lördagen den 28:e november 2009

Roagna Dolcetto d'Alba 2007. Julpynt..

Ja vad ska jag säga, det är fint med alla ljus som pryder våra fönster. Är egentligen ingen större fan av julpyssel men i år har det tagit mig med storm. Stjärnor, ljusstakar, mysslingor, pepparkaksbak, gardinbyten och julmust nu börjar det likna nåt. Släng in en julmarknad och lyckan är gjord.

För att bryta allt vad heter Jul blir kvällens mat Pizza. Som jag har längtat! Ja kanske inte direkt efter Pizzan allena utan att få en fullgod anledning att stifta bekantskap med "Roagna komplexitet för en spottstyver" (Citatet är hämtat från Bristlys hemsida, detta var förra månadens vin) vad nu det innebär, bra låter det ju onekligen. Ni som läser en och annan vinblogg har säkerligen inte undgått Roagna, men för er som inte är helt vinifierade finns mer info här.

Det var med mer än måttliga förväntningar som korken drogs. Jag har sagt det förut men Oj vilken doft. Det hade jag inte väntat mig. Det riktigt osar solmogna röda bär, körsbär och jordgubbar inlindat i ekiga toner. Det ger ett kraftfullt intryck trots den näst inpå transparenta vätskan som snurrar i glaset. Här måste sniffas vidare, i djupet döljer sig en mörkare ton av tobak och lite bark.

I munnen känns vinet riktigt slankt och läskande utan att bli varken tunt, sötfruktigt eller jolmigt. Det är gott om röda frukter här också, syrliga körsbär, lite ek och en smak som leder tankarna till lufttorkad skinka. Syrorna riktigt snörper till munnen för att sedan mynna ut i russin och en aning mandel. Inga tanniner men riktigt rikligt aptitretande syra. Till Pizzan var det klockrent, detta känns som det perfekta vardagsvinet. Om man befinner sig i Italien alltså, pizza, pasta eller bara en torkad skinka med en passande ostbit, MUMS! Och ja det blir bara bättre och bättre ju längre kvällen lider.

Tills nästa gång. Vinet? Dolcetto d'Alba 2007 (nr 73143, 137 kr)...

tisdagen den 24:e november 2009

Raimat Cabernet Sauvignon 2006. Sjuk sa Bull, sjuk är ordet sa Bill..


Här råder sjukdom. L och T är förkylda, den mildare kvinnliga varianten inte i närheten av den dödliga herr varianten. Ne skämt och sido det är synd om mina två tjejer. Som tur är har jag klarat mig hittils.

Så vad gör man i sjukdomens tecken. Hemma och slappa med en 15 månaders? Knappast, trots sjukdom ska det härjas som om det inte finns någon morgondag. Men vid sedvanliga tider 8,11,14.30, 17 och 19.30 slår hungern till och då gäller det att passa på. Maten vid 17-tiden blev tunt skivad karé snabbmarinerad i bland annat olja, vinäger, honung, rosmarin, vitlök och peppar ackompanjerad av en kall krämig sås och klyftpotatis. Medan köttet går färdigt i ugnen utbrister T: - skall du inte ha något vin till?? Jo det kanske skulle vara trevilgt, men vad? Allt jag har är källarsvalt vilket innebär ca 11 grader. Efter lite vånda följer Raimat Cabernet Sauvignon 2006 (nr 12762, 99 kr) med från källarens gömmor. 05:an drack jag tidigare i år med stor behållning och 06:an är inköpt med lagring i åtanke. Detta ger dock en chans att få en liten förhandstitt samtidigt som jag får följa vinet i dess resa från källarsvalt till rumstempererat.

