torsdag 28 april 2011

Domaine du Pesquier 2009. Varuprov och livets prövningar..

Till helgen väntar Syrah/Shiraz provning med kollegor samt tillhörande vänkrets. Har en del godbitar i källaren som det ska bli roligt att ta tempen på. Men samtidigt är det lika nervöst, ska vinerna vara hela ( alltså inte korkade), ska de tas emot med jubel eller bespottande (blir väl bara jag som spottar iofs) eller händer något annat oförutsett. I vilket fall ska det bli riktigt roligt att få dela sina erfarenheter och diskutera vin. Är väl ändå det som livet går ut på, eller? 


För en gångs skull är familjen frisk och det känns faktiskt som en välsignelse, ibland blir tillochmed ateisten i mig lite troende. Men, observera att det nästan alltid kommer ett men, nu står vi inför andra sorters prövningar. Att fostra en mer och mer egensinnad 2,5 åring som redan nu argumenterar för sin sak och ibland släpper kommentarer som gör att man baxnar och kapitulerar i ren häpnad. Kan inte låta bli att undra hur det blir när de blir äldre? Ojoj. Den egna viljan är underbar men ack vad svårt det är att vara förälder, för att inte tala om att vara barn.


Mitt i allt dimper ett varuprov ner med inte mindre än sex olika buteljer av varierande ursprung och kvalitet. Företaget, har tidigare använt sig av lite nätfiskning på diverse andra bloggar och jag sa då till mig själv att aldrig köpa något av densamma. Men nu, när det kommer en förfrågan om regelrätta varuprov, kan utforskaren i mig inte motstå. Rätt eller fel får andra avgöra. Om något så påverkar mina, om än nu väldigt vaga, förutfattade meningar mig i en än mer restriktiv hållning.


Första flaskan, Cameleon Malbec 2010 (nr 6581, 72 kr), är på alla sätt korrekt i sin unga fruktspäckade skrud. Här kan man säkert hitta sin fanclub, och då främst som sällskap till eldade kötträtter, men mitt bulls eye prickar den inte. 


Näst ut är Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836, 145 kr). Vinet som i 2007 års upplaga gick på knock out med en imponerande svit av, 91p WS, 91p WA och 90p IWC. För att inte tala om hyllningar från våra egna vinguruduett.  En tungviktare om man räknar in pris och tillgängligheten.  2009 har däremot tagits emot lite svalare och mig vetligt så har ingen i min roll smuttat på detta, åtminstone inte skrivit någon rad. Så det är upp till bevis.   


Riktigt stor mörkrödbärig ungdoft men utan påklistrad jästighet, riktigt inbjudande med sedvanlig sydfransk värme och charm. Den strama örtigheten (basilika, oregano) finns där likväl den söta salmiaken möjligen mot fänkålshållet, lite gummi och mörk choklad spär på intrycket. Smaksens nu är vi hemma, och det med bravur.

I munnen är det riktigt fylligt, lite sötfruktighet och på gränsen till lite alkoholstickig. Syran är dock exemplarisk och de übermörka bären skiner i kapp med drickbarheten. Fänkål, lite gummi, peppar och bitter mörk choklad samsas i den unga och rejält tilltagna smaken. Avslutet snörper upp riktigt rejält med aningen beska och gott om uttorkande men mjuka tanniner. Eftersmaken är lång med mer örter, salmiak och en fin träkant.

Ojoj det här är nästan på gränsen till vad jag tål. Frun skrynklar lite lätt på ansiktet och glaset tar sin tid att tömma. Utan sällskap kan det nästan bli för mycket men, lätt kyld, till sommarens grillade karé, eller varför inte till en hård ost sitter det säkert som en smäck.


Dag två blir det nästan värre (fast ändå på ett bra sätt), smakerna intensifieras och blir aningen mörkare. Det här är inget för den krässmakade, mer fullgas än elegans men ändå med personlighet och en begynnande komplexitet. (89-90p) 


Tillsammans med en mogen (om de nu ska vara mogna, hjälp Fredrik!) manchego och trögflytande balsamvinäger sitter den som en fläskläpp. Och i takt med att flaskan töms, efter flertalet dagar ska tilläggas, kan jag inte låta bli att undra vart det här kan ta vägen med lite lagring.  


