lördag 28 augusti 2010

MASI Campofiorin 2007. Jag ger upp, nästan..

Igår var en trött dag, arbetsveckan var slut och hemma väntade samliv med mina kära. Tyvärr fanns inte orken, veckan har helt enkelt tagit ut sin rätt. Då som gubbinnan ur lådan rycker hustrun in och styr upp både mig och barnen. Vilken härlig människa.

Slutligen hamnade vi på en spontanövernattning hos mina föräldrar, något drickbart skall vi väl ha i oss efter sedvanlig lättlager till "kinamaten". MASIs Campofiorin har inte imponerat tidigare, resultatet av detta blev att Vård o vin medicinerade omprövning. Sagt och gjort, helflaska fram och denna gång i 2007 års tappning. Ännu en gång stoltserar de fem stjärnorna, vilket jag nu har lärt mig reflekterar årgångens kvalitet.

Träbetonad, antydan till mörk choklad, lite sura körsbär, inte speciellt generöst snudd på småsnipigt återhållen. Möjligen en antydan av tomat som snirklar sig fram. Träighten återhämtar sig med lite luft och försvinner in i den mörkröda frukten, en behagligare mer sammanflätad doft uppenbarar sig men generöst kan man inte påstå att det blir.


Överraskande sur, frukten är röd och åt det torkade hållet, läder och lite choklad slår an tonen i det strama och oinställsamma uttryck som avslutas med gott om mikroskopiska uttorkande tanniner. Avslutet är torrt och bra långt med mer torkad röd frukt.

Nej jag blir inte tjusad av denna återhållsamma Italienare, varken speciellt komplext eller generöst inbjudande. Ska bli intressant att se om detta kan utvecklas till något mer i framtiden. För mot bättre vetande rekommenderade jag detta till mina föräldrar som köpte i pluralis på de åländska farvattnen. Som tur var tyckte fadern att det var njutbart så något rätt blev det i alla fall.

Tills nästa gång. Idag är humöret bättre, men det dåliga verkar ha smittat frugan...

tisdag 24 augusti 2010

Raw Power Shiraz 2006. Det är jobbigt att arbeta..

Plötsligt händer det, nej jag paratar inte om en lika välkommen som omöjlig lottovinst utan om ett vinköp baserat enbart på etiketten. Och vilken etikett sedan, rå kraft eller bara smaklöst rått, det var i vilket fall tillräckligt för att locka mig till köp. Frågan som inställer sig är: Hur illa kan det vara? Jag menar när de verkligen varnar för en mer av allt kraftig Shiraz.

Men först några ord om arbete. Att hitta en meningsfull sysselsättning som dessutom inbringar tillräckligt med kosing för att försörja sig och sitt hushåll är inte alltid det enklaste. Jag undrar hur många som verkligen njuter av sitt arbete? I mitt fall kan jag inte säga att jag alltid njuter men nog finns det en tillfredsställelse att arbetet påverkar andra individer i min omgivning och att de förhoppningsvis prestera efter bästa förmåga. Men nog tusan är det jobbigt allt. Frågan är om det skulle vara mindre jobbigt att arbeta med en hobby? Säg att man skulle omsätta sitt vinintresse till en lönsam affär. Nej hua det är nog ett slit om något. Desto bättre att bara förunna sig njutning.

Doften är stor, jästig, blåröd övermogen frukt, pepprig, möjligen lite gummi och en antydan till fatig dill. Förvånansvärt sammanhållen trots dess burdusa framtoning. Faktiskt riktigt angenämnt att sniffa på, mycket av allt men ändå inte syltigt överdriven. Men ok det gör lite småont i näsan efter ett tags sniffande bästa att ge sig på innehållet.

Hm, blir inte riktigt klok på smakupplevelse. Fylligt ja vist, gott om mörkröd frukt, relativt pigg syra, en viss mintighet, lakrits, sammanfogad och rejäl smak i en för mig publik och ändå uppiggande gestaltning som faktiskt bara skapar mersmak. Inte alls den syltbomb som jag väntat utan en riktigt trevlig, god och fyllig Shiraz. Avslutet är långt med svartavinbär, björnbär och den där fräsha mintiga salmiaken. Inga direkta tanniner att prata om utan det är sältan och mintighet som styr upp smaken så att den inte blir fruktigt övertung.

Sammantaget en rättfram, stor och okomplicerad upplevelse som gick hem en vardagstrött kväll. Sa jag att det står att finna i landet söder om oss och nu dessutom till realisation.

Tills nästa gång. Det är inte så tokigt att jobbe i alla fall...

fredag 20 augusti 2010

MASI Amarone Costasera 2006. Inskolningen forsätter och arbetslivet närmar sig med rasande fart..

