onsdag 28 april 2010

Kerpen Wehlener Sonnenuhr Riesling Kabinett Trocken 2008. Den som slank igenom nätet..

Precis när jag hade förlikat mig med tanken på att inte lägga några vidare funderingar på druvjuice och helt ställt om siktet mot den förmodade nedkomsten och den ännu mer pockande trädgården slog lusten till. Som jag nämnde i förra inlägget är min nätvinsoskuld tagen, ur packetet som anlände fiskade jag upp en torr moselriesling till kvällen fiskmiddag.

Det är med viss spänning som den första bekantskapen stiftas och jag blir på intet sätt besviken, snarare tvärt om. Weingut Kerpen är i likhet med många andra tyska vinfimor ett familjeföretag, denna familj har vinodlande anor tillbaka i åtta generationer. Familjen har vingårdar i Graacher Himmelreich, Graacher Domprobst, Bernkasteler Bratenhöfchen och Wehlener Sonnenuhr. Aningen mer info finns här, men bara aningen. En rolig detalj är att priset på vingården är den samma som på der Wein Weber, men där frakten hos dWW är ungefär hälften dock kan vingården stoltsera men aningen fler sluförda etiketter. 

Doften hos Kerpen Wehlener Sonnenuhr Riesling Kabinett Trocken 2008 är ungjästig som sig bör, med en antydan till sprits som bekräftas med det häftiga pysande som blir efter en stund öppnad i kylen. Lite pubertalt bångstyrig för att använda ett uttryck som är lika rättfärdigt som svårtolkat. Banne mig om det inte är ett drag av diesel också i den annars unga moseltypiska rieslingdoften, där också persika och blommiga toner av tropisk frukt samsas med lite citrusdrag. En aning mer utvecklad i doften än vad jag hade förväntat mig av en Kabinett.

Smaken är oljigt mjuk med en pigg syra, aningen återhållen men ändå tillfredställande med både frukt och en restsötma som verkar sådär smekande inställsamt. Intrycket landar någonstans i gärnslandet mellan torrt och halvsött trots etikettens torra förvissning. Avslutet är på intet sätt vare sig beskt eller intetsägande och eftersmaken sitter i ett tag med en svans av gula äpplen och citron.

En riktigt trevlig bekantskap och verkligt god valuta för pengen. Ett trevligt matvin som lika gärna fungerar till prat och som dessutom säkerligen kan ligga till sig lite. Möjligen att det kändes aningen välkammat och strömlinjeformat men å andra sidan vet man vad man får och det är inte fy skam i detta fallet.

Tills nästa gång. Nästa besök blir förhoppningsvis av storken, gäller bara att ha orken. Nödrim är aldrig fel...

måndag 26 april 2010

På vinfronten intet nytt, den ocensurerade sanningen...

Det drar ihop sig, våren är här trots vinterns tappra försök där nattens frostiga uppenbarelse samt en och annan kvarvarande snöhög inte kan motsäga dagarnas upptinande verkan på själ och trädgård. Lika oundvikligt som årstidernas intågande är det faktum att det kommande tillskottet i familjen pockar på både en och två tankar. Där den stundande tillkomsten resulterar i korta stunder med ro och ännu mindre stunder med kontemplering över jaget, där vinkonsumering och fundering måste inräknas. I en kort stund av klarhet kan jag konstatera att bloggandet säkerligen kommer att få dra ett av de kortare stråen i en handfull av korta strån. Nej nog med detta. Kort sagt, snart barn, mindre tid, mindre bloggande men förhoppningsvid kommer jag igen snart.
Så den senaste tidens vinrelaterade höjdpunkter.

Gjort min första tysklandsbeställning, der Wein Weber var företaget som lyckades locka till min första beställning. Ett något begränsat utbud men desto billigare frakt. Tänk att man kan få ett knippe flaskor levererade till dörren för mindre än 100 kr. Helt fantastiskt, hoppas att sommarviner och Weingut Keller kan leverera samma enkla njutning.

En flaska eller rättare sagt ett litet glas har slunkit ner under denna nedräkningens tid, Albaruta Montefalco Rosso 2005 (nr 2597, nu 99 förr 159 kr) avslutar Aprils reaköp. En personlig helitaliensk uppenbarelse med sin körsbärsfrukt och sirliga syrlighet, möjligen att det fanns lite avrundad sötma i inledningen och mogna sekundäraromer som jord och torkad frukt något som i och för sig bara ökade på känslan av drickbarhet. Eftersom jag varken hade med mig kamera eller anteckningsblock fick det stanna vid en trevlig om än aningen förgänglig upplevelse.