Tills nästa gång. Imorgon må vara en annan dag... 

tisdag 26 april 2011

Dagens bloggtips. En odyssé i vinpunkens extravaganta värld..

Om ni, i likhet med mig, tycker om att sjunka djupt ner i er favoritfåtölj och ta fram en produktiv författare i bokhyllan som ni vet håller hög klass men som kan överraska med olästa godbitar. Alster, som ibland chockar, oavsett val av ämne och som emellanåt faller in i deckadensens överklass för att sedan lägga sig långt under den samma. Godbitar som du ibland med nöd och näppe kan räcka dig efter för att sedan upptäcka att det finns rakt under näsan på dig. Listan kan göras lång med metaforliknande utsvävningar men till sist står du där och bara dräglar och förundras över språkbruk och klockrena liknelser.

Vem som passar in på ovannämnda epitet? I mitt fall är valet enkelt.


Jag lovar att du inte blir besviken..

Tills nästa gång. Helblind, gratis..

Pst. Ett varningens ord. Om du är överförtjust i slanka, nebbiolo liknande varelser så se upp du kanske slutar upp som en "frukthora" för är det något som punkarn kan så är det att öppna nya smakdörrar. På gott och ont.. Mestadels gott..  (redigerad efter tänkvärd not från IV)

måndag 25 april 2011

Gosset Grand Rosé Brut N.V. Så var sommaren här, både i sinne och skinn..

Rosé ska bubbla.
För ett tag sedan köptes denna Rosé för att möjligen komma till nytta i en snar framtid, månaderna gick och rätt tillfälle infann sig aldrig. Då kommer en basunering om att detta är skit bra, sedan dyker ett och ett till smakprov upp som bekräftar. Detta är bra skit, eller rättare sagt detta är bra grejjor från en av de äldsta skumpahusen som fortfarande producerar bubbel.

Vilket tillfälle som var rätt? Barnfri dag med tillhörande 20 plus på celsiusskalan och strålande sol. Jo man tackar, även om jag i normala fall inte är speciellt förtjust i rosé så kände jag mig hyfsat säker på att omständigheterna skulle göra att detta ramlar in på pluskontot.

Underbar färg.
En sammstämmig rödbärig doft med smultron, blyga skogshallon och en antydan till musselskal. Den känns fräsh och rund i en förhållandevis lätttillgänglig stil. Finafisken, det här gillas verkligen.


Smaken är lite småstickig men ändå med en skön harmoni, det unga uttrycket till trots. Röda lätta bär, lite krusbär, vinbär samsas i en mediumfyllig kropp och en avslutande uppsnörpande grapebeska som mynnar ut i en hyfsat lång eftersmak med salubrin, lite apelsin och äppelskal.


Men nu så, efter ett tag öppnad i flaska pryder den mjuka, nästan gräddliknande moussen sitt smycke utsökt. Ojoj va gott detta är, lättsamt men ändå med tryck i frukt och personliget. Nu har det kommit fram nygräddade våfflor i doften tillsammans andra mer skaldjursaktiga mineraltoner. Smaken är fylligare men med samma tydliga skärpa. Om jag ska hitta något negativt så är det att eftersmaken är lite kort. (91-92p)

Den klart bästa skumpan jag druckit utbrister Frun och jag är beredd att hålla med. Det här är seriöst riktigt bra, men. Jag har fortfarande svårt att förlika mig med priset som skumpa betingar, för att inte tala om Rosé varianterna. Missförstå mig rätt, jag lägger gärna några hundringar på en flaska vin men närmare femhundra känns något saftigt. Fast en kväll som denna är det bara att kapitulera inför bubblets tjusande verkan. Jag har nämligen inte hittat någon bättre stämningshöjjande, mysfaktorssörplande, vårsippande småbarnsföräldrardryck som gör samma verkan en varm vårdag på tröskeln till sommaren, eller någon annan dag för den delen..

