torsdag 30 december 2010

Allmänna funderingar, vintage 2010 kontra 2011..

Korkade summeringar, några glömda, några gömda..
Som alltid när kalendern ska bytas ut så träffas filosofen och matematikern i mig för en sista uppgörelse inför det stundande skiftet, vad har 2011 i sitt sikte och vad var det egentligen med 2010 som var så fantastiskt? För att inte tala om den direkta och indirekta påverkan som dessa historiska årgångar har på mig och mitt liv? För misströsta ej, i varje årgång finns det toppar och dalar oavsett vad en och annan kritiker säger.

Dåtid
Förra året plitade jag ihop en lista med förhoppningar om nya bekantskaper och för mig outforskade hörn i vinvärlden. Föga anade jag att intresset skulle eskalera och fortgå vilket i sin tur har gjort att samtliga punkter på den listan nu är avbockad, vilka punkterna var? Kommer inte ihåg då listan i sig blev mig övermäktig, tyngd av måsten samt befriad av lust hamnade den i papperskorgen. Men i korta drag kan jag bara konstatera att allt jag önskade mig då har gått i uppfyllelse.

Närtid
I nuet är det främst de likasinnade, oliksinnade och främmande och ofrämmande människor vars kontakt frodas av bloggande, spottande och pratande. Ett stort tack till alla som gör sig till känna, inget mer befriande och krävande än en kommentar, oavsett forum. Den eskalerade skara läsare är inte heller helt fel, ska inte sticka under stolen med att ni driver lusten att delge mina upplevelser framåt men lämna gärna ett spår i cyberrymden om så endast för att klanka ner på mina taffliga försök till skriftligt återskapande av upplevelser för eteriska att egentligen fångas på papper. Oavsett vilken du är, Tack.

Framtid
Når det kommer till bloggandet och då främst utvecklandet av det drickande jaget hoppas jag på två saker, att få möjlighet och tillfälle att träffa någon/några av de bekantskapen som jag har gjort tack vare det världsomfattande vida nätet samt att få möjlighet att fördjupa mina kunskaper och förmedla dessa genom att sprida njutningen och upptäcks lustans bägare i min omgivning.

Vad gäller mer ingående listor där främsta upplevelse, framtida upplevelser och önskade upplevelser trängs i fina rader på ett excelark så får jag passa i år. Skulle mer än gärna skriva någon sådan men risken för att den helt sonika skulle hamna i papperskorgen, tyngd av dess egen otillräcklighet och storlek, är för stor. Så jag får hålla till godo med ett enkelt konstaterande i form av några högst opretentiösa rader, jag bloggar alltså finns jag.

Tills nästa gång. Gott nytt år och hoppas att året som snart är till enda var gott...

Ps. Glömde nästan det viktigaste, ett extra GOTT år till alla ni andra som delger era upplevelser. Ni visar en lust, kunskapskälla, generositet och upptäckarlusta, för att nämna några, som samlat gränsar till det oändliga. Ds.

tisdag 28 december 2010

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001. Det här gör vi om flera gånger..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001
Det var en gång ett par belägna utanför ett litet systembolag någonstans i Sverige.
Mannen sade:
- Ta en flaska vilken som helst.
Kvinnan sade:
- Är det någon speciell önskan?
Mannen sade:
- Den skall kosta från 100 kr och uppåt.
Kvinnan sade:
- Jo det förstod jag..
Föga anade mannen vad som skulle komma men kvinnan som var vis och kände sin man valde efter smak och tycke så mannen var lugn i övertygelsen om att det blir det en trevlig överraskning. Och nog var det trevligt, vinet? Inte mindre än en Gran Reserva från det uppskattade året 2001. Överraskningen? Jo att något så bra finns på i stort sett samtliga bolag runt om i vårt avlånga land.

Ibland är det givande att inte ha all kontroll på vad som skall serveras, eftersom frun ändå skulle göra en avstickare in på det lokala köpcentret så kändes det helt rätt att hon skulle bestämma. Egentligen bestämmer hon mer ofta än sällan eftersom det i mångt och mycket är hennes smak som ska tillfredsställas men det är en annan historia.

