torsdag 27 januari 2011

Roagna Lange Bianco 2009. Nedräkningen har börjat..

Varför dricker jag inte mer vitt Italienskt??
Nu lever jag på hoppet, några timmar kvar tills jag och min kära får spendera en barnfri dag och natt utomsocknes med hotellfrukost och tv-tittande. Låter det spännande? för oss tvåbarnsföräldrarutanlugnfrukostochicketvägande så är det en hägring.

Fram tills dess lever livet sin stilla gång, egentligen saknas det ingenting men lite guldkant på tillvaron är aldrig fel. Gårdagens kvällsaktivitet på dagis resulterade i en styrelseplats varför inte fortsätta på samma galna väg med att prova något nytt. Roagna behöver kanske ingen vidare presentation men om det är något som missat så är det Bristly som importerar till Sverige och vi som dricker. Just denna är inte lika vanlig som dess röda syskon men, IV, FV och GV har provat 06:an, 09, finns dock hos Tom.
 
En angenämn, möjligen lite småtung doft men ändå fräsh. Lite fudge, inte den allt för smöriga sorten utan mer fruktig samsas med någon sorts tropisk frukt. Svårt med klockrena associationer men det känns spännande, intressant och inbjudande.


Fylligt utan ett uns till sötma, följsam med en smörig känsla där avslutet bjuder till med en del gul frukt och en liten syrlig små bitter beska som övergår i en fyllig eftersmak där äpplen, lite annans och småsyrlig karameller stannar kvar.


Hm detta var nytt, har som sagt ingen klockren association varken i doft eller smak men jag gillar, allt från den subtila fräsha men ändå lite småtunga doften till den följsamma lena smaken som bjuder upp i slutet med det fräscha syrliga småbeska avslutet. Om jag har något att invända så känns det oförlöst, som att det bor något i doft och smak som inte släpps ut. Ok slutet kanske någon skulle säga, men jag håller inte riktigt med för det går inte att ta miste på dagsformens charm. Med det sagt så väntar jag med spänning på vad som händer med lite tid i flaska. (87-88p)

Nu kanske det är någon som tror att jag blir sponsrad av Tom på Atomwine men tyvärr så är inte fallet. Fakta kvarstår dock:
1) Han har ett spännande sortiment.
2) När man beställer är det fördelaktigt att få levererat i 12 pack.
3) När man är på upptäcksfärd i vinets värld så slinker det alltid med några oprövade kort bland alla "säkra" köp.
4) Priserna är bra och om de dessutom reas ut blir de riktigt bra.

Tills nästa gång. Imorgon, ja du underbara morgondag...

måndag 24 januari 2011

Keller Riesling Von der Fels 2008. Måndag hela veckan..

Dagens kommentar: Ta kort på den. 
Är ni beredd på dagens underdrift, tiden går alldeles för fort.
För att nämna några exempel:
I år är året då jag passerar det magiska 30 strecken, mentalt och fysiskt känner jag mig bra mycket äldre men det hör inte till saken.
Har snart arbetat 10 år i undervisningsbranchen, även om det ibland känns som 100.
Igår klarade sig största flickan helt utan blöja och sa dessutom till när hon behövde gå.
Ok, utveckling kanske vissa skulle hävda men samtidigt undrar tonåringen i mig vart tiden tog vägen.

Lika bra att göra som strutsen, gå vidare. I min innestående försändelse fanns en laddning från Weingut Keller, en av de producenter som seglat upp på min egna lilla favvo lista. Allt från basriesling till vingårdsbetecknat har visat sig passa mina smaklökar. Nu var det dags för Riesling TrockenVon der Fels 08, en torr "lillebror" med ungdruvor från Kirchspiel, Morstein, Abtserde och  Hubacker

En bedårande balans mellan fräsh frukt och en underliggande rökig skiffer. Doften är stor med tropiskt frukt som trots sin rikedom inte ramlar över och blir jolmigt tung, även om den känns aningen söt. Andra fiol, eller delad första, spelar en nyanserad rökighet och flinta. Uha på gränsen mellan moget och juvenilt, mums.