Tills nästa gång. Imorgon börjar vi om...
Räk gott!
Just ja, till stora räkor med asiatisk touch satt det som en smäck. Ja ska jag vara riktigt ärlig så var det gudagott till chips och även helt alena..

söndag 24 april 2011

Påsken i bild.. eller för att bli världens bästa föräldrar måste man ha världens bästa föräldrar..


I korthet: Första delen av påskledigheten tillbringades hos mina föräldrar i deras permanenta sommarboende. Andra delen tillbringas själv, utan barn i hemmets lugna vrå.

Tills nästa gång. Ha nu en underbar ledighet, det ska vi...

lördag 16 april 2011

Periquita Reserva 2008. Sol, sveda och träningsvärk, våren är här på riktigt..

Finn ett fel: Hela, magnum och box.
Mangrant kryllar vi ut när snön blottat våra tomter, homo "viivilla" sapiens. I takt med att snödroppar, påskliljor och andra lökrotade vänner sätter färg väcks vinterns sociala dvala och förbyts till myrans iver över grannens göranden och icke göranden. En antropologiskt studerande utombo får skriviver för att sedan sakt skaka på huvudet vid nästa års igenkännande mönster. Vad gör egentligen solen och vårens tecken men oss nordbor?

Våra själar ömsar skinn vid grannens första räfsande tag, grillarna putsas av och vår gråa färg byter plats med den rödlätta. Ingenting är sig likt och allt är som förr. Våren är här.

Jo nu vågar jag med säkerhet påstå att våren har letat sig upp även norr om dalälven. Vad passar inte bättre än att leta vidare i grillvinsdjungel, vad det lider kommer en utförligare post som avhandlar fenomenet, nu får ni ge er till tåls med en trotjänare som verkligen levererar. Sa jag att den finns på samtliga bolag och i magnum (jaja och på box). Låt mig presentera Periquita Reserva 2008 (nr 2560, 79 kr).

Det är en ungfruktig doft med gott om kryddor. Frukten är mörkröd, drottningsylt fast utan syltigheten och mogna moreller men det är framförallt kryddigheten som slår mig i dagsläget. Enbär, peppar och trälåda. Stor och nästan lite småstridande, här har det inte sparats på faten.


Även i smaken är det gott om kryddighet, tillsammans med all den unga frukten blir det nästan lite överväldigande. Som tur är finns det gott om pigga syror och helhetsintrycket blir någorlunda slankt även om stilen är klart år det mustigare hållet. Tanninerna i avslutet är knappt kännbara men eftersmaken är fruktigt läskande och hyfsat lång. En varingens ord, det är gott om fat även i smaken och det kan kännas ett alkoholstick om man låter detta bli för varmt.


Trots att jag har små invändingar passerar detta som riktigt bra. Om man dessutom räknar in tillgänglighet och pris blir det en stark rekommendation. Frun var helsåld och jag kan bara nicka jakande, inte alls dumt att kunna slänga upp en flaska källarkyld (ca 15-16 grader) mitt i sommaren. (87-88p)


Tills nästa gång. Sten är guds gåva till hemmafixaren, eller var det isen?..

tisdag 12 april 2011

Dagens bloggtips. Who let the cheese out?..

Osten i fokus
Jag gör ett försök att närma mig mästaren, den okrönte ostförfäktarens konung tillika outnämnd matporrsfotograf, Fredrik. Det finns bloggar och så finns det bloggar. Vissa hamnar i givna fack och några rör sig mellan olika fack med samma lätthet som sparven från Minsk.

Idag tillägnas tankarna min nyfunna bekantskap och vinmatostsmakbroder, jag säger bara cheezees. Om du inte tror mig kolla in WHO CUT THE CHEEZE och låt dig förföras.

Varför just idag? Jag åt en förföriskt god och väl balanserad Sörmlandsädel från Jürss mejeri igår. Det som utmärkte denna svenska mögliga ost var mötet i konsistensen, den var mitt i övergången mellan hård och krämig. Om det beror på serveringstemp, lagring eller tur vet jag inte men jag gillade det skarpt. Inte någon av de personligaste ostar jag smakat utan smeksamt inställsam med en publik återhållen möglighet. Vem som tipsade? Gissa..