Det har blivit en och annan Rioja under senhösten och vintern, känns överlag som ett vin som passar utmärkt till lättare kötträtter och som sällan underpresterar i förhållande till prisklass. Med det sagt så återstår fortfarande de där riktiga höjderna, men som med mycket annat antar jag att det korrelerar med vad man är villig att hosta upp. En annan tanke är att Gran Reserva från 2000 talet möjligen är för ungt, den som lever får se.

I dagsläget får jag följande intryck.
Doften är varm, näsborsvidgande med en fyllig mustig frukt som drar åt körsbär och katrinplommon. Frukten är mogen men har inte ramlat över och blivit gammal eller uttorkad. Ganska påtaglig ekbehandling som varken känns överdrivet dillbetonad eller murken bara mustigt kryddig. Överlag känns doften vital och slagkraftig vars begynnande komplexitet skvallrar om lite ålder, men inte känns upplevs det att det är nio år efter skörd.

Smaken är fyllig med gott om frukt, varm coh gott om tanniner som känns som små små sandkorn som stramar upp och torkar ut en aning. Mitt i allt återfinns lite choklad och vanilj men på intet sätt kladdigt utan kryddigt där helhetskänslan ännu en gång känns vital och endast i en begynnande mognadsfas.

Eftersmaken är hyfsat lång, stram och nu upplevs plommen mer torkade än riktigt mogna. Sammanfattningsvis ges en kvalitativ, gedigen känsla som ålder till trots inte visar några direkta ålderskrämpor.  (88-89p)

Ännu en gång en Gran Reserva som i mitt tycke överpresterar i jämförelse till pris men som inte har det där lilla extra som lyfter upplevelsen ytterliggare en dimension. Om ni är ute i sista sekund och letar efter något sällskap till kvällens helstekta fläskfilé med ett smågräddigt tillbehör och "bara" har det lokala utbudet så skäms denna flaska inte för sig, den är rent av så bra att den kan planeras in i en mindre spontan bjudning. Men se till att lufta den ett tag innan, dag 2 och 3 var  upplevelsen om inte bättre verkligen inte sämre.

Tills nästa gång. Varför kan inte reklambladen alltid vara lika späckade med delikatesser till bra pris?...

söndag 26 december 2010

Cuvee du Vatican Côtes-du-Rhône Village 2009. Julen som inte liknade någon annan jul..

Vad som syntes bli ett öppet mål, blev en halvmiss.
Vad föredrar ni på julbordet, eller snarare vad tycker ni er inte kunna vara utan. I bästa High Fidelity anda, fast inte lika diktatoriskt och hatiskt som Berry, listade vi julbordets topp 5. Det hela fortskred civiliserat men nog är det konstigt vad vissa föredrar.

Mina topp 5:

  1. Odiskuterad  första plats och en given plats oavsett om det vankas julbord eller bara ensamt till bredden fyllt på en tallrik, mina hjärtkärl skriker men jag kan inte vara utan revbenspjäll.
  2.  Lika enkelt som genialiskt gott, ägghalvor med majonäscreme och räkor.
  3. Ett måste som jag inte tänkte på innan det hettade till var den obligatoriska smörgåsen, mjukt, förföriskt vörtdoftande med en smakrik (gärna flera) skiva ost.
  4. Nu börjar vi närma oss de platser som möjligen kan diskuteras och som rent av skulle kunna bytas ut om nöden verkligen krävde. Men den lokalrökta laxen med tillhörande romsås är lika förföriskt fet som smäktande len. Fantastiskt god men frågan är om denna inte gör sig bäst på tu man hand tillsammans med dillkokta färskpotatisar.
  5. Kanske inte riktigt så gott men har en tendens till att alltid leta sig in på tallriken, nubbesallad. Tillskillnad från de övriga ett måstesällskap, alltså det måste finnas något annat till på tallriken annars faller tjusningen och det kladdiga blir bara för kladdigt.

