choklad. I avslutet stramas det hela upp med en svag pikant kryddighet (mild svartpeppar) och små, små knappt kännbara tanniner som mynnar ut i en hyfsat lång eftersmak med en stram träkänsla, mörkröd frukt och lite kärnbitterhet.

Överlag en riktigt trevlig uppenbarelse som landar i mellantingslandet, om jag ska raljera med kunskaper som jag inte besitter skulle jag säga att nya världens fruktighet (utan sylt) möter gamla världens stramare toner vilket gör att helhetsintrycket blir mer än väl godkänt. Ett säkert val när du ska servera allt från något grillat till en mustigare gryta. Ett alroundvin i dess bästa bemärkelse. (87-88p)

..och tänka sig, mer mat

Kvällen avslutades med en gudomlig kladdkaka, körsbärssyltsvispad grädde och rom. Känns det igen? Jo men det är så fasligt gott.

Tills nästa gång. Hoppas att det inte dröjer ett år till nästa gång...

Heaven 23. Så var vi i götet..

2011-07-29T22:40:00.003+02:00

Götteborgar tornet i sikte

Dop och fest för tretti sommrar, det är grejjor det. Men först en lite lunch. Turistfälla? Säkert. Mycket räckor? Absolut. En trevlig start på götlaborgsvistelsen? Helt klar. Heaven 23 by lunch är ett faktum.

Varför 23? jaha

Varför heaven? inte en aning.

Klart att man måste ha en King Size.

"Receptet togs fram redan 1977 av Staffan Enander. Under 1970-talet hade han under en rad USA-besök upptäckt en amerikansk storslagenhet som han gillade. Hamburgarna på tallriken var stora och skyskraporna i New York ännu större. Målet blev att ta med sig den storheten till Sverige i form av en maträtt som dessutom skulle vara folklig, ha anknytning till västkusten och till rätt pris. Räkcocktailen hade tagit folkhemmet i anspråk och nu ville Staffan Enander trumfa med en huvudrätt. Resultatet blev en macka med 200 gram handskalade räkor, majonnäs, ägg och en lättare sallad." hämtat från http://www.gothiatowers.com/heaven23/

Tydligen såldes det 152 249 st räkmackor rekordåret 2010. Ja macka och macka, vet inte bedöm själv.

Jo, mackan ligger där under.

Ett glas vin till blev det också, Spy Valley Sauvignon Blanc 2010 (nr 81604, 114 kr, 99 kr på glas) en trevligt tropiskt fruktig, generös (fat?) men ändå smackande syrlig stil med en trevlig krydda som var lite småvaxig, som satt som en smäck till mackan. Ytterliggare en trevlig Sauvignon Balnc som i flaskformat inbjuder till merköp.

Ingen flaska men däremot ett fullt glas.

Resten av dan spenderandes traskande från en affär till någon annan. Ett litet depåstopp på viceamiralskeppet i Nordstan hanns också med. Ingen fångst denna gång men nog fanns det lockelser. Men svullna fötter återvänder vi besegrade till hotellet.

Tills nästa gång. Nu är det tack och god natt..

Kvällsfösare.

En hotellvarmstempad Langlois Crémant de Loire Brut (nr 7404, 119 kr) var förvånande fräsh. Lent fruktigt med stuns i uttrycket, Bravo. Kan absolut tänka mig att återkomma när tempen är lägre..

Tills nästa gång. Nu är det tack och godnatt...

Välkommen tillbax för en till titt i källaren..

2011-07-23T21:30:00.007+02:00

Strax före middagstid anländer kombin, kombin? Jo stadsmänniskan tar landet med storm i en lantisfamlijebil. Härligt, nu kan racet börja. Racet började i och för sig klockan 06:00 men nu fick jag börja tulla på vinet.