Oj vad hände, först kommer en fyllig våg, sedan frukt, sedan beska och syra och kvar stannar frukt en pikant syrlighet. Det där gick alldeles för fort, vi tar det igen.
Fylligt med skön balans, trots vissa stackato associationer, mellan frukt och andra nyanseringar som sten, rök och honung. I andra vågen sköljer en skön beska över och lämnar en syrlig men ack så drickfärdig avtryck in i eftersmaken som känns både fruktbetonat och framför allt förföriskt syrligt. Vete tusan om det inte smög sig in en viss sötma i den inledande fylligheten eller så är det bara tungan som spelar mig ett spratt, i vilket fall så är helheten förföriskt bra. (90-91 p)

Mums vilket vin, personligt, drickfärdigt, fruktigt och mineralbetonat. Vad mer kan man önska? Inte mycket enligt mig, den här balansgången mellan fräsch frukt och en smygande mognad är i mitt tycke himmelsk. I jämförelse mot en obloggad 09 känns detta mycket mer färdigt, även om 09:an säkert blir bättre med tiden så är det dessa jag tänker dricka nu.

Ännu en gång är en prisdiskussion närmast löjlig, inköpt på rea för 110 kr och fyndaren i mig jublar. Samtidigt gråter bildaren i mig, för 240 på SB (årgång 09) avskräcker det de flesta även om vinet egentligen är värt varje krona.  

Tills nästa gång. Det är de små sakerna som gör helheten, eller livet är en sjundedel måndagar...

fredag 21 januari 2011

Van Zellers & Co. Douro 2006. Vad är det för dag egentligen?..

Another TOM WINE
Tänk att det ska behövas en ledig dag efter en förvånansvärt slitsam vecka och helglunket är ett faktum. Eller lunk och lunk, sinnet har ställt in sig på familjemys men tempot är lika högt för det. Skönt med kväll och lite kontemplation.

Igår fick jag en laddning av vad som från början såg ut som en utebliven leverans. Väder och oklara fraktfrågor var några faktorer som spelade in. Men sent om sider fanns flaskorna tillslut levererade. Dock hade det gått så lång tid att jag nästan glömt innehållet i lådorna. Några ströflaskor fanns med från tidigare reatillfällen, Van Zellers Tinto 2006 var ett av dem.


En härligt fruktdriven doft, om än fortfarande något ung, men ändå balanserad möter upp. Röda lätt syrliga bär, tranbär, vinbär och några mörkare ringas in av en klädsam jäst träkänsla.

Nyanserna i smaken är balanserade med förbihåll för den mörkröda frukten som möjligen sticker iväg i sin syrliga gestaltning, en mörk bakgrund och en lätt touch av jäst lite mörkt trä finns också. Syran och de något bångstyriga torra tanninerna skulle kunna själpa intrycket men istället sjunger de lite småkärvt varsin stämma.  Eftersmaken håller kvar de röda bären med en pikant kärvhet och även här lämnas man med en robust men ändå smått inställsam känsla. (87-88p)

Fantastiskt härligt och eget med ett inhemskt uttryck, en blandning av bär och syrlig kärvhet som ändå är inställsam och skapar en lätt drickbarhet. Faktiskt att det är den slanka men personliga drickbarheten och den robusta känslan som lyfter detta lite över det alldagliga. Det skapar en illusion, av en dryck upphälld och framställd på ett bord någonstans längs Algarvekusten med ett fat kolgrillad makrill fyllt till brädden och en flaska immande vatten att blanda ut med så att inte solen tar ut sin rätt allt för fort. 

Den enda invändningen är möjligen priset, kostar nu till fullpris några tior för mycket men vad gör väl det. Som reatest är det mer än tillfredsställande.

Tills nästa gång. Badhuset imorgon...

måndag 17 januari 2011

Serrata Belguardo 2006. Bad, födelsedag och inställda julklappar. Det var den helgen..

Lovande utsikter, då 06 nu 08
Det är det något visst med takdropp, rasande snö och livsfarliga vägar. Ok att 20 minus inte är att leka med men det här. Slask och is vart och varannat. Nej tacka vet jag minus 5 och solsken, ingen som tar emot önskemål? Nehe då blir det till att skapa värme inomhus istället. Far fyllde och sedvanlig middag, men av helgens begivenheter så var det premiärturen till badhuset som slog högst. Från livrädd till vattendjur, och då pratar jag inte om mig själv. En helt underbart undervärderad källa till glädje, dit ska vi igen.