Så vad är er topp 5?

Har ni tänkt på vad mycket väntan det är på julafton, kanske inte lika outhärdligt som när man var liten och berget av julklapparna under granen eskalerade och tenderade att bli ett Mount Everest av förväntningar, farhågor och fingerkli. Varför inte göra det bästa av det, hitta en lugn vrå, slå upp ett trevligt glas och ät något riktigt njutbart till. Något som du faktiskt själv väljer och som inte är betyngd av vare sig traditioner eller ett täcke socker.

Är 09 det nya 07 i södra Rhône?
Mitt val föll på getost och ett bekant rött, Cuvee du Vaticans Village som ingen vinsniffande bloggläsare möjligen kunnat undgått. En ny årgång, 09, ska tilläggas men nog fanns samma förföriska helhet, franska örter, vitala röda frukt och insmickrande känsla av närvaro i denna. Men till skillnad från förra gången känns det som att det saknades lite wow-känsla för att nå de riktiga höjderna. Eller så har jag blivit bortskämde med vad 109 kr kan leverera, för om man bara får ett glas uppslaget så nog är det ungt allt men ack så förföriskt lättsamt.

Skall ätas färsk.
Getosten är ett kapitel för sig, när vi provsmakade var säljaren minst sagt oengagerad. Lika ovanligt som opassande när det kommer till gårdsproducerade produkter, om jag letar efter okunskap, lathet och ovilja att sälja ett koncept kan jag lika gärna vända mig till närmaste snabbmatskedja och dessutom få en leksak på köpet. Men här mitt bland rykande hemmagjord glögg, egenrullade karameller, målade krussiduller och huttrande korvgubbar. Nog för att vi fick en smakbit, och jag måste medge att produkten kan tala för sig själv men ändå. Skärpning.. Synd och skam att biten av hård men ändå smältande god ost hade förpassats till ammoniak träskets oändliga vara, kan inte riktigt med ost som smakar och framförallt luktar gammalkofta och getpiss.

Tills nästa gång. Se nu till att ha en riktigt god, fortsättning...

fredag 24 december 2010

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006. Dagen före som blev dagen efter som är dagen.. äsch God Jul..



Jag och min fru försöker skapa våra egna traditioner kring helgen som kretsar kring födelse, död och masstro. Anledningarna är lika många som bra men den främsta är att vi helt enkelt har blivit en familj och en familj ska föra vidare vissa traditioner, tror jag i alla fall. Hursom är det trevligt att föra in nya traditioner som helt enkelt är baserad på vår vilja, hittills är mina bidrag: egenkokt skinka ( i ugn ca 100 grader och en tillagningstid som gränsar till oändlighet men gott blev det) , egengjorda spjäll (samma där som med skinkan) med tillhörande kvällsfrossa av det som inte passar sig på julbord och juldagsbrunch samt mustigt rödvinsdrickande dagen före julafton.
Spjäll med sweetcilli, honung, liquid smoke och soyatopping.

Lättsam mörk ale som sitter som en smäck såväl till revbenspjäll som en mustigare gryta. (Just nu på rea.)
Den första egna skinkan och  förhoppningsvis inte den sista.
Nu är det det sista bidraget som jag ska fokusera på. Mitt i all den masshysteri som stavas dagen före julafton befinner vi oss bilburna, cirkulerade med två små sovande barn i en medelstor svensk stad. De vuxna, jag och fru, turas om att löpa runt och utföra de sista bestyren inför den stundande helgen. Det är strax innan som jag kommer på den geniala idén att ett mustigt rött, främst för fruns skull, skulle vara trevligt att sippa på framför brasan. Att vi båda dessutom är så pass friskt att vi skulle kunna njuta av fler smaker än salt, sött och surt gör sitt till.

Oavsett vilket systembolag du passerar tröskeln till i vårt avlånga land så kommer du finna någon eller några viner gjorda enligt amaronemetoden. Om du dessutom befinner dig i ett litet till medelstort systembolag är det troligt att detta vin, åtminstone på hyllorna för stilla vin, är ett av de dyrare viner som finns tillgängliga. Bra eller anus? Även om jag dagen till ära tog denna flaska vin så är det absolut anus.