Tur att det finns mer Keller i källaren

Först en liten rundvandring med ett sprakande glas vitt, frisk härlig syra och balanserad tropisk frukt. Gårdagens sprits har lagt sig och kvar finns fyllighet, mineral och charm i massor. 2010 års upplaga av Kellers Von der Fels gör ingen besviken och seglar upp på en favvo plats bland kvällen vita. Inte illa pinkat men så är Keller lite av en husgud här hemma. (91-92p)

Du är ingen riesling, tyvärr

Snackar man prisvärde så ligger Breuers Orleans Rüdesheim 2009 (nr 90331, 479 kr) illa till, trots att det bara kom 36 flaskor till Sverige av den nästinpå utdöda druvsorten blev det ingen påfyllning. Blöta textilier, klöver, lite återhållen frukt blandat i en fyllig och frisk doft. Smaken är fyllig och len men lite intetsägande dessutom räcker inte syran till för att balansera upp. Avslutet är lite beskt med hyfsat lång fruktig eftersmak. Tack för upplevelsen Ulf. (88-89p)

Min upphälda GG var inte heller så mycket att hänga i julgranen. Wittmann Aulerde Riesling GG 2009 bjöd på en fyllig men smått livlös gestaltning. Det finns lovade grejjor här men saknar stuns för att vara riktigt bra, kanske skulle prova någon annan av Wittmanns GG lägen. (89-90p)

Matvin, i dess bästa bemärkelse

Nu var det dags för en tur ner i källaren, klart att vi måste komma i stämning och sippa på något samtidigt. Lite kärvt, solmoget, lingonsyrlighet och syrliga körsbär. Smaken är Italienskt fyllig med undervegetation och rejält tuggbara tanniner. Avslutet är långt och även det lite småkärvt. Efter lite irrfärder landar vi i barololand, Schiavenza Barolo Vigneto Broglio 2003 känns traditionellt kärv och växer till mat. En skön flaska att ha hemma, hederligt gött. (91-92p, 92-93p till maten)

Tur att jag har fler i källaren

Andra källarglaset lurar upp Ulf på läktaren, vilket på sätt och vis var tanken. Shaw and Smith Shiraz 2006 är stiligt, ren men slösaktigt generös. Shiraz när den, enligt mig, är som bäst. Inte så mycket sylt eller övermogna bär utan mer europeisk elegans fast fortfarande med turbotryck i uttrycket. Avslutet är allt annat än krävande men stannar kvar bra länge. Ett vin att dricka precis som det är eller till ett glas till. (91-92p)

Nu är barnens tid förbi och grillens börjar, försöker mig på en inspirerande eltändning men istället blir det en överjäst glöd. Ljusets vara eller icke vara tog överhanden och det var knappt att glöden levde, men köttet lyckades ändå bli lite för välstekt. Konstigt det där.

Den höll ändå in på småtimmarna, och längre ändå

Ur folien kommer en härligt varm och generös frukt, körsbär, läder och topptoner av målarlåda. Vi måste vara i Italien, en härlig balans mellan mognadens begynnande och primärfruktens tillbakagång tyder på några års flasktillvaro. Drar till med 2004 vilket var fullträff. Spänsten i syror och tanniner tillsammans med charm, undervegetation och körsbär bär iväg ännu en gång till barololand. Ulf hade tagit med en kändis, Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera 2004 finns även i mina gömmor. Inte provad tidigare men oj va roligt, Ostfredde tog med en flaska till mig också och det tackar jag verkligen för. (91-93p)

Efter maten fortsatte flaskornas dans, men nu känns återgivningar mer fingervisningar än sanningar.

Sweeet

Sött och überkoncentrerad men en kavalkad av persika, vuxengodis på hög nivå. Ingen alkohol känns och knappt någon syra. Mullineux Family Wines Chenin Blanc Straw Wine 2009 (nr 99356, 189 kr) till Saint Agur och hjortronsylt var riktigt gott.