Tills nästa gång. Vad läser ni när ni får en stund över?...

Pst. Förhoppningsvis infinner sig inspirationen att ge fler bloggtips, för är det något som är säkert så kryllar det av läsvärda alster ute i cyberrymden.

måndag 11 april 2011

Père Anselme Châteauneuf-du-Pape La Fiole du Pape 1998. Helgen som försvann och kom tillbaka..

Mera moget tack.
Ingen idé att gråta över spild mjölk, inte ens om mjölken är vin och tillfället att träffa likasinnade nördar var lika efterlängtad som en julafton hade varit för tjugo år sedan. Vissa saker styr man inte över hur gärna jag än vill, lika bra att ladda om ta fram något efterlängtat från källaren.

För några månader sedan surfade jag runt i beställningssortimentet och ramlade över några äldre exemplar från, skulle det visa sig, samma importör. En snabb sökning gav ingenting förutom en företagsregistrering och ett telefonnummer. Ingen hemsida eller überhemlig emaillista, det sistnämnda skulle säkerligen kunna finnas men det är inget jag vet något om.

Bästa att göra på det gamla hederliga viset och slå en signal, det visar sig vara en trevlig herre i övre medelåldern som svarar. Efter lite, från min sida, trevande frågor är det klart att han har något med firman att göra. När jag sedan går in på specifika sortimentfrågor öppnar han upp sig motvilligt men ändå charmant stort, och jag får hela tiden känslan av att informationen är på en need to know basis. Ingen information ges lättvindigt och jag får en känsla av att han pressar mig på information för att sedan låta mig veta hur landet ligger.

Den artikel som vi kom att prata mest om var en årgångscuvee från Père Anselme, närmare bestämt La Fiole du Pape. Enligt sagda herre togs denna artikel hem hösten 06 och skulle då vara en cuvée av 98,99 och 00 från området Châteauneuf-du-Pape. Minst sagt spännande med tanke på mina ringa erfarenheter av gammal Ch9dP. Vet inte om samtalet, flaskans form, årgångslöst vin eller det faktum att magnumen är billigare än vanligt format är konstigast/intressantast. I vilket fall väckte det min nyfikenhet.

Väl hemma visade det sig att flaskan hade ett givet årtal, nämligen 1998. Intrigen tätnar.

Jo det är sant,
flaskan är rak.
Doften är mogen med härlig porvinsaktig frukt, det är fikon, lite romrussin, läder och lite stall. Det finns en frisk syrlighet med en antydan till röd frukt annars har nog de flesta bär flyttat ut för gott. Det är en intressant och ovan doft som ändå möter lustcentrat och skickar jakande signaler vidare. Både jag och frun gillar detta.

Smaken är inte alls lika fylligt komplex som doften, det är gott om torkade frukter, fikon, lite russin, läder och lite multnande löv. Gott om syra och slank drickbarhet, Även här är portvinsdragen närvarande dock utan någon som helst sötfruktighet. Avslutet är i stort sett utan tanniner men lämnar ett torrt avstamp in i den långa eftersmaken.


Det här är inget stort vin men riktigt intresseväckande. OM jag ska hitta något negativt så är mittparitet är lite tunt och att frukten är något för torkad men det är bara petitesser i sammanhanget. Det finns något lättsamt och lättdrucket över mogna viner, en följdsamhet som inte finns i nya oavsett uttryck. Samtidigt gör komplexiteten och det egna uttrycket att jag kunde förnimma smak och lukt flera timmar efter sista sippen. (Svårbedömt men tillslut landar jag på 88-89p på mognad, komplexitet och längd, samtidigt spöar det skiten ur andra 88-89 poängare på ren charm.)

Jag märker att det är svårt att bedöma vinet utifrån min "moderna" poängskala, men det var längesedan jag drack ett så personligt och samtidigt lättdrucket vin (var nog faktiskt Jadots 97a, även om den var snäppet vassare). Det här måste vara en av de största anledningar till att lagra vin, samtidigt väcker det en av de viktigaste frågorna. Vad gillar du? Vår middagsgäst tyckte inte alls om det här mogna, småmultnande uttrycket hon föredrog istället en modern fruktrikare variant. Jag säger inte att man måste föredra det ena eller andra men om du absolut inte tycker om moget vin varför vänta x antal år för att sedan bli besviken.