Inledningsvis var vinet ganska snipigt och fick svårt att matcha maten, det är med nöd och näppe som den klarar den relativt lätta matchen. För kallt tänker jag medan glaset får stå framme för en påhällsning lite senare på kvällen. Det som möter upp då är en mustig doft med solvarma svartavinbär, björnbär och plommon där man kan skönja en och annan ekplanka. En kraftig doft som inte förmedlar nyanser utan som snarare känns burdus. Smaken känns ganska slank med lite ihåligare frukt än vad doften lovar ganska snart tar ek och framför allt tanniner över. Eftersmaken sitter kvar ett tag och domineras av russin med en nypa plommon. Min spontana tanke var att det var riktigt gott men efter bara ett kort tag känns vinet ganska ointressant och ointegrerat. Inte alls lika trevligt som jag minns förra årgången. Lagra? Jo kanske, det finns gott om uttorkande tanniner men frågan är om frukten räcker till. I vilket fall gav denna flaska inte mersmak så den andra kan känna sig tryggg nere i källaren men det blir inga fler inköp.

Tills nästa gång. Det finns inga säkra kort...

I väntan på December..

Ny månad innebär nya inköp och nya funderingar. Varför månadsvis kanske någon funderar? Jo det hänger ihop med nyhetssläpp och ekonomi. Men mest känns en ny fräsh start med nya vin(dlande) funderingar ganska upplyftande. Så vad ska inhandlas och kanske ännu viktigare vad ska inmundigas i December månad?
Är det December, mörkt, kallt och en analkande jul ska det vara något starkt och stärkande. I väntan på rätt tillfälle kan jag rekomendera ett ypperligt vardagskvällssipp, Allesverloren Fine Old Vintage (nr 12109, 139 kr), vet inte vilken årgång som är aktuell just nu i mina närmast liggande butiker men jag tror att det är 2006. Förra årets 05:a lämnade ett mustigt, chokladbärigt ungt avtryck och gjorde att jag ännu en gång trotsade systemets rekomendation och slängde ner en i källaren. Så korka upp och korka igen, förra året sög jag på denna under någon veckas tid där formen bara blev bättre efter några dagar.

Jag har inte mindre än tre gamlingar på gång. Och med gamla menar jag Svenssonsmakar gammal, dvs en ålder som kanske inte hör till vanligheterna i det ordinära system sortimentet. Jag fiskade upp två italienare och en fransos ur beställningssortimentet. Gemensamt? Ålder och pris. Ca 10 år och runt hundringen. Ska bli intressant att se vad de kan bjuda på. Som så många gånger annars är det bara att hålla tummarna att ålder och vin stämmer överrens med beställning. Hur svårt ska det vara att hålla informationen upp to date???

Månadens vita är antingen något bubblande, något småsmörigt eller fruktigt friskt. Vad? Har inte kommit så långt ännu men en stark kandidat är Kamptal DAC Riesling 2008 (nr 95637, 89 kr). Vinet produceras av Weingut Rabl samma producent som denna månad släppte en trevlig kylskåpsöverraskning. Om vinet i likhet med priset är några storlekar större än föregående Rabl blir det en synnerligen trevlig bekantskap.

Tills nästa gång. December here we come...

onsdagen den 18:e november 2009

Château la Reyne "Le Prestige" 2006. Onsdagsdate..

Idag har jag varit på date, lekdate. Jag och L träffar en annan mamma och dotter för att på så sätt slå ihjäl några timmar varje onsdagsförmiddag. En väldigt trevlig stund ska tilläggas. När de åkt och L sover sin lunchlur är det dags för lite egentid. Först stökas alla måsten undan, sedan är det bara jag. Ganska dyrbara minuter skall tilläggas. Idag förberedde jag lite inför kvällens middag. Maten är klar och står i kylskåpet, en gryta där bland annat trattkantareller, lök, högrev och grädde samsas. För att bjuda smaklökarna på den där sista skjussen öppnar jag och dekanterar kvällens vin. Ur flaskhalsen häver sig en blålila trögflytande vätska. Ojoj det här var minst sagt kompakt. Redan i inledningsskeendet dofter det förföriskt mycket av mörka blå bär en riktigt näsborrsvidgande mustig doft som ramas in av en liten ekkant. Mina misstankar att Château la Reyne Prestige 2006 (nr 2266, 95 kr) vinner på att dekanteras stärks i smaken. Inledningsvis är det inte lika mycket mörka blå bär som i doften men de finns där samt en liten dragning åt mörk choklad och en sötare mer plommonliknande smak. Det som sedan tar över är massor av uppstramande tanniner, det riktigt snörper till i munnen. Eftermaken är ganska lång där bären ackompanjeras av lite örter för att avslutas med en lite grönsjälkig ton. Just nu är det riktigt matkrävande och i mitt tycke riktigt gott. Ska bli intressant att se hur det utvecklas på fyra timmar och om grytan är tillräckligt sällskap för detta mustiga vin.