Sista veckan som hemmapappa och sedan goddag förvärvsarbete, tur att jag mjukstartar med lediga fredagar. Finfint att fokusera på ledighet nu när jag "äntligen" får börja arbeta, men med handen på hjärtat så är pappaledighet något alldeles underbart härligt. Tur att jag får uppleva det igen inom en ganska snar framtid.

När vi var på den korta men intensiva "semestern" så införskaffade jag en av bloggvärldens minoriteter. Bespottad, föraktad, fuskande producenter och alldeles, alldeles underbart. Så kan man sammanfatta begreppet Amarone. För det handlar faktiskt inte om något annat än ett begrepp, att dricka amarone är folklig lyx. Att smutta på det torkade vinet från Veneto och samtidigt förundras över hur ett vin kan vara så fylligt och smakrikt. Men vad är det egentligen som väcker både förrakt och hänförelse? Finns säkerligen många aspekter men en som jag slås av själv är hur detta vin landar i gränstrakten mellan vin och likör. Med en egenhet utan att vara personlig. Nu har jag bara testat ett fåtal så det är en generalisering å det grövsta. Som så många andra gånger är det bäst att bilda sin egen uppfattning. Ett sätt är att handla i plural och följa utvecklingen på eget bevåg, först ut.

Mörk choklad, russin och andre torkade frukter, en hint av dill och rent av en klar doft av blod. Stor, eldig och inbjudande i all dess alkoholprakt, likör och port associationen är inte långt borta. Möjligen något för alkoholeldig i dagsläget för att helt och hållet tillfredställa min näsa men nog känns det välgjort och genomarbetat. Måste till något extra för att få så mycket extrakt från druvorna. En hata eller älska uppenbarelse, själv landar jag motsägelsefullt någonstans mittemellan.

Fylligt som sig bör med en skönt utfyllande munkänsla, en något småunken träsmak, gott om torkad men ändå fräsh frukt. Inledningsvis känner man av en viss sötma som sedan stramas upp av syran och avslutet som bjuder på gott om tanniner även om de känns publika i dess runda och inte fullt så sträva och krävande form. Nej det här är ett fylligt vin på ett publikt och välgjort sätt. Inte så mycket utmärkande nyanser i dagsläget utan lite mer av allt bara.

Eftersmaken är lång med katrinplommen, dadlar och russin. Man vet inte riktigt om man svalt eller om man har vinet kvar. Imponerande i all dess prakt.

Sammanfattningsvis känns MASI Amarone Costasera 2006 gediget, det är svårt att hitta några egentliga brister men en sak dyker upp när jag funderar på vad upplevelsen givit. Bristen på upplevelse, jag kan förstå att denna typ av vin blivit publikt eftersom det inte finns något att ogilla men samtidigt finns det inget att riktigt gilla heller. Nyanseringar, associationer till mer än torkad frukt och fat är det jag efterlyser, förhoppningsvis kommer det med lite tid. En sak är säker, jag tror att frugan går igång på detta och med handen på hjärtat så gör nog jag det också. För ibland kan det vara härligt med lite fullt ös där man låter sig bli bortsvept och lite smått bedövad i all prakt. Så här står jag med min vimpel mitt i mainstreamen och ropar, mera amarone, mera amarone. För ska det till en fyllig crowedpleaser så är detta absolut en väg att gå.. (90p)

Tills nästa gång. Dag 3 utan Pappa på dagis, ännu inte en middagslur...

onsdag 18 augusti 2010

Georg Breuer Riesling Sauvage 2009. Från en svunnen tid..

En av de mer frekvent förekommande torra rieslingar över hundringen i vårt avlånga land, Georg Breuers Riesling Sauvage 2009 (nr 5899, 115 kr), drack jag under vår tidigare Stockholmsvistelse. I brist av tid och motivation förföll den i glömska. Men eftersom jag hade ett utkast kvar kändes det inte mer än rätt att påminna mig själv om att det här är ett av de vin som jag kan hålla mig ifrån.

Doften är fräsh, stenfrukt, citrus, gula äpplen och lite rökiga mineral toner. Dov men sammansatt. Något av en slamkrypare, jag vet inte om jag ska avfärda doften som intetsägande normal eller välgjort med potential.

Smaken är fyllig med fräsha syror, gula äpplen, citrus, kryddig rökighet i bakgrunden. Känns lite småfet. Eftersmaken är ganska lång med gula äpplen och lite citrus. Av det som minnet kan återskapa är denna bättre än 07:an som jag drack när jag precis hade upptäckt Rieslingdruvans storhet.