Döm av min förvåning när årets julklapp från min kära svärmor, hemkommen från stövelland, är en egenimporterad fantastiskt krämig, men ändå hårt nötig Reggiano Parmigiano. Tillsammans med fikonmarmelad kan det kvala in som årets combo när räkenskapens dag nu närmar sig. Fantastiskt god och fantastiskt vänligt till kvällens vin.

Som på egen hand beter som som följer:
Doft: Aningen överjäst ton, rödbärig med små drag åt vinbärshållet eller surkörsbär. Musitgt stram med ett litet alkoholstick om än väldigt litet. Vidare finns det lite tobak och örter, inte på något sätt sötaktigt vulgärt men nog sticker det lite i näsan allt.


Smaken: Fylligt alkoholstramt med ett smibittert avslut. Inledningen är åt det söta hållet utan att egentligen bli sött, frukten är fylligt varm med vissa drag av russin annars fullt med mogna mörka körsbär, katrinplommon, salmiak och ett avslut med knappt kännbara extremt finkorniga tanniner som stramar upp och ger ett förhållandevis torrt avslut.


Eftersmaken är lång och ganska stram med russin, körsbär, röda äppelskal och en aning träbitterhet. (88-89p)

Men är det någon gång som vinet inte kommer till sin rätt sönderplockat i ett provningsprotokoll är det en kväll som denna. Till den hårda osten och fikonmarmeladen är det mer än rätt, faktiskt farligt gott. För att summera inte så värst vin, men vilken ost och framförallt vilken kväll. Detta får mer än gärna bli en tradition..

Så till hur och varför detta inlägg blev till. Min kära son har en tendens att vakna i en tid som inte passar oss andra. Idag valde han 04:00. Upp, byta blöja, ge välling och söva om. Idag piggnade så klart farsgubben till så efter lite summerande får jag nu en chans att önska alla god jul, skulle egentligen inte ta fram datorn idag..

Tills nästa gång. Jag är tacksamt för alla tillfällen som vin passar i tider som dessa...

tisdag 21 december 2010

Vila Santa Reserva 2008. Är det någon som har ett immunförsvar till salu?.

Vila Santa Reserva 2008
Jag vet inte för vilken gång i ordningen men nu är vi sjuk, igen.. Denna gång med lite variation mellan sjukdomarna men likväl uttömmande och riktigt krävande. Tur att det är ledighet snart så att jag inte behöver sjukskriva mig.

Nog för att min smakförmåga inte har tagit stryk denna gång utan nu är det magen som inte pallar med starka drycker. Vad passar då inte bättre än att ta fram en gammal nämnvärd upplevelse. Vissa inlägg måste helt enkelt luftas, detta är ett sådant.

Då det begav sig..
Där var den igen, den där frukttonen som är omisskännlig men inte speciellt klädsam. Ok den är inte lika burdus som i vissa sämre sydamerikanska varianter utan mer stram. Men vad det kan liknas med har jag inte kommit fram till än. Förutom den självklara fruktigheten finns det en ton av pinjenötter, barr och krydda. Trots den inledande "dåliga" doften är det personligt och tillräckligt intressant för att inte avskräcka.

Smaken är faktiskt ganska krävande, syra, tanniner och frukt nästan slåss om uppmärksamheten för att med lite luft lugna ner sig avsevärt. Första anslaget är lite åt det söta hållet och fylls på av en fyllig blåröd frukt, trots det låter tanninerna och syran inte intrycket komma över till den syltiga sida utan lämnar snarare en slank om än ufyllande munkänsla. Eftersmaken är inte allt för långt men tillräckligt för att ge ett helgjutet intryck. Överlag är detta ett personligt, matkrävande (kanske vissa skulle hävda), genuint vin som levererar en fullgod vardagsupplevelse med löfte om mer om man vill låta det ligga lite. I dagsläget saknar det lite komplexitet men helhetsintrycket vägs ändå upp av den personliga kärvhet som jag finner väldigt tilltalande. (88p)

Efter det till synes perfekta sällskapet, i form av entrecote och klyftpotatis har tagit slut befarar jag att vinet ska bli lite för krävande, men istället visar det upp en personlig tillgänglighet som gör att den lilla flaskan försvinner i ett nafs. Detta ska jag absolut köpa mer av och glömma i några år.