Ett litet interludium.
Château la Reyne härstammar från Cohors och görs till 100% av Malbec. Cohors ligger i sydvästra Frankrike och i denna apellation måste minst 70 procent utgöras av Malbec. Detta är ett vin som jag har varit intresserad av att prova under en längre tid. Ett möjligt lagringsobjekt i en prisklass som inte känns allt för betungande. Jag har tidigare smakat Malbec från Argentina men det var en mycket rundare fruktsötare historia.

Så hur var då vinet?
Riktigt bra, inte förföriskt, sensuellt, eller fantasieggande utan rätt och slätt robust bra. Doften har blivit mer integrerad med en mer framträdande ekram. Det doftar dock fortfarande mycket mörk frukt kanske lite mer åt det röda hållet nu. Till maten var det helt perfekt, Örterna i vinet och grytan smälter samman medan tanninerna gör rikligt med motstånd men får sakteliga se sig besegrade av det möra köttet i den gräddiga såsen. Vinet påminner väldigt mycket om Côtes-du-Rhône vinerna men med mycket mer bett och substans. Skulle säkerlligen inte må dåligt av att ligga i källaren och runda till sig lite men till rätt mat är det riktigt gott nu. Vid närmare eftertanke fungerar det som smutt vin också förutsatt att man är sugen på ett fylligt lite tufft vin med kännbara tanniner, ikväll är en sådan kväll.

Tills nästa gång. Vin en onsdag? Jo det går faktiskt riktigt bra...

Ps. De tuffa tanninerna försvann dag 2 för att övergå i en kännbar syra dag 3. Helhetsintrycket blir klart godkänt, där dag 2 stack ut som en klar favorit med ett mer integrerat intryck. Mustigt och mättande blir det bestående intrycket, väldigt mustigt och gott förstås. Ds

måndagen den 16:e november 2009

Moscatel de Setúbal 2001. En ny vecka tar form..


Måndag igen, allt rullar på som vanligt med den variationen att allt är annorlunda. Jag försöker påminna mig om att ingen dag är den andra lik, oavsett hur lika de än upplevs. Flum kanske någon tänker nu, ja och det är precis vad det är. Abstrakta tankar som egentligen hör stanna i ens huvud, tankar som aldrig borde lämna fingertopparna och besudla någon annans tankar. Men så var det mitt lilla krypin som ni valde att besöka, ett tillhåll med en hel del meningslösa flummiga tankar. Inte minst är det så med lukt och smak associationer. Hur f*n ska man kunna sätta fingret på varje intryck och bör de verkligen dissekeras in i minsta detalj? För att kunna återge en exakt känsla bör de nog dissekeras åtminstone en del, medan vissa intryck kanske är bättre att bli lämnad i betraktarens inre.

Moscatel de Sebtúbal 2001 (nr 8117, 59 kr, 375 ml) borde nog blivit lämnad i mitt medvetande för att sedemera falla i glömska. Men nu är det så att utan inlägg, ingen blogg, ingen möjlighet till återreflektion alltså. Det luktar som min hemmagjorda rödvinbärslikör, sött, rödbärigt, och lite mättat. Smaken är lite druvig, lite bränt socker, torkade fikon, foljsam med ett slut som hänger med ett tag. Sammanfattningsvis en ganska trist historia, i likhet med min likör är det inget som väcker några starkare ha begär. Det enda som detta bidrog med var en ny upplevelse men det var nog allt också.