Mat och dryck då? En producent som har blivit lite av en egen favorit är Stephane Vadeu och hans La Ferme du Mont, i helgen var det dags för ytterliggare en påhällsning. "Le Ponnant" 07 var precis så härligt lättsam men ändå personlig som jag mindes, vete katten om bitarna inte hade integrerats lite mer och skapade på så sätt en fantastiskt lättgillad dryck. Samtliga vid bordet applåderade och ville ha påfyllning.

Vad som däremot utmärkte sig mer var vad som hade hänt med ett av de första mångköpen, Marchesi Mazzeis Serrata Belguardo 2006. Marchesi Mazzei är nog mer känd för den svenska publiken med produkter som Fonterutoli och Castello di Fonterutoli även om blandningen av Sangiovese och Alicante nero som utgör Serrata Belguardo finns i det ordinare sortimentet. Då nedsatt från 129 till 99 och ett utlovat lagringsfynd av den då läste DI skribenten, Anders Röttorp.

Jag vet att jag då gillade den något mörkrostade stilen men resterande flaskor har legat orörda i källaren dels på grund av lagringsfaktorn men även en farhåga att mina preferenser har förändrats.

Doften är varm, aningen alkoholvarm som i nuläget känns härlligt sammanflätad med syrliga drag av körsbär, tranbär med något mörkare som lurar i bakgrunden. Är överlag hyfsat moget och nyanserat utan att för den delen vara trött. Måste nog säga att den rostade ekkaraktären har sjunkit in avsevärt jämfört med förra påhällsningen.


Smaken är åt det syrliga hållet, med en söt bakgrund, gott om körsbär, lite tranbär och även här något mörkare och murrigare som lurar i bakgrunden. Tanninerna känns välpolerade och tittar fram titt som tätt i avslutet och ger ett torrt aningen träbetonat avstamp i den relativt långa eftersmaken som dessutom bjuder på lite torkad syrlig frukt och vanlijkola. (87p)

Överlag en trevlig uppenbarelse trots att den, i mitt tycke, hårda rostningen fortfarande var ganska påtaglig. Äsch, jag gillar. Vad jag framförallt gillar är hur detta har utvecklats, mer nyanser och mer nedtonade fatdrag gör detta till ett vinnande koncept denna kväll. Med risk att bli tjatig måste jag påpeka att det är detta som är så härligt med att lagra/spara vin. För ynka 99 kr får man ett helgjutet och trevligt vin och det enda man behöver göra är att spara det i ett år eller två.

Tills nästa gång. Dagis = två sjuka barn = allmäntillstånd...

torsdag 13 januari 2011

Taylor (Fladgate) Porto Vintage Quinta de Vargellas 1988. Att arbeta är att uppskatta ledigheten..

Halvflaskan från 88 levde och lever än.
Jag trivs med mitt arbete men det finns inget som slår känslan som små springande välkomnande fötter framkallar vid hemkomsten. Å andra sidan skulle jag aldrig få uppleva det om jag ständigt var hemma.

Att ha och inte ha, det man har är inte så speciellt medan det man inte har kan få en att tråna likt en löpande katts utlopp mot en dito kastrerad. Nej kanske inte riktigt men nästan. En av nackdelarna och fördelarna med en vidgad marknad är att allt går att få tag på, när det inskränkte sig till den lokala arenan var det enklare. Det gäller inte bara vin utan allt. Undrar hur mina barn kommer att uppleva merkantilismens fram och baksida.

Taylors Vintage Quinta de Vargellas från det odeklarerade året 1988 var en sådan företeelse. När den reades ut förra året var det ett måste köp sedan har den legat i källaren och bidat sin tid. Inget tillfälle har varit speciellt nog eller så har det varit ett speciellt tillfälle men då har inte tiden funnits för dekantering och trixande. Men nu skedde det, goda vänner på besök, tillfälle samt möjlighet sammanföll.