Som ni märker finns det ingen klockren förklaring till varför jag ska låta bli Breuers basriesling, men faktum är att det här vinet inte gör det för mig. Om någon som vet vad som händer efter lite flaskmognad så delge gärna, jag är trots allt väldigt nyfiken även om jag inte tänker ta reda på det själv. Nu vet jag dessutom att det går att få tag på andra torra rieslingar med mycket mer personlighet för samma peng, även om man får intrycket av att det inte går om man tittar på sortimentet hos de flesta Bolag. (85p)

Vad som slår mig än en gång är glasets betydelse för helhetsupplevelsen. Även om utsmyckad kristall kan vara fin och säkerligen dyr lyfter det inte smaken hos vinet.

Tills nästa gång. Undrar om inskolning är jobbigast för barnet eller pappan?..

söndag 15 augusti 2010

Produttori del Barbaresco Barbaresco 2006. Direktimport á la Föräldrar..

Nu är man fast, ja fast på riktigt. När föräldrarna åkte till Danmark bara "måste" de hämta upp en kartong vin. Köra en omväg på en timme ut i ett industriområde för att hämta det röda guldet. Jo de må vara de bästa föräldrar jag kan önska men ändå, tack ännu en gång.

Vinet i fråga var inget mindre än Produttori del barbarescos Barbaresco 2006, ett av bloggtoppens mesta fyndvin detta år. Tänk att den även kunde leta sig upp till de södranorrländska skogarna. Direkt hemkommet kunde jag inte hålla mig, skulle det vara lika bra som alla sagt, för en svensk hundring spelar det egentligen ingen roll.

Problemet, om man nu kan benämna det som ett problem är att den här typen av vin inte bjuder in till att dissekeras bara att njutas av. Men ett försök för att skildra upplevelsen även om jag inte på långa vägar kan göra vinet rättvisa. Doften är stor solbakad med få utmejslade drag, gott om röda frukter, aningen målarlåda, läder, undervegetation (svamp), sa jag stor. Riktigt härligt stor men på intet sätt nyavärlden fruktdrivet men däremot ganska eldigt. Sitter en bit från glaset och ändå fylls näsborrarna av en helitaliensk härlig upplevelse.

I munnen är vinet utfyllande med ett småsött avstamp in en fyllig men ändå frisk smak som ganska direkt mynnar ut i rejält gott om uttorkande tanniner. Frukten är röd och solvarm med en näve som har torkat. I bakgrunden kan man ana de nyanseringar som säkerligen kommer komma med tiden men som gömmer sig i det tanninrika greppet. Eftersmaken är riktigt lång och uttorkande torr. Ett krävande vin, inget för den fruktige och följsamma utan ett en småkärv, personlig och alltigenom urtypisk Italienare.

Vad som gör att vinet vinner idagsläget är att det känns lovande men ändå tillräckligt komplett för att drickas men i rätt sällskap. Revidering: det är försvinnande gott i dagsläget, när man inte sköljder runt det allt för mycket ska tilläggas. Behöver jag säga att det ÄR ett vrålfynd, utan dess lika i de svenska farvattnen eller de danska för den delen. Ni som har möjlighet köp och upplev. Tack alla invigda för en "billig" hel upplevelse, ska bli intressant att se vad framtiden ger. (91p)

Tills nästa gång. Den som spar han har, eller den som köper tolv har elva kvar...

onsdag 11 augusti 2010

Leitz Riesling 1-2-3 Repris. Övernattning med hemmatrevlig kollega..

Säkra kort eller tråkiga repriser, ibland kan det vara skönt att veta vad som presenteras. Att kunna lägga sig på en säker och hög nivå direkt utan andan i halsen över missmatchningar och eventuella smakpreferenser som inte passat med valt vin. Nej inte idag tack, det är tillräckligt med tre små battingar och en jungfrulig övernattning med kollega samt familj.

Övernattningen gick galant, eller så galant det kan gå med barn i åldrarna tre månader, 1 år och 2 år. Synd bara att gästflickan ville vara vaken mellan fyra och sex på morgonen, men måste man gå så måste man gå.

En repris som inte går av för hackor är Leitz instegsriesling 1-2-Dry (3) 2009, maken till lättflörtad men ändå knivskarp ungjuice får man leta efter. Väger man in priset som Atomwine levererar till blir det inte annat än köprekommendation även om Johan Lidby också kan tillhandahålla med ett fylligare pris och utan leverans till dörren.

Doften är ung som sig bör, ändå med ett uns mognad iform av gula äpplen, persika och ett honungsdrag. Om inte det var nog så kan man förnimma en småfet mineral krydda, subtilt, förföriskt och friskt blir sammanfattningen av doften.

