tisdag 30 april 2013

G.D. Vajra Barolo Albe 2007. Dagens först krypning..

Barolo Albe 2007
från G.D. Vajra 
Sticker ut näsan och påstår att detta är det bästa man kan hitta på lantbolagets hyllor om man inte har en läggning åt sylt och alkoholdränkta russin förstås. Lite sådär lagom småvresig som sig barolobör, såklart är det tillgängligt, skulle inte fått så många hyllmeter annars men det går inte att ta miste på den sköna lätt parfymerade doften av krossade röda bär, mentol, lite tobak och jord. Eller den smått krävande munkänslan med en skopa mörkare bär, uppbackande syra, mörka outveckalde toner med en sula sottobosco och kännbara småtuggiga tanniner. Det är helheten som visar var nebbioloskåpet ska stå, tillgängligt, charmigt, lite småkantigt, ursprungstassande men aldrig dåligt eller tråkigt. Känns nästan overkligt bra att man kan spontanrycka detta nästinpå varthän du hittar en grön skylt, dessutom för under 200 pix.

Tills nästa gång. Jadu, den första krypningen någonsin för att vara exakt...

Pst. Fler som fastnat för folkhemsbarolon, här, här, här, här, här och här.

Psst. Blev varnad, aningen sent tyvärr, men efter ett tag öppnad kryper det fram ganska ordentligt med likörtoner. Frukten går tillbaka och helheten förlorar tyvärr sin initiala charm.

måndag 29 april 2013

En ärtnötfrö historia. Pået igen bara..

Kika på pumpa och pinje
Ibland blir det bra, lite tur, en skopa skicklighet och ännu mera goa råvaror, det är receptet. För en aning mer ingående beskrivning kan ni kika nedan. Jag har testat pasta och rotisar i ugn till, torde funka till i stort sett vad som helst.

Detta hade jag i:
Pumpafrön
Pinjenötter
Kikärtor
Persilja
Vitlök
Arabiatasås
Bergsparmesan
Rapsolja
Citronsaft
Salt och peppar

Såhär kan man göra:
Rosta pumpafrön, pinjenötter och vitlök. Hacka grovt och blanda ihop med allt och lite till, smaka av, klart!

Tills nästa gång. Nu fattas det bara lite vin så är jag tebak...

torsdag 25 april 2013

Stagård Riesling Steinzeug 2011. Men nu är det synd om mig, på riktigt..

Stagård Riesling Steinzeug 2011
Sjuk, desto större anledning att minnas det vita som jag öppnade häromsistens, Stagård Riesling Steinzeug 2011 (köpt från handlavin.se för 359 kr), spontanjäst Österrikisk riesling med lång skalkontakt, jo jag tackar ja.

Vid öppnandet, fet lite oljig, fruktigt sammansatt. En mjuk, len och intagande doft med massor av oförlöst potential. I munnen känns det lite småfett men bra syra, stenar, stenfrukt, omogna gula äpplen, krispigt men med en härlig följsamhet. Avslutet biter till med en härlig mild kryddighet, Inte beskt, inte surt bara uppiggande och härlig. Eftersmaken är nedtonad, med mer mineral än frukt.

Efter ett tag finns mer sten, mer utmanande, känns djupare, rökigare och intressantare. Fortfarande känns det oförlöst. Inget riktigt charmtroll i munnen, snårigt stenrös, frukten har gått tillbaka en aning, krita, örter. Om doften känns oförlöst är det inget mot hur det beter sig i munnen. Får nästan locka fram smakerna, eftersmaken som är ganska lång är doft fruktig med mycket mineral. Undrar just vart det här tar vägen.

Det här behöver tid, mycket tid, för oj vad härligt det här öppnar upp sig. Doften är mer tillgänglig, frukten har återkommit och vuxit på sig avsevärt, tänk tropisk, helheten är en uppvisning i elegans, ungcharm och mineral. Smaken följer i samma spår, mer frukt, stramt men ändå generöst tillgänglig med gott om stenigare partier. Helheten är, när jag tänker efter, åt det medelfylliga generösa hållet men med knivskarp struktur.  Ren glädje, personlighet och stort löfte om mer. (92-93p+)

Riesling Steinzeug 2011 flaska 799
Behöver kanske inte påpeka igen hur tjusad jag blev, att det utan tvekan är det bästa vita Österrikiska vin jag provat och att det är väl värt att leta upp någon av de ca 900 producerade flaskorna. Fast ge det tid, massor av tid.

Från jord till flaska
Tills nästa gång. Å så en riktig karlförkylning på det...

söndag 21 april 2013

Côte-Rôtie J. Boutin "Bonnevaux" 2007. Inte nu igen..