Nackdelen med höga förväntningar är att de är så svåra att uppfylla, så var fallet till en början med detta vin. Ganska blygt och anonymt renderade det inga direkta hejjarop. Men döm av min förvåning när slatten som jag var påväg att hällas ut en vecka efter öppnandet bjöd på desto mer.

Doften är söt och mogen med fikon, lite nötter och röd torkad frukt som bara är bekvämt tillrättalagt och på intet sätt trött, bara härligt insjunket i helheten. Möjligen att man skulle kunna önska lite mer komplexitet men nu är jag bara petig.


Smaken är söt men ändå med en balanserande syra. Hela intrycket känns nästan krämigt och nyanserna har fått ge vika för en skönt homogen helhet. Nog för att det finns röd mogen nästan torkad frukt, lite nougat och nötter men inget direkt utmärkande.


Eftersmaken är söt, med en aning bitterhet och mer torkad frukt. (88-89p)


Ok att det fortfarande inte drar ner några stående ovationer men det spär på min övertygelse om att Port ska vara mogetsammanflätat och inte ungbångstyrigt, i alla fall om jag får välja.

Mer gammalt tack
Tills nästa gång. Nu är det helg igen...

tisdag 11 januari 2011

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2007. Nu åker vi igen..

Amaryllis mot Poliziano.
Arbetet har börjat och nu åker pappa iväg från hem och barn för att tukta semivuxna. Låter det som ett drömscenario, kanske inte men det är den hårda verkligheten. Välkommen till ditt liv med och av mig, ingen vacker syn efter att ha gått upp 04:20 med en helvaken son. Men nu sitter jag här och summerar, egentligen ingen dålig dag förutom en svårgenomtränglig dimma som satt sig precis i främre delen av hjärngloben.

Har försökt övertala både en och två att fokusera på det som är bra istället för att älta det som är dåligt, går väl sådär. Eftersom det är så härligt att älta ska här ältas. Polizianos Vino Nobile di Montepulciano röner stora framgångar i varje nyhetssläpp som jag kan minnas. Vrålfynd ropas ut och ekar i de svenska hemmen, ganska anmärkningsvärt ändå med tanke på att det varken tappas på kran eller kostar 69 kr. Nu är det årgång 2007 som gäller. (Finns i skrivande stund några flaskor kvar)

Mörk ganska stor doft med mogna moreller, de sedvanliga fatkryddorna, choklad, lite vanlij, kaffe aningen trä och någon annan krydda som jag inte kan sätta fingret på men som känns mer vanlig än ovanlig i unga Italienska röda fullblod. Faktiskt inte alls så mycket nyanseringar i dagsläget mer tuta och kör.

Smaken är fyllig, mörkmullig och körsbärsbetonad. Riktigt stor faktiskt, lättillgänglig med mer syra om än det finns några bångstyriga tanniner som tittar fram. Eftersom smaken trumpetar på så förtas eftersmaken något men den finns där, och under en hyfsat lång tid ska tilläggas, i form av lite torkad eller mogen frukt med tillhörande träkänsla. (87p)

Jaha ja, det här känns igen allt från det proffsiga hantverket, den helitalienska känslan, det mörka murriga som mer trumpetar på än är finkänsligt följdsam. Ne, även om detta är riktigt bra så blir jag lite besviken. Möjligen mer vitalt, krävande och lovande än 05:an som jag provade tidigare men samtidigt är det inte uppseendeväckande på något sätt. Resterade flaskor får vila i väntan på mer nyanser.

Billigt och Rhônarna har också provat.

På tal om det, är lite ny i gemet men är det någon som vet hur det Nobila vinet från Montepulciano utvecklas med tid?

Tills nästa gång. Nu får nätshoppingen vila ett tag...

fredag 7 januari 2011

Seghesio Sonoma Zinfandel 2009 & Baron-Fuenté Grand Millésime Brut 2002. En titt i backspegeln, tydligen kan man bli för mätt..

Kvällens vin och alla dagars pöjk.
Avslutet på förra året gick i stilla tempo, nu när jag ser tillbaka på dagen är det två saker som slår mig. Ett, att det var som vilken annan dag som helst. Två, att jag tänkte tanken på att välja bort kött och vin av en sådan bagatell som lite mättnad. Än är undrens tid inte förbli.