Smaken ger som förra gången ett förvillande sött avstamp men denna gång upplever jag både krydda och syra som mer framträdande. Nästan så att tankarna går till sura "dragsters" när tungan har gett sin dom. Eftersmaken är något för kort för att vara i riktig topp men fyller ändå ut tillräckligt länge med citron, gula äpplen för att verka både aptitretande och mersmakande. Överlag kändes denna mer personlig än förra flaskan. (88-89p)

Ett säkert kort i dess bästa bemärkelse med andra ord, undrar dock om inte syran skulle må bra av att slipas av i källaren ett eller två år? Samtidigt som jag gillar den unga bångstyrighet som visas upp i nuläget, varför inte både drick och spara??

Tills nästa gång. Ser fram emot nästa besök, jäklars va trevligt det var...

fredag 6 augusti 2010

Domaine de la Janasse Terre de Bussière 2007. Idag är en sån där dag..

Egentligen vet jag inte var jag ska börja, eller med vad. Idag känns det som att jag har legat steget efter, min fru och jag konstaterade att det är bra att ligga steget före och planera för kommande händelser för att på så sätt vara förberedd på öden och framför allt missöden när vi nu är fyra i familjen. Men idag är jag efter, big time. Skulle vara skönt att kunna skylla på bakfylla eller andra nattliga aktiviteter som har en förödande effekt på efterdagen, men ingen fylla så långt barnalivet kan skåda och nattliga aktiviteter? Skulle vara ett och annat tröstande ord när stortjejen vaknar och inte kan sova men inget utöver vanligheterna.

Måste helt enkelt var att jag hade min första arbetsdag på det "nya" jobbet igår. Usch, varför måste vi arbeta. Missförstå mig rätt, jag tycker om mitt arbete och förhoppningsvis mina nygammla arbetskamrater. Det är snarare att samtiden med familjen känns så rätt, ett givande (från oss) och ett tagande (från barnen) som skänker så mycket tillfredsställelse. Eller så är det helt enkelt lite mycket efter tre månader i hemmavarande.

En fredag utan jobb, vad gör vi då? Jo en familjeutflykt till "pappasnyajobb" haha livet är bra ironiskt.

Efter lite hallonplock, filéstekning och klädtvätt börjar jag sakteliga komma ikapp. Ett sovande barn och ett lekparksförtrollat gör att tankarna till och med kan passera till lite eftertanke. Sitter med "lappen" i knä på en soldränkt trädgårdsbaksida med tillräckligt ro för lite egen kontemplation, vad jag kommer fram till? Livet är bra härligt i alla fall.

För att inte göra någon långsökt "så ska det låta" association slänger jag mig direkt på kvällens vin. Domaine de la Janasse har blivit en av bloggsverigeelitens älsklingar, ja och varför inte om något är riktigt bra så är det väl riktigt bra? I bakvattnen på de stora fiskarna får jag chansen att prova en 07:a från nämnda producent. Hur kanske någon undrar? Bristly svarar.

Terre de Bussiére 2007 (nr 72982, 109 kr) är ett Vin de pays, följer alltså inte AOC reglerna för regionskontrollerade varor utan har en större frihet i urvalet av innehåll men kan till skillnad från bordsviner som endast märks med ursprungsland märkas med regionsursprung. Och nog är det regionstroget eller möjligen årgångsmärkt fast på ett bra sätt. Nästan att man börjar bli bortskämd med all denna stora generösa och inbjudande fruktprakt.

Möjligen att det även denna gång var likörvarning, mer åt svartvinbärshållet denna gång, tillsammans med aningen jästa björnbär, plommon och övermogna jordgubbar men ändå balanserat med en pigg örtighet. Efter ett tag i öppnad flaska upplevs intrycket ungbusigt där särskilda drag är svåra att urskilja. En härligt stor doft som nästan slår omkull en i all dess prakt.

Smaken ger inlednigsvis ett sötaktigt anslag sedan kommer en sval örtiget med gott om fyllig frukt där avslutet är aningen kryddigt, ett mer sammanhållet intryck än La Fermes CdRV men även mindre personligt. Frukten drar åt det mörkare röda hållet med tanniner som håller avslutet i chack utan att bli speciellt kännbara. Syrorna balanserar upp helheten som känns övertygande lättgillat.

Eftersmaken som präglas av fräsh frukt och en liten touch fat är anonymare än vad smak och doft slår an. Men tillräckligt lång för att väcka mersmak. Ett helgjutet stabilt mörkköttsvin som tyvärr inte sitter som en smäck till den portermarinerade och långstekta oxfilén. Desto bättre både före och efter. Se till att servera det något svalt för annars tar alkohol och krydda över.

Men vänta nu, vad är det som inte är typiskt. Möjligen de 55% Merlot som ger en fyllighet och direkt drickbarhet som jag inte märkt av tidigare eller så är det bara inbillning. Det är helt enkelt så att jag inte druvckit någon 07:a från södra Rhône som inte har utmärkt sig med liknande attribut som denna.

Tills nästa gång. Vad som börjar vid lunch, slutar vid nattning...