Tills nästa gång. Att ett litet glas kan väcka så många tankar...

fredagen den 13:e november 2009

Penfolds Rawson's Retreat Shiraz Cabernet 2008. L för hela slanten..

Det här har varit L:s vecka för hela slanten. I måndags var den första dagen på min nu tre månader långa föräldraledighet som jag kände att: Så här kan det vara för resten av livet. Jag ska alltid vara hemmapappa, helt underbart! Våran lilla tös blir mer en egen liten personlighet för varje dag och på köpet gosigare. Kan det bli bättre? En reality check idag med arbete, när andra går till arbetet på måndagar gästspelar jag lite på fredagar. Helt ok men längtan efter hemmalivet var stort.

Väl hemma var huset tomt, jag irrade omkring likt en ägglös höna för att sedan finna sysselsättning i kvällens vin. Korkskruven kunde tryggt ligga kvar i lådan här var det endast muskelkraft som krävdes. Penfolds Rawson's Retreat Shiraz Cabernet 2008 (nr 6942, 45 kr, 375 ml) levereras antingen med skruvkork eller tappkran. Doften är rikligt generös med lite söt fruktmättad svartvinbärsfrukt, en släng björnbär för att sedan ramas in med lite ek. Det riktigt osar ut. Smaken är lite söt, ganska fylligt fruktig med lite svartavinbär som övergår mer i plommon ju längre vinet luftas, Generöst. När den värsta fruktigheten lagt sig tar ett uns krydda vid för att mynna ut i en kort fruktig eftersmak med ett ytterliggare uns strävhet. Där här är inte riktigt min kopp te, är lite för sötfruktigt inställsamt och utan bett i slutet. Ett vin jag skulle bjuda mina inte lika inbitna vinvänner på kanske, eller till buffémat där många smaker ska trängas på samma bord. Till hemmagjorda hamburgare med majonnäs passade det utmärkt, kände som att sötman i majonnäsen gifte sig med fruktsötman i vinet.

Frågan jag ställde mig när jag köpte vinet var: Går det att lagra? Jag fick nämligen en flaska av vår goa Göteborgare vid ett tidigare besök, där hon hade googlat vin som går att lagra och fått detta som ett av alternativen. Nu är jag ingen expert på lagrat vin och vilka som går att lagra, men vissa kriterier ska tydligen uppfyllas. Alkohol, syra, tanniner och frukt är tydligen ingredienser för en lyckad lagring. Så vad har detta? Inga direkta tanniner, inte så hög alkohol men däremot känner jag en relativt hög fruktsyra. Hoppas att detta räcker och att vinet i källaren ska bjuda upp till dans om några år. Nu har jag åtminstone en smakreferens att gå tillbaka till

Tills nästa gång. Den som lever får se...

Ps. Det har smugit sig in ett får bland vargarna. Jag har i min iver att utforska inte varit utforskande nog. Vinet som jag har i källaren och som enligt vissa källor ska kunna lagras är Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet ( nr 6253) och inte föregående vin. Med en viss suck av lättnad måste tilläggas. Ju mer jag tänkte på föregående post desto osäkrare kände jag mig över lagringspotentialen, frukt ja vist men den kändes lite väl syltig. Detta medför också att det "riktiga" vinet måste provas. Btw är det någon som har provat att lagra. Ds

tisdagen den 10:e november 2009

Capitel de'Roari Amarone 2006. What´s not to like..

Dag 1 - Gott
Dag 2 - Goott
Dag 3 - Gooooott

Capitel de'Roari Amarone (nr 12366, 175 kr) får mig att tänka på Vänner avsnittet där Racheal bakar en engelsk efterrätt där Joey är den enda som tar till sig mixen av ärtor, fläsk, grädde och sylt. Om man skärskådar varje beståndsdel var för sig i detta vin känns det inte helt rätt men helheten kan kännas mer än rätt.