Ytterliggare ett konstaterande värt att nämna är hur underbar en vinupplevelse kan vara. Halvflaskan Castello di Brolio 2005 som jag påbörjade i förra inlägget räckte förvånansvärt länge. Efter två dagar var vinet på topp där den gröna bittra tonen hade försvunnit och helheten mer sammansvetsad. Det som dock förvånade mig mest var att slatten som var kvar efter en vecka i matkällaren fortfarande levererade en mörk härlig frukt med riktigt nedslipade tanniner. Möjligen att lite syrlighet hade letat sig fram men oj vilket härligt vin. Känns som att några av Majsläppets 06:or lever farligt om jag inte tillbringar natten i en hyrd landstingssäng.
Tills nästa gång. Jag hoppas på ett snart återseende...

lördag 17 april 2010

Castello di Brolio 2005. Höjden av April..

Som jag nämnde i förra inlägget var det länge sedan det korkades upp något riktigt minnesvärt, den största anledningen är att det är tråkigt att korka upp och analysera sig igenom något själv. Men samtidigt så är det med vin som med så mycket annat, ibland finns inte inspirationen där. För att råda bot mot detta blir kvällens vin en Italienare av klass, nämnligen Castello di Brolio 2005 (nr 94038, 165 kr, 375 ml), på det behändiga halvformatat så klart.

Oj, utan att ha rört glaset öppnar doften upp med en mustig röd frukt som drar mot körsbär, mörkare toner av läder, kaffe, chark och en högklassig trälåda samsas också i glaset. Efter ett par snurrningar släpper lite körbärslikör, en sötare mörk fruktton och mörk choklad. Undrar om det inte finns ett stänk av målarfärg där någonstans också, i vilket fall är det riktigt behagligt att sniffa på.

Smaken är inte sämre, en relativ slank men utfyllande munkänsla där den inledande mörka körsärsfrukten tas över av läder, mörk lite bitter choklad och kaffe. Avslutet biter ifrån med rejäla tanniner och en uttorkande lång eftersmak med plommon och körsbär som samsas med bittermandel, choklad. Döm av min förvåning när en överraskande grön paprika också tittar fram.

Åh äntligen något att sätta tänderna i, känns inte lika smekande som Castello di Fonterotulin, utan hårdare med mer karaktär och helt klart mer lagringspotential. Oj vad jag gillar detta. Här ska ingen mat få störa utan nu är det jag och mitt glas mol alena. Kan inte tänka mig ett bättre avslut på en typisk Aprildag, sol, regn, hagel, lite sol och ett underbart rött på det.

För er som vill fördjupa er läs mer här.

Tills nästa gång. Undar hur det upplevs imorgon, eller i övermorgon för den delen? Rapport kommer...

onsdag 14 april 2010

Munskänkarna Sandviken provar Aprilnyheter.

En snabb tillbakablick skvallrar om att det har varit lite klent av riktigt trevliga vinupplevelser på sistone. Ingenting har stuckit ut och svept iväg mig till en plats där allt är bra, eller rent av riktigt bra. Tråkigt för det är ändå en av de viktigaste anledningarna till att utforska vinvärlden, hitta pärlorna som gömmer sig bland alla mediokra flaskor där ute. Så det var med en viss förhoppning om bättring som kvällens arrangemang stod för dörren.

Överlag var det en väldigt trevlig tillställning även om jag på intet sätt kan säga att jag varken är van eller speciellt bra på att prova flera viner under så begränsade former. Utan att gå in på allt för detaljerade beskrivningar om vilka som var där så kan jag säga att vi var ett tjugotal personer där jag tillhörde de yngsta och var den enda som spottade.

Vi provade två vita och sex röda från det strategiska nyhetsläppet i April och sammanfattningsvis så är intrycken att de röda vinerna upplevdes strömlinjeformade och ganska tråkiga, med mer fruktsyra än tanniner. De två vita skiljde sig ganska mycket åt men ingen utmärkte sig som särskilt intressant. Inget av vinerna lockade till merköp trots att ett och annat är hyllat av den svenska vinpressen. Men som så många gånger tidigare visar detta bara på att smaken är som baken, skitigare hos vissa. Här kommer intrycken i vilket fall. Jo just ja allt provades blint vilket ökade på känslan av vilsenhet, men ack så lärorikt.