Nu kom det sig så att vi tvingade, ja för det handlar verkligen om att tvinga i sig, perfekt tempererad oxfilé med plommonkompott, persiljesmör och ett rött mustigt vin. Tillbehören fick dock se dig besegrad av mättnaden som infunnit sig tre timmar tidigare då vi startade kvällen med blandat plock.

För en gångs skull fick jag den mindre andelen i flaskan, roligt med tanke på att jag hade valt vinet utifrån de andras preferenser. Vinet? Seghesios Sonoma Zinfandel 2009. Jag hade provat 08:an tidigare och måste medge att det var ett riktigt härligt tjut i den mulligare klassen. Intressant att se vad 09:an har att bjuda på, vet inte vart jag läst det men 2009 ska tydligen vara ett bra år..

Doften är som sig bör fyllig, björnbär och andra mörkblå frukter samsas i en fruktkavalkad som ändå lyckas hålla sig från att bli flabbigt vulgärt. Det finns en ung jästighet, som drar åt jäst drottningssylt, men som tillsammans med en del örter ännu en gång håller sig på rätt sida av syltträsket. Riktigt stor och i dagläget mer lovande än härligt sniffbar.


Det är i smaken det händer, stort, krävande med en aning starkvinston kliver den in och tar för sig. Efter ett tag lugnar den ner sig men är fortfarande störst, bäst och vackrast. Mitt i allt råder en skön balans och framtidslöftet svävar där som en gloria. Även om det i dagsläget finns en omedelbar drickbarhet, vilket visar sig av tempot som flaskan töms i, är det framtiden som jag ser ljusast på.


Till skillnad mot den något slankare, mer mognare och nyanserade 08:an så är detta en mörkare och kraftfullare uppenbarelse med potential och löfte om mer. Tona ner alkoholen lite och kläm fram några till nyanseringar så är jag fast. Hoppas att jag lyckas lägga undan några, åtminstone ett kort tag, tror att detta är riktigt bra till den grillade köttbiten i sommar eller varför inte nästa ändå. (89-90p)

I den kavalkaden av smaksamt plock som lade grunden till den gedigna mättnaden stack en nykomling ut. Vana till trogen burkar jag sonika komponera "nya" smakkonstellationer utifrån mottot: Vad tycker jag om och vad passar ihop, se sedan till att blanda allt i samma tugga. Nu var det dags för lufttorkad skinka, parmesan, fikonmarmelad, créme fraiche, peppar och lantchips. En i mitt tycke sensorisk fullträff som jag med all säkerhet kommer att återkomma till flera gånger. Till plocket dracks bubbel, är det nyår så är det, Baron-Fuenté Champagne Grand Millésime Brut 2002 reades ut någon gång i slutet på 2009. Efter en inledande lägesrapport från FV om trevligt bubbel till behändig peng så slog jag till. Slog till och slog till, jag köpte en flaska. Det var vad som tilläts i efterjulklappstidens sargade ekonomi.

Kvällens kameleont
Under kvällen genomgick denna dryck någon form av metamorfos från, i mitt tycke, bättre till sämre. Varför? Första glaset hälldes upp för att lufta några timmar innan, efter fotografering och sedvanliga icke planerade tidskrävande hinder så var doften underbart sublim med apelsin marmelad, aningen mineral, småblyg citrus och en rund ton av mogna äpplen. Smaken var inte sämre, förutom att bubblorna nästan var obefintliga, med frisk frukt och en antydan till mognad, len, fyllig och nästan lite gräddigt följsam. Avslutet var hyfsat långt med en blandning av lite sträv citrusfrukt och gräddig nougat. Mums va gott det var och folkets allmänna konsensus var att detta var en riktigt härlig skumpa. 