Bis zum nächsten Mal. Kanske 07 eller 09 nästa gång?..

Psst. För att kunna vältra mig i elände och bli påmind om vad jag missade så läser jag Ulfs, Fredriks och Magnus tankar från vad som måste anses vara en riktigt blöt tysk kväll.

Pssst. Borta bra men hemma bäst, försöker jag övertala mig själv.

torsdag 7 april 2011

Groebe Kirchspiel Westhofen GG 2009. Förväntningarna på topp, orken inte like mycket..

GG under 200 spänn, me like.
När vissa delar av helgens sniffare väljer att värma upp smak och doftsensorer på ett ståndsmässigt sätt i hufvudstaden får jag stilla kontemplera min ensamhet här på landsbygden. Ok, så värst ensamt är det inte stilla kontemplerande var det länge sedan jag kom i närheten av. I vilket fall så passar det alltid bra med ett bra vin och helgen till ära åker korken ur en tysk Grosses Gewaschs. 09 i Tyskland går inte av för hackor men frågan är hur producenten Groebe har lyckats behandla sin GG från Kirchspiel Westhofen.

Doften är full av småfet fräsh frukt med en antydan till krydda i slutet. I nuläget är det fantastiskt ungt och faktiskt lite svårsniffat i all återhållsamhet. Trots det råder en skön balans mellan frukt och krydda som lovar gott.


Smaken är fyllig, nästan lite småsimmig med en antydan till sötma. Munkänslan är inledningsvis samhetslen med gott om gula äpplen, persika, och honungsmelon för att sedan stramas upp med grapefrukt och en stenigare krydda. Det är ingen syraattack, även om det finns gott om det också, utan mer följsamt med ett slut som ringlar kvar ett bra tag längst ut på tungvingarna. 


Eftersmaken är lång med gott om druvor och en viss pikant krydda som kan liknas med småomogna krusbär. (90-91p med löfte om mer)  

Trots att jag vid det här laget inte borde dra korken ut fler 09:or är jag överförtjust och kommer säkerligen att göra om samma barnarov flera gånger för det här är såå gott. Smakerna vecklar ut sig med mer tid i glaset men här tror jag att ryggläge är att rekommendera. Det finns nog med allt för en lovande lång framtid.

Tills nästa gång. Kanske något till rieslingsträffen 2015...

måndag 4 april 2011

Cascina Lo Zoccolaio Langhe Baccanera 2007. Helgen är summan av vardagens måsten..

Bjudvin?
Det är trevligt att bjuda på mat, synd att det inte händer allt för ofta. Känns inte riktigt som att inramningen med två små battingar alltid gör sig men skam den som ger sig. Försökspersoner denna gång blev mina föräldrar, en spontan söndagsmiddag. Tiden är given, klockan fem, vi är ju trots allt inga vilda ungdomar vi har våra rutiner.

Alla som har lagat mat med små, och små runt om kring sig vet att det ställer vissa krav på tillagning och vad som skall tillagas. I jakten på den optimala småbarnsmatlagningen, där enkelhet möter smak, har jag kommit fram till följande: Långkok

Barnen (barnet, den minsta stjärthasar mest omkring) kan vara med och förbereda sedan görs det mesta småputtrande eller ungsbakande. En härlig kombo som skapar smaker och dofter som dröjer kvar både i huset och i sinnet. Sedan att barnen tycker om både mat och matlagning gör det inte sämre. I går blev det lågtempad filè och ugnsgrönsaker med rödvinssyltad rödlök samt en burk med bea. Lika enkelt som gott.