Gaul Riesling Asselheimer St. Stephan 2009 (nr 5348, 149 kr)

Doften ger ett svalt och något återhållet intryck med skiffer, skaldjur, lite krydda och exotiskt frukt. I munnen känns vinet lite tunt men med en viss oljighet, lite jordig smak och en antydan till tropisk frukt. Ingen beska och ingen direkt krydda i slutet. Ganska kort eftersmak och sammantaget ger vinet ett anonymt och lite trist intryck. Vinet tar sig dock markant med lite luftning och stigande temperatur, både gällande doft och smak. Finns dock en liten risk att vetskapen om vad som fanns i glaset påverkade en del. Detta skulle jag kunna tänka mig att köpa och se vad som händer med lite lagring.

Little Yering Chardonnay 2008 (nr 6443, 86 kr)

Stor doft med söta blommiga toner, persika och allehanda tropiska frukter samsas. En riktigt fruktbomb att sniffa på. Smaken är svag med lite blommiga toner som ger söta associationer trots att det är torrt, ger överlag ett billigt och karaktärslöst intryck. Eftersmaken sitter i ett tag med en blommig ton. Ett svårplacerat vin och gissningen gick åt helt fel håll, trist, tråkigt och inget merköp.

   
Casa Santos Lima Syrah 2008 (nr 6298, 87 kr)

Doften är främst fruktig med björnbär och plommon sedan kommer en småjästig ton med en ganska tydlig ekkant. Lite kryddighet med en släng orientaliska kryddor. Smaken är främst syrlig med körsbär och stora russin. Eftersmaken sitter i ett tag med körsbär. Blir trevligare med lite luft under vingarna, lite krydda tillkommer, trevlig syra men inte så värst nyanserad. Känns ganska enkel.  

Tokolosh Merlot 2009 (nr 2057, 74 kr)

Doften ger en grön själkig ton med lite gummi känsla och en underliggande blåröd frukt. I smaken känns frukten övermogen med väldigt lite karaktär. Skapligt uttorkande tanniner en eftersmak som hänger med ett tag. Det här var inte gott på något sätt. Ska absolut undvikas framöver. 

Pascual Toso Alta Reserve Malbec 2007 (nr 6523, 219 kr) 

Doften är aningen själkig, intressant och svårdefinierad på gränsen till tunn. En smaksak om man gillar men jag gör det inte. Smaken är ganska fyllig med mörkmullig frukt, en aning syrlighet men inte så värst kännbara tanniner. Eftersmaken sitter dock i ett bra tag och känns katrinplommonbetonad. Med mer luft och tid i glaset blir det en klar förbättring både gällande doft och smak. Känns som att bitarna sakteliga faller på plats. En intressant bekantskap trots att det inte lockar till merköp.

Reserve du Vieux Noir Malbec 2008 (nr 2212, 80 kr)

Doften ger en fyllig röd frukt med lite krydda i avslutet. Smaken är fyllig, lite sötaktig med mycket frukt, matorienterade syror och en uttorkande svans. Eftersmaken är kort. Känns som ett dussinvin utan speciellt utmärkande egenskaper.


 
d'Annona Barbera d'Asti Superiore 2007 (nr 2330, 149 kr)

Doftar torkad frukt, plommon, russin med ett stänk målarfärg på slutet. I munne känns vinet ganska slankt med gott om syrliga körsbär. Inga direkt tanniner och eftersmaken bjuder på mer körsbär. Vinet känns väldigt Italienskt och inte speciellt spännande. Synd med lite mer personlighet skulle detta kunna vara bra. Ett av vinerna som jag har sneglat lite på, tur att jag provade innan jag köpte.
Zardoz Cabernet Sauvignon Carmènere 2007 (nr 6552, 159 kr)

Doftar grön paprika och en svårtydlig oren doft, lite godistoner, rödfrukt som också är svårdefinierad. Vad är detta? Jag råkar höra från en av bordskamraterna att detta måste vara en Chilenare, enligt honom doftar alla på detta vis. Smaken tar vid med en själkig ton men det finns något intressant mörkt där också, mocca och tobak skymmer frukten som inte riktigt tittar fram. En difus och inte speciellt god smak även om den är intressant. Eftersmaken sitter i ett tag med främst katrinplommon.

Det som väckte mest eftertanke efter denna ganska mediokra uppställning viner är hur vinjournalisterna kan urskilja nyanser och kvaliteter under tex en nyhetsprovning där hundratalet viner provas på ett bräde. Kan man verkligen träna upp sin förmåga till den grad att man inför varje nytt glas är nollställd trots att man har provat flera tiotal viner innan. Även om de är proffs så måste deras sinnen trubbas av och påverkas av flertalet mänskliga faktorer.