Fler som har druckit här och här.

Tills nästa gång. Nu gäller det att ladda batterierna inför julens drabbningar...

lördag 18 december 2010

Patriarche Crémant de Bourgogne Brut. Allt är inte Champagne som bubblar, lättsamt bubbel före och efter tolvslaget..

Crémant i vitt eller rött.
Du milde himmel, föga anade jag att varuprovet som jag mottog tidigare i höstas skulle skänka sådan ren njutning, glädje och mersmak. Ok att drycken i sig inte är det mest upplyftande som har passerat mina läppar men på vilket sätt den gjorde det. Barnen sov och min kära fick en välförtjänt stund alena i badkaret. Vad passar då inte bättre än att smyga in med lite ljus, spontanöppna (fördelen med en lågt tempererad källare) en flaska bubbel och obemärkt smyga därifrån. Ok särskilt obemärkt var det inte och det hela slutade med att vi båda drack och satt i bubblet.

Patriarche
Crémant de Bourgogne Brut
Drickat, jo det var fullt tilfredställande
Doften var frisk, lättsam med en inbjudande anonymitet som ibland kan vara välkommet då doft och smak inte ska göra allt för stort intryck utan att för den delen inte hamna helt i skymundan. Det som utmärkte sig var en citrustwist och en svag ton av något som skulle kunna liknas vid en känsla av mineral (lite som när man är vid havet och en svag doft av nämnda gör sig påmind).


Först attackeras munnen av bubblor, när de mångtaliga men små bubblorna lagt sig lämnar de ett torrt, fruktigt, friskt och följsamt intryck som trots dess enkla ursprung lämnar en hyfsat lång eftersmak med lite småmogna äpplen och citrus. (83-84p) 

När kvällen sent om sider (hon var ändå efter tio) var till sin ända var hela flaskan slut, något som inte hör till vanligheterna. Så för att återknyta till inledningen, om du/ni letar efter något lättsamt, bubbligt och (även om man kanske inte får säga det) lättdrucket så ta och gör en beställning av Patriarches Crémant. Det passar lika bra nu som då och till det facila priset av 85 riksdaler är det inte särskilt betungande att ha en eller två extra flaskor hemma. Och ta rådet med den nypa salt som sig bör. Kvällar som denna kommer sällan färdigpaketerade och serverade utan måste skapas och är inte så opartiska som ett varuprov möjligen skulle vara, men vad gör det när allt kommer omkring.

Tills nästa gång. Är det någon mer än jag som inte har börjat planera nyårsmiddag...

Ps. Även om jag inte har funnit den riktiga tjusningen med Champagne tycker jag att det är något speciellt med den anrika drycken. Se dock till att dricka den tidigt under firandets fas för att verkligen njuta till fullo för  att sedan avrunda med något mindre komplext och ekonomiskt betungande. Fast, om ni nu hör till de fåtal lottade som vaskar mer än dålig alkoholfri glögg så se till att njuta av er skumpa hela kvällen. Ds

måndag 13 december 2010

Longhop Old Vine Grenache 2008. Och vintern fortsätter hålla oss i ett järngrepp, tur att vi har låst elavtalet..