Dag 1 öppnar vinet upp med ek och dill, under lurar lite frukt men det är nästan absurt likt en gammal träig Rioja. Associationen följer med precis i ögonblicket när glaset förs till munnen och den inledande fasen i drickandet börjar för att lika kvickt upphöra och övergå i en mer bränt trä och mörk chokladströslad frukt som sedan eldas upp för att sedan stramas till och utmynna i en riktigt lång slutklang av russin och annan torkad frukt. Vinet känns fylligt men ändå överraskande slankt och min spontana kännsla blir att vinet nog är mer matanpassat än smuttvänligt.

Jag bestämde mig tidigat att jag skulle följa vinet flera dagar för att riktigt kunna njuta av min farsdagspresent föga anade jag vad som skulle hände med vinet.

Dag 2 möts jag av en integrerad luktpalett, där jag hittar ek, lite dill men mestadels fyllig rödfrukt där jag kommer att tänka på övermogna jordgubbar. Smaken är fruktigt läskande med lite träighet och ett rejält med samma långa eftersmak som dagen innan. Russin och dadlar dyker upp, mest russin. Nu stoltserar vinet som ett riktigt smutt vin där lite parmesan och fikonmarmelad skulle göra susen. Skulle jag köpa detta vin igen och lagra? Troligtvis inte men det finns pigga syror och kännbara tanniner för att inte tala om den kryddiga alkoholen så det skulle säkert gå. Det är i vilket fall riktigt gott och överraskande lättsippat.

Dag 3 är det rikligt med fyllig torkad frukt, man kan ana eken i bakgrunden men nu utgör den bara bakgrund. En släng av jordgubben finns där och lukten smälter samman och ger ett mörkt intryck. Smaken är fyllig, torkad frukt med lite strösslad mörk choklad följer vinet genom munnen och ner i stupen. Lite bittermandel dröjer sig kvar i den långa eftersmaken. Dag 3 finner jag som klart bäst, ett lättgillat vin utan några störande moment som jag tror att många kan ta till sig.

Trots detta får jag inte samma glädjeyttring som Joey i vänner. Det blir inte en personlig favorit, vet inte vad det är men det är något jag stör mig på. Blir lite som en stor och flådig Merca, man åker bekvämt men är det inte lite "för" bekvämt. Kan få samma känsla här, är det inte lite "för" mycket? Hur som helst en underbar gest av ombudet till min dotter och en Merca är trots allt en riktigt flådig, trevlig och lyxig bil.

Tills nästa gång. Blir inte riktigt klok på Amarone?!...

lördagen den 7:e november 2009

Rabl Riseling 2008. Fullt ös syster besök..

Allt går i ett när man har en liten spjuver som ständigt är på nya upptåg. I kombination med en syster som också kräver full uppmärksamhet blir resultatet hämtmat alá österlänsk natur och ett kylskåpskallt Riesling från Österrike. Kan det blir mer fel? Ja alltså med betoning på det sistnämnda

Som ni kanske har märkt har jag avhandlat en hel del halvtorr riesling från Tyskland, med några toppar och flertalet bra resultat. Med facit i hand skulle jag ha använt någon av dessa för att tona ner den starka effekten som vissa kryddor kan ha på mat. Istället förstärktes dessa av vinets egen krydda. Oj oj som så många gånger innan går jag händelserna i förväg.