Tills nästa gång. Strategiskt behöver inte betyda bra, bara att de ska finnas ett år...

lördag 10 april 2010

Campolieti Ripasso 2008. Äntligen..

Möjligen beror det på en dag helt utan nästäppa, en familj som har varit i det närmaste stadiet av harmoni man kan komma med tre olika viljor, ett tvåtimmars arbetspass i trädgården eller som så ofta en kombinaion av samtliga faktorer. För det var länge sedan ett vin träffade så rätt som denna halva Italienskt rödtjut. Jag mistänkte att det var något i görningen tidigare då jag fick en väldigt positiv, om än omvälvande Italiensk, känsla under de tre dagar som jag drack halflaskan Morellino di Scansano 2007. Bättre spenderade 13 kr per dag får man leta efter, men mer om detta i ett senare inlägg.

Tillbaka till Campolieti Ripasso 2008 (nr 6792, 49 kr, 375 ml). Det som öppnade upp med en något endimensionell doft av körsbär, torkad frukt toppat med lite lösningsmedel utvecklar sig med ökande temperatur och vidare luftning till något helt annat. Körsbären är kvar men har blivit mörkare, lite choklad, mocca och läder samsas i en mer integrerad inbjudande helhet. Samma sak med smaken, de smått syrliga körsbären har sjunkit in och blivit mer avrundade även om syrligheten absolut finns kvar. Smaken drar också åt det mörka hållet med smått kännbara tanniner och en lång eftersmak som både bjuder på körsbär men även en dragning åt dill med lite träkänsla.

Jag riktigt känner hur mina möra axlar sjunker längre och längre ner ju mer jag tänker på kvällens härliga avslut. Till kvällsvickningen som består av lufttorkad skinka och en gräddig vitmögelost tror jag att vinet träffar mer än rätt.

Tills nästa gång. Det har blivit mycket Italienskt nu...

torsdag 8 april 2010

Palazzo Rosso 2008. Matlagningsvin 2.0

En mustig köttgryta kräver lite mer än de sedvanliga slattar som brukar kunna frysas in efter överblivet vinsug. Så vad göra? Varför inte prova ett billigt "buffevin" från senaste nyhetssläppet, 49 kr och hyllat från A(rtberg) till V(invin.se). Frågan är om ett 49 kronors vin tappat i Simrishamn kan ges epitetet drickbart eller om det sonika är druvjuice som endast fungerar i maten. Min förra Simrishamn tappade flaska, om än ofrivillig, fungerade även om omständigheterna utgjorde mer än skälig del av omdömet.

Palazzo Rosso 2008 (nr 2009, 49 kr) ger ett självsäkert intryck med mörka toner av choklad, körsbär och blåa bär med en avslutande ekkrydda. Ganska trevlig om än något brudus fruktdriven och ungt där en hint av kvarvarande jäst kan förnimmas. Smaken är småsyrlig, söt med lite krydda och en frukt som på intet sätt är överdriven men fyller upp munnkänslan på ett behagligt sätt. De obligatoriska körsbären finns där liksom lite rotfrukt, salmiak, läder och torkat kött. Tanninerna är i stort sett obefintliga och eftersmaken bjuder på lite körsbärskärnor och dörjer kvar lite längre än vad som kan beskrivas som obefintlig.

Överlga en trevlig bekantskap som inte stoltserar med samma syrliga personliget som Fontanafreddas Briccotondo men som ändå säkerligen kommer att kvalificera sig upp på ett och annat buffébord eller kanske till en fredagspizza. Själv tycker jag att det blir lite för opersonligt men i grytan gjorde den underverk.

Tills nästa gång. I grytan eller i glaset, det är upp till dig...

måndag 5 april 2010

Le Bonheur Prima 2005 och Glenmorangie Nectar d'Or Sauternes Cask Extra Matured. Han led och vi fick ledigt..

Fortfarande en defekt näsa, men när föräldrarna bjuder långsamt ungsstekt filé med rotgrönsakspuré och fetaostsallad känner jag mig manad att leverera något från källaren. Le Bonheur Prima 2005 (nr 2084, nu 99 kr förr 125) är reaflaska nummer två i ordningen, en snabb koll på SB visar att denna har försvunnit i ett rasande tempo. Vad som föranleder detta kan man sia i men rea är rea oavsett innehåll. 