Sött, rött och vitt
Vitt, gult och rött
Tanken var att Ulf skulle komma upp och ta en sista, i alla fall på ett tag, genomgång av källaren. Tji fick vi, äldsta dottern valde att kasta in handduken i sista sekund. Ibland är det extra synd om mig och typiskt nog hade jag redan öppnat och luftat vinerna som jag tänkt bjuda på. Men vadå, speciellt synd är det inte om mig för vinerna valde att visa sin allra bästa sida. Först hade jag tänkt samla allt i en post men eftersom det tog sin tid att gå igenom allt får det bli extra fokus, något alla tre förtjänar.

Côte-Rôtie signerat Stéphane Vedeau
Först ut mitt röda val. Inte ofta jag dricker Côte-Rôtie, synd för det här skulle jag kunna dricka alla dar i veckan. Vad som stoppar? Plånboken förstås. Stéphane Vedeaus, mannen bakom husfavvon La Ferme du Mont,  Côte-Rôtie J. Boutin "Bonnevaux" 2007 skapar, trots pris eller kanske tack vare, verkligen mersmak.

Vid öppnandet bjuds mörk balanserad murrig frukt, en begynnande mognad och en härlig floral och kylig intensitet. Här kan jag fastna med näsan länge, inte det mest komplexa men intagande på ett primalt sätt. I munnen är det aningen för svalt, men slank och redigt munutfyllande, mörk mustig frukt backat av mer mörker, något oborstat och djuriskt vilar över hela uttrycket förutom struktur, balans och en redig drickbarhet. Avslutet stramas upp med gott om mjuka men uttorkande tanniner och en efterhängsen eftersmak av fruktlakritspastill.

Det är efter ett bra tag öppnad som det verkligen bjuder till. Doften har vuxit, inte direkt på bredden men på djupet. De florala tonerna känns mer framträdande och näsan fastnar ännu djupare i glaset. I munnen beter det sig exemplariskt, aningen mer munutfyllande, integrerat, svalt och värmande på samma gång. Finns en liten funkighet men på rätt sida av lagårdsstängslet. Känns fortfarande riktigt vitalt och håller säkerligen ett tag till för den som inte vill korka upp. Med ännu mer tid växer det aningen lite till, fy bubblan så härligt. (92-93p)

När det kommer till drickglädje och uttryck var det ett bra tag sedan jag hade ett rött i denna kaliber, nu infinner sig frågan vad som händer när ytterligare komplexitet och intensitet smyger in i ett liknande uttryck. Har bara hört historier om LaLaLa-landet men nyfikenheten att utforska har inte direkt mattats av. Vist är det härligt med vin, bra vin alltså.

J. Boutin "Bonnevaux" 2007
flaska 1290 av 1700
Tills nästa gång. Typiskt!...

måndag 15 april 2013

Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape 2010 o 2011. En dag för lite..

Châteauneuf-du-Pape
2x Le Hurlevent
Jag fortsätter på inslaget spår, mer Châteauneuf-du-Pape, mer årgångsjämförelserLe Hurlevent Châteauneuf-du-Pape (nr 2291, 159 kr) torde vara bolagets billigaste Ch9dp, undrar just hur det smakar.

Direkt vid öppnandet bjuder båda på en sötaktig godisbetonad frukt, 2010 har medelhög-hög volym medan 2011 snarare har fastnad på lägsta. Ingen av dofterna slår an hos mig, aningen för godissött helt enkelt. Lika bra att låta stå ett tag.

Efter ett tag har godistonerna vädrats bort i 2010 och gett plats för lite ungdomlig charm, rödlätt frukt, örter och gummi, 2011 har också höjt volymen en aning men fortfarande söt ton, finns också en liten släng av blomvatten. Lika bra att smaka.

2010 är en slank sak med gott om pigg nästan syrlig syra, följsamt med en ganska enkel bukett av rödlätt frukt, gummi och örter. Avslutet stramas upp och lämnar en medellång, fruktpigg eftersmak. Inte den självklara associationen till Ch9dp, men bra Côtes-du-Rhône är det allt. Inte ett spår av ek, utan stål- och betong fruktig tillgänglighet. 2011 är aningen tunnare, lite spretigare, spritigare. Blomvatten fastnar och avslutet är lite småbittert och aningen alkoholvasst.  

2010 bättre än 2011
Om 2010:an beter sig som en bra C-d-R beter sig 2011:an som en sämre. 2010:an har enligt utsago sålt över förväntan vilket jag kan förstå, det är inte helt fel i förhållande till pris och man kan ju dessutom ståta med en Ch9dp på bordet. Mitt tips blir således om ni är nyfikna, försök att hitta 2010:an och passa på 2011:an.