Men efter några timmar, till plocket, var vinet ungt och bångstyrigt. Bubblorna var massiva i sin attack och smaken var oförlöst och stickigt ung. Inte alls samma komplexitet och härliga drickbarhet. Så här med facit i hand var jag dum som inte dekanterade hela flaskan när vi satt oss till bords men jag trodde att det skulle räcka med en glasluftning. (87p)


Tills nästa gång. Tidig morgon och snöoväder, nej jag är inte en skiva som hakat upp sig men lite variation skulle inte skada...

tisdag 4 januari 2011

Les Verrieres Clos des Soutyères 2006. Spontant är bra..

Lurad? Gärna om det smakar så här.
Ibland fattar jag inte hur de gör, eller så fattar jag alldeles utmärkt men det är så lockande lätt att gå i den ena fällan efter den andra.
Vad jag menar? Vinhandlare som vädjar till en blandning mellan:
- Det här är för bra för att vara sant
- Det här är speciellt just nu, passa på innan det tar slut.
- Andra likasinnade som dig tycker att det här är det bästa som de har druckit på länge
osv.. listan kan göras lång men fakta kvarstår. De lyckas pricka min vinköparnerv alldeles för bra.

Men med handen på hjärtat, är det så himla fel? När de flesta viner som rekommenderas på detta sätt är :
1) Förhållandevis billiga
2) De som tycker att det är bra brukar veta vad de pratar om.
3) Vinerna är faktiskt så JÄVLA bra som de påstår.

Nej jag låter mig gärna luras, mer lur tack. Les Verrieres Clos des Soutyères 2006 var ett sådant vin.

Inledningsvis kommer frukten i andra hand, nu är det framförallt järn och lite blod som dominerar. Efter lite luft är det istället frukten som spelar första fiol. Det är en stor, småstram och inbjudande varmblodig doft med ett stänk örter. Vissa liknelser med bättre Côtes-du-Rhône eller rent av Ch9dP. Utan att för den delen kännas stöpt i mainstreamen.


Smaken är härligt läskande, aningen sött anslag men på intet sätt störande, med en skön drickbarhet. Det ringlar en bäck någonstans i munnen och frukten följer med och driver på i stil som bästa vallhund. Jäklar vad gott detta är, det finns något inställsamt som ändå inte blir tråkig utan bara omedelbart lättgillat.  


Avslutet är hyfsat långt med den porlande känslan som består tillsammans med lite örter, salmiak och vinbär/hallon.


Om man letar efter något direkt drickbart men inte på något sätt tråkigt eller strömlinjeformat så har du hittat rätt. Allting ska inte behöva ligga till sig i källaren även om jag för det mesta må plädera för det. Om det finns något som drar ner så är det möjligen en liten brist på komplexitet och en liten ton av smörkola i doften men det tycker jag uppvägs av dess charm. (90 p)  


Döm av min förvåning när jag:
1) Märker att det inte är slut utan finns kvar i BS.
2) 05:an finns också, dessutom en 10:a billigare.
3) Mitt finger darrar lite när jag lägger en beställning på 05:an..

Billigt vin har också provat 06:an, är det någon som provat 05:an? Om jag inte missminner mig helt så var det 04:an som fick Garyvee att jubla..

Tills nästa gång. Du skall inte förakta impulser, de leda dig i fördärvet men på ett bra sätt...

lördag 1 januari 2011

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & Campagnola Valpolicella Classico Superiore Caterina Zardini 2007. Gräsänkling och vad gör jag? Flyttar in hos mor & far..

Barologodis från Carlo Merolli
Det är hektiskt när vi två samspelta föräldrar har hand om de små men ensam, ok inte ensam utan med backning från mina föräldrar men det är inte samma sak. Hur som, har dagen ändå gått riktigt bra och lite gott har vi hunnit få i oss.

En överbliven kalkon som "måste" ätas upp och en doft som är så härlig att den borde finnas på flaska. Vi äter för lite stor fågel, så är det bara. Det enda negativa är att det verkligen osar kalkon i hela huset så en riktig återgivning av vinet är i det närmaste omöjligt.

Kvällens tröstpris till den hemmavarande pappan blev Barolo, närmare bestämt Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005.

Doften förtas som väntat något av den fylliga kalkondoften men det som tränger igenom är en mörk morellbaserad doft med rosor, lite parfymerat läder och ett målarfärgsstick. Vete tusan om det inte ligger lite tjära och lurar också. Om det är något negativt så känns den något sluten, trots några timmars luftning är mute knappen något tillknäpt.