Det som lyckas forsera mina tilltäpta luftvägar är en mogen plommonfrukt med något mörkt träanslag. Choklad frågar jag papsen? Jo det kan det nog vara svarar han med en viss säkerhet på rösten. Det inledande anslaget upplevs som söt med påföljande mogen frukt och en avslutande krydda som tilltar ju varmare vinet blir. Tanninerna är minimala näst inpå obefintliga och eftersmaken hänger knapt med men avslutar ändå övertygande. En publikfriare ska det visa sig när jag frågar om omdöme, men personligen tycker jag att det känns lite för sötfruktigt och slätstruket men fungerar utmärkt till maten. Resterande flaskor säljer jag med gott samvete till päronen. Ni som köpt på er, drick nu blir uppmaningen för det kändes moget. 

Kvällens exotiska står Glenmorangie Nectar d'Or Sauternes Cask Extra Matured (nr 84924, 549 kr) för. Dubbellagringen har på något mystiskt sätt tagit sig hela vägen till det franska söta elexiret, nu återstår att se om den fantasifulla lagringen har belönat sig. Antingen är det den ökade mängden alkohol i ångorna eller så håller näsan på att släppa till. I vilket fall känner jag tydlig doft av pomerans, apelsinskal med ljus choklad och en fruktig honungsljung. Smaken följer upp med en viss spritighet (46 %), inte alls dumt och nog finns det en komplex parfymton som spelar lite med fantasin. Får dock känslan av att man försöker "sminka" en grundsmak som faktiskt inte behöver en makeover. Eftersmaken sitter i med mer apelsinskal och lite tropisk frukt. Helheten är inte lika fantasieggande som lagringen är innovativ men om någon bjuder igen så tackar jag absolut inte nej.

Tills nästa gång. Påsken är slut och nedräkningen fortsätter... 

söndag 4 april 2010

Påsken 2010. Inga nyanser här inte..

Fram med kameran, ner med näsan i glaset, på med skygglapparna och ut i vårsolen. Om det vore så väl, det som momentant verkade bli en lättnad i näsan slöt sig likt en oskuldsfull mussla och kröp tillbaka i det tilltäpta mörkret. Viruset har gått hårt åt vår lilla trio men nu verkar det som att vi har ridit ut ännu en livsfarlig, inte så farlig och rent av ordinär förkylning. Fyfasen vad det är tråkigt att vara berövad ett av våra mest underskattade underbara sinnen.

Eftersom luktsinnet sviker får jag förlita mig till det som kan urskiljas i munnen och då främst, sött, surt och beskt. Varför då inte smaka ett något som inte överraskar. Om jag säger piggelin, tropiskt frukt, sött och bubbligt. Vad säger ni då? Moscat i kvadrat. Det intressanta i sammanhanget när det kommer till denna dryck är enligt mig, Finns det syra som balanserar?, Håller smaken samman?, Är beskan i slutet hanterbar?, Finns det en eftersmak att prata om?. På fråga a svara jag b och på c får vi se. Nej, för att inte göra detta pågränsen till vetenskapligt kan jag säga att Moscato d´Asti Viberti 2009 (nr 95707, 92 kr) var väldigt hemtamt och trevligt. Ingenting överdrivet och ingenting som stack ut, inte lika helgjuten som Moscato d´Asti Prunotto 2008 men absolut köpbar och kommer säkerligen att framkalla ett och annat gillande hummande till en fruktig desert eller på egen hand för den delen.

Eftersom det är påskfirande i tid där fylla endast förnippas med mängd mat i matsäcken förflöt kvällen i ett lugnt och väldigt smakfullt tempo.

Blåkulla Påsköl (nr 1395, 24,80 kr), Halvmörkrostad med lite för mycket bitterhet och lite för lite personlighet. Fungerade ok till påskbordet, minnesnot till mig själv: Köp inte detta igen..

Cidre Bouché Brut (nr 1800, 55 kr), Torr-halvtorr något tunn äppel doftanden bubbeldryck som hade en plastig bismak i både doft och smak. Levde inte upp till mina förväntningar men mycket mer matorienterad än den söta kemiskt smakande ciderkaraktärsdrycken.

Kvällens överraskning stod godiset för, en helt underbart söt men sammansatt smak av mandel och choklad i en perfekt symbios.

Bushmills Malt 10 Years (nr 499, 339 kr), Precis så rund, fruktig och strömlinjeformad som man kan förvänta sig av en lagrad blend. Ett trevligt avslut som varken kräver eller drar fördel av en fungerande näsa.

Tills nästa gång. Även med en skadad näsa kan man dricka och äta...