Tillbaka till vinet. Rabl Riesling 2008 (nr 95304, 79 kr) är ett av nyhetssläppen i Februari. För er som läser någon/några av Sveriges vinrecensenter är detta ingen nyhet, det är ett av de mest frekventa fyndvarningarna som skådats i Februari där dess enda jämnlike är Graillots röda vars folkrusning endast finner sin motsvarighet i öppnandet av Ullared. Det var med detta i bagaget som mina förväntningar drogs upp utan att för den delen vara lavinartade. Ett fynd är endast ett fynd i jämförelse med vad man druckit innan och jag har ännu en gång stött på något jag aldrig provat innan, ett Österrikiskt rent Riesling. Men oj vilket doft, riktigt inbjudande söt fräsh blommig tropiskliknande frukt med en tvist av citrus med en spritsighet som nästan bara kan komma från kolsyreaktiga drycker. Mumma! Påminner starkt om dess halvtorra tyska kusiner ja eller tvärt om beroende på vad man druckit mest av. Smaken tar vid med en rent av sensuellt len läskande frukt som sköljer över tungan för utmynna i något som endast kan liknas vid kryddig grapefrukt. En kryddighet som försvinner lika fort som den dök upp för att sedan lämna ett fräsht men ändå lent avslut som sitter kvar förvånande länge. Hade det inte varit för kryddigheten hade detta var en klar topp, tyvärr drar detta ner för min del. Skulle gärna prova till mat som inte har så starka smaker men en gräddighet som kan tona ner kryddan.

Tills nästa gång. Amarone och Farsdag, kan det bli bättre?...

Ps. Efter några dagar i kylen försvann den störande kryddigheten, hela intrycket var lenare och läskande gott. Med andra ord blir det fler inköp som får vila i källaren några månader. Ds.

torsdagen den 5:e november 2009

Villa Puccini 2004 vs J P Chenet 2007. Vad tilltalar den stora massan?

Jag har fått en uppgift som jag tar på blodigt allvar. Så blodigt att jag personligen ger mig in i bataljen. Uppgiften lyder: Rött vin till oxfilé som passar många gommar, till en rimlig penning och som kan köpas i Tyskland. En svår uppgift men någon måste göra det.

Så här resonerar jag. Om det ska passa många får det gärna vara något fruktigt, utan allt för mycket tanniner och ingen smak som spretar åt något håll. Det ska helt enkelt vara lättillgängligt och passera som ett fullgott sällskap till både mat och folk.

Den första spontana tanken blev J P Chenet (nr 12808), en klassiker som finns överallt och som passar många, ingen personlig favorit men en första kombatant var given. Efter detta givna folkliga val kändes utmanaren svårfunnen. Det var efter en snabb sökning på Calles (ni som vet vad Calles är vet, för er som inte vet kan detta lika gärna gå förbi obemärkt) visade att en mer personlig favorit fanns i stora mängder, nämligen Villa Puccini (nr 32417). Redan i förhandssnacket var Villa Puccinin en klar favorit, det Italienska valet kostar nästa dubbelt så mycket men eftersom det fortfarnade inte är några gastronomiska summor fick det ändå ställa upp. För att inte göra matchen allt för ojämn serverades vinerna halvblint, alltså fick frugan ställa upp och hälla upp.

Redan i doften avslöjades kvällens vin(nare), glas ett var snipigt med lite röd frukt med desto mer bidofter, någon grönsjälklig ton och en klar doft av.. lösningsmedel. Frun sa: - Det här luktar toalett. Om vin ett luktade toalett så luktade vin två.. vin. Ek, söt röd frukt som drar åt jordgubb. Villa Puccini vann följdaktligen på knockout redan innan första klunken. Och ja mina tidagare besök på Villan gjorde att jag faktiskt viste vad som serverades i vilket glas.

I smaken var vinerna jämnare, J P:n smakade mer vinöst är lukten angav även om det domineras av lite besk återhållen frukt. Smakar och luktar egentligen inte mycket alls. Men det är ju å andra sidan inte alltid av ondo :)
Villan var slankt också lite återhållet men höll garden med ett läskande mellanspel. Inget av vinerna lyfte maten, men störde å andra sidan inte heller. Maten? Inte oxfilé denna gång, utan fläsk stoppat med vitlök, dadlar, honung och rosmarin. En saftig historia som toppades med råstekt potatis.

Slutsatsen blir att det i mina mått mätt är givet att satsa på den "dyrare" Villa Puccinin. Å andra sidan så är det inte jag som betalar..

Tills nästa gång. Kom gärna med fler förslag på Tysklandsköpbara massanpassade viner...