Tills nästa gång. Korthelg, klart sämre än långhelg...

Pst. 2010 har jag själv ryckt i hyllan och 2011 fick jag som varuprov från importör.

Psst.
2010 (86-87p)
2011 (82-83p)

fredag 12 april 2013

Kusmi - Ingefära och citron. Skönt med helg..

Kusmi -  Ingefära och citron
Jag pimplar en del kaffe på jobbet, dåligt kaffe ska tilläggas, kanske skulle dra ner lite? Sagt och gjort, ett steg i rätt riktning har varit att byta ut mot te, varför har jag inte gjort det tidigare? Te kan ju varieras i oändlighet samtidigt som vissa sorter rent av kan ha hälsobringande effekt, för att inte tala om att det främst är riktigt gott. En tidigare morgonfavorit var Friggs gröna variant smaksatt med ingefära och citron, men efter att ha smakat Kusmis Ingefära och citron har jag en ny. Just kombinationen av grönt te, ingefära och citron tycker jag är en hitt, det som gör Kusmis variant speciell, förutom att det till skillnad från Friggs är lösvikt, är dess milda delikata men ändå komplext smakrika och smått jordiga personliga touch. En riktigt bra start på dagen helt enkelt.

Kanna och koppar från Indiska!?!
Nu återstår bara att hitta en lämplig tekanna, min gamla är en kvarleva som tyvärr är mer prydnad än redig kanna. Sa jag att man spiller varenda gång man häller.

Tills nästa gång. Trotts allmän kaos...

Pst. Såg nu att Franska Matkompaniet har lite rea, varför inte ta och testa vettja.

Psst. För den som tycker att priset är i saftigaste laget kan jag meddela att det endast behövs en liten nypa per kopp.

torsdag 11 april 2013

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010. Är det redan mitten av April?..

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010
Jag diggar Châteauneuf-du-Pape, tyvärr har den sorten kommit någon i skymundan här hemma på sistone. Har en del i källaren men vågar inte riktigt korka ur. Det sagt är det definitivt skillnad på Schattenöff och Schattenöff, anabolamuffiga, överextraherade, spritiga eller allmänt syltiga och slösaktiga göra sig icke besvär om det däremot finns mycket frukt, härlig kraft, en och annan ekkyss, uppbackande syra och tanniner då spinner jag igång. För att inte tala om att några år på rygg brukar göra susen.

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010 bjuder på en varm pust av vinbär/jordgubb/hallonsylt, salmiak och örter. Ungt men med ett härligt sug och ett djup som lovar gott. Smaken är på intet sätt sämre, gott om frukt, svalare än doften angav, riktigt sval faktiskt, uppiggande syra, litet stänk örter, gummi och salmiak bäddas in i en balanserad, men framförallt följsam pigg helhet. Fantastiskt drickbart detta. Slutet stramas upp en aning och lämnar en medellång eftersmak med pigg frukt, örter och lite kärnor. (89-90p)

Känns lekande lätt, men med en betryggande tyngd. Snarare som en bättre balanserad Côtes-du-Rhône Village än en mustig Ch9, eller kanske är det tvärt om. Vill man ha en drickfärdig, tillgänglig men på intet sätt tunn fransos till fina grytan, ost eller bara som sippvänlig sällskap har man absolut hittat rätt. Om jag ska försöka mig på en vild gissning har årgången gjort sitt och skänkt både syra, balans och följsam elegans.

Påvens vin?
Tills nästa gång. Hänger inte riktigt med...

Pst. Trots att den är ytterst tillgänglig redan nu tror jag någon flaska bör sparas, kan nog bli både ett och två snäpp komplexare med lite tid.

Psst. Prissättningen är det inte heller något fel på, bara att leta på.

Pssst. Blir inte riktigt klok på hemsidan, säkert modern och påkostat men aningen för skruvat för min smak.

söndag 7 april 2013

Tenuta Grillo Monferrato Tornasole 2004. Storkok hela dan..

Tenuta Grillo Tornasole 2004
Inte ofta jag köper pluralis av ett vin osett, men när det frestas med 100% italiensk merlot från 2004 som tydligen inte nått sin peak för under 200 kr då kan jag inte stå emot. Och tur var väl det, får tacka ostkillen för rekommendation och framförallt att han hjälper till att ta in viner som dessa till Svedala, några av de andra jag testat gick inte av för hackor heller.    