Till detta blev det ett av testen från den första Gourmondo beställning. Det är alltid lika spännande när en ny näthandlare ska prövas, att jag för det mesta tar det säkra före det osäkra och väntar in tips och råd från mer vana beställare minskar spänningen något men ändå. Nu handlar det alltså om Gourmondo, en tysk sida som har allt från kaviar till starksprit. När beställningen var lagt fick jag ett kollinummer så att jag kunde följa försändelsen, DHL tyskland hade en liten fördröjning annars var allt väl. När försändelsen, två dagar efter beställning, kom till Sverige försvann den. För att sedan dyka upp på mitt lokala postkontor, DHL travels in mysterious ways. Jaja, fort gick det och innehållet var framme.

Cascina Lo Zoccolaio Langhe Baccanera 2007 (10,90 Euro) har fått utmärkelsen: Årets Italienska vin 2009 (då årgång 2006) av den tyska tidskriften Weinwirtschaft. Obildad som jag är, har jag varken hört talas om producent eller tidskrift. För knappa hundringen kan det ändå vara värt ett försök.

Doften är rödbärig med solmogna mörka körsbär, rosor, lite tjära och en aning glöggkrydor möjligen lite muskot. Faten gör sig påminda med mörkare mocca toner och en rund ekinramning som känns både trevlig och lite modern tilrättalagda. Efter ett tag öppnad så öppnar det upp med mer eteriska toner, marsipan och lite målarlåda.


Smaken är fylligt rund, saftig, med gott om mörkröd frukt, syrliga körsbär och andra mörka fat inslag, choklad, mocca och lite läder. I slutet kommer en dos tanniner som stramar upp och torkar ut. Eftersmaken är lång och även den riktigt saftig med lika mycket bär och fat.


Jotack, sällskapet berömde och jag kan inte annat än att nynna med i lovsången. Aningen snällt och tillrättalagd men det finns en komplexare sida som träder fram med luft och som säkerligen tar mer plats med lagring. Trots att det upplevs som fylligt och runt blir det inte för jolmigt utan har en bra dos syra och tanniner som balanserar upp. Det hela känns välgjort med en modern framtoning men med komplexare tonerna som tar plats och skapar en härlig helhet. Om man väger samman samtliga aspekter blir detta ett säkert köp, om än något tillrättalagd, som jag tänker fylla på med vid nästa beställning. Ibland är det skönt att ha ett allmängillat "säkert kort" i källaren. (89p)


Tills nästa gång. Nu börjar laddningen inför nästa helg...

lördag 2 april 2011

Jeannine Boutin Crozes-Hermitage Les Hauts Granites 2007. Vårjackorna tar vinterkappornas plats..


Inte ofta som jag kommenterar vilka filmer vi ser, eller rättare sagt inte har tid att se, men nu har vi snubblat över något bra. I alla fall så är den bra halvvägs in, vilket var precis så mycket som vi hann se innan klockan slog tio igår. Inception, har smygit sig in på en hedrande 8:e plats på IMDbs topp 250 vilket man måste säga är en bedrift med tanke på sällskapet. Återkommer om slutet lever upp till början.

Igår var det plockgodis, idag känns det som att gommen kräver något stramare sällskap. En singelflaska, lär väl inte bli några fler på ett tag, av en i mängden av utmärkta flaskor från Tom.

Först bjuds en härlig om än lite småung och bångstyrig doft med björnbär, läder, salmiak, brända örter, lite oliver och aningen gummi. I dagsläget är det framförallt frukten och bärigheten som spelar första fiol även om det inte är något fel på komplexiteten. En sval syrah doft


Vinet fyller ut bra, väldigt pigg syra som stångas på bra med den strama röda frukten. I mittpartiet kommer lite brända örter, aningen läder och lite gummitoner fram. Avslutet är riktigt uppstramande med sandpappersfina tanniner som lämnar ett hyfsat långt och trä (ceder) betonad eftersmak.


Efter en god tid öppnad i flaskan bjuds fortfarande en ung doft men komponenterna i doften har smält samman. Intrycket har intagit ett lätt parfymerat blommighet men har ändå bibehållit den fräsha svala tonen som jag tycker mig har hittat i alla Stéphane Vedeaus viner som jag provat. Smaken är rundare, saftigare, med både en direkt drickbarhet och ett löfte om fortsatt utveckling. Härligt. (89-90p)


Tills nästa gång. Fortsättning följer...