Förhoppningsvis smakar det bättre i någon annans mun

Ta vad du vill, hör jag mig själv säga. Något måste man ha efter en tripp på tjugo plus mil, en tysk Pinot blir svaret. Deutzerhof Spätburgunder Caspar C 2007 var inget som vi ville ha i glasen särskilt länge denna kväll, murrigt, källare och överlag lite små mysko. Nej fram med en annan flaska.

Sent, men lika bra för det

Nu så, koncentrerat med en något småjäst vinbärsfrukt. Domaine Santa Duc Gigondas 2007 (nr 2732, 195 kr) återkommer jag gärna till, både i framtid och närtid

Nu kastar småbarnspappan in handduken och sveper den kring de diskade glasen, vill inte frästa på fruns välvilja allt för mycket med kvarvarande disk också.

Tack ännu en gång Ulf, riktigt trevligt och lika generöst som alltid. Nästa gång får vi lura med några till, inte allt för svårt att hitta till the big bay.

Tills nästa gång. Fullt med halvfulla flaskor i källaren, ett tufft jobb men någon måste hälla i sig det...

En förhandstitt..

2011-07-20T22:00:00.000+02:00

Imorgon får vi finfrämmande, Ulf kommer för att få en reallife upplevelse av småbarnlivets mödor, umbäranden och underbara kaotiska tillvaro. Det ska bli riktigt roligt att få upp stadsbon till de mörka gästrikeskogarna, du anar inte vad du gett dig in på.

Tre glas men fyra flaskor?

Tills nästa gång. Lite vin ska vi nog hinna med också...

Ayala Brut 1999 och Gosset Brut Excellence N.V. Sommaren kan ännu bjuda på överraskningar..

2011-07-19T19:45:00.000+02:00

Lika överaskad som glatt förvånad fick jag idag veta att barndomsvännen K med familj flyttar in några hus bort. Att vi sedan har två barn i samma ålder gör inte saken sämre. Eftersom K var den person som väckte mitt vinintresse till liv känns det inte mer än rätt att utsätta honom för lite blindprovning snart. Ok, de får väl lämna tillbaka flyttbilen först.

När det vankas spontanbesök är en flaska bubbel inte helt fel. Dyker ner och hittar en gammal notering som således kan blandas med en nyare. Två sköna skumpaupplevelser som båda gav mersmak. Prisvärde? Inte direkt. Men då var vi där igen, vad är egentligen värt vad. När det kommer till en bubblande upplevelse finns det inte mycket som slår riktigt skumpa på fingrarna. Slösaktigt fruktiga, mineralstinna, mjukt mousserande, fylliga, förförande och stringenta fingrar. Trots, eller kanske tack vare pris.

Skumpa då

Ayala Brut 1999 (nr 77140, 420 kr) var en present från min bättre hälft, som så många andra glas har den inväntat rätt tillfälle. Kommer inte ihåg tillfället men vinet dröjer sig kvar i minnet, likaså gesten, En härlig rund och mogen doft, vi hittar allt från ugnsvarma bröd, sjögräs, playdohlera, blöta stenar och blyg äppelcitrus. Komplex med andra ord, i dagsläget känns frukten något tillbakadragen men ack vilken skön doft det är.

Smaken går inte av för hackor heller, en mjuk, rund och fyllig mousse med allehanda mineral betonade smaker frukten biter ifrån i slutet med grape och granny smith och mynnar ut i en lång grönäpplig eftersmak. (90-91p)

Skumpa nu

Efter den ytterst trevliga bekantskapen med Gossets rosé, var det inte mer än naturligt att lägga en beställning på det vita. Gosset Brut Excellence N.V. (nr 81527, 329 kr) gjorde oss inte heller besviken. En frisk guläpplig doft som första dagen visade med återhållna toner med klara brie associationer och smånötiga drag har bytts mot mer friska fruktiga och wishyvattenaktiga drag dag två.