Tenuta Grillo Monferrato Tornasole 2004 har en urskön doft med tydliga baroloblinkningar, mörk röd frukt, balsamicovinäger, jord, lite multnande löv och se där klev vi även in på bonnagården en sväng. Jag har tjatat om det förut men oj vad tjusad jag blir när doften har fått en kyss av mognad och extra härligt är när det formligen virvlar av komplexare toner. Mumma.

I munnen beter det sig också som en fullmatad piemontansk ädling, gott om mörk mustig frukt, kompott på plommon och körsbär, underveg, läder, lite skitagare drag även här men framförallt piggt och ganska rejält utmanande tanniner som bliver in direkt och visar vart skåpet ska stå. Till en början känns det som att tugga på en vindruvssjälk men sedan rundas det av och blir snarare som att få en och annan kärna när man tuggar i sig vindruvor. Eftersmaken är låång, saftigt torr och helt befriad från klumpigt trä men har fått med sig lite läder och jord från doft och smak. (91-92p)

Jag är helsåld, det övergår mitt förstånd att detta är 100% Merlot!?! Inte för att jag har något emot druvan men det här smakar tamigtusan precis som en bättre nebbioloskapelse. Ok att det är en rundare mustig mörk frukt men ändå. Hursom, spelar ingen roll vad det är, bara att tacka och ta emot när det smakar gott. Hundrasextioniopix innan annat tjafs är inget annat än hänförande bra för en autentisk, krävande och framförallt mersmakande italienare. Men hallå! Var är risotton, de confiterade anklåren och slösaktigt mycket parmessan när jag behöver det som bäst. Äsch, får väl duga med vildsvinssalami, hårdost och mustigtsyrlig körsbärsmarmelad.

Triss i Tornasole
Tills nästa gång. Imorgon kör vi igång igen...  

fredag 5 april 2013

Roger Perrin Vieilles Vignes 2009 o 2010. Några få dagar kvar..

Domaine Roger Perrin
Côtes-du-Rhone Cuvée Vieilles Vignes
2010 och 2009
Ibland kryper nörden i mig fram, äsch vem försöker jag lura. Jag gör mitt bästa för att inte släppa fram nörden jämt men ibland kan jag helt enkelt inte stå emot. När det finns möjligheten att testa två, utmärkta, årgångar mot varandra finns det ingen återvändo. Varför inte testa själv? Ta samma vin, två, gärna flera, årgångar och sveps med i skillnader, likheter, årgångsvariationer och annat väsentligt. Bara låta det roliga börja.

2009 bjuder på småjästa vinbär, björnbär, salmiak och ett lass örter, smyger sig fram lite jordiga toner också. Ung, rättfram, hyfsat homogen med ett rejält löfte om slank drickbarhet. Tänk mörkt småmurket trä. Smaken känns ung, rejält drag i syrorna, friskt med gott om bär och mörkare, lite obalanserad tyngd. Slank, snudd på enkel med en rättfram uttalad matsällskapsvibb. Avslutas med en viss bitterhet, torra minimala tanniner och en ganska kort bärig eftersmaken med lite mer mörkt trä. (84-85p)

2010 har liknande drag men elegantare, ljusare och bättre balanserad. Tänk mer färskt ungt trä. Munkänslan är snällare, mer balanserad, följsammare utan ett spår av bitterhet. Frisk rödlätt frukt, bra bit i syra och små minimala men uttorkande tanniner. Finns något småmörkt även i detta glas men inte alls lika klumpigt som i glas ett. Eftersmaken är saftig, len och klingar ut halvfort. (86-87p)

2010 längtar jag tillbaka till, en sipp till bara för att smaka hur det var. 2009 snarast avskräcker med sin lite klumpiga tyngd. Nu låter det som stora skillnader, att 2009 skulle vara direkt dåligt, men nej inte alls. Bara väldigt tydliga nyansskillnader när man har båda glasen bredvid varandra. Vid en senare påhällsning känns 2009:an fortfarande lite klumpig och 2010:an fortsätter att leverera.

2 x Côtes-du-Rhône
Tills nästa gång. Borta bra men hemma ännu bättre...

Pst. Var det någon som sa exakt vetenskap? Frun, som i mitt tycke har en kräsnare kran, föredrog 2009:an. Tyckte att det var något konstigt i eftersmaken hos 10:an. Desto bättre då jag hade hällt upp ett glas av varje, nu blev båda nöjd.

Psst. 2009 finns i BS för 120 kr och 2010 finns i sexpack för 834 kr. Desto bättre att 2009, 2010 och 2011 finns hos Wein-bastion.de, för i sammanhanget moderata 8 euro styck.

Pssst. Om man kikar närmare i SBs hyllor kan man ha tur och hitta olika årgångar av samma vin, kanske rent av ditt favoritvin.