Longhop Old Vine Grenache 2008
Bhaa, vem försöker jag lura? Vet inte för vilken gång i ordningen som jag funderar över bloggandets vara eller icke vara. Nog för att vi dricker och njuter av något eller några glas vin i veckan men var finns tiden att delge upplevelserna? I ett hushåll där den nödvändiga veckodammsugningen känns som ett oövervinnerligt berg är förströelse av denna litterära art närmast omöjlig, trots att det är bra mycket roligare att plita ner minnen än att suga upp dem. Med det sagt så blir det det ändå en stund över då och då, och det är med övertygelsen om att mitt vinösa liv skulle vara mycket fattigare utan alla delgivelser som finns att tillgå i cyberrymden pga andras idoga utforskande och vedermödor som gör att jag mer än gärna forsätter. För att inte tala om alla vänliga och likasinnade människor som man kommer i kontakt med vars generositet och kunskaper inte verkar ha några gränser. Ok, när jag tänker efter är det förbaskat roligt också.

Tillbaka till verkligheten, tänk att det ska vara enklare att få vår lilla pöjk att sluta njuta av naturens skatter än att få rätt temperatur på vin. Ok att avvänjning inte är det enklaste och att det möjligen sätter djupare spår än något syrligt och ogint vin men vad är viktigast egentligen?!?

För närvarande håller källaren 10 grader och om man inte är ovanligt törstig eller har en väldigt låg rumstemperatur behövs lite tid innan det har nått vad man allmänt kan kalla rumstemperatur (i mitt fall faktiskt runt 18 grader). Vad gör man då? Jag valde att inte göra en Hamilton, dvs att tina vinet i micron, utan vänta ut rätt temp i glaset och dessutom få en chans att se hur vinet utvecklas.

Av någon konstig anledning dras jag till dessa överfulla, överextraherade, övernjutbara viner. Det är inte mitt i prick för mina preferenser men samtidigt kan jag inte förneka dess njutbarhetsfaktor. Dessutom är det ju så förbaskat roligt att prova nya saker så varför inte. Longhops Shiraz har jag druckit förut och nu var det dags för deras Grenache. Longhops Old Vine Grenache 2008 härstammar från Adelaide Plains i Australien, där har vinmakarna Domenic Torzi och Tim Freeland tagit reda på vingårdslotter som är planterade strax efter andra världskruiget. Rankorna som överlevde den stora omplanteringen på 1980-talet har alltså en övertygande ålder på 50 år och verkar kunna ge en del kvalitativa viner i ett område som annars präglas av kvantitet. Mer att läsa, om än inte mycket mer, finns att läsa på producenternas hemsida.

Så till vinet.
Hallon eller jordgubbslikör med lakritstopping formligen strålar ut ur primörkuporna. Doften är ändå förhållandevis sval och med en örtliknande ton mitt i all fruktprakt. Nog för att frukten lirar första fiol men det finns en personlighet och en inbjudande kraft som lockar in mig i en fyllig famn. Det som möjligen skvallrar om dess höga alkohol (16%) och varma klimat är en småjäst övermogen fruktton som skulle kunna vara för mycket men under de tre dagarna som jag druckit detta finner jag det bara klädsamt vulgärt.


Munskänslan är fyllig med en antydan till sötma i inledningen, dessutom gott om extraherad mörk röd frukt tillsammans med mynta, salmiak och en örtig touch som balanseras med en pigg syra och en liten avslutande syrlig bitterhet som mynnar ut i en relativt lång eftersmak där russin, katrinplommon samsas med en skönt ringlande mintig örtighet. (89-90p)

Det här gillar jag, överlag är det fantastiskt lättdrucket och lättgillat i all sin prakt men med tillräckligt mycket personlighet för att inte upplevas som tråkigt. Igen ett vin som möjligen inte tilltalar alla med sin överdådiga frukt och smakprofil men samtidigt så känns det bra mycket mer spännande än Shirazen från samma producent. Det finns ett djup och en skönt sjungande ton som beskrivs bäst med en blandning mellan örter/mint/mynta/bitterhet, skulle jag veta bättre skulle jag beteckna det som en känsla av mineral. Det enda som saknas i dagsläget är lite komplexitet för att det ska bli en fullträff. Huruvida detta kommer att utvecklas till en större upplevelse kan jag inte uttala mig om men om jag skulle spekulera så tror jag, trots avsaknad av tanniner, att detta kan ligga till sig och bli ett snäpp vassare.