Smaken är fylligt friskt med gott om syra och bubblor. Det är en riktig frisk fläkt, någon sorts renhet kan inte förklara det bättre, i munnen samtidigt som det finns en ryggrad med lite kanderade mandlar och antydan till bröd. Avslutet stramar upp med en skjuts grapebeska även om det är väldigt klädsam. Eftersmaken är lång men subtil. Det trumpter inte på men nog finns det lite grape och gula äpplen som stannar kvar ett bra tag. (89-90p)

Gosset har nu seglat upp på en klar favvo plats bland bubbelproducenterna, är sugen att gå på det tyngre artilleriet. Frågan är om det smäller högre?..

Tills nästa gång. Last night was a night to remember...

I Castei Ripasso 2009 vs Tedeschi Capitel San Rocco Ripasso 2007. En mini weekend mitt i veckan..

2011-07-14T16:20:00.006+02:00

Gårdagen, eller var det dagen innan, var lika semesterskön som de flesta andra dagar har varit. Tänka att vi får vara lediga tillsammans så länge, varje dag är lördag och risken att man inte uppskattar ledigheten är lika ofrånkomlig som den stundande hösten. Äh, nog om detta. Vi är lediga nu så det är bara att uppskatta för bövelen. I ett försök att bryta vardagenshelgen och få lite samkväm tog vi in på Hotell Edsken. Mer känt som Casa de las peras eller hembesök hos föräldrarna.

Kvällens längsta strå

Till första dagens grill stod en duell mellan I Castei 2009 och Tedeschi "Capitel San Rocco" 2007, två ripassos som jag tidgare provat med gott resultat. Frågan var hur dessa skulle stå sig nu när smaklökarna gått mot ett stramare håll. Riktigt bra tack, som så många gånger tidigare så beror allt på sällskap och tillfälle. För att göra det hela lite mer spännande låter jag frun hälla upp i en halvblind gissningslek, på grund av flera faktorer som middagens smått kaotiska förberedelser, små battingar och förtärande hunger blir noterna minst sagt schematiska men det ger ändå en solklar bild av de tvås olika personligheter.

I glas ett finns en stor, nästan likörartad doft. Frukten är lite sötaktig och de småjästa vinbären står som en plym ur glaset. Det finns lite stalliga toner och en småblinkning till bordå spär på mynnar ut i en doft som varken känns tung eller jolmig. Riktigt trevlig att sniffa på faktiskt.

Smaken är minst sagt munfyllande med gott om fräsh frukt, även om den inte känns primör. Vinet ger ett fylligt, småskitigt intryck men ändå med klass, finns egentligen ingen direkt tillhörighetskänsla utan är mest inställsamt, stort och fruktigt. Eftersmaken är även den inställsam, fruktig och bra lång.

I glas två är intrycket mycket mer slutet, elegantare och skirare frukt. Efter ett tag öppnar vinet upp med både vinbär och körsbär i en något stramare men ändå smått sötfruktig bärkorg.

Ett elegantare uttryck med mer återhållna uttryck, inte för att det på något sätt inte är generöst utan elegantare och något mer följsamt än glas ett. Eftersmaken är även här lång med bär och en pikant ekton. Med mer luft lyfter detta och går nästan om glas ett i drickbarhet.

Till maten var det dock en annan femma.

Ingen tvekan om vad som är vad. I alla fall inte om man har druckit båda innan. Till den helgrillade grisfilén var den något slösaktiga frukten och den generösa gestalningen i glas 1 till en klar fördel. Gillar man stilen så får man absolut valuta för pengen, Tedeschi "Capitel San Rocco" Ripasso 2007 (Nu 2008 hos der Wein Weber för 11,50 euro). (87-88p)

Den något stramare och elegantare I Castei Ripasso 2009 (nr 22409, 119kr) lever upp till mina förväntningar. Ok att det är ungt och behöver luftas men det är ett helgjutet vin som trots lite anonymitet bjuder på en skön och mjuk åktur även utan mat. (88-89p)

Kvällens andra duell var nästan lite för ojämn.

Glas 1, var så mycket bättre än..

..glas 2.

Tills nästan gång. Alltid lika trevligt borta men ändå bäst hemma...

Domaine Vincent Paris Cornas Granit 30 2003. Dags att damma av hemmapappan..

2011-07-09T20:15:00.001+02:00

Me, myself and I.

Frun lämnade huset 07:10 och sedan dess har det varit en kamp. Nej inte precis, dagen har varit helt fantastisk. Det enda knepet, lira med på barnens villkor hela tiden. Först stallet, sedan glass och lekpark för att rundas av med ytterliggare en lekpark. Hem laga färdig middag, vill ni ha korv eller burgare? Och avslutande pooldopp. Nu sover de båda i ACns trygga surrande famn.

Hopplock och framplock, nu lite vuxentid.

Direkt från källaren (ca 14 grader) ger Domaine Vincent Paris Cornas Granit 30 2003 full gas, en mörk kraftfull fyllig doft med gott om bibehållna plommon och mogna björnbär. Trots det finns det mognadstoner och det svävar något småeteriskt över allt. Nästan lite portvinskänsla. Det är en härlig blandning mellan fruktighet, mognadsmultnad och oxidationsport.

När doften är så här härlig blir jag nästan lite rädd för att bli besviken när jag smakar. Men ojoj, tvärt om. Munkänslan är superfyllig med gott om fruktighet, svartavinbären och björnbären blir nästan aningen sötaktiga. Gummi och örter spär på tillhörighet och mognadstonerna skvallrar om lite ålder även om de inte kommit särskilt långt så kommer de fram i form av aningen jordighet och ett portvinsliknande slut. Tanninerna är sandiga och alldeles förträffligt lätttuggade, knappt kännbara faktiskt.

Eftersmaken är lång och saftigt rund i frukten även om det finns lite torr jord som flörtar med.

Med stigande temp tilltar klumpigheten och portvinstonerna, så det blir till att hålla svalt för då.. (90-91p)

Fi fasiken va gott det här var. Hade inga förväntingar alls och nog för att jag kan medge att det är lite klumpigt eller bonnigt, om nu det är något dåligt. Men vilket rödtjut. Med tanke på att jag köpte detta för runt reahundringen så är det inget annat än ett klockrent FYND. Men vad spelar det för roll nu när det är slutsålt, tur att jag faktiskt har tre flaskor kvar.

Tills nästa gång. Dator, chips och bubbelsaft vad mer behövs för en helkväll?...

Domaine Laroche Chablis 1er Cru Les Vaudevey 2002. Struktur är nyckeln till lättja..

2011-07-07T19:15:00.003+02:00

Nu så, är gräset klippt.

Ibland behöver man bara låta livet vara ifred. Packa ner några äggmackor och bege sig till stranden. Jo tack, om det vore så enkelt. Operation badstrand började 05:20 med uppstigning och förberedelser. Min kära fru tog morgonpasset och klarade av detta med bravur. 09:00 rullade ekipaget ut med destination Malmjärn. 09:50 vällde familjen ut och inte långt därefter hade vi intagit position i skuggan med sikte på sanddynorna. Vi var då ensamma på stranden med undantag för några kommunalt anställda säsongsarbetare som även de förberedde dagens duster.

Efter starten på dagen, som kändes som en ända lång förberedelse, blev det desto mer go with the flow. Det har allt som allt varit en riktigt lyckad dag med små om några missöden. Sommartempen gör humöret lite labilt men nog är det skönt med lite lagom svensk sommar.

För att runda av detta med lite mindre struktur och mer spontanitet fortsätter jag på på uppslaget spår. Dag tre av Domaine Laroche Chablis 1er Cru Les Vaudevey 2002s segertåg. Utan noter, utan besvär och utan direkt motstånd bjuder mogen Chardonnay upp till dans. En mogen intressant doft med en bra dos smörighet, honungsvatten och avsevärd längd. För att sedan, bibehålla den mogna tonen, men med piggare uttryck och ett uns mer syra och äpplighet. Utan ett någon som helst beskhet eller annat störande någon av dagarna men med en envis mineralitet som stramar upp blir suget efter moget, fylligt, vitt desto större. (88-89p) Var håller ni hus? Inte i min källare i alla fall.

Tills nästa gång. Imorgon växlar vi upp..

B.S.G.S - Bring some good shit. En Stockholmsutflykt.

2011-07-04T20:00:00.002+02:00

En medalj från min mage också.

Varmt, varmt och ja tropiskt varmt. Ett Stockholm som svettas en masse, men vad gör det när man har trevligt sällskap som vallar runt mig med vana fötter. Första vattenhålet kunde bli en Red Bull utdelning men det kändes lika fel som kön var lång. Först ut är istället Monks café på Sveavägen, en frisk, immande weisbier tillsammans med en skål nötter blir en konkret hägring för både mage och själ. I mitt fall verkar dessa två sitta farligt nära varandra, nästan överlappande.

Dagens första men absolut inte sista.

Hem till Ulf och kvällens första glas vin sätts i handen, även den lätt immig av sommaren och kylskåpets påverkan. Nog för att den varit öppnad några dagar men oj vilken härligt fruktig doft. Smaken är slank med fin syra och ett bra uppsnörpande slut och kännbara tanniner. Ett riktigt trevligt glas som skickar iväg mig och Magnus till C-d-R men som sedermera avslöjas vara Fratelli Revellos Dolcetto d’Alba 2009. (87-88p) Härligt att Fredrik även försåg mig från sin Piemonte resa med några flaskor för det här var riktigt bra. Matvänliga doningar som du kan använda istället för kniv när du skär pizzan. Blir sugen på att köra en duell mellan Roagnas 09:a och denna när jag kommer hem.

En oas på Söder.

Sedan kommer Fredrik med sällskap T, de har tagit med sig ost, vin, kött, bea, sallad, bröd och mera vin.

Basriesling? Nja kanske inte så mycket.

Ut i svalkan på baksidan och ner med näsan, complimantary bottle hojtar Ulf och slänger fram Georg Breuer Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling 2009, dold förstås. En fantastisk doft med renaste tropisk frukt, syra och citron. Smaken är även den otroligt ren med typiska rieslingtoner och mellanfyllig kropp. Efter ett tag tillkommer en pikant krydda och det enda som kan klagas på är en alldelles för kort eftersmak. Ta mig tusan om vinet inte blev flera resor bättre när folien kläddes av, konstigt det där. (89-90p med STOR potential)

Vitt, kallt och sött = Ostvänligt.

..compliment… ja ni förstår fortsättningen. Ytterliggare en vit flaska från Ulfs egna förråd, generöst indeed. Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese 2005 var halvsimmigt söt med dieseltoner och honungsvatten. Bra avslut med gott om charm och drickbarhet. Fungerar för övrigt skrämmande bra till Comté (eller var det någon annan??). Ok lite tunn syra för att lyft och flyga iväg men även den riktigt trevlig. Drick snart dock för den kändes helt mogen. (87-88p)

Cheesus vilken skinka.

Små och naggande goda.

Det finns olja och så finns det olja.

Mitt i denna riesling kavalkad får vi avnjuta ett sammelsurium av godsaker, en skinka som var bland det godaste jag ätit på länge. Namnet är borta men det var nötigt, milt och nästan drömsmältande i munnen. Skivorna försvinner i ett rasande tempo och alla håller hårt i sin ranson. Oliver från någon obskyr del av världen och olja som inte finns i var mans skafferi. Helt fantastiskt, tack Fredrik för att du försåg oss med alla läckerheter denna afton.

Complimentary bottle

..compli.. nu är det Magnus som hojtar. Inte ordagrant men likväl sätter han fram nästa flaska öppet. Domaine la Rabidote Saint-Chinian 2010 har BiB liknande fruktighet i doften och något sjögräsblött som slår an personligheten, en stringens i smaken som ordnar upp och lämnar ett ytterst saftigt men helgjutet intryck. Inte stort på något men med gott om drickglädje. (84-85p)

Varuprov, för er som undrar.

Nu kör vi igång med det tunga artilleriet. Ut kommer fem maskerade flaskor och nu j*vlar ska här luktas.

Den första flaskan var min och jag satt och höll med om typiska bordå drag med lite mer umf i doften än vanligt. Smaken är i dagsläget lite sluten men med en god kryddighet. Sällskapet är överens om att det är en bra Bordå med framtiden för sig. Inte hellt rätt dock, nog för att Glenelly Hills Lady May 2008 har klara drag från Bordå både gällande druva och ägarinna men härkomsten är Sydafrika. Utan bakelit men med lite krutrök är detta något jag absolut kan tänka mig att dricka igen om något/några år. (88-89p)

Vin & själ

Nästa är också mitt och blir ett av kvällens många bästa viner, med så olika stilar är det svårt att utse ett vin som kvällens. Wine & Soul Pintas 2007 är inget annat än en überfyllig frukt bomb, fast på ett bra sätt. Tror inte att det är ett skrymsle i munnen som inte får sig en genomkörare av supermogna körsbär, mörk bitter choklad och sköna tanniner. Eftersmaken sitter i länge, länge. Relativt tidigt prickas ursprung och vi konstaterar unisont att Portugal kan göra bra viner. Hm ingen nyhet kanske men varför köper jag inte fler viner därifrån då?? (92-93p)

Wine and master

Näst på tur var Magnus doldis, djungelolja, undervegetation och lite sump. Frukten är mörkröd i doften och ljusare i smaken. Det skitiga återkommer i smaken och eftersmaken är lång, stram och övertygande. Det finns något Pinotaktigt över men det hela men ändå inte. Inte så konstigt eftersom det var en Kopfensteiner Blaufränkisch Eisenberg 2007. Pinotklon som härstammar från Burgenland, Österrike. Ytterliggare ett land och region att lägga på minnet. (89-90p)

Glaset är tomt, igen.

Näst på tur är en härligt mogen doft med köttfond, baconchips, rost och mer undervegetation. Även lite småjästa körsbär på toppen. Smaken är fylligt mogen med bra syra och lite brunt socker. Bären är simmigt integrerade i en komplex småskitig gestaltning. Eftersmaken är lång med torra torra tanniner och härliga apelsinsyror som dyker upp efter ett tag. Clos Saint Jean Châteauneuf-du-Pape Deus-Ex Machina 2004 är ett redigt tjut som trots sin storhet sjunger på sista versen. (91-92p)

Helt underbart, under min virtuella bekantskapstid med Ulf har jag önskat att denna flaska skulle dyka upp igen. Möjligen att vi var ett år för sent ute men det är fortfarande en underbar dryck. Me want som more..

Tänka att det finns så mycket bra vin.

Fredrik stod för kvällens sista röda flaska, vilket skulle visa sig bli den näst sista flaskan. En rustik bonnig doft med allt du kan önska från lagårn, sirliga körsbär och målarlåda. Smaken är Italienskt fyllig, alltså inte fyllig alls men letar sig ändå ut i varje skrymsle. Härligt moget, drickfärdigt och alldeles alldeles underbart. Eftersmaken är hyfsat lång med gott om torra tanniner. Mastroberardino Taurasi Radici Riserva 1999 är också ett vin som jag har sett fram emot att prova, när jag tänker efter är nästan alla viner det denna kväll. (91-92p)

Ingen folie men lika hemlig för det.

Efter lite övertalning, -ska jag ta mitt röda? Jo det vore trevligt. Det gör jag! Snabbdekanterar T sin tredje medhavda flaska.

Mumsigt mogen Barollo.

En klarröd vätska som bara skriker Italien kommer fram. Ännu en gång slås jag av en fantastisk doft, hallongodis, rosor och kompletterande tjära hoppar fram. Smaken är också fantalastisk med renaste frukt, finlemmad och varmjordig med mörkare komplexare toner och en underbar drickbarhet. Tanninerna finns kvar men säger inte allt för mycket och eftersmaken är framförallt riktigt god och lång. Massolino Barolo Parafada 2001 är ytterliggare ett vin som jag gärna skulle dricka varje dag om plånboken tillät. (92-94p)

Efter vin kommer grill.

Nu Mat, man blir hungrig av att kasta slattar. Tror att det snart kommer att växa en och annan vinranka på Ulfs terrass. Om inte så har växtligheten fått årets beskärda del av gödning.

Blir inte så mycket bättre än så här.

Hängmörad och lufttorkad entrecote skivor av finaste Tyskt ursprung väntar. Jo ni läste rätt, hängmörat och lufttorkat. Kan det bli bättre? Ja med hemslagen bea ala Sovel och grönsallad är vi samtliga i himmelriket och för första gången denna kväll är det tyst. Samtliga är överrens om att denna kombo skulle vi kunna leva på alena. Ok lite vin till, men smudars vilket kött. Just det, även det från Sovel.

Moget och inte så moget.

Nu stundar desert och vad är väl det utan lite desert vin. Ulfs version av Italiensk maräng gjorde sig riktigt bra till T:s två sötingar. Även om jag i stunden tyckte mig kunna urskilja nyanser ur Roberto Anselmis I Capitelli 2001 och 2006 så kan jag med handen på hjärtat påstå att dess inte gör vinerna rättvisa. Vi var dock överrens om att 01:an hade sett sina bästa dagar med gott om äppelkompott och pumpernikel och att 06:an fortfarande var insmickrande persikosöt med mer stuns. Men mer än så vågar jag inte säga.

En underhållande kväll med idel prat och gnat rörande stort som smått gjorde att småtimmarna sprang ikapp oss och kväll blev till ny dag. Fantastiskt trevlig och tack allihop för att ni förgyllde denna afton. Extra tack till Ulfs utmärkta värdskap och till Fredrik för ett utmärkt tillhandahållande av fett och till T för flera unika smakupplevelse och till Magnus för underhållande muntugg. Och ja till allihop igen, för att ni lätt gör det värt att ta sig 40 mil för ännu en kväll som jag sent ska glömma.

Tills nästa gång. Storvik eller Stockholm, fast på ett bra sätt.

Molto Prosecco. Äntligen har jag hittat kranen till näsan..

2011-06-29T20:30:00.000+02:00

En av sommarens bästa.

Jasminträd och buskar står i blom, smultronen har börjat tagit slut, jordgubbarna rodnar och körsbären likaså. Ibland är det härligt med egen trädgård, var skulle man annars kunna ta med sig sina små 05:20 för att länsa dagens bestånd av mogna bär. Fantalastiskt.

Antar att ni, i likhet med oss, har slagits av ytterliggare en värmebölja. Tiden framför datorn begränsas till att snegla på morgondagens väder för en lättning eller vidare värme, beroende på hur man är skapt. I vilket fall kan jag varmt rekommendera en liten avstickare för en möjlighet till sommarens lättja utan dess kväljande värme. Så kan man i korthet sammanfatta intrycken efter den försvarliga mängd Prosecco som har passerat. Fantastikt lätt men ändå inte helt befriat från personlighet. Bubblor i massor ackompanjerad av renaste fräsande frukt. Mums, ett vin nej rättelse en företeelse att njuta av i stora drag under sommarens varmaste och kallaste dagar.

Jag har hämtat mina sexpack härifrån men det finns säkert många likande på andra ställen. Däremot kan jag inte lova samma njutning som dessa har gett mig.

Tills nästa gång. Nu håller vi tummarna, inga sjuka barn och inga sjuka vårdnadshavare...