I munnen känns vinet slankt med vital syra och framförallt rikligt med krävande tanniner. Helhetsintrycket är överlag väligt krävande och något slutet. Det som kommer fram är surkörsbär, lite chark och även här tittar den mörka mulliga sidan fram


Eftersmaken är torr, stram och rejält sträv med körsbärskärnor som främsta attribut.


Efter några timmars luftning till har tanninerna släppt greppet något men det är fortfarande rejält seriöst krävande grejor, men nu anas potentialen något mer. (Svårt att betygsätta men utifrån dagsformen ger det inte mer än 85-87, kommer dock med all säkerhet att bli bättre när tanninerna tuktas och släpper fram lite fler aromer.)

Jaha det här var lite trist, inte för mig kanske men för sällskapet som ska dela flaskan. Jag hade väntat mig något krävande men detta är inte i närheten av den insmickrande och direkt charmiga by Barolon från Cucco som jag provade tidigare.

Är det Campagnolas eller Caterinas Valpolicella?
Vad göra? Bara att öppna en till flaska. Direkt från förrådet är Valpolicellan som tur är, desto charmigare. När jag inledde mitt utforskande kring denna flaska blev det först tvärnit, flaskan som inhandlades på Ålandshavet var outgrundligt svårfunnen. Problemet var att jag sökte på Caterina Zardini och inte producenten Campagnola, men med lite tålamod så fann jag den. Mer info hittar du här.

Det här var en mörk uppenbarelse, kaffe, mocca, ett drag av körsbär, lite trämurket. Skulle troligtvis inte placera detta i Italien om jag fått det blint, inte sagt att det är dåligt. bara lite atypiskt. Fast det är klart det är något med den varma mustiga tonen med körsbärstopping som skulle kunna härledas till stövelland.


Smaken är rund med ett initialt sött anslag. Frukten är mörkt röd med lite syrliga körsbär, faktiskt rejält med syra i all generös drickbarhet. Lite murket trä och kaffe slår igenom, men luftas bort efter ett tag. Trots dess lättsamma anslag så finns det gott om uppstramande tanninerna och löfte om mer. Helheten kan sammanfattas med vitalt, lättdrucket med löfte om mer men lite för strömlinjeformat för att verkligen väcka mersmak. (87p)

Till maten överraskade Barolon med en fantastisk drickbarhet, jäklar anamma vilket härligt tillbehör till kalkonen med den gräddiga skysåsen. Så om ni har en flaska hemma som pockar på uppmärksamhet. Lufta länge, ha rätt tillbehör men det säkraste tipset är nog att vänta. Det tänker jag göra med resterande flaskor.

Tills nästa gång. Nu ska jag bara se till att överleva natten också...

Diplomático Reserva Exclusiva 12 Años. Ett mellanspel som heter duga..

Mörk rom, inte att förväxlas med dess ljusa namnlike. 
Ett inlägg från minnenas bank, men till skillnad från den flyktiga bekantskap som vin oftast är så består innehållet i denna flaska något längre. Även om det är förrädiskt sött och lättsippat.

Det doftar härligt sött av arrak, mörk choklad, vanilj, ett uns julkrydda och kanel. Möjligen att spriten slår igenom en aning, om endast en aning, Smaken är densamma som doften, mörk lite bitter choklad, något fylligare smaker än doften anger och det hela avslutas med en lång eftersmak där arrak, russin och kanel samsas. Om det är något negativt så känns det lite endimensionellt. Å andra är detta ett mycket trevligt sällskap till chokladdeserten och ett smuttvänligt alternativ i vintermörkret. Om jag däremot vill drömma mig bort i sinnesvärlden blir det nog en Whisky med några år till på nacken. (90p)

Egentligen hade jag tänkt låta denna post passera men när jag såg att flaskan åter ståtar i hyllan så kändes det aktuellt. Då gav jag 399 kr, nu kostar den 435 kr och är fortfarande en stark köprekommendation som alternativ till andra små starka.

Tills nästa gång. Ombyte förnöjer..