För tillfället är det svårt med transporten från våra sydligare vänner men släng iväg ett mail till Tom så kanske han kan ordna nåt. Om inte så är det bara att vänta ut våren.

Tills nästa gång. Undrar hur kallt det tänker bli i källaren i år...

söndag 5 december 2010

Collosorbo Brunello di Montalcino 2005. Lite rea i väntan på godbitarna..

Brunello di Montalcino 2005 (Collosorbo)
Jaha då var man ute på nya vatten igen, ett av de vinländer som har bjudit upp till dans både en och två gånger är Italien. Av någon outgrundlig (självklar för vissa) anledning hittar jag nya viner och distrikt som ramlar in direkt i min comfort zone, och då har jag inte ens kommit förbi de mest kända. 

Vid slutet av förra året lovade jag mig själv att utforska några begrepp i vinvärlden, när det kommer till stövelland gällde det tre outforskade begrepp, Barolo, Barbaresco och Brunello di Montalcino. Nu har året nästan löpt till sin enda och det var med en hårsmån att jag missade Brunellon, det skulle till ett rea vin för att nyårslöftet skulle infrias. Det är med andan i halsen som jag kan bocka av alla tre italienska fullblod, ok att resultaten har skiftat men de nya bekantskaperna har definitivt skapat mersmak.

Vad är då en Brunello di Montalcino? Det enkla svaret blir att vinet ska vara gjort på druvan Sangiovese (klonen heter brunello) från området Montalcino i Toscana. Men egentligen är svaret lika varierande som det finns antal producenter. Att något ska vara rustikt och lagringskrävande kan inte längre avläsas alena på en beteckning eller regiontillhörighet, nej nu bör man kunna de olika producenternas framställningsmetoder, filosofi och skostorlek för att kunna utröna huruvida innehållet i flaskan duger eller ej. Nu är detta lite av tjusningen med vin, att inget står skrivet i stjärnorna (för vissa verkar det dock göra det också) men för mig som precis ska bege mig ut i vinpölen så känns vattnet mer än lovligt djupt. 

Bäst att ge sig på det.
Doften är stor, mörka moreller riktigt rusar upp tillsammans med choklad och en krydda (som jag inte kan placera) allt omringar av en småjäst ekkant. Italienskt, stiligt och maffigt. Inte så mycket nyanseringar i dagsläget men nog andas det kvalitet allt, om du frågar mig så känns doften nästan på gränsen till modernt tillrättalagd. Med tilltagande temperatur får doften en släng av likörsprits. 

Smaken inleder med ett småsött anslag och sedan tar tanninerna över. Jag låter det andas ett tag och då lugnar det sträva greppet ner sig lite. Frukt tittar fram, solmogna mörkakörsbär. Munkänslan påminner om när man smakar på omogna vinbär, rejält stramt med andra ord. Eftersmaken är lång med frukten som spelar första fiol tillsammans med de efterhängsna sträva tanninerna. Efter mer luft lugnar allt ner ner, fortfarande riktigt krävande men nu är det läskande, sirligt och har en härlig fyllig drickbarhet i all kärvhet. Vad som händer med lite tid på rygg kan jag bara sia om, men det blir nog inte sämre. (88-89 med potential till mer)

Till närproducerad nötrulle (påminner om filé i utseende men har mer struktur som rostbiff när det är tillagat), bea och tärnade rotgrönsaker finns det inget bättre sällskap. Jävlar va gott det är, köttets struktur tuktar på något sätt vinet och helheten lyfts och landar i himlen. Sa jag att det var gott!!!

Slutsatsen blir att om du tvunget måste dricka detta nu så lufta länge och drick det sedan till något som kan ta ner tanninerna på jorden. Men det bästa rådet måste nog ändå bli att lagra, även om jag inte vet vart detta tar vägen så borde det bli riktigt bra med lite mer komplexa toner och en något nertonad strävhet

Tills nästa gång. Ibland känns närheten till storstaden